Klonerna anfaller

För ett tag sedan utmanade hembryggaren Jonas Westh några av sina Göteborgskollegor på klonbryggning. Tanken var att man skulle klona ett valfritt öl och att vi skulle träffas sådär två-tre månader senare för att jämföra resultatet med originalet. Detta krävde förstås att man valde ett öl som är hyfsat lätt att få tag på. För min egen del bestämde jag mig direkt för att ge mig på Fuller's ESB, och jag har skrivit mer om det i det länkade inlägget tillsammans med lite allmänna reflektioner angående kloning av öl.

I helgen var det så dags för utvärdering. Tyvärr var det svårt att hitta ett tillfälle som passade alla, så lite bortfall blev det. Bedömningarna nedan bygger på mina anteckningar och minnesbilder från kvällen. De representerar väl främst min egen upplevelse men också färgad av de andras uppfattningar. Men panelen var oftast ganska enig i sina utlåtanden.

Westmalle Dubbel:

Från Magnus Vasilis - ägaren av Bryggeributiken - kom ett försök till att brygga denna moderna klassiker, själva arketypen för "ölstilen" dubbel. Bryggaren var själv ej närvarande men hade skickat med en kort beskrivning. En jämförelse med receptskissen i "Brew like a monk" gav vid handen att maltschemat ej var helt identiskt, men jäst och jästemperaturer var samma.

Klonen var lite mörkare och aningen grumligare med ett större och mörkare skum. Originalet var ljusare än jag minns, lite åt mahogny-hållet.

Klonen var lite fruktigare med inslag av acetaldehyd, och hade lite mer toner av kola (ej diacetyl). Originalet hade mer fenoler och en smula skumbanan.

Kolsyra, torrhet och beska var likvärdiga, möjligen var originalet lite torrare och/eller beskare.

Originalet vann knappt.

Fuller's ESB:

Denna har jag som sagt redan skrivit om och jämfört med originalet, och omdömena denna gång var i allt väsentligt de samma. Flaskan hade fått betydligt mer kolsyra, men detta visste jag om och såg till att ölet hälldes upp i en kanna ungefär en halvtimma i förväg, och då blev kolsyran i nivå med originalet.

Originalet vann knappt.

Samuel Adams Black Lager:

Detta försök av Bearded Rabbit Brewery byggde inte på något klonrecept alls utan mer på bryggarnas känsla för stilen.

Kopian var åter lite mörkare, inklusive skummet.

Kopian var lite fruktigare, medan originalet hade en jordig potatiston. Det fanns lite mer kaffe i kopian, medan det var mer choklad och karamell i originalet. Originalet var lite sötare.

Här var det jämnt skägg (höhö) mellan ölen.

Jämtlands Oatmeal Porter:

Här blev det lite snurrigt ty bryggaren Karl Janred hade med sig två kommersiella flaskor; utöver Jämtlandsportern även Ocean Göteborgsporter. Det är också oklart såväl från mina anteckningar som från arbetsminnet huruvida hembrygden var en havreporter.

Men "kopian" var i alla fall fruktigare och hade en lätt syrlighet, vilket säkert berodde på lågt mäsk-pH i det karbonatfattiga Göteborgsvattnet. Originalet hade lite halvtrötta citrus- och parfymtoner från humlen.

Ölen var inte särskilt lika men en vinnare utsågs ändå, och det blev hembrygden.

Rådanäs Alter Ego:

Här hade värden tillika intiativtagaren varit i farten och försökt brygga en altbier som skulle likna den lokala varianten från Landvettersjöns västra strand.

Båda varianterna var lite ljusare än vad altbier normalt är, och denna gång var kopian den ljusaste.

Åter var kopian något fruktigare med lite mer humlearom. Originalet var lite renare med en tydligt sädig maltton. Någon tyckte sig hitta acetaldehyd även här, men jag noterat ett stort frågetecken vilket jag tolkar och minns som att detta ifrågasattes av somliga, undertecknad inkluderad.

Beska och torrhet var jämbördiga, och det fanns ingen enighet om vilken som var bäst.

Sammanfattning:

Ett genomgående tema var att originalölen var lite mer renjästa med färre jäsbiprodukter. Detta behöver inte nödvändigtvis vara någon nackdel för hembryggaren, men för de två ölen med acetaldehyd var det ofrånkomligen så. För min egen Ful-ESB var det troligen den högflockulerande jästen som inte hann jobba klart riktigt innan den hamnade på botten av jäshinken. Detta bekräftas också av den höga kolsyrenivån som inte alls motsvarade 5 g/l kolsyresocker utan snarare det dubbla. Jag har aldrig känt en så tydlig ton av acetaldehyd tidigare i mina öl, om ens överhuvudtaget.

