Förenkling eller förvanskning?

Jag har som ni kanske har märkt ett horn i sidan till myter och falsk information. När jag i olika sammanhang brukar påtala dylika händer det att somliga känner ett behov av att försvara den som har förmedlat felaktigheten. Ett försvar är att det "är en förenkling", vilket ofta i sig får ses som en förvanskning. Men vad är skillnaden mellan att förenkla och förvanska egentligen? Låt mig ge några exempel; först några ganska banala, och därefter från just bryggningens värld.

Ett banalt exempel: pi

Kvoten mellan en cirkels omkrets och dess diameter är en konstant som betecknas med grekiska bokstaven π. Ofta skriver man ut det fonetiskt; pi. Pi är ett irrationellt tal (t.o.m. transcendent) och därmed går det inte uttrycka exakt med en ändlig decimalutveckling. För det sistnämnda är man hänvisad till avrundningar.

Förenklingar

En vanlig avrundning som nog de flesta skulle svara om de tvingades redogöra för värdet på pi är 3,14. En lite noggrannare avrundning är 3,1416 medan den minst noggranna är 3. Alla dessa approximationer är att betrakta som förenklingar; de är alla i någon mening enklare än pi självt. Minst förenkling ges av 3,1416, medan 3,14 är mer förenklad och 3 är så enkelt det kan bli. Samtidigt är alla dessa avrundningar så noggranna det går givet nivån av enkelhet.

Förvanskningar

Om vi istället approximerar pi med 3,1411, 3,18 eller 7 så är dessa förvisso lika enkla som approximationerna ovan. Men de är samtidigt också förvanskningar av olika grad.

Bryggexempel

När vi går över till bryggning och lite mindre tillrättalagda exempel så blir det inte lika skarpa gränser mellan vad som är förenkling och förvanskning. Snarare är det tre exempel med stigande grad av förvanskning.

Diacetyl

Ofta hävdas det att jästen producerar diacetyl under jäsningens början, och att man höjer temperaturen i slutet av jäsningen (diacetylrast) för att främja jästens reducering av diacetyl. Detta är dock inte hela sanningen. Jästen bildar faktiskt inte diacetyl utan ämnet alfa-acetolaktat. Detta ämne oxideras sedan till diacetyl utan jästens medverkan. Hur snabbt oxidationen till diacetyl går beror på mängden syre samt temperaturen. Diacetylrasten har därför dubbla syften; dels att snabba på bildandet av diacetyl så att jästen kan reducera den, dels att hålla jästen aktiv längre så att den effektivare kan bryta ner den bildade diacetylen.

Förvisso är det i någon mening en förvanskning att säga att jästen bildar diacetyl. Bättre vore att säga att diacetyl bildas under jäsningen. Men skillnaden är hårklyverier, och jag hävdar nog att detta på det hela taget är att betrakta som en förenkling. Man lyckas presentera den stora bilden samtidigt som man skippar detaljer som kan göra det för invecklat för en nybörjare som stöter på det för första gången.

DMS

Långa vörtkok motiveras ibland med att man "måste koka bort DMS". Detta är något som är missvisande då det vid uppkokets början inte finns någon DMS i vörten att tala om. I stället bildas DMS under koket, och vitsen med ett långt kok är i stället att så mycket DMS ska ha bildats (och ångat bort) att det inte bildas för mycket DMS under kylningen (där den inte ångas bort lika effektivt).

Det här tycker jag är rätt så mycket är en förvanskning. Visst är den enklare än den faktiska förklaringen, men den ger en missvisande bild om vad som händer under koket, och den leder till den felaktiga föreställningen att skippat kok är sämre än ett kort kok, medan det i själva verket är tvärtom ur DMS-hänseende. Men i normalfallet så finns ju skippat kok inte ens på kartan, och då leder denna felaktighet ändå till rätt åtgärder. Så jag skulle betrakta det som en lite mildare form av förvanskning.

