Brygd #204: Storfot

 

Storlek 48?

Jag fortsätter med att klona Sierra Nevada-öl. Denna gång på samma tema som respiration i jäshink, goda laktos-ipor och att koldioxiden bildar ett lock över ölet; mytologiska fenomen. Bigfoot är ett öl som jag första gången tyckte var nästan odrickbart besk. Men man kan vänja sig vid hög beska, och numera tycker jag beskan är en del av vad som gör detta öl så fantastiskt.

Till skillnad från SNPA finns det inget regelrätt klonrecept från hemsidan, men från den information som ändå fanns där knåpade jag ihop nedanstående recept. Med C-humle avses nedan en blandning av cascade, centennial och chinook i proportionerna 7:10:10.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,090
• FG 1,020
• ABV 10,0 %
• SRM 13
• IBU ~80-100

Mäskning:

• 7 kg pale ale-malt
• 700 g CaraMünchnermalt II
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 40 g magnum i 90 minuter
• 90 g C-humle i 20 minuter
• 90 g C-humle vid kokslutet
• 400 g ljust maltextrakt i 20 minuter
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 90 minuter.

Jäsning:

Jäskakan från blekölet

• 4 dagar vid 18 C
• 4 dagar vid 21 C
• 2 dagar vid 5 C

Övrigt:

• Torrhumling med 90 g C-humle.
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Storfot vs. Bigfoot:

Jag hade förhoppningar om att originalet skulle dyka upp någon gång innan sommaren. Och jag blev inte besviken, ity denna måndagen stod flaskorna äntligen i Systembolagshyllan.

Vid upphällning är det tydligt att Bigfoot har en mörkare kopparröd nyans. Även skummet är tydligt mörkare. Kanske fick jag lite för ljus karamellmalt, men jag var redan vid receptskrivandet lite skeptisk till att jag hade tillräckligt med färg. Nåväl.

Aromerna har vissa likheter; tallbarr, citrus och murriga, karamelliga toner. Bigfoot har dock lite mer toner av bränt socker, vilket förstås är i linje med skillnaden i utseende. Storfot har kanske en aningen mer tydlig alkoholton, men absolut inte störande.

Beskan är ganska lik i båda ölen, även om Bigfoots dito nog hänger kvar lite längre. Två goda öl var det definitivt. Men här har färskheten inte samma betydelse jämfört med blekölet, och då är det svårt att slå originalet. Bigfoot är tveklöst snäppet godare, men jag är ändå nöjd att ha kommit så nära.

Så nuvarande ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 41 - 44.

Brygd #203: Snöbergens bleköl

 

Ett berg av snö.

För er som har varit med ett tag här på bloggen och sett alla mina medvetet fåniga försvenskade ölnamn är det kanske inte svårt att via titeln gissa vad detta ska bli: En klon av Sierra Nevada Pale Ale (SNPA). Jag funderade ett tag på översättningen. Snöiga bergen är en mer ordagrant korrekt översättning av Sierra Nevada, men Snöbergen låter som bättre svenska och är dessutom kortare och får bättre plats på den kommande etiketten.

Själva receptet är alltså direkt från hästens mun, vilket jag ser som en förutsättning för vettiga klonbryggningar. Sedan kan man alltid göra smärre förändringar av olika skäl. Jag ser till exempel ingen anledning att koka i 90 minuter, och jag kör med magnum som bitterhumle bara för att spara på cascade-humle som jag behöver i en kommande bryggning. Eftersom jag alltid kör 20-minutersgiva flyttade jag 30-minutersgivan dit. På maltsidan drog jag ner en aning på karamellmalten då pale ale-malt nog är aningen mörkare än amerikansk pale-malt. Slutligen så skippade jag att öppna en SNPA då jag inte dricker öl på bryggdagen. Däremot ska jag knäcka minst en flaska under flasktappningen, och givetvis kommer det en jämförelse så småningom.