För Westmalle-klonens del tror jag det kan ha att göra med att den jästes - om jag fattade det rätt - med relativt lite jäst, ungefär 1/4 av den gängse rekommenderade mängden. Detta är i sig inget konstigt då Westmalle själva använder samma jästmängder. Dock är det så att man vid jäsning i plasthink får betydligt mer biprodukter jämfört med jäsning i trycksatta cylindrokoniska jästankar, allt annat lika.

Detta är något man bör ha i åtanke som hembryggare när man läser recept anpassade för stora bryggerier. Vill man ha en lika ren jäsprofil ska man kanske i första hand sänka jäsemperaturen ett par grader, och i andra hand använda lite mer jäst. Hursom är det en nyttig övning att jämföra sina hembrygder med kommersiella motsvarigheter, och inte bara för klonade öl.

Fruktpseudolambik - Blåbärs

Ett av mina projekt under sommaren 2014 var att plocka björnbär och ha i en lambik. Jag hade ett par potentiella ställen att plocka på, och initialt såg det ut att bli ett bra björnbärsår. Men plötsligt hade björnbären förtorkat i den torra sommarhettan, eller nåt. Jag fick bara ihop 100 g på en knapp timmas plockning i Skatås

Då bestämde jag mig för att köpa blåbär hos min lokala frukthandlare, och ha med min ynkliga björnbärsskörd som ett komplement. Jag nöjde mig med en femliterssats, så får vi hoppas att det blir nya tag nästa sommar.

Data:

• Volym 5 l
• OG 1053
• FG 1008
• Abv 6,0 %

Blandning:

• 5 l från sats 10
• 1 l från sats 9
• 100 g vilda björnbär
• 1 kg köpta blåbär
• 30 g bitsocker

Bedömning 2015-01-14:

Färgen är snarare mörkröd än blå, med en viss dragning åt lila. Aromen är allmänt bärig, och hade jag fått prova ölet blint hade jag knappast gissat på blåbär. Troligen kräver blåbär en lite större andel bär än exempelvis hallon eller vinbär. En viss stallighet och jordighet finn också. Syran är ganska kraftig, och kolsyran är hög. På slutet kommer en svag dust av vetedeg, men den stör inte särskilt mycket och kommer nog försvinna helt på några veckors sikt. Helt okej, men kanske inte något jag gör om.

SHBF:s domarutbildning

Domarjävlar under utbildning.

En för mig återkommande dröm är att jag är tillbaka i skolan. Det är ingen regelrätt mardröm utan snarare lite allmänt jobbig variant där jag alltid har missat göra någon hemuppgift eller glömt att plugga till en tentamen eller liknande. Det är alltid skönt att vakna upp efteråt vilket är något konstigt eftersom jag egentligen trivdes ganska bra i skolan (förutom en svacka under andra året i gymnasiet) och presterade relativt väl.

I helgen var det dock dags att sätta sig i skolbänken igen när tre ytterst trevliga, duktiga och positiva medlemmar ur SHBF:s domarkommitté hade åkt ner till Göteborg för att hålla en extrainsatt domarutbildning. Ackompanjerat av årets första storm satt ett trettiotal deltagare åtta timmar vardera på lördagen och söndagen och ömsom lyssnade på visdomsord och ömsom provade öl på längden, tvären och bredden. Alltihop i en trevlig mix som måhända var aningen mastig totalt sett.

Teoridelen handlade dels om bryggeriprocessens och råvarornas påverkan på ölets smak, något som kanske inte bjöd på så mycket nytt för egen del. Därutöver ägnades mycket tid åt hur man ska bedöma öl gentemot en typdefinition, hur mycket poäng som skall dras av för olika typer av avvikelser, och hur man fyller i ett domarprotokoll. Detta var mer lärorikt för egen del även om det blev lite väl mycket upprepningar emellanåt.

