Några tips om vertikalprovning

Vertikalt intagande av jäst maltdryck.

För en drygt tio år sedan började jag systematiskt köpa öl för att stoppa ner i mitt källarförråd för lagring. Detta har de senaste åren möjliggjort att arrangera flera vertikalprovningar, d.v.s. att prova olika årgångar av samma öl bredvid varandra. Vertikalprovning är väldigt lärorikt för att förstå vad olika lång tids lagring gör med ett öl, och är något jag verkligen kan rekommendera. Dock finns det en del lärdomar att göra angående själva utförandet, och nedan följer några tips baserat på mina erfarenheter och subjektiva uppfattningar.

Återhållsamhet i provningsschemat

Låt oss börja med det mest fundamentala, nämligen hur många olika öl man ska prova och vilka årgångar av varje öl. Här är min erfarenhet att det är lätt att bli överambitiös. Ett vettigt antal öl att prova skulle jag säga är 4-6 stycken, och hellre färre än fler. Då är det bättre att kasta in ett par "pausöl" där man kan få släppa på koncentrationen en smula. Man kan korka upp en hembrygd, ett lagrat öl där man  inte har några färska att jämföra med eller något annat öl som bryter av provningen.

Vad själva "vertikalschemat" anbelangar tycker jag också att det är lätt att gå bort sig med alltför många årgångar. I teorin kan det låta häftigt att prova massa årgångar av samma öl, men själv tycker jag det blir för mycket att ta in och hantera. I min bok räcker det gott med en färsk variant, en ungefär två år gammal och en sådär fem år gammal version. Då får man uppleva den initiala avrundningen av ölet samt de lite mer oxiderade sherry-tonerna som kommer av en längre tids lagring.

På sin höjd kan ytterligare en årgång fördjupa tillställningen, och då ser jag två möjligheter. Antingen kastar man in en ett år gammal version då det ändå händer rätt mycket de första åren. Alternativt så lägger man till en ännu äldre årgång, gärna uppåt tio år gammal eller mer. Det finns inte så mycket att vinna med att kasta in exempelvis en tre-, fyra- eller sjuårig version. Skillnaderna mot den femåriga är alltför subtila, vilket möjligtvis skulle kunna vara en pedagogisk poäng i sig.

Förutom att bli övermäktigt rent sensoriskt ställer alltför många årgångar av ett öl till det rent logistiskt eftersom det kräver fler glas per person. För att ytterligare hålla ner antalet glas brukar jag dela in deltagarna två och två där varje deltagare får två glas var, och vid omgångar med tre eller fyra årgångar får man dela glas med sin partner.

Jag avslutar mina förnumstigheter kring provningsupplägget men en sista iakttagelse jag har gjort. Jag och många av mina dryckessyskon har gott om diverse lagrade öl i våra källare. Det som brukar vara en trång resurs är de färska varianterna. För öl som finns i Systembolagets ordinarie sortiment är detta inget problem, men för sådant som finns i beställningssortimentet behöver man ha lite mer framförhållning, i synnerhet om det är kollikrav. Ha alltså detta i åtanke när du planerar din vertikalprovning, och se till att ha gott om tid för att kunna få till olika beställningar.

Dekantering

Märkligt nog finns det åtskilliga som tycker att jästfällningen i botten av flaskan är något positivt att få ner i glaset, eller som åtminstone inte bryr sig. Detta är ju lite lustigt då man som hembryggare gör sig ganska stora besvär just för att få med så lite jästfällning som möjligt i flaskan. Hursom, smaken är som baken, men i ett lite större sällskap måste man helt enkelt räkna med att åtminstone några likt undertecknad vill ha absolut så lite bottensats i glasen som möjligt.

Att bara skicka flaskan runt bordet kommer obönhörligen leda till att alltmer grums följer med ner i glasen ju längre upphällningen fortgår. Lösningen är förstås att dekantera ölen i kannor som man sedan skickar runt, kannorna har lämpligtvis någon märkning som anger rangordning i ålder. Bottensatserna sparar man i flaskorna för den som vill besudla sig med dessa.