Data:

• Volym 24 l
• OG 1,055
• FG 1,013
• ABV 5,7 %
• SRM 7
• IBU 40

Mäskning:

• 5 kg pale ale-malt
• 300 g Caramunich II
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 69 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 70 g cascade i 20 minuter
• 60 g cascade vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter.

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

WhiteLabs WLP001 (1 l förkultur)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 21 C i 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Fabrikörn vs. Sierra Nevada:

När man gör en klon är det ju ganska uppenbart vilket öl man ska jämföra med, i synnerhet när ölet ifråga har god tillgänglighet på Thet Statligha Apotheket. Utseendemässigt får resultatet ses som en fullträff; jag fick till den perfekta gyllengula nyansen. Det var alltså vältänkt att dra ner på karamellmalten en smula. Originalet är förvisso snäppet klarare, men skillnaden är mindre än vad den brukar vara. Och skälet till det är förstås att Sierra Nevada ej filtrerar sina öl. Tittar man noga kan man hitta en tunn slöja med jästfällning på botten av en SN-flaska.

Smakmässigt är skillnaden dock större. SNPA har en distinkt smak som jag inte kan sätta fingret på. Men kanske lite mer citrus och tallbarr än blekölet. Det sistnämnda påminner inte så lite om flera av Oceanbryggeriets öl, och det är ganska välkänt att Bingebo gillar cascade. Båda ölen har en lätt ton av kola, men inte nödvändigtvis diacetyl. Men oavsett så finns det faktiskt aningen mer hos SNPA.

SNPA har aningen mer kolsyra, sannolikt för att jag medvetet lade mig lågt på kolsyresockermängen. Beskan är snarlik i båda ölen.

Och resultatet? Detta blev stenhårt faktiskt. Jag har druckit purfärsk SNPA på cask på GBBF en gång, och den versionen hade jag inte haft någon chans mot. Men mot en halvårsgammal (?*) flaska så blir saken en annan, och Fabrikörens bleköl hade faktiskt aningen snabbare åtgång. Så det blir en fin skalp för Snöbergens Bleköl, och den nya ställningen är således Fabrikörn vs. Omvärlden 41 - 43.

* Bäst före-datum är 2022-10-21.

Pseudolambik #43

 

Denna gång finns det verkligen inget nytt att säga om min senaste lambikbryggning. Allting flöt på utan några som helst komplikationer.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,050

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg krossat vete

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 43 C
• 52 C
• 67 C
• 74 C
• 80 C

Kok:

Tvåtimmarskok med 100 g lublin från 2014.

Fermentering:

Vid varierande källartemperatur med

• några gram Safbrew F2
• bottensatserna ur diverse kommersiella lambikar

Bedömning 2023-03-22:

Ganska exakt ett år sedan bryggningen är det dags för ett första smakprov. Blandningen av p-geuze 10 närmar sig och denna är potentiellt en kandidat.

Här finns en väldigt trevlig fruktig arom som jag känner igen från någonstans men inte riktigt kan placera. Men det kommer inte från mina tidigare p-lambikar i alla fall skulle jag säga. Och inte från kommersiella lambikar heller. Möjligen från någon annan kommersiell suröl? Nåväl gott är det i alla fall.

Syran är ganska måttlig, men ändå tillräcklig med lite marginal för att utvecklas ytterligare. Beska från humlen är ganska tydlig, men ej påträngande. Den funkar definitivt i en p-geuze, men jag funderar ändå på att den är för god för att inte flaskas som en ren lambik. Det beror lite på hur mina andra lambikar smakar också, jag har lite av ett lyxproblem att jag har mer lambik än jag hinner paketera.

Några turisttips för Göteborg

 

Slottsberget i mitten.

Det kan kännas som en evighet sedan man var ute och reste, men det är ju faktiskt bara två år sedan. En trevlig aspekt av resandet är att läsa på om sitt kommande resmål. När jag läser olika resebloggar och tittar på Youtube-videor slås jag av hur likformiga de ofta är. Såväl till formen "tio saker du inte får missa i X-stad" som till vilka besöksmål som anges. Ett slags följa John-beteende som man kan se i många sammanhang, och hembryggning är inget undantag.

