Brygd #157: Farsbärs

Ibland blir det inte som man har tänkt sig. Jag hade tänkt att odla upp S:t Bernardusjästen från några flaskor, och eftersom det är bäst att använda en så alkoholsvag som möjligt siktade jag på att beställa några S:t Bernardus Extra från lämplig internetbutik. Jag hittade den dock ingenstans, och då försökte jag i stället beställa Pater från systembolaget. Efter ett par dagar fick jag ett mejl att den var tillfälligt slut hos leverantören, och då försökte jag med Prior vilket gick bättre. Efter en vecka hade jag en låda hemma.

Jag pytsade ner bottensatsen från två flaskor i ett par deciliter vört och väntade. Och väntade. Efter 4-5 dagar och ytterligare matning med vört kom så till slut lite aktivitet i e-kolven. Efter en dryg vecka hade jag planerat att dekantera av ölen och stega upp förkulturen. Då upptäckte jag att aktiviteten hade tagit fart igen, och jästskummet såg lite misstänkt ut. Efter ytterligare några dagar såg förkulturen ut som i bilden nedan, och jag drog slutsatsen att någon vildjäst - troligen Brettanomyces - hade hunnit få fäste innan flaskjästen hade vaknat till liv.

Detta var förstås en liten besvikelse, men jag var redan mentalt förberedd på att uppodlingsförsöket skulle kunna misslyckas. Dessutom råder det viss osäkerhet kring vilken jäst som faktiskt finns i flaskorna. Enligt bryggeriet filtrerar man bort den ursprungliga jästen för att tillsätta en annan jäst för kolsyrejäsning. Trots det finns det vittnesmål från hembryggare som har odlat upp flaskjästen att det har blivit goda öl, och till och med S:t Bernardus-karaktär. Det där sistnämnda är jag rätt skeptisk till, men det var ändå värt att göra ett försök. När jag hade konstaterat infektionen i förkulturen fanns det lyckligtvis tid att beställa en ny jäst från Humlegården, och jag fastnade för Achouffe-jästen. Denna är mindre fruktig än S.t Bernardusjästen, men har i stället en pigg och fräsch pepprig och kryddig fenolisk profil som passar framförallt ljusa öl.

Angående ölet så är det en lite svagare variant. Ofta kallas det svagaste ölet hos ett belgiskt bryggeri Enkel, Pater(sbier) eller något ointuitivt Extra. Just S:t Bernardus är lite speciella eftersom de faktiskt har såväl ett öl med namnet Extra som Pater. Medan en Patersbier oftast är ljus och runt 5 % så är S:t Bernardus Pater mörk och klockar in på hela 6,7 %. Därför passar det på ett sätt bra att det inte blev S:t Bernardus-jästen då detta öl mer liknar deras Extra. Och jag ville verkligen kalla ölet Farsbärs i stället för Extraöl*.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1045
• FG 1008
• Abv 4,9 %
• SRM 3
• IBU 40
• Mäsk-pH 5,28

Malt & extraktgivare:

• 4 kg pilsnermalt
• 500 g havregryn
• 100 g ljust maltextrakt (till förkulturen)

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 50 g strisselspalt i 20 minuter
• 50 g strisselspalt vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:

• 5 g kalciumklorid
• 5 g kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Jäst:

Jäsning med Wyeast 3522

• vid 17-18 C i 5 dagar
• vid 22-23 C i 9 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1 krm Protafloc tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l

Bedömning 2017-01-21:

Lätt disig gyllene med stort vitt skum. Sädig och brödig maltighet, viss fruktighet, kryddiga och peppriga fenoler samt blommig humle.

Munkänslan är lätt till medelfyllig, kolsyran är hyfsat hög. Avslitningen är torr med medelhög beska.

Gott och ganska likt förra försöket med samma jäst och liknande recept.

*  Jag har dessutom redan bryggt en Extraöl, och där syftade namnet på något helt annat än ett belgiskt bordsöl.

Om högre alkoholer

I vår jakt på tveksamma ämnen i öl har turen kommit till högre alkoholer. Med högre avses här inte att de skulle vara finare utan helt enkelt att de har längre kolkedjor än den ordinarie alkoholen etanol. Ett annat namn för högre alkoholer på svenska är finkel eller finkeloljor, eller fusel oils/alcohols på engelska.