Konsistent temperatur

För att få en rättvis jämförelse mellan årgångarna är det viktigt att de serveras vi samma temperatur. Det enda rimliga sättet att uppnå detta är att kyla samtliga öl i minst en timma och ställa ut kylskåpskalla öl ett antal minuter innan servering. Värt att tänka på är att större flaskor (typ 75 cl) tar betydligt längre tid än 33:or för att uppnå önskad temperatur. Om några av gästerna har med sig öl är det viktigt att dessa är väl kylda innan avfärd, åtminstone de som ska provas tidigt i programmet.

Öltyper

Avslutningsvis tänkte jag runda av med vilka öl som jag tycker är intressanta att vertikalprova och som inte bara smakar papp efter fem år i källaren. Jag har säkert glömt eller missat något, och i så fall får ni läxa upp mig i kommentarsfältet.

• Mörka starka belgare fungerar generellt sett bra, mina personliga favoriter är Chimay Blå och Gouden Carolus Cuvée vad de Kaiser Blauw, båda dessa smakar mycket bra upp till tio år gamla och kanske till och med längre. Rochefort 10 tycker jag personligen toppar efter ett par år, och samma sak med Westy 12 som jag till och med föredrar relativt färsk.
• Kornvin,  stocköl och liknande är också ett säkert kort. Allra bäst hittills för mig har North Coast Old Stock Ale varit, den är verkligen fantastisk efter fem år, medan den är lite kantig som färsk. Sierra Nevada Bigfoot funkar bra såväl färsk som 5+ år gammal, däremellan dippar den en smula. Det finns förstås många fler exempel inom denna kategori.
• Suröl och i synnerhet lambik kan utvecklas väldigt väl under lång tid, men jag har själv råkat ut för några riktiga bottennapp med såväl vinägerbomber som platta och pappigt oxiderade öl. Förmodligen handlar det mycket om flaskvariation, så det kan nog vara extra viktigt att köpa fler flaskor av färre sorter för att täcka upp för detta.
• Ett öl som inte riktigt passar in i ovanstående är Schloss Eggenberg Samichlaus som går från att vara närmast odrickbar ung till att bli som ett bättre portvin efter uppåt tio år i källaren. Jag blev själv väldigt positivt överraskad när jag korkade upp en 2002:a nyligen. I övrigt är  mörka, starka lager typ dubbelbock inget man ska spara på särskilt länge enligt min erfarenhet.
• Imperial stout är en öltyp som många lagrar, och tidigare var jag en av dem. Men efter ett par vertikalare med Brooklyn Black Chocolate Stout, North Coast Old Rasputin och andra gör jag bedömningen att dessa som mest är värda att spara ett eller två år, sedan blir de bara tråkiga.
• Lite samma sak tycker jag gäller för ljusa starka belgiska öl som triplar, de lönar sig knappt att lagra över huvud taget, utan bör drickas relativt färska.

Hoppas jag har kunnat bidra med något med detta inlägg. Samla nu ihop ett gäng och skrapa ihop vad ni har i källaren och ställ till med en vertikalare. Och har ni inget i er källare är det hög tid att börja köpa på sig lagringsobjekt systematiskt.

Håll på öletiketten!

Fabrikörn lever som han lär.

Som jag har varit inne på flera gånger är ett av de största problemen som hembryggare att få sina flaskor uppdruckna. För att skona mina inre organ ger jag bort stora delar av min produktion till olika bekanta. Eftersom en icke obetydlig del av dessa utgörs av andra hembryggare får jag ofta tillbaka en del av deras produktion. Dessa fådda hembrygder hamnar bland en massa andra flaskor som ska drickas upp, och därmed är det stor risk för att de blir stående ett tag*. Då är det en stor fördel om de har någon form av etikett eller annan tydlig märkning så att man kan minnas vad innehållet var. Tyvärr hittar jag helt omärkta hembrygder i mina hyllor då och då. Ibland får jag frågor av andra hembryggare "vad tyckte du om min barley wine?" som jag därmed kan ha svårt att svara på.

Snygga etiketter från Kåkens Brygghus.