När jag några gånger har roat mig att söka på turisttips för min egen hemstad är det naturligtvis likadant. Det är Liseberg, Feskekôrka, södra skärgården, Universeeum, Trädgårdsföreningen med palmhuset, Paddanturen och megakanelbulle i Haga. Om det är lite mer edgy kan Magasinsgatan och Långgatorna nämnas, och i mer artsy fartsy versioner kan besök på konstmuseet eller världskulturmuseet förekomma.

Och det är inget fel på ovanstående rekommendationer, även om Feskekôrka för närvarande är stängt för renovering. Och även om ett besök i Haga bör bockas av någon gång så kan man skippa jättekanelbullen på Café Husaren som naturligtvis bara är en gimmick. Men om man vill ha lite alternativa förslag så kommer det lite sådana nedan från en medlem av lokalbefolkningen.

Jag kommer fokusera på besöksmål i stadsmiljö. Det finns massor av naturupplevelser i 031-området, men det är kanske ett ämne för ett kommande inlägg. Oavsett gillar jag själv att gå till fots en hel del när jag är ute och turistar, men gärna kombinerat med att utnyttja den lokala kollektivtrafiken. Och målet är kanske inte i första hand typiska sevärdheter, även om jag gärna betar av sådana också. Framför allt är jag ute efter att se olika delar av staden och insupa atmosfären. Det kommer således krävas en hel del promenerande för mina tips nedan, så ett par bekväma skor är att rekommendera, tillsammans med ett kollektivtrafikkort.

Norra Göteborg

Detta kommer mer specifikt handla om norra älvstranden som är ett område som redan har fått ett rejält lyft, men som är under kraftig utveckling. Även bortanför detta kommer det hända mycket framöver, till exempel runt Backaplan.

Lindholmen

Det här är en spännande och dynamisk del av staden, där mycket av fordonsteknologin har sitt hjärta. Här uppförs också vad som kommer bli nordens högsta hus, Karlatornet, i vars skugga SM kommer hållas*. Så om man ämnar besöka SM så är det ett bra tillfälle att se sig omkring här. På lördagar med start kl. 12 hålls en street food market i området som är väl värd ett besök. Enklast tar man sig hit med färja från Stenpiren, men vill man vara lite mer hardcore kan man ta apostlahästarna över den sprillans nya Hisingsbron, sedan vidare genom det ingemansland** som heter Frihamnen och vidare längs vattnet och kranarna bort till Lindholmens företagskluster.

Bakom den ikoniska kuggen-byggnaden ligger en kupol som härbärgerar en utställning om kommande statsutvecklingsprojekt fram till 2050. Även om det kan vara lite si och så med uppdateringen så är det ändå värt att titta in en kort stund.

Slottsberget

I anslutning till Lindholmen ligger denna lite oförtjänt bortglömda stadsdel. Som namnet antyder är det en bergsknalle, med gamla tjänstebostäder för hamnarbetare med såväl de för Göteborg så karaktäristiska landshövdingehusen som en del radhus och mindre träkåkar. Har kan man bara strosa runt en stund, men i synnerhet finns här den klassiska rödvinsvänsterinpyrda*** teatern Aftonsjärnan, samt ett slags friluftsmuseum längst upp på Plåtslagaregatan. Därifrån kan man sedan försöka leta sig ner till färjeläget för vidare utflykter.

Eriksberg

Från Slottsbergets färjeläge kan man hoppa på färjan Älvsnabben och åka ett stopp. Alternativt går man över Sannegårdshamnens gångbro och följer älvpromenaden bort till Eriksberg. Just promenaden kring vattnet är kanske själva huvudnumret med Eriksberg, där man kan insupa atmosfären i den gamla varvsmiljön som nu har omvandlats till ett snofsigt bostadsområde. Här ligger också ostindiefararen Götheborg förtöjd när den inte är ute och seglar på de sju haven.