En klar fördel var dock att de teoretiska momenten varvades med ölprovningar. Vi fick exempelvis prova öl med diverse bismaker såsom DMS och diacetyl, och det märktes ganska väl att många har svårt att skilja båda dessa från vanlig pilsnermaltsmak respektive karamelliga eller kolaaktiga maltsmaker. Personligen har jag väldigt svårt att upptäcka DMS och är även relativt okänslig för diacetyl. Möjligen är jag också lite mer skeptisk till min egen förmåga än somliga. Vi fick även prova oxiderade öl samt öl med aceton och ättika i.

Mycket tid lades på att göra faktiska bedömningar av öl mot en typdefinition och att fylla i protokoll. Det diffade en hel del bland deltagarna, men sammantaget så var det ända ganska vettiga omdömen som gavs. Detta moment gjorde att man fick en del respekt för svårigheten att vara öldomare och betygsätta ett öl mot en typdefinition. För det första måste man släppa alla förutfattade meningar om en öltyp, vidare måste man också försöka bortse från olika personliga preferenser. Slutligen måste man upptäcka sådant som saknas i ölet och sådant som inte borde vara där, samt dra av lämpliga poäng för dessa brister. Personligen var jag ganska nöjd med min förmåga att hitta bristerna i ölen, men jag har en del jobb att göra med att kalibrera mina poängavdrag.

Det allra bästa med kursen var flera "slamkrypare" som slängdes in i provningarna. Trots att jag kände till att det skulle kunna komma öl med färgämnen tillsatta gick jag rakt i fällan och trodde mig hitta rostade aromer i vad som sedan skulle visa sig vara en vanlig sketen Sofiero. Även om man kanske inte riskerar att råka ut för detta i praktiken som öldomare, så är det ändå tydligt hur man kan låta sina förväntningar påverka hur man uppfattar smaker. När sanningen avslöjades insåg jag att det istället var någon slags jordighet eller liknande jag hade upplevt.

Något jag tyckte saknades var en problematisering av begreppet öltyp, något jag själv har brett ut mig kring tidigare. Det är viss skillnad på de relativt väl avgränsade öltyper som finns i SHFB:s öltypsdefinitioner och de mer luddiga kategorier som finns i världen utanför. De lite mer strikta definitionerna har främst sin poäng i domartävlingar såsom SM i hembryggd öl eller diverse festivaltävlingar där bryggare lämnar in bidrag i kända klasser. Att använda dessa definitioner för att bedöma diverse kommersiella blir dock rätt konstigt då dessa bryggare knappast bryr sig om att efterlikna någon given specifikation. Däremot kan man förstås betygsätta kommersiella öl enligt SHBF:s standarder av pedagogiska skäl, vilket också gjordes flera gånger under kursen. Dock kunde man kanske påpekat att det inte har så stor relevans utöver just den pedagogiska poängen. Detta kan man förvisso hävda är självklart, men kanske var det någon kursdeltagare som gick därifrån och trodde att Baron Trenck är en misslyckad tjeckisk pilsner enbart för att den ligger på en för hög alkoholhalt.

Inför kursen trycktes det hårt på att man förväntades gå kursen med ambitionen att bli öldomare och inte bara för att förkovra sig. Första kursdagen fick alla deltagare presentera sig kort och förklara varför man gick kursen, och halvt på skämt förkunnades det att det rätta svaret var "för att bli öldomare". Vilket de flesta också - halvt skämtsamt - sa, och för egen del var det väl bara halva sanningen. Mitt främsta skäl var nog att få lära mig något, men samtidigt har jag ändå som ambition att bli certifierad domare och i viss mån hjälpa till med att döma öl i olika sammanhang. Tyvärr missar jag tentan i början av mars, så vi får se var det hamnar. Och så var det ju den där drömmen.

Pseudogeuze #2

Att testa olika varianter av fruktlambikar, att testa torrhumling med diverse humlesorter och andra påhitt som jag gör för att smaksätta mina lambikar är onekligen kreativt och spännande, men mitt favoritmoment är nog ändå att få blanda ihop en geuze.

Inför denna min andra blandning gjorde jag en rejäl inventering av mitt bestånd av lambikar ett år gamla eller äldre. Jag hade redan en ganska grov idé om hur jag tänkte mig blandningen, men vissa av nedanstående hade jag inte provsmakat sedan förra blandningen ett drygt år tillbaka. Det fanns således ett behov av att kolla av hur de hade utvecklats, och framförallt att kontrollera att de inte hade utvecklat en massa ättiksyra, något som jag vill ha minimalt av i mina produkter.

Nedan anges en kort beskrivning av de olika lambikarnas status, med kvarvarande volym inom parentes. För en aningen mer detaljerad beskrivning kan man följa länkarna där jag har uppdaterat inläggen.