Jag tycker faktiskt att man som modern hembryggare ska göra någon slags etikett på flaskor man delar ut. Jämfört med övriga tiden det tar för att producera flaskor är det ingen jättestor extrainsats som behövs. Man måste inte göra lika väldesignade etiketter som de skäggande kaninerna; enklare varianter som mina egna** eller som från Kåkens Brygghus fungerar alldeles utmärkt. Det som jag gillar med detta upplägget är att man lätt skapar en ny etikett genom att ändra på färgerna och möjligtvis lägga till någon bild eller annan detalj. Samtidigt har man en tydlig profil och layout som gör att mottageren känner igen bryggeriet. Jag föredrar personligen detta betydligt mer än somliga bryggare som ständigt hittar på helt nya varianter.

Enkelt men snyggt koncept från Martin Jonsson.

Om man inte vill lägga ner någon tid alls på design kan man alltid köra med ett De Molen-liknande koncept, vilket jag ser många hembryggare göra. Detta fungerar förstås alldeles utmärkt, och med några enkla grepp som i exemplet från Martin Jonsson kan det ändå bli riktigt elegant.

Drakens Ångbryggeri fokuserar på innehållet.

För den riktigt late kan SM-vinnarnas minimalistiska variant kanske vara ett alternativ. Det är fortfarande oändligt mycket bättre än ingen etikett alls. Egentligen behöver man inte ha mer information än ölets namn och alkoholhalten. Övrig information tycker jag man med fördel kan förmedla i en blogg eller möjligtvis en Facebook-sida. Men det viktiga är ändå att man har någon slags etikett. Etikettslösa hembrygder på flaska är sååå 00-tal.

* Öl som bör drickas färsk hamnar dock i kylskåpet för snar förtäring.
** Jag fick hjälp med att ta fram själva mallen till mina etiketter ska kanske tilläggas.

Mina fem mest lästa inlägg

Något jag själv har sluppit men som många andra vittnat om är allsköns idiotiska frågor på anställningsintervjuer. En klassiker i sammanhanget är att lista sina sämsta sidor. Då gäller det att lista egenskaper som inte är entydigt negativa såsom att man är envis eller kompromisslös, snarare än genuint dåliga egenskaper som otrevlig eller lat. Hade jag själv råkat ut för detta hade jag nog plockat fram min tendens till otålighet. Jag gillar inte att vänta på andra, jag vill att saker ska hända fort och jag gillar inte när någonting förklaras omständligt eller onödigt mångordigt(*). Jag gillar inte heller att förklara samma sak flera gånger, vilket var det främsta skälet till att starta denna blogg.

Som hembryggare har man nästan alltid fler flaskor hembryggt än vad man klarar av att dricka upp. Lösningen på detta är då att dela ut flaskor till vänner och bekanta. För egen del brukar det bli ett tjugotal flaskor per sats som ges bort, och för att slippa förklara exempelvis vad en dubbelsticka är tjugoelva gånger hänvisar jag i stället till min blogg. Så bloggen riktar sig i första hand till dem som sitter och njuter av en Fabrikörns och vill veta lite mer om vad de har i glaset.

Initialt hade jag också ett tjugotal läsare per inlägg men successivt har min läsekrets breddats och det typiska antalet läsare har väl åtminstone femfaldigats. De inlägg som drar till sig flest läsare är de som är lite mer generellt hållna och handlar om något aktuellt ämne inom hembryggning. Dessa inlägg har ofta initierats av att jag upprepade gånger har skrivit samma sak i olika hembryggningsfora. Efter att exempelvis ha bemött förvirringen kring begreppet "sekundärjäsning" upprepade gånger tyckte jag det var bättre att skriva ner det hela mer ordentligt i ett blogginlägg som man sedan kan hänvisa till.

Därefter har det blivit en räcka dylika inlägg i min bryggning-och-begreppsförvirrings-serie. Flera av dessa inlägg kommer med på min topp-fem-lista över mest lästa inlägg. För det var ju det jag skulle komma till, inte mina egna favoritinlägg som den något missvisande inläggsrubriken kan förleda en att tro, utan till de fem inlägg som till dags dato har varit mest lästa av er, kära läsare.