Västra Göteborg

Från Eriksberg tar man sig snabbt över älven till Klippans färjeläge, men även om man kommer från centrum så tycker jag detta är en bra utgångspunkt för att utforska denna del av staden. (och själva färjeturen är ett väldigt trevligt sätt att se staden).

Klippan & Röda Sten

Detta pittoreska område var ursprungligen en omlastningshamn för större handelsfartyg som helt enkelt inte kom längre in. Lasten stuvades då om på mindre fartyg som gick in till Göteborg. Kvar finns idag ett antal tjänstebostäder och gamla magasinslokaler. Dessutom finns ett gammalt sockerbruk som nu är ombildat till hotell. Här låg även det ursprungliga Carnegiebryggeriet.

Det här är också ett trevligt ställe för att bara strosa runt en stund, och styr gärna kosan bort till det gamla Pannhuset under Älvsborgsbron, som numera huserar konstutställningar. Ett stenkast (sic!) bortanför ligger den mytomspunna rödmålade stenen som har gett området sitt namn.

Kungsladugård

Från Klippan kan man gå under den något störande Oscarsleden via en av två tunnlar, och då hamnar man i den hippa stadsdelen Kungsladugård. Här är det nästan uteslutande Landshövdingehus som gäller, även om ett stort modernt bostadsområde är under uppförande.

Man kan följa den pampiga Älvsborgsgatan upp till Mariaplan som är hjärtat i området. Här det finns gott om pubar, caféer och restauranger. Här ligger dessutom den berömda korvkiosken som Stefan Löfvén använde i en PR-film. Själv bodde jag här 1995-2002 och har väl därmed lite extra varma känslor för området.

Majorna

Ofta räknas Kungsladugård slarvigt som en del av Majorna, men som gammal Kungsladugårdsbo måste jag bestämt invända mot detta. Däremot är väl dessa områden till förväxling lika med stor andel landshövdingehus och hög hipsterfaktor. Men den sistnämnda är nog faktiskt snäppet större i Majorna. Om någon särskild plats ska lyftas fram är det väl området kring Hängmattan och Gathenhielmska reservatet.

Centrala Göteborg

Jag skulle möjligen i konsekvensens namn ha kunnat kallat detta för "södra Göteborg". Och söderut tar staden i princip slut dessutom. Men samtidigt ligger det som jag ovan  kallade "västra Göteborg" faktiskt minst lika långt söderut; Göteborg har sannerligen en något märklig geografi.

Olivedal

Detta område är väl mest känt för att Linnégatan löper igenom den. Denna gata som för lokalbefolkningen är den faktiska paradgatan, i motsats till Avenyn som lite är på dekis. Här finns också Övre Husargatan som är lite up and coming.

Jag rekommenderar också en sväng förbi de mysiga husen på Carl Grimbergsgatan. Och följer man denna gata till den norra änden kommer man till slut till det berömda huset som användes för "Vår tid är nu". Och då är man hastigt och lustigt inne i Vasastaden.

Vasastaden

Här finns det nog inget specifikt ställe att besöka, utan här kan man mest vandra runt och njuta av alla arkitektoniskt vackra stenhus. Från Vasaplatsen kan man ta vägen genom Vasaparken upp till den vackra Vasakyrkan, och därefter ner mot Götaplatsen.

Lorensberg

Från Götaplatsen kan man ta sig upp till de vackra "italienska villorna" i Lorensbergs villastad. Helt klart en speciell och inte så lite posh miljö. Sedan kan man glida förbi Näckrosparken på väg ner till byggkaoset vid Korsvägen för vidare färd.

Östra Göteborg

Här finns det i ärlighetens namn kanske inte så mycket att uppleva. Men jag tar med det dels för fullständighetens skull, men även av lokalpatriotiska skäl då det är här jag själv bor numera. Det främsta problemet med området är att det är avskuret från övriga staden av en massa motorvägar, men samtidigt är det bara en tiominuters spårvägsresa från Centralstationen.