För bryggaren finns det några viktiga skillnader hos de högre alkoholerna jämfört med etanol. Dels så har de betydligt lägre smaktröskel, en skillnad på flera tiopotenser. Dessutom har de en skarpare spritig smak som drar åt lösningsmedel. Tydlig spritighet i öl beror nästan garanterat på för höga (sic!) nivåer av högre alkoholer snarare än på för mycket etanol. Utöver negativ smakpåverkan sägs de högra alkoholerna kunna förvärra baksmällan vid höga intag.

I små mängder kan dock högre alkoholer ha en positiv eller åtminstone acceptabel påverkan. Dels i sig själva, och i synnerhet i alkoholstinna öl där de på låga nivåer nästan kan anses vara en del av smakprofilen. Dessutom utgör de ena basen i bildandet av diverse estrar. De vanligaste och viktigaste högre alkoholerna är

• butanol
• isobutanol
• propanol
• isoamylalkohol

Från dessa och vanlig etanol kan några av de vanligaste estrarna i öl bildas via enzymatiska reaktioner, exempelvis

• etanol + ättiksyra -> etylacetat (päron, lösningsmedel)
• isoamylakohol + ättiksyra ->  isoamylacetat (banan)
• etanol + hexansyra -> etylhexanoat (äpple)

Högre alkoholer bildas annorlunda än etanol. Aminosyror i vörten omvandlas via Ehrlich-mekanismen i bilden ovan till en alkohol med motsvarande kolkedja. En annan variant går via s.k. biosyntes av sockerarter i vörten.

Nedan listas några av de viktigaste faktorerna för högre alkoholer i någon slags prioritetsordning. Dessa är

• vörtstyrka; ju högre OG desto mer högre alkoholer, och sambandet är "superlinjärt" vilket innebär att fördubbling av vörtsyrkan mer än fördubblar halten. Sammalunda gäller för estrar.
• jästemperatur; ju högre jästemperatur desto mer högre alkoholer
• jästmängd; för lite jäst kan ge mer högre alkoholer. Notera att det är ett tyrkfel i figur 4.18 (s. 105) i boken "Yeast".
• syresättning; överdriven syresättning kan orsaka högre alkoholer.

Den första punkten känns väldigt avgörande. De gånger jag har känt högre alkoholer i öl har det varit alkoholstinna varianter. När det gäller mina egna alster så gäller det främst eller endast denna alkoholbomb, som smakade jetbränsle efter tre veckors jäsning. Men det positiva budskapet här är att högre alkoholer kan försvinna* med tiden. För att detta ska ske gäller det dock att ha en aktiv jäst, och en viktig faktor i sammanhanget var säkerligen sakejästens höga alkoholtolerans. Det är därför viktigt att tänka på att ha lite marginal mellan jästens alkoholtolerans och ölets alkoholhalt.

* Ombildas till estrar förmodar jag. 

Amylases Vinterölsträff 2016

Bild: Amylase.

Årets upplaga av Amylases Vinterölsträff kan beskrivas med två kärnfulla punkter; det var jämnt i såväl kvalitet som i röstfördelningen, och det var mycket porter och stout, kanske mer än vanligt. Efter en liten dipp förra året var det åter över 40 öl anmälda. Därmed blir det nästan orimligt att pröva alla öl, och min strategi var att sålla bort främst sådant som var starkt och som jag inte lockades av. Ett par kryddade öl ströks direkt, och jag missade också de två ölen högst upp på prispallen. Dessa var båda "imperial stout med jox i" där jag med jox avser sådant som kaffe, vanilj, ekkuber, kakao etc.

De öl jag provade betades mestadels av i nummerordning. Det första ölet var Ljus vintervärmare (#1), en ljus, stark belgare från två för mig nya ansikten. När jag kastade ett getöga på (det föredömligt enkelt beskrivna) receptet såg det märkligt bekant ut. Efter att ha kollat med bryggarna så visade det sig vara min guldtripel från 2012 som de hade hittat i ett gammalt nummer av Hembryggaren. Helt i min anda hade bryggarna inte kopierat receptet rakt av utan gjort smärre justeringar som att exempelvis köra med pilsnermalt. Gott var det onekligen, och det var väl något av en bubblare för egen del, men den fick klara sig utan min röst vilket den gjorde ganska bra.