5. Mäsktemperatur, utjäsning och linjär regression (429 visningar)

Detta är kanske det inlägg på listan som ligger mig mest varmt om hjärtat, och som jag troligen lade ner mest tid på. Här får jag såväl göra reklam för mitt jobb som folkbilda om matematik som diskutera olika faktorer som påverkar utjäsning.

4. Att omtappa eller inte omtappa, det är frågan (522 visningar)

Också en personlig favorit, där jag med en lätt inbilskhet hoppas att jag i någon liten mån kan ha bidragit till att ha förhindrat en del av alla dessa onödiga omtappningar och tron på dess förmenta positiva effekter.

3. Experimentbrygd 2 - mellangivornas betydelse (524 visningar)

Ett inlägg som jag också lade ner ganska mycket tid på, inklusive själva bryggningen och jäsningen som var ganska komplicerade. Frågeställningen är onekligen mycket intressant, då det i min mening finns mycket övertro på att detaljmickla med komplicerade humlescheman, något jag också tyckte det ganska otydliga resultatet delvis bekräftade.

2. Experimentbryggd 3 - jästemperaturens betydelse (679 visningar)

Uppföljningen på föregående inlägg, som även den indikerade på ett ganska svagt stöd för en ofta framförd bryggningsvisdom.

1. Bryggning och begreppsförvirring - sekundärjäsning (893 visningar)

Detta inlägg är intimt ihopkopplat med fjärdeplatsinlägget, och som nämnts ovan det som sporrade mig att ge mig i kast med oklara och förvirrade begrepp i hembryggarsfären. Förhoppnings har jag även här dragit ett litet strå till stacken (eller 893 strån kanske) för att eliminera förvirringen kring sekundärjäsning och omtappning.

Jag inser förstås att listan ovan kan komma bli självförstärkande - att den generar ännu fler klick på just dessa topp fem-inlägg. Därför skulle jag vilja avsluta med att göra reklam för ett annat av mina egna favoritinlägg som inte kom in på listan med sina blygsamma drygt 200 visningar. Det handlar om min redogörelse av de psykologiska mekanismer som gör att myter och missförstånd florerar och sprids inom hembryggarsfären, ett ämne som intresserar mig mycket. Förhoppningsvis kan den få komma med nästa gång jag presenterar en sådan här topp fem-lista.

(*) Något jag flagrant själv bryter mot i denna inledande textvägg.

Uppdatering 2019-10-10:

I samband med att jag skrev om bloggstatistik och filtrering kom jag på att det kanske är dags att uppdatera vilka som är de populäraste inläggen. Det har hänt en del sedan sist:

1. Om cidertillverkning (2174)
2. Bryggning och begreppsförvirring - sekundärjäsning (1975)
3. Bryggning och begreppsförvirring - infektion (1811)
4. Bryggning och begreppsförvirring - hårt respektive alkaliskt vatten (1582)
5. Om jästmängd (1364)

Det är bara inlägget om sekundärjäsning som är med sedan sist. Grejen är den att jag har mycket fler läsare nu, så om ett inlägg får genomslag så kan det snabbt komma upp i flera hundra läsare, eller till och med tusen. Så är fallet med den nya ohotade ettan som skrevs lagom till äppelskörden det gynnsamma året 2016. Även rekordåret (äppelskördsmässigt alltså) 2018 fick det flera hundra läsare. I övrigt kan vi konstatera att Bryggning och begreppsförvirring-serien är väl representerad.

Flädrik

Sambucus nigra.

För dryga två veckor sedan fick jag en ingivelse och plockade några klasar från vårt fläderträd på baksidan av huset som stod i full blom. Tanken var att göra ett fläderblomsöl liknande Cantillon Mamouche. Lite obetänksamt hällde jag sedan på p-lambik rätt på klasarna med gröna stänger såväl som blommor. Lite senare insåg jag att det gröna kan innehålla små mängder av giftet sambunigrin som vid kontakt med vatten kan utveckla blåsyra, vilket är samma gift som produceras vid algblomningen på östkusten och kan orsaka illamående, kräkningar och diarréer. Det verkar dock främst vara bladen, barken och rötterna där giftet förekommer i farliga nivåer. Men en viss försiktighet bör nog iakttagas vid de första provsmakningarna, och jag får lov att återkomma till det.