Redbergsplatsen & Danska vägen

Sedan jag flyttade hit 2002 så har det hänt en hel del vad gäller utbud av caféer och restauranger. Och vill man ha lite sinnesfrid kan man ta en sväng in på Östra Kyrkogården som har en hel del imponerande och/eller intressanta gravar. Här finns till exempel Viktor Rydbergs imponerande gravkammare, och hundra meter bort Karin Bojes mer anspråkslösa grav.

Har man inte blivit mätt på landshövdingehus finns det gott om slika framförallt i Bagaregården där jag själv bor. Det är också på vägen till nästa delområde.

Gamlestaden

Förr inte så länge seden var detta ett ganska ruffigt område, men tålmodiga insatser från fastighetsbolag och olika lokala aktörer har höjt statusen och gjort detta till ett riktigt trivsamt område. På sikt kan området bli riktigt hett då det pågår en massa stadsutvecklingsprojekt och ännu fler är planerade.

I anslutning finns slakthusområdet där det också satsat på olika mat- och dryckupplevelser. Redan nu finns bryggeriet Spike och det urbana vineriet Wine Mechanics här, men det är nog bara början.

* Eller? Det har varit lite tyst kring saken på sistone.

** På sikt kommer det dock hända en del här.

*** Jag som befinner mig mer i mitten av det svenska politiska spektrat är lite osäker på om detta är rätt karaktärisering, det finns lite Weiron i ottan-vibbar här också.

Hembryggarjästlore

 

Begreppet folklore åsyftar i vid bemärkelse muntligt traderade folkliga föreställningar och kulturella uttryck. Efterledet -lore betyder mer specifikt "lära" på engelska. Jag använder inläggsrubriken i just den mer specifika betydelsen om den "kunskap" om jäst som cirkulerar runt i hembryggarkretsar. Den sprids kanske inte just muntligt utan snarare via bloggar, internetfora och Facebookgrupper. Den kan delvis ha viss verklighetsförankring, och den kan nog ofta vara tillräcklig för att ha vettiga jästhanteringsrutiner. Till exempel verkar de flesta ha koll på vilken effekt jästmängden har på det slutliga ölets karaktär, men förståelsen varför jästmängden påverkar är det sådär med.  När man börjar läsa lite mer seriös litteratur så framträder dock en delvis ganska annorlunda bild av hur jäst fungerar.

Myter

I vissa fall kan hembryggares föreställningar om jäst inte beskrivas som annat än rena myter. Och de mest flagranta är dessa som cirkulerar kring uppstartsfasen och syrets roll. Det förbluffande är att olika varianter av dessa myter har nästlat sig in även i hembryggningens lite finare rum. SHBF har spridit dem i domarutbildningar och på wikin, de flesta av de klassiska amerikanska hembryggarböckerna sprider dem och till och med George Fix har varit ute och slirat.

De senaste åren har jag dessa villfarelser lyckligtvis börjat bli lite mer sällsynta bland svenska hembryggare. Bland amerikanska hembryggare verkar de dock ha en stark utbredning fortfarande.

Jästmängd

Tack vare Mr Maltys jästkalkylprogram som dök upp för en drygt tio år sedan började hembryggare ägna jästen mer uppmärksamhet. Och snart började fler sådana dyka upp, och ett bryggprogram utan jästkalkylator är idag helt otänkbart. Baksidan är att det tyvärr har blivit ett alltför stort fokus på jästmängd i förhållande till det något mer svävande begreppet vitalitet. Ett typexempel är den djupt olyckliga föreställningen att mer jäst kan kompensera för gammal jäst med låg vitalitet. Tyvärr underbyggs denna missuppfattning av de råd som ges på vissa jästpaket (t.ex.från Wyeast). När man tar del av lite mer ingående redogörelser från jästtillverkare så är även de tydliga med att framhålla betydelsen av jästens vitalitet.