Jäsningsfaser, syre och förökning

Det här är en myt som man nästan kan säga att jag lite har fått på hjärnan på sistone. Jag skrev bland annat en hel artikel i Hembryggaren om saken. Myten går ut på att jästen förökar sig under uppstartsfasen så länge det finns syre. När syret tar slut börjar jästen med jäsningen. I själva verket sker tillväxten av nya celler under jäsningens mest aktiva del. Syrets roll för jästen reds förtjänstfullt ut här.

Författaren till den länkade artikeln verkar tycka att det både handlar om "simplification" och "distortion". Och visst är den felaktiga bilden betydligt enklare; det är gissningsvis därför den har fått så stort fäste och är så svår att utrota. Vilket är synd då en också är genuint missvisande, och kan leda till följdfel som att estrar bildas under uppstartsfasen. Detta skulle jag därför karaktärisera som en fullfjädrad förvanskning. Som tyvärr sprids också av relativt seriösa aktörer.

Avslutning

Som ni säkert har förstått (och förhoppningsvis tycker själva) så är förvanskning alltid mer eller mindre av ondo medan en förenkling inte behöver vara det. Albert Einstein sa kanske aldrig "everything should be made as simple as possible, but not simpler", men det är en bra klyscha. Vad som är rätt nivå av förenkling beror förstås på sammanhanget. Till vardags räcker det säkert gott och väl att approximera pi med 3,14, medan man för tekniska beräkningar bör ha flyttalsprecision. För en nybörjare är den förenklade diacetyl-versionen en bra start, men förr eller senare bör man lära sig att diacetyl är en oxidationsprodukt och kan uppstå i flaskan eller fatet även om det inte smakar diacetyl vid tappning.

Brygd #186: Dubbelbock

Delad bock är dubbelbock.

Det var ett tag sedan jag bryggde en dubbelbock, så jag ser med förväntan fram mot resultatet. Skillnaden mot tidigare försök är att jag har använt mörkare specialmalter, men i mindre mängd. Ungefär så. Samt chitmalt i stället för vanlig pilsnermalt. Över till receptet.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1075
• FG 1017
• ABV 8,0 %
• SRM 27
• IBU 20

Mäskning:

• 5 kg mörk münchnermalt
• 1 kg chitmalt
• 500 g Caramünchnermalt III
• 100 g Carafa Special III
• 1 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 70 minuter
• 40 g tettnanger i 20 minuter
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP833 (jästkakan från Källarpilsner)

• vid 12 C i 7 dagar
• vid 20 C i 5 dagar
• vid 5 C i 7 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Fabrikörn vs. Riegele Speziator (och Ayinger Celebrator):

Jag har tidigare besegrat Ayinger Celebrator (AC), och jag ska frankt erkänna att det inte är en av mina favoritdubbelbockar. Så när Riegele Speziator (RS) påpassligt dök upp på Systembolaget var motståndaren given. Men som sidoshow häller jag även upp en AC en småkall vårkväll sent i mars.

Färgmässigt är Fabrikörns Dubbelbock (FDB) och RS nästan identiska i sin kastanjbruna färg, medan AC är snäppet mörkare. FDB har ett snyggt och krämigt beige skum, RS är tätt inpå medan skummet hos RS är fluffigare men snabbt fräser bort. Här vinner FDB utseendepriset knappt över AC.

Arommässigt är det större skillnader. AC har toner av rökt korv som jag ej uppskattar. FDB och framförallt RS har snyggare och renare maltaromer; nötiga med toner av karamell, kaffe och choklad.

Det är tydligt att FDB är torrare än de två övriga, vad det beror på vet jag ej. Jag hade nog önskat att FDB inte hade jäst ut riktigt så mycket, samtidigt som jag tycker att de två övriga är snäppet för söta.

Avslutningsvis så blir det RS som avgår med en knapp seger över FDB. Jag är rätt nöjd med resultatet, även om avslutningen har ett litet alkoholbett som kanske känns extra när sötman inte finns där. AC hamnar på efterkälken, och halva innehållet förpassas till reningsverket; inte för att den är dålig, men den är helt enkelt inte bra nog för att motivera att spä på en måndagsfylla. Allra bäst var mixen av FDB och RS som hade en perfekt sötma.