Blandning:

• 10 l från sats 11
• 15 klasar fläderblommor
• 60 g bitsocker

Data:

• OG 1060
• FG 1006
• Abv 7,3 %

Bedömning (2/7 2014):

Jag har nu vid olika tillfällen druckit en, två respektive tre deciliter av denna häxbrygd utan att bli dålig, så jag vågar nog säga att man kan dricka den utan att oroa sig. Men jag ger inga garantier och är man lite försiktig av sig ska man kanske nöja sig med att dela en 375:a på två personer.

Och det kanske är en dos som kan räcka, så fantastiskt god är den inte. Det blev lite gröna toner i den, kanske inte kattpiss som en del vill hävda, men inte riktigt den fräscha arom som man kan hitta i flädersaft.

Jag tror dock doseringen var ganska perfekt, så nästa år ska jag nog ge det en chans till och vara mer noga med att få bort det gröna och bara ha i blommorna, och dessutom under en kortare tid. 

Amylases sommarölsträff 2014

Foto: Amylase hembryggarförening.

Amylases sommarölsträff anno 2014 måste nog ha varit den bästa och mest varierade någonsin. Borta var störtfloden av ipor, och i stället kompletterades ett fåtal slika med ett gäng fruktöl och suröl, några belgare, ett par bittrar och lite annat smått och gott. Det enda jag saknade var en riktigt stram tysk pilsner.

Den höga och jämna kvaliteten gjorde det svårare än någonsin att utkristallisera en vinnare. Ett antal utmärkta öl som för några år sedan lätt hade kunnat få en röst fick nu bli bubblare. Dit hör fjolårets silvermedaljör Rött men inte sött från Sahtipaja, som i år inte riktigt hade samma fräscha hallonarom, men som å andra sidan var lite mindre ättiksur. Bearded Rabbit Brewery hade ett par schyssta öl, och deras Saison framboise var riktigt bra men nådde inte hela vägen fram. Amylasesnubbarna Conny & Sven hade (som vanligt?) med sig en utmärkt bitter med det rätta brittiska stuket. Grabbarna från Bruket* hade med sig två öl, varav deras sura och ganska starka ljusa belgare Dubiös var riktigt bra, men som ändå knappt missade min pall. Det fanns ytterligare ett gäng välsmakande öl som jag av risk för att tråka ut läsaren dock inte går in på mer.

De öl som till sist passerade mitt nålsöga var dels mitt tredjeval Winniefried IPA från de skäggande kaninerna, en ytterst välgjord och ren ipa med tropiska frukter från citra- och mosaichumle. Den fick dock nöja sig med en åttondeplats. Min såväl som själva tävlingens andraplats gick till Bruket med en välgjord körsbärsöl med det något krångliga namnet Cherry Williams och (S)kriket från landsbygden. Precis som Fabrikörn hade de köpt polska surkörsbär från ICA, och med det hade de lyckats få till en perfekt balanserad kriek-liknande öl. Min vinnare blev en annan fruktbaserad öl, denna gång en av tävlingens många hallonöl; en berliner weisse-baserad variant från Kåkens Brygghus med frisk men måttlig syra och den fräschaste och mest intensiva hallonaromen.

Den sistnämnda missade tyvärr pallen och fick nöja sig med en sjätteplats. De prisbelönta ölen utöver det ovan nämnda silverölet blev i stället två högst välgjorda öl som jag personligen dock inte hade som medaljkandidater. Dels vann Frank och Rose-Marie Mortensen brons med tävlingens enda porter/stout. Guldmedaljen gick till Simo Jäntti och Robin Andersson med ölet Almost Imperial IPA. Den sistnämnde jobbar till vardags som bryggare hos Dugge vilket förstås borgar för hög kvalitet. Av namnet kan man ana att det var avsett att ses som något mellan en ipa och dubbel-ipa. Oavsett vilket hade jag gärna sett att den kunde ha haft lite mer humle i sig. Men humlen vann ändå i år igen således.