När det gäller jästmängdens effekt på slutresultatet finns det dels en överdriven uppfattning om effektens storlek. Därutöver finns en felaktig föreställning om den bakomliggande mekanismen. Denna går ut på att jästen förökar sig mer ju mindre jäst man använder, och att mer smakämnen bildas när jästen förökar sig. Men det är tvärtom så att jästen förökar sig mer (i absoluta tal) ju mer jäst som tillsätts, och för estrar åtminstone så är det så att när jästen förökar sig så dämpas produktionstakten. Detta skrev jag mer i detalj om nyligen.

Antropomorfism

Förvisso är jäst en levande mikroorganism, och kan inte enbart reduceras till en enzymfabrik. Och ibland kan det vara vettigt med mänskliga metaforer. Men då måste dessa ändå bottna i något substantiellt.

När det gäller det här med jästmängd och (fel)smaker så förklaras det också ofta av att jästen blir "stressad" när den tillsätts i små mängder, vilket enligt någon ospecificerad mekanism skulle leda till mer jäsbiprodukter. Jag har tidigare skrivit om jäststress, vilket alltså har en tydligt vetenskaplig betydelse. Den är dock helt annorlunda än den ospecifika och luddiga metaforiska betydelse som hembryggare slänger sig med, och som knappast bidrar med någon faktisk förståelse.

En liknande metafor som är vanlig i sammanhanget är att jästen får "kämpa" vilket på samma oklara sätt skulle förklara diverse smakbidrag. Ett annat sammanhang där jag har sett "kämpa"-metaforen är i försök att förklara skillnaden mellan att använda glukos och sackaros. Någonstans bottnar det här i att jästen för att metabolisera sackaros behöver ett extra enzym för att först spjälka sackarosmolekylen i en fruktos- och en glukosmolekyl. På något sätt skulle detta alltså anstränga jästen så till den grad att den skulle spotta ur sig en massa felsmaker. Det känns rätt orimligt med tanke på att jästen under normal aktivitet producerar mängder av enzymer för att hålla metabolismen igång. Att ett extra enzym skulle ha en sådan påverkan verkar lite långsökt.

När man studerar seriös litteratur framkommer en helt annan bild av vad som förorsakar jästens produktion av diverse biprodukter. Det handlar främst om hur sammansättningen av olika näringsämnen i tillväxtmediet (vörten, musten eller liknande) och andra miljöfaktorer påverkar olika jämvikter i jästens metaboliska processer. Olika flaskhalsar kan också ha betydelse för att jästen släpper ifrån sig ämnen, vilket kan vara en delförklaring till att högre jästemperatur och snabbare jäsning kan leda till mer jäsbiprodukter.

Fortbildning

Så vart ska man vända sig för att fördjupa sin förståelse för jäsningen? Ett bra ställe att börja är boken Yeast av White & Zanaisheff. Har man redan läst den kan man fundera på att läsa den en gång till, eventuellt med andra glasögon. För jag får känslan av många som har läst den mest har fokuserat på diverse råd om hur man praktiskt ska sköta sin jästhantering*. Oavsett så kan det alltid vara bra att läsa om en bok, och själv har jag upptäckt nya saker vid omläsningar av Yeast.

En lite tyngre bok är Brewing Yeast & Fermentation av Bolton & Quaine. Den är sannerligen inte lättläst men om man anstränger sig lite så är den full av högklassig information. Nästa steg är att ge sig på att läsa aktuella vetenskapliga artiklar, något jag gjorde till exempel för att få grepp om jäststress. Någon som redan har gjort det är författaren till denna artikel som på ett väldigt pedagogiskt sätt sammanfattar sina lärdomar från den vetenskapliga litteraturen.

Men framförallt behöver man sluta lyssna på hembryggarhittepå från diverse nätforum och FB-grupper.

* Vilket säkert kan ha bidragit minst lika mycket som jästkalkylatorerna till förbättrad jästhantering hos hembryggare.