Min absoluta favorit var Stallbacka Pils, en ytterst välgjord stram tysk pils från äkta paret Ekström med den rätta lätt svavliga jästprofilen, örtig humle och stram beska. Att den faktiskt lyckades sno åt sig en tredjeplats tyckte jag faktiskt var glädjande. En inte alltför vågad gissning var att den främst fick röster från andra bryggare.

Mitt andraval var en lättdrucken men ändå smakrik mild från Carl-Fredrik Tiger (#40). Den kunde likaväl ha varit bryggd på de brittiska öarna, och man kunde få för sig att gatan utanför lokalen skiftade till vänstertrafik medan man drack den.

Min tredjeröst gick till en av träffens få välhumlade öl. Med 1998 (#20) visade Jacob Öhrvall med all önskvärd tydlighet att det går utmärkt att göra humlebomber med mycket karamellmalt. Att dessutom undlåta att kalla den för ipa ger bonuspoäng. En välförtjänt femteplats blev det till slut.

Mitt eget kornvin hade ingen strykande åtgång och hamnade mitt i resultatlistan. Möjligen blev en del förvirrade av att jag bredvid hade en skylt med "Utomtävlandeöl" som jag bjöd ut enstaka flaskor av en gång i timman. Men det hade jag även på SM när jag fick ett silver i folkets val så de flesta besökarna fattade nog galoppen ändå.

Apropå besökarna så kan jag inte låta bli att avsluta med en utvikning om några olika lite märkliga beteenden som jag genom åren har stött på från denna inhomogena grupp:

• att mitt i bryggarens åsyn grimasera åt smakprovet och vaska det i en slaskhink
• att instruera bryggaren om hur denne egentligen borde göra och förvänta sig uppskattning över detta
• att på allvar tro att det som hälls upp från Cantillon-flaskan i upphällningskannan faktiskt är Cantillon och inte hembryggt

Om acetaldehyd

För fullständighets skull blir det ett inlägg om den sista av de vanligaste oönskade ölmolekylerna: acetaldehyd. Detta ämne är arommässigt något svårbeskrivet; ofta görs jämförelser med gröna äpplen, men jag uppfattar den snarare som någon slags allmän fruktighet med inslag av björnklister. Till skillnad från DMS och diacetyl så har jag aldrig fått provsmaka något "facit" för acetaldehyd*. Men den smak som jag associerar till acetaldehyd har jag korroborerat med andra kunniga personer, så jag känner mig ändå rätt säker. Oavsett vilket så är nedanstående text inte på något sätt avhängigt detta.

Den primära källan till acetaldehyd är jäsningsprocessen där acetaldehyd bildas som en mellanprodukt som ombildas till etanol med hjälp av enzymet alkoholdehydrogenas i processens sista steg. En viss del av denna acetaldehyd kommer läcka ut ur cellen och hamna i ölet. Så länge som det finns aktiv jäst i ölet så finns det möjlighet för jästen att absorbera acetaldehyd och omvandla till etanol. Precis som för diacetyl så kan höga nivåer av acetaldehyd även uppstå som en följd av infektioner. I avsaknad av andra infektionsindikationer är det nog jäsningsprocessen man ska rikta in sig på.

Faktorer som påverkar halten är dels sådana som är kopplade till dålig utjäsning; för lite jäst, jäst i dåligt skick, för lite syresättning, för tidig omtappning eller sänkning av temperaturen. Å andra sidan kan även faktorer som ger en alltför kraftig initial jäsning påverka; för mycket jäst, för mycket syresättning, och framförallt för hög initial jästemperatur. I ett experiment med WLP001 som refereras till i boken "Yeast" så steg halten från 10 ppm vid jästemperaturen 19 C (vilket är detekteringströskeln) till 150 ppm vid 24 C. Mina egna erfarenheter (och experiment) med US-05 ger inte stöd till ett så påtaglig temperaturberoende**, men detta kan ändå vara värt att ha i åtanke. Jäser man i den svalare delen av spektrat kan det som vanligt vara klokt att höja temperaturen på slutet för att hålla jästen igång och förbättra chansen att så mycket acetaldehyd som möjligt konverteras.