Sats 1b (5 l) har en ganska snäll smak med måttlig syra, men med en ganska tydligt vaniljton från ekflisorna. Kan passa bra som komplement i små mängder.

Sats 2 (5 l) är väldigt lyckad med tanke på att den är mitt andra försök, och att inga finesser såsom grumlig mäskning användes.

Sats 3 (10 l) är ännu på rätt sida ättiksyra-gränsen, men frågan är om den kommer funka om ett år då det är dags för pseudogeuze #3.

Sats 6 (23 l) har tidigare varit så lovande vid provsmakning att jag bestämde mig för att låta den vara i fred tills nästa år då den är tre år gammal. Om den har hållit måttet då ska jag dels tappa den som Oude Lambik samt låta den ingå i min tredje blandning.

Sats 7 (11 l) skulle jag beskriva som min bästa p-lambik hittills, även om det är lite vanskligt att säga det med full säkerhet eftersom jag inte har provat föregående sats på ett tag. Den kommer hursomhelst få stå för en stor andel i blandningen.

Sats 8a (11 l) fick först ingen syra alls av de vilda organismerna från min bakgård, men kompletterat med lite Cantillon-bottensatser blev det en bra syra och en stabil baslambik i allra högsta grad.

Sats 9 (15 l) har också klent med syra, och känns lite rå och ofärdig i största allmänhet. Den kan nog få bli ett komplement i framförallt fruktlambikar framöver.

Sats 11 (5 l): Har blivit en smula pepprig och med en viss ättiksyra, men trots allt ännu en hyfsad plasthinks--lambik.

Det var ganska givet att hela återstoden av sats 2 skulle med. Angående sats 3 var jag mer tveksam, men det blev till sist 5 liter av den med. Av sats 1a nöjde jag mig med 1 liter, och blandningen smakade inte ekvanilj alls, så det var inte för mycket i alla fall.

Angående de nyare satserna så valde jag att spara 5 l av sats 7 till nästa år och låta resterande 7 l vara med  i årets blandning. Därutöver fick 7 l av sats 8a följa med, medan resterande 5 l får bli basen till en ny körbärslambik tillsammans med drygt 3 kg polska surkörsbär. Sats 9 & 11 skippade jag helt på grund av deras tveksamma kvaliteter.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1055
• FG 1006
• Abv 6,5 %

Blandning:

• 1 l sats 1a
• 5 l sats 2
• 5 l sats 3
• 7 l sats 7
• 7 l sats 8a

Övrigt:

• Kolsyrejäsning med bitsocker, 6 g/l

Bedömning 2015-03-12:

Jag provade några mindre flaskor strax efter flaskningen, men efter drygt två månader senare är det dags att göra en mer seriös provning.

Ölet är klargult med ett kortvarigt vitt skum. Aromen är verkligen geuze-ig med cider, grape, fruktighet och en del stall. En lätt ton av vinäger finns där också.

Kolsyran är medelhög, troligen för att kapsylen inte satt helt tätt. Avlutningen är torr med en kraftig syra i Hanssenstil.

Mycket gott men jag hade gärna skruvat ner syran ett snäpp. Det blev nog några liter för mycket av sats 3.

I samband med provsmakningen passade jag på att göra ett litet test. Detta kommer leda till ett släpp av ett nytt lambikderivat innan måndaens slut. 

Belmik & Kazbik

Den här fick jag upp genom att bildsöka "Belmik", och jag har ingen aning om vad kopplingen är.

Jag försitter inte ett tillfälle att slippa upprepa en sak flera gånger, och här har vi en sådan gyllene möjlighet. Efter två lyckade försök med torrhumlad lambik tänkte jag prova på lite fler humlesorter. Dels tyckte jag den ganska nya humlesorten belma lät intressant. Därutöver tänkte jag prova någon klassisk humlesort, men när jag gick in under fliken tjeckisk humle på humle.se, så dök en ny bekantskap upp i form av den nya sorten kazbek. Den ska vara framodlad från saaz samt någon okänd vild sort från Kaukasus som ska ge den en lite jordig och rå ton jämfört med saaz.