Med beaktande av senaste omgången så är ställningen således Fabrikörn vs. Omvärlden 35 - 39.

Brygd #185: Källarpilsner

I fjol hade jag för avsikt att brygga en pilsner, men det bidde en mörk folköl i stället. Det blev bra det med till slut, men suget att göra en pilsner finns kvar. Så i år gör jag ett nytt försök, och malten blev i alla fall rätt denna gång.

För första gången testar jag chitmalt, vilket är en lågt modifierad pilsnermalt som sägs kunna ge olika fördelar; bättre skum och en mer påtaglig sädig smak bland annat.

Namnet? Dels för att den är ofiltrerad och kolsyrejäst på flaska. Och dels för att den jäser i min källare i sval snarare än kall temperatur. Lite samma sak som sist, fast med mer fokus på beska än humlearom denna gång.

Till sist en annan nyhet. Från och med anno 2020 redovisar jag recepten lite annorlunda. I stället för malt-humle-vatten-jäst-övrigt blir det mäsk-kok-jäsning-övrigt. Båda sätten har sina för- respektive nackdelar, men jag tycker ända att detta nya sätt på det stora hela är bättre.

Data:

• Satsvolym 25 l
• OG 1048
• FG 1011
• ABV 5,0 %
• IBU 40
• SRM 3

Mäsk:

• 4 kg pilsnermalt
• 1 kg chitmalt
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 30 g magnum i 60 minuter
• 40 g tettnanger i 20 minuter
• 20 g tettnanger vid kokslutet
• 1 krm protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 70 minuter.

Jäsning:

Jäsning med White Labs WLP833 (2 l förkultur)

• vid 13 C i 7 dagar
• vid 21 C i 5 dagar
• vid 5 C i 7 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Källarpils vs. Bitburger:

Jag beställde hem några flaskor Pickla Pils att ha som jämförelseobjekt. Tyvärr var dessa nog inte så färska, utan smakade ganska tradigt jämfört med hur fantastisk en färsk på fat kan vara. De hade inte varit en match mot en färsk Källarpils. Så kan det nog tyvärr bli med beställningssortimentet ibland; man vet inte hur länge flaskorna har blivit stående på Systembolagets depåer.

Men en annan bra motståndare är Bitburger Pils, som nu dessutom finns på halvlitersburk. Den är en gedigen stram nordtysk pils utan att vara så kantig som Jever. En perfekt motståndare är det.

Utseendemässigt är de väldigt lika; halmgula där Källarpilsnern har en aning disighet. Skummet hos Källarpils är dock faktiskt aningen snyggare, så Källarpils vinner utseendematchen knappt.

Arommässigt finns det större skillnader. Källarpils är förvisso snygg med brödiga malttoner och örtig humle. Men Bitburger är snäppet renare, snyggare och med den där örtiga, höiga tonen som jag misstänker är "it" som LoDo-snubbarna snackar om. Båda ölen har en lätt svavlig ton vilket är helt i sin ordning; initialt hade Källarpils lite väl mycket av den varan. Tydlig men allt annat än överlägsen seger för Bitburger här.

Bitburger känns snäppet torrare, vilket  i sammanhanget får ses som en fördel. Dels kan det bero på att WLP833 faktiskt sägs ha en smula sämre utjäsning, dels på att kolsyrejäsningen kanske bara har fullföljts med 80-90 %.Beskan är likartad men är lite mer distinkt hos Bitburger.

Totalt sett blir det förstås en seger för Bitburger. Min enda chans hade nog varit mot ett halvoxiderat exemplar, men burk är nog ingen nackdel i sammanhanget. Det känns som att det kommer drickas en hel del Bitburger framöver under den varmare årstiden. Och även Jever; numera finns även den på burk, om än på 33:or.

Nåväl, med hänsyn till senaste ronden är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 35-38.