Är vi redo för svenskt veteöl?

 

Alltid redlös!

Den något klickbait-aktiga rubriken till detta inlägg kan ses som en vederläggning av Betterigdes lag. Naturligtvis är vi redo för svenskt veteöl. Men vad föranleder denna märkliga fråga? Bakgrunden är ett inslag i en serie av bryggarintervjuer på Beernews.se inför det nya året. På motsvarande FB-inlägg kommenterade jag att jag personligen förvisso är redo, men att det som har gjorts hittills av svenska bryggerier inte riktigt har hållit måttet. 

Jag förväntade mig nog en del protester mot detta, men jag fick faktiskt bara medhållskommentarer och tummen upp. När jag tänkte efter lite så insåg jag att jag faktiskt har druckit en svensk weizen som var helt okej: Wisby Weisse. Men det är inte ett öl jag köper normalt sett; vill jag ha en weizen är det Weihenstephaner eller Schneider som gäller. Och i övrigt har weizen jag har druckit från svenska bryggerier varit mer eller mindre vaskningsobjekt. Samma sak med svensk witbier som generellt har varit överkryddade med blek jästkaraktär.

Och jag tror det är just jästen det hänger på. För det är just när det kommer till jästdrivna öl som jag tycker att svenska mikrobryggerier i allmänhet inte riktigt lyckas. När det gäller öl med mer neutral jästprofil finns det gott om lyckade exempel. Lageröl, amerikanska välhumlade öl, olika slags porter/stout, moderna suröl, alla finns det många välgjorda svenskbryggda varianter av. Även om topparna kanske inte alltid riktigt når upp till de bästa från ursprungsländerna, så är de ändå tillräckligt bra för att jag ska köpa dem återkommande.

Detta gäller inte belgiska öl. Ett öl som nyligen hyllades när olika ölprofiler skulle välja ut årets svenska öl var Vreta Kloster Abedissan. Jag passade därför på att köpa en flaska på Ölstudion. Den är sannerligen inte alls oäven med murriga karamelliga toner och lite torkad frukt. Men halvvägs genom glaset tröttnar jag på grund av lätta kantigheter och vresigheter och häller ut. Lyckligtvis hade jag även fått med mig en Brother Thelonius och en Gulden Draak hem. Jag öppnar den förstnämnda, men har tar det tvärstopp direkt; det är ännu kantigare och vresigare än Abedissan. Jag minns den inte som såhär medioker, men den går ner i vasken efter ett par klunkar. Men när jag tar min första klunk av Gulden Draak är det som att solen plötsligt har kommit fram bakom molnen. Det är fruktigt och karamelligt, mjukt och elegant. Tyvärr kan jag inte påminna mig att jag har druckit något bättre mörkt belgiskt från ett svenskt bryggeri än Abedissan. Ljusa belgare har jag kanske provat något mer lyckat av.

När det gäller klassika brittiska öltyper så ser det kanske lite bättre ut. Skebo kan göra ganska trevliga grejer ibland, tyvärr är det sällan jag stöter på dem här i 031-land. Här har vi dock Oceanbryggeriet vars öl kan vara riktigt bra när de är färska. Exempelvis deras julöl som har en fantastisk maltighet. Det jag annars saknar lite är ett svenskt bryggeri med en riktigt schysst jästprofil som exempelvis Fuller's eller Timothy Taylor.

Och då kommer vi tillbaks till en tidigare poäng. Det är ofta jästkaraktären som är den primära svagheten när svenska bryggerier ska göra öl där just jästen spelar förstafiolen. Förmodligen tar man ofta den bekväma utvägen och använder torrjäst, vilket sällan håller måttet i sammanhanget. I synnerhet när det gäller veteölen har jag flera gånger tydligt känt igen toner från WB-06, en jäst som jag haft det tvivelaktiga nöjet att jäsa med ett par gånger. Ett första steg för att brygga bra öl med jästkaraktär är att skippa torrjästen och gå på någon av de många flytande alternativen.