En annan faktor som talar till hembryggarens nackdel är att jäsning i hink tenderar att främja produktion av såväl estrar som acetaldehyd jämfört med trycksatta cylindrokoniska tankar. Detta var den tydliga genomgående skillnaden när några hembryggare genomförde ett klonförsök för två år sedan.

Den sista viktiga faktorn som inte går att komma undan är oxidering. Detta kan dels ske via fritt syre efter jäsning men även av bundet syre från varmvörtsoxidering. Personligen tror jag inte acetaldehyd är det främsta oxideringsrelaterade problemet att bekymra sig för.

Slutligen skulle jag vilja tillägga att låga men ändå kännbara nivåer av acetaldehyd inte enbart behöver vara negativt. Vid exempelvis saisonjäsning i varmare temperaturer tycker jag mig få ganska tydliga toner som skulle vara ett mindre önskvärt distraktionsmoment i en ipa. Men i en saison kan den ge ett positivt bidrag tillsammans med estrar och peppriga fenoler. Acetaldehyd sägs också vara en beståndsdel i vissa vita viner.

* I skrivande stund upptäcker jag att Aroxa har lagt till acetaldehyd till sina aromer. Det får kanske bli en ny Aroxa-provning snart därmed.  Intressant nog så beskriver Aroxa acetaldehyd som - förutom gröna äpplen - emulsion paint. Jag vet inte exakt vad det är eller luktar, men jag associerar acetaldehyd lite med den vattenfärg man kluddade teckningar med som barn.
** Å andra sidan vet jag förstås inte exakt hur tydligt 150 ppm märks.

Brygd #156: Vintervärmare

Det är sjätte gången gillt för min traditionsenliga årliga* vintervärmare, men som vanligt ser jag mig föranledd att göra någon mindre justering mot tidigare år. Denna gång satsar jag på lite mindre men samtidigt mörkare karamellmalt. Jag drar samtidigt ner på muscovadosockret en smula. Men jästen eller humlen finns det ingen anledning att ändra på.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1065
• FG 1014
• Abv 6,7 %
• IBU 30
• SRM 14
• mäsk-pH 5,45

Extraktgivare:

• 5 kg pale ale-malt (maris otter)
• 500 g karamellmalt (SRM 70)
• 500 g havregryn
• 200 g mörkt muscovadosocker

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g bramling cross i 20 minuter
• 50 g bramling cross vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 5 g kalciumklorid i mäsken
• 1 tsk mjölksyra (80 %) i mäsken

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1469 (halva jästkakan från Humlehuvud)

• vid 18-19 C i 5 dagar
• vid 22-23 C i 10 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2016-12-26:

Det är annandag jul, stormen Urd viner kring husknuten och det är dags för officiell provsmakning. Det första jag slås av är hur ljus färgen är, snarare bärnstensfärgad än det kopparröda jag hade väntat mig. Det känns som om karamellmalten inte riktigt höll sina 70 SRM här. Men givet färgnyansen så är utseendet bra; nästan helt kristallklart och med ett fint skum.

Aromen är brödig med inslag av karamellmalt. Fruktighet från jästen finns där men får konkurrens av björnbärstonerna från humlen.

Kroppen är medelfyllig och kolsyran mjuk. Smaken är ganska torr med endast en lätt restsötma. Det hela avslutas med en fin beska.

Det här var ganska gott, men det kändes mer som en stark ESB för alla årstider än en vintervärmare en frusen dag i januari. Nästa år får det bli återgång till det gamla receptet.

* Förutom 2013 dårå.

Om diacetyl

Jag hade ingen avsikt att göra en "felsmaksserie" när jag skrev mitt första inlägg om DMS. Dock har jag av olika skäl på sistone känt ett behov av att skriva om diacetyl. Dels för att det är ett bra sätt att lära sig ämnet ordentligt, och dels för att jag emellanåt ser lite tveksamma påståenden och missförstånd angående denna keton.

Precis som DMS är diacetyl en bismak som det stundtals falskflaggas för. En skillnad är dock att det även är lätt att göra fel åt andra hållet då vissa specialmaltaromer kan dra åt kolahållet och det därmed kan vara svårt att särskilja diacetyl i maltiga öl. Diacetyl beskrivs som bekant som en smörig ton med drag åt kola. Det bästa sättet att lära känna denna bismak är att dricka vissa tjeckiska lageröl som Pilsner Urquell eller Bernard. Man kan även hitta den i somliga engelska överjästa öl.