Pseudolambik #38

Denna gång har jag verkligen ingent speciellt att rapportera. Möjligen skulle jag kunna kommentara varför jag har valt att åldra en så aromatisk humesort som bramling cross. Tyvärr har jag faktiskt ingen aning; kanske för att det var kottar och jag inte gillar kottar. Eller så var humlen redan gammal. Vi går direkt på receptet i stället.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1050
• SRM 3

Extrakt:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg krossat vete

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 44 C
• 58 C
• 65 C
• 72 C
• 82 C

Humle:

Kokning i drygt två timmar med 100 g fyra år gammal bramling cross.

Mikroorganismer:

Jäsning vid varierande klädkammartemperatur med

• några gram Safbrew T-58
• bottensatser ur diverse kommersiella lambikar

Bedömning 2021-04-03:

Det här blir nog rekord för tid till första provsamkning. Denna lambik blev totalt bortglömd, och det var till och med så att jag upptäckte att vattenlåset hade torkat ut. Det har dock inte satt några spår på smaken, så antagligen var det ganska nyss det torkade ut.

Smaken är ganska återhållsam på alla sätt. Det finns en diskret fruktighet, viss jordighet och någon svårbeskrivbar bismak. Syran är ganska beskedlig, medan beskan är ganska påtaglig.

Vi får se vad som händer med denna, just ny känns den lite för rå och ofärdig.

Bedömning 2024-03-30:

Ytterligare tre år senare är det dags att testa igen. Jag har provat en gång emellan, men då var det status quo, och jag fick inte för mig att skriva något. Nu har den dock förändrats något. Den här råa, ofärdiga tonen är borta, och det smakar äntligen lambik. Syran är dock ganska låg, men det gör den till en bra kandidat för framtida fruktlambik. Jag får helt enkelt ge mig ut i skogarna i sommar och plocka igen.

Muscovadik

Lambik är det generella samlingsnamnet för de spontanjästa ölen från Pajottenland. Från dessa kan man skapa en massa olika lambikprodukter; blandad lambik (geuze), fruktlambik (kriek och frambooz/framboise), torrhumlad lambik m.m. En udda fågel är faro; lambik blandad med farinsocker. Ett skäl till att den är så ovanlig är att den på grund av den stora mängden socker svårligen låter sig flaskas med mindre än att man pastöriserar den, vilket nog många lambikproducenter drar sig för. I stället hittas den oftast på fat nära producenten där den dricks upp innan sockret har hunnit börja jäsa.

En variant är vore dock att låta sockret faktiskt jäsa ut innan man paketerar. Då försvinner sötman, och kanske även en del smakämnen (ut genom jäsröret), men jag blev sugen att testa. Och då inte med farinsocker utan mörkt muscovadosocker. I samband med att jag blandade min senaste p-geuze så pytsade jag i två paket mörkt muscovadosocker i en tolvliters Better Bottle, och fyllde på med en halv sats lambik som hade blivit över, samt några gram Lalvin EC-1118.

Sedan väntade jag. Och väntade. Men inget hände på en två veckor. Jag insåg att sockret kanske hade löst sig dåligt så jag tappade över ölet på en glasdamejeanne. Och mycket riktigt; det låg fortfarande mycket olöst socker på botten. Med diverse handgrepp lyckades jag lösa upp sockret i vätska, på med ölen och ytterligare lite EC-1118 och så blev det mer väntan. När ytterligare en vecka hade gått utan någon aktivitet och SG fortfarande låg på 1,030 så började jag så sakta acceptera att det kanske inte skulle börja jäsa. Och inte mig emot; det var faktiskt rätt gott med sötman som balanserade syran fint.

För ett kort ögonblick tänkte jag tanken att faktiskt flaska den som den var; varför skulle den börja jäsa nu när det inte hade hänt något på drygt tre veckor? Men något inom mig stretade ändå emot att flaska något på SG 1,030 med mestadels enkla sockerarter, och jag började i stället överväga att servera den direkt från kärlet vid SM. Men knappt hade jag tänkt den tanken förrän det började pluppa intensivt i jäsröret. Efter ytterligare knappa två veckor hade det jäst ner till 1,006 och det var hög tid att flaska.