Men inte ens med en bra jäst är det enkelt att lyckas med dessa öl. Ibland sägs det att neutrala lageröl skulle vara det svåraste att brygga, men jag är inte säker på att det stämmer för kommersiella bryggerier. Svårigheten med dessa öl är att undvika tekniska fel och att ha kontroll på processen, och i synnerhet jästemperaturen. Med ett modernt bryggverk och kunniga bryggare finns alla möjligheter att brygga bra lageröl, och det ser vi också hos en räcka svenska bryggerier. När det gäller de öl jag diskuterar ovan tror jag det krävs mer; finess och fingertoppskänsla och kanske ett visst mått envishet. Och det är inte bara svenska bryggerier som inte når hela vägen fram, samma sak tycker jag i stort sett gäller hela craft beer-världen. Och som hembryggare tycker jag själv det är svårt att brygga mörka, starka belgare på en nivå som närmar sig de bästa belgiska.

Men jag hoppas ändå att det finns de som fortsätter att försöka. Och att man inte tror att det är konsumenterna som är problemet. För även om det inte går att förneka att dessa öl inte kommer sälja i samma volymer som häjsipor, så tror jag i högsta grad att en hel del av oss är redo.

Brygd #202: Vintervärmare

 

Varmt fotat!

Ännu gång är det dags för fyllig och murrig engelsk ale för de mörka och kalla vintermånaderna. Denna gång ska jag använda hela paketet mörkt muscovadosocker för att, tja, använda hela paketet. Jag gillar inte att ha slattar av ingredienser liggande. Malt kan man ju sedan ett tag tillbaka få krossad i lösvikt, men för andra ingredienser är man fortfarande begränsad till fasta förpackningar. Eftersom jag brygger mer sällan nuförtiden så försöker jag också undvika att ha en specifik bitterhumle som blir liggande i flera månader, utan jag försöker använda all öppnad humle. Jag kommer också gå emot mig själv lite och använda 100 g muscovadosocker för kolsyrejäsning. Men eftersom jag ändå ska använda rubbet kan jag lika gärna använda en del till kolsyrejäsningen. Enligt näringsdeklarationen borde det motsvara ungefär 80 g jäsbart socker vilket ger en måttlig kolsyra som jag tror passar. Skulle det bli lite mindre p.g.a. en del ojäsbart socker så gärna för mig.

Data:

• Satsvolym 20 l
• OG 1,065
• FG 1,016
• ABV 6,7 %
• SRM 20
• IBU 35

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 kg caramünchnermalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk mjölksyra

Mäskning vid 67 C i en timma.

Kok:

• 300 g mörkt muscovadosocker i 60 minuter
• 20 g bramling cross i 60 minuter
• 40 g bramling cross i 20 minuter
• 40 g bramling cross vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med Wyeast 1469 (halva jästkakan från Bitter)

• vid 18 C i 5 dagar
• vid 21 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med mörkt muscovadosocker, 5 g/l.

Bedömning 2022-02-02:

Jag är ju inte den som väntar flera veckor på att öppna första flaskan, så jag har förstås redan öppnat ett antal flaskor. Dock har jag inte riktigt tagit mig för att skriva ner mina intryck. Förrän nu.

Utseendet är fint, bärnstens- till kopparfärgat, smutsvitt skum. Aromen är lite försynt med karamelliga och fruktiga toner, björnbär och toner av anis.

Kolsyran är måttlig, restsötman är låg och beskan är måttlig. Tyvärr är avslutningen lite kantig med en aning alkoholton och lätt sälta. Faktum är att jag har känt samma sak varje gång jag har använt muscovadosocker och liknande i mina öl.

Tyvärr var detta inte helt lyckat även om det inte var några direkta tekniska problem. Lite grand illustrerar det här ölet det jag skrev senast på bloggen. Jag kommer nog skippa muscovadosockret nästa gång och satsa mer på mörk karamellmalt i stället.