Eftersom detta är något av ett experiment blev det inte mina bästa lambikar som offrades direkt. Sats 9 bryggdes med 100 g ugnsoxiderad saaz, men humlen blev nog inte tillräckligt oxiderad ty ölet är relativt besk, och beskan verkar också ha dämpat mjölksyrabakterierna ty den har den lägsta syran hittills av mina lambikar. Därför valde jag att blanda den med sats 11 som har jäst i plasthink och fått en lite mer intensiv syrlighet. Tillsammans hoppas jag att de ska bilda en okej bas för humlen att breda ut sig över.

Data:

• Satsstorlek 2*10 l
• OG 1055
• FG 1009
• Abv 6,0

Blandning:

• 10 l sats 9
• 10 l sats 11
• 100 g vardera av belma och kazbek
• 2*60 g bitsocker för kolsyrejäsning

Bedömning 2015-01-15:

Just hemkommen från en lång och intensiv dag känns det som ett bra läge att korka upp två flaskor för provsmakning. Båda ölen hälls upp kristallklara med ett fint men kortvarigt skum.

Om vi börjar med lambikblandningen så har den en ganska behaglig syra med en viss fruktighet, men de lite ojästa tonerna från sats 9 slår igenom en smula. Och framförallt är beskan lite för hög och krockar med den syra som ändå finns.

Belmik har dock trevliga fruktiga aromer med en viss tropisk ton, och detta öl slinker ändå ner ganska lätt. Även om ölet är långt från mina tidigare torrhumlade lambikar så är det definitivt en variant jag ska prova igen med en bättre baslambik.

Kazbik däremot har väldigt egendomliga jordiga och råa aromer som jag inte riktigt kan beskriva på något bra sätt. Det är inte äckligt, men det är heller inte gott, och efter halva glaset blir det reningsverket som får ta över.

Brygd #134: Trippel

När jag nyligen öppnade en flaska Green Flash Trippel kunde språkpolisen inom mig inte låta bli att notera stavningen med två p. Nu kan ju aldrig ett namn vara fel egentligen, men den normala stavningen i ölsammanhang är dock tripel på nederländska, även om google translate godkänner trippel också. Kanske finns den någon språklig subtilitet här som går mig förbi. Hursom insåg jag att jag i min strävan efter att använda försvenskade ölnamn givetvis skulle stava med två p.

Senast jag gav mig på att brygga en belgisk tripel slutade det med ett SM-guld i klass 9, så jag känner onekligen en viss press på mig att detta ska bli ett riktigt bra öl. Det blir inte en fullständig kopia då jag har ändrat receptet på några punkter.

Dels har jag bytt ut malten mot lite mer stilistiskt korrekt pilsnermalt. Varför jag valde pale ale-malt sist kan jag faktiskt inte erinra mig, men det blev ju väldigt bra ändå.

På jästsidan blir det ett för mig oprövat kort, nämligen Achouffe-jästen i Wyeasts tappning. Senast det begav sig använde jag Chimay-jästen som jag är ganska förtrogen med, men nu är det dags att prova något nytt. Jag har hört mycket positivt om denna jäststam, så jag ser fram emot resultatet med tillförsikt.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1080
• FG 1007
• Abv 9,6 %
• IBU 30
• SRM 3 (halmgult)

Malt och extraktgivare:

• 6 kg pilsnermalt
• 1 kg strösocker

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 30 g savinjski golding i 20 minuter
• 30 g saaz i 20 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 3522 (halva jästkakan från Enkeln)

• Vid 18-19 C i 5 dagar
• Vid 21-23 C i 20 dagar

Övrigt:

• Vattenjustering med 4 g kalciumsulfat, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet.
• Kolsyrejäsning på flaska med druvsocker, 8 g/l

Fabrikörn vs. Westmalle (2015-02-11):

Att hitta en tripel-motståndare var inte så lätt som jag trodde. Det finns ett gäng i beställningssortimentet, men ingen i det ordinarie efter att Westmalle petades nyligen. Den sistnämnda finns dock fortfarande kvar i Nordstans bolag, och där finns i skrivande stund även det fantastiska ölet Dupont Avec Les Bons Voeux. Kring det sistnämnda kan ölstilstalibaner kriga huruvida det är en tripel eller en saison. Själv skiter jag högaktningsfullt i vilket, men väljer bort ölet eftersom det har en så väldigt karaktäristisk jästprofil. Westmalle Tripel (WT) är ändå ett arketypiskt öl, och även om jag är lite ambivalent till det så blir det en bra motståndare.

Upphällda är ölen helt identiska; halmgula, nästan helt klara, och med ett stort och krämigt vitt skum.