Data:

• Volym 12 l
• OG 1080
• FG 1,006
• ABV 10,3 %

Blandning:

• 12 l sats 24
• 800 g mörkt muscovadosocker
• 72 g bitsocker

Provsmakning 2020-04-18:

Jag har naturligtvis provsmakat denna flera gånger, men av någon anledning glömt att skriva ner en bedömning. Men tack för påminnelsen i kommentarerna, och bättre sent än aldrig.

Färgen är lite murrigt mörkt bärnstensfärgad, med en dragning åt rött.

Aromen är mycket präglad av basölen, men muscovadosockret gör sig gällande med lite karamelliga och murriga toner. Det finns också en lite gummiaktig ton som jag inte kände innan jäsningen av sockret hade dragit igång. Inga spritiga toner kan jag förnimma.

Avslutningen är torr, med en tydlig lätt vinägeraktig syra som bränner till, kanske i samarbete med alkoholen.

Det smakar ganska mycket som sådana här starka amerikanska rödsurisar som jag inte är helt förtjust i. Och faktum är att jag hellre hade sett att muscovadosockret aldrig hade jäst ut; det var betydlig godare innan. Men ett intressant experiment var det, och fullt drickbart i små mängder.

Pseudogeuze #7

När jag blandade mina första p-geuze var jag väldigt ambitiös och testade diverse olika blandningar i liten skala av 5-7 lambikar innan jag bestämde mig för hur mixen skulle se ut. Första gången bjöd jag till och med in andra hembryggare för en blending session.

Numera kör jag mer på känsla och bestämmer redan i förväg hur blandningen ska se ut. Det blir precis lika bra det skulle jag vilja hävda. I år var jag ännu lite mindre noggrann och hade faktiskt inte ens provsmakat den yngsta lambiken. Detta gjordes i stället samtidigt som lambiken flödade ner i tapphinken, men den smakade utmärkt och föranledde inte någon ändring av planen. Det blev bara tre olika lambikar i år, men jag tror att de kan fungera fint ihop och komplettera varandra.

Data:

• Volym 27 l
• OG 1,053
• FG 1,008
• ABV 6,1 %

Blandning:

• 11 l sats 28
• 5 l sats 31
• 11 l sats 34
• 162 g bitsocker

Bedömning (2020-01-11):

Det har bara gått drygt två veckor sedan tappningen, men redan nu blir det ett tydligt pys vid öppningen. Ett medelstort skum etableras under upphällningen, men det fräser snabbt bort.

Aromen är frisk med äpplen, grapefrukt och lite allmän fruktighet. En lite mineralisk ton - eventuellt från humlen - kan skönjas. I eftersmaken finns en lite jordig eller kalkig ton som stör en aning.

Avslutningen är torr med en medelhög syra och en viss beska.

Gott och lättdrucket, och enda minuset är den där eftersmaken. Det här kommer bli mitt bidrag till Folkets Val under årets SM.

Pseudolambik #37

Förra året pimplade jag portvin i Porto på nyårsdagen, men i år höll jag mig hemma. Och då blev det åter en klassisk nyårsdagslambik, Och en pizza förstås. Men ingen riddarfilm.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1050
• SRM 3

Extraktgivare:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg krossat vete

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 48 C
• 54 C
• 65 C
• 71 C
• 77 C

Humle:

Fyra år gammal lublin, kokad i knappt 3 timmar.

Mikroorganismer:

Jäsning i varierande källartemperatur med bottensatsen från sats 28.

Bedömning 2020-10-17:

Jag har blivit allt mer senfärdig med att testa mina lambikar, och här har det alltså tagit mer än 10 månader. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det, och det här var sannerligen gott. Fin fruktighet, med toner av röda äpplen och citrusfrukter. En fin kombination av beska och syra som gör det väldigt lättdrucket. På slutet en jordig ton av krita som stör lite, men det verkar va något som är återkommande sedan jag började med oxiderad humle.