Och mina öl då? Jovars, jag hade med mig Vinbärs samt Vit-ipa, och åtgången var störst av den förstnämnda vars medhavda 10 liter tog slut lagom till prisutdelningen, medan jag fick skänka ett par överblivna bomber-flaskor av den sistnämnda. Detta avspeglades sig även i placeringarna som blev tionde respektive tjugonde av cirka 40 tävlande öl totalt. Med tanke på den hårda konkurrensen får det ändå ses som rätt lyckat, även om jag väl hade lite större förhoppningar på Vinbärsen. Dock insåg jag själv när jag provsmakade den att den var i suraste laget; jag hade själv hellre sett den lite snällare i syran och hade inte röstat på den som förstaval i alla fall.

Vi ser redan fram emot vinterölsträffen då jag kommer dyka upp med något brunt.

* Bruket består av Daniel Rutgersson och Patrik Johansson med vilka jag förra sommaren bryggde samarbetsölet Tre.

Om spädning

Got thinner?

I min tidigare bloggpost om bryggmyter missade jag att ta med "spädning ger vattniga öl". Detta påstående sprids på diverse bryggfora, ofta med ganska dunkla argument som ibland nästan drar åt det pseudovetenskapliga och vidskepliga hållet. Som många myter har den ett korn av sanning i sig; spädning av vört/öl kan ge ett vattnigt öl om det görs utan att tänka till. Men rätt utfört är det en användbar teknik som kan effektivisera bryggningen, spara energi och ge ett högre utnyttjande av bryggeriutrustningen utan att försämra kvaliteten på ölet. Det finns dock flera viktiga saker att tänka på när man ämnar använda spädning som ett steg i sin bryggprocess. 

Spädning generellt

Om man tar ett recept för ett femprocentigt öl, och brygger ett öl med alkoholstyrka 2,5 % genom att brygga enligt det femprocentiga receptet och därefter späder med en faktor två riskerar man att få ett ganska tunt öl. Skälet till detta är att ölrecept inte är skalbara med alkoholstyrkan. Förhållandet mellan malt och humle kan behöva justeras, ett exempel på det är en av de första dubbel-iporna som bryggdes där man av misstag använde 50 %  för mycket malt vid en ipa-bryggning och för att kompensera för detta dubblerade humlemängderna.

Även maltsammansättningen ser lämpligen olika ut för olika kraftiga öl. För starkare öl strävar man efter hög utjäsning med hjälp av låg mäsktemperatur, små mängder karamellmalt och ofta även en del socker. För riktigt svaga öl höjer man mäsktemperaturen, skippar sockret och ökar på mängden karamellmalt för att få ett lite fylligare öl. Naturligtvis finns det undantag till detta, men generellt sett ser maltsammansättning och mäskning väldigt annorlunda ut på olika alkoholnivåer.

Spädning i sig är alltså potentiellt problematiskt, oavsett när i processen vattnet tillsätts. Vi förutsätter dock fortsättningsvis att recepten anpassas efter att spädning ska ske, och tittar i stället på olika tillfällen för att utföra spädningen och vad man bör tänka på i dessa fall.

Spädning efter kok

Detta är en teknik man kan ta till av lite olika skäl. Har man större jästankar än kokkärl - vilket jag får för mig inte är helt ovanligt - är detta ett alternativ till att brygga samma öl i två skift eller två dagar i rad. Det är också ett sätt att justera OG till rätt nivå när man har variabilitet i processen av olika skäl.