Aromen både lik men annorlunda. Det finns en sädigt maltighet som ändå är mer påfallande hos WT. Fabrikörns är lite fruktigare med ton av mandelmassa och kanske lite acetaldehyd, svårt att säga. Humligheten är tillbakadragen i båda ölen, men måhända något mer framträdande hos Fabrikörns. WT har en lätt alkoholisk ton som initialt finns hos Fabrikörns men som snabbt försvinner.

Munkänsla, kolsyra, torrhet och beska är likvärdiga, och det känns som att sulfatnivån är helt perfekt avvägd hos Fabrikörns.

Det blev en tuff match detta, och jag kan faktiskt inte bestämma mig för en vinnare. WT är som sagt ingen personlig favorit, och att jag till skillnad från senast inte lyckades bekämpa den får jag se som ett litet misslyckande. En orsak kan vara att jag glömde av att tillsätta sockret tills efter det hade jäst klart. Kanske fanns det lite för lite jäst i suspension för att ordentligt bryta ner acetaldehyden från strösockerjäsningen.

Med hänsyn taget till senaste matchen står det fortfarande Fabrikörn vs. Omvärlden 27-30.

Pseudolambik - sats #17

Tidigt under hösten gjorde jag två försök att odla upp vilda mikroorganismer från min bakgård. Fjolårets test slog inte så jätteväl ut, och det är tveksamt om det var vild Saccharomyces eller rester av Safbrew F2 eller någon annan bryggjäst som växte den gången. Det var varken Brett eller mjölksyrabakterier i alla fall. Till slut fick jag pytsa i lite bottensatser fråm lambikflaskor för att få till något lambikliknande.

Vid årets första försök fick jag ganska snabbt jäsning av något som tydligt hade inslag av Brett, med en stor vit bubbliga hinna. Dock såg jag även att jag hade lämnat kvar några ekflisor från en tidigare jäsning i glaskärlet, så troligen var det organismer därifrån som hade växt. Någon påtaglig syra kunde jag dock inte hitta vid en senare provsmakning, utan det fanns mest bränt gummi-fenoler. Vid mitt andra försök fick jag ett mer vanligt jässkum, men vid en provsmakning hittade jag inga spår av vare sig Brett eller mjölksyrabakterier, utan det fanns mest en mjuk fruktighet med toner av röda äpplen.

Jag valde ändå att köra på med båda kulturerna i två separata delsatser, dock kompletterade med Safbrew F2 samt bottensatser från olika lambikar där så var lämpligt.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1050
• SRM 7
• IBU ~15

Extraktgivare:

• 3 kg pilsnermalt
• 1 kg mörk münchnermalt
• 2 kg krossat vete

Grumligt mäskning, erhållna temperaturer:

• 46 C
• 53 C
• 67 C
• 72 C
• 78 C

Humle:

• 40 g ugnsbakad styrian golding i 90 minuter

Total koktid två timmar.

Mikroorgansimer:

Jäsning vid varierande källartemperatur med eventuellt vilda mikroorgasmimer samt

• för sats A
• blandade överlevare i ekspån (Brett?)från någon tidigare P-lambik
• några gram Safbrew F2
• bottensatser från två flaskor (375 ml) Drie Fonteinen Oude Geuze
• för sats B
• bottensatserna från 2 flaskor (375 ml) Cantillon Gueuze

Varianten med ekspån till höger.

Bedömning 2015-06-29:

Ett halvår efter bryggningen är det dags för provsmakning, och båda varianterna har surat till sig fint. Den exakta syranivån kan jag dessutom ange för första gången med hjälp av min nyinköpta pH-mätare.

Delsats A har lite toner röda äpplen, en smula stall samt lätt trä. Mätvärdena blev SG 1008 samt pH 3,22. Denna var tillräckligt bra för att bli basöl i sommarens fläderlambik, mer om den snart.

Delsats B är ännu bättre och påminner faktiskt en smula om Cantillon. Det här kan nog bli ett bra tillskott till nästa geuze. Uppmätta värden var SG 1010 och pH 3,26.

Bedömning 2016-01-05:

Precis som utlovat så fick delsats B bli med som kandidat till pseudogeuze #3. Den har surnat till sig lite sedan sist vilket jag helst hade sluppit, men den är fortfarande mycket bra med fruktiga och jordiga toner, samt en smula trä och lite stall. Den fick utgöra ryggraden i blandningen.

SG 1008, pH 3,12.