För att förstå hur man kan undvika - eller främja - diacetyl är det viktigt att förstå hur ämnet bildas respektive bryts ned. Diacetyl uppstår genom oxidation av en biprodukt i jästens syntes av aminosyran valin. Mer exakt är det alfa-acetolaktat som bildas, och denna kan läcka ut ur jästcellen där den kan omvandlas till diacetyl via en icke-enzymatisk oxideringsreaktion. Notera att den sistnämnda reaktionen alltså inte involverar jästen, och det är således en smula missvisande att säga att "diacetyl bildas av jästen".

Däremot kan jäst reabsorbera diacetyl in i cellen där den enzymatiskt kan omvandlas till 2,3-butanediol vars smaktröskel är mer än 1000 gånger så hög som diacetyl. Denna diacetylreduktion är inte förstådd fullt ut, men det man vet är att den är jäststamsberoende, och framförallt att den kräver aktiv jäst. Det är därför kallagring är ett högst tveksamt råd för att bli av med diacetyl. Visst är det så att mer tid ger jästen större möjlighet att reducera diacetyl, men lägre temperatur försämrar kraftigt jästen förmåga till detta, dels genom ökad sedimentering och minskad kontaktyta, men också för att jästens aktivitet avtar.

Det bästa är att höja temperaturen när den initiala jäsningen och produktionen av alfa-acetolaktat har kulminerat, en så kallad diacetylrast. Värt att notera är att reaktionen alfa-acetolaktat->diacetyl går relativt långsamt, och koncentrationen av den förstnämnda är ofta högre i detta läge. Så även om man inte känner någon diacetyl vid provsmakning så kan det finnas "diacetyl-potential" i form av alfa-acetolaktat i ölet. Om man sänker temperaturen för tidigt eller på annat sätt tar bort jästen ur ekvationen så kan denna diacetylpotential på sikt ombildas till diacetyl som på grund av jästens frånfälle kommer kvarstå i ölet. Och eftersom diacetyl har så låg smaktröskel (knappt 1 ppm) så krävs det inte mycket för att diacetylen ska märkas.

Eftersom alfa-acetolaktat->diacetyl är en oxideringsreaktion så är diacetyl också en potentiell oxideringsprodukt i öl som har fått signifikanta nivåer syre på den kalla sidan, exempelvis vid paketering. För egen del är de enda gångerna jag har känt misstänkt diacetyl i mina öl just lätt oxiderade maltiga öl. Men dessa öl har alltid haft signifikanta mängder karamellmalt eller annan specialmalt så jag vågar inte fastslå att det var diacetyl jag kände.

Avslutningsvis så är ändå diacetyl ganska ovanligt i hembrygd öl och inte något stort orosmoln så länge man har bra jäsningsrutiner. Utöver att se till att jästen får chans att ombilda eventuell diacetyl, samt minimera syresättning, så finns det diverse åtgärder för att minimera produktionen av alfa-acetolaktat. Dels kan man se till att vörten har höga nivåer av valin, exempelvis genom att ha låg andel icke-malt. God syresättning och pigg jäst i tillräcklig mängd är två andra sätt att mota Olle i grind, samt renlighet då vissa mjölksyrabakterier är notoriska diacytylproducenter. För den som vill grotta ner sig i detaljer är dessa inlägg en god utgångspunkt. Men för att knyta ihop säcken så är diacetyl alltså inte något man behöver oroa sig överhövan om.

Tillägg 2016-01-02:

Det kan vara värt att länka till detta experiment. Visserligen bidrar kanske experimentet i sig inte till så mycket ny kunskap då smaktrösklarna som används för dosering sannolikt är baserade på utförliga test. Så resultatatet var kanske ganska väntat. Men det finns ändå lite intressant i diskussionen och i kommentarerna.