Jämfört med att ha med allt vatten från början så kommer följande faktorer påverka vörten och ölet:

• Efter spädning kommer pH bli något högre jämfört med den outspädda versionen (förutsatt en fix mäsktjocklek)
• Den tjockare vörten kommer ge förhållandevis mer Mailliard-reaktioner
• Den tjockare vörten kommer ge ett sämre utbyte av humle

Alla dessa faktorer går dock att kompensera för, och en duktig bryggare bör - eventuellt med hjälp av ett bryggprogram - kunna brygga bra öl med en rejäl spädningsfaktor. En kommersiell bryggare som jag vet använder denna teknik för vissa av sina svaga till normalstarka öl är Dugges. Då kokkärlet har en begränsad kokvolym på cirka 3000 l medan jästankarna rymmer 6000 l, har man valt att brygga vissa öl dubbelt så starkt och sedan späda med en faktor två. Enligt bryggarna själva så blir det till och med aningen bättre öl på detta sätt; "bättre att späda med vatten än med överlakad vört" som en av dem uttryckte det. Man förlorar visserligen ungefär 10 % i utbyte, men det kompenseras mer än väl av den halverade arbetsinsatsen för själva bryggningen jämfört med att brygga två gånger i följd.

Normalt är vanligt kranvatten tillräckligt bakteriefritt för att man ska våga använda det direkt. Men det går förstås att koka vatten också.

Spädning efter jäsning

En variant som används av många storbryggerier är att även jäsa all öl till relativt hög alkoholstyrka, och sedan späda till önskad dito, eventuellt tillsammans med tillsättning av olika smakämnen som humleextrakt eller karamellmaltextrakt. Här bör man tänka på att kranvatten innehåller en hel del syre, vilket är oönskvärt i detta läge. Att koka vattnet driver ut en del syre, men det gäller att kyla snabbt också så att inte syre hinner diffundera tillbaka ner i ölet.

Utöver vad som diskuterats ovan så påverkas här slutresultatet även av jäsningen med högre densitet. Den primära effekten är en ökning av jäsbiprodukter - främst estrar och högre alkoholer - som är mer än proportionell mot OG. Efter spädningen kommer ölet alltså ha högre nivåer av dessa biprodukter jämfört med den ordinarie versionen, allt annat lika.

Att kompensera för detta är betydligt mer invecklat än för spädning efter kok, och involverar jästval, jästemperatur och mängd jäst. Man kan även fundera på extra efterjäsning/lagring. Men det är ändå fullt genomfört med goda resultat, och i denna artikel diskuteras detta mer ingående. Jag skulle vilja runda av med författarens avslutningsmening, som jag tycker gäller generellt för spädning.

Don't let the fact that this technique is mostly used to produce "fizzy yellow water" dissuade you from adding this useful technique to your set of brewing skills.

 Nuff said!

Mosaik

Gammal arabisk mosaik

När jag föregående sommar vikarierade som språkpolis snuddade jag vid att namn på biologiska arter och underarter inte är att betrakta som egennamn utan ska skrivas med liten förstabokstav. Exempelvis skriver man golden retriever, sauvignon blanc, gravensteiner, maris otter (en kornsort) och saaz. Samtidigt har alla dessa namn den egenskapen att de normalt inte översätts, så på något sätt ligger de ändå i gränslandet till egennamn.

Namnet på inlägget tillika ölet är således inte ett taffligt försök till översättning av den amerikanska humlesorten mosaic, som spelar en viktig roll i detta öl. Utan på samma sätt som för Citrik så är detta namn en sammanslagning, denna gång av Mosaic-lambik. Ett tag funderade jag på att kalla ölet för Mosaicik, men jag fastnade till slut för Mosaik rätt och slätt. Det är alltså en lambik torrhumlad med mosaic.

Blandning:

• 10 l sats 8c
• 100 g mosaic
• 60 g bitsocker

Data:

• OG 1053
• FG 1010
• Abv 5,6 %

Provsmakning (18/6 2014):

Ölet hälls upp bärnstensfärgat med endast en lätt disighet men ett rejält skum som lägger sig rätt fort.

Aromen domineras av tropisk fruktighet, citron och äppelkart, och kanske en smula grapefrukt. En lätt gräsighet från humlen finns också.

Smaken är torr med rejäl syra, och en viss humlebeska.

Ett väldigt friskt, fruktigt och gott öl som lyfts av en fin kolsyra.