Något som slår mig är hur många som faktiskt inte har en känsla för hur diacetyl smakar. Det kan dels bero på att man är helt okänslig för ämnet vilket författaren tydligt verkar vara. Dels kan det faktiskt vara så att man inte har provat något diacetylbelastat öl. Dessutom verkar amerikanska bryggare vara närmast besatta av rena jäsningar med stora jästgivor och låga jästemperaturer, och deras öl har ofta en tydligt neutral jäsprofil - även deras flesta försök till belgare tyvärr - där diacetyl är ett stort no no. Det finns dock undantag; exempelvis är bryggeriet Shipyard ökända för sina diacetylöl.

Även den stundtals svartvita synen på diacetyl är slående; det är något som så fort det kan detekteras genast gör ett öl odrickbart och förstört. En av kommentatorerna verkar närmast vara lättad över att ha provat ett öl där (trolig) diacetyl faktiskt bidrog till karaktären. Det är i själva verket som vilket aromämne som helst, man kan gilla det eller inte beroende på mängd, ölet i övrigt och vem man är.

Diskussionen om öldömning är också intressant. Även om jag själv aldrig har fått anmärkningar på diacetyl så har jag fått en högst dubiös anmärkning angående DMS. Jag tvivlar inte på att även diacetyl felaktigt har anmärkts på genom åren. Och omvänt så verkar det inte långsökt att en panel på 3-4 domare skulle kunna missa faktisk diacetyl i en öl med tanke på att relativt många verkar vara okänsliga.

Slutligen skulle jag vilja slå ett slag för den länkade artikeln av Fix. Det är en mer detaljerad version av avsnittet i hans klassika bok "Principles of brewing science" som jag i mångt och mycket baserade detta inlägg på.

Brygd #155: Humlehuvud

Jag har stundom övervägt att tillägna fenomenet BrewDog ett helt blogginlägg, men vid närmare eftertanke så har det aldrig känts riktigt motiverat. Synnerligen omotiverat kändes det efter att Martyn Cornell skrev en välformulerad recension av Business for Punks som ganska väl sammanfaller med min egen syn. Det är såväl ris som ros, och mest av det förstnämnda får författaren James Watt för överdriften att BrewDog skulle ha varit brittiska pionjärer med att brygga öl i modern amerikansk stil.

Bland de motexempel som nämns är Hophead från bryggeriet Dark Star strax norr om Brighton i södra England. Jag provade ölet för första gången på Akkurat i samband med SB&WF 2009, och var helt betagen av dess härliga kombination av engelsk malt- och jästkaraktär och amerikansk humle. I grunden är det en ljus engelsk bitter/pale/golden ale med rejäla givor av cascade. Det sistnämnda bidrar såväl med en rejäl beska samt snygga blommiga citrustoner. Det är ett öl som överträffar allt jag har provat från bryggerier under en järnvägsbåge i Bermondsey, möjligen med undantag för några av Kernels bästa. Och den ursprungliga Punk IPA i toppform skulle kanske kunna matcha.

Då det saknas trovärdig information om deras jäst väljer jag att använda min favorit West Yorkshire från bryggeriet Timothy Taylor i stället, det kan ju bara bli ännu bättre. På humlesidan är jag faktiskt lite förväntansfull eller nyfiken då jag aldrig har bryggt med en sådan dominans av cascade förut. På maltsidan blir det förstås maris otter alena.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1044
• FG 1011
• Abv 4,4 %
• IBU 40
• SRM 5
• mäsk-pH 5,18

Malt:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Humle:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 50 g cascade i 20 minuter
• 50 g cascade vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 5 g kalciumklorid till mäsken
• 5 g kalciumsulfat till mäsken
• 5 ml mjölksyra (80 %) till mäsken

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1469 (1 l förkultur)

• vid 18-19 C i 5 dagar
• vid 22-23 C i 10 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter innan kokslutet
• Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2016-12-19:

Efter drygt två veckors kolsyrejäsning hälls ölet upp klargult med ett rejält vitt skum. Aromen är brödig malt med en hel del blommig och citrusaktig humle. Jästkaraktären är inte särskilt tydlig.

Kroppen är medelfyllig trots låg alkoholhalt, och kolsyran är måttlig precis där jag vill ha den.

Avslutningen är torr med en måttlig beska som jag gärna hade skruvat upp ett snäpp.

På det hela taget gott men det nådde inte riktigt upp till originalet. Jag hade gärna haft mer jästkaraktär och tuffare beska.