Brewskival 2019

Den gångna helgen gick den fjärde upplagan av Brewskival av stapeln, något som knappast har undgått de flesta av bloggens läsare. Till skillnad från fjolåret var vädret på topp, vilket givetvis gynnar en utomhusfestival. Festivalen hade växt rejält till i år, och ett större område hade tagits i anspråk. Lite omstrukturering hade också skett vilket enbart var till det bättre. Allmänt tyckte jag det var mer plats och bättre utbud av matställen (och kortare köer). Det enda som var sämre än i fjol kommer jag nu in på då jag tänker göra några valda nedslag i sådant som stack ut under årets upplaga.

Längsta kön

I vanlig ordning anlände jag Helsinborg C vid 12 för att i lugn och ro käka lunch, ta en kaffe och lunka i väg till festivalen. Tidigare år kunde jag slinka in vid 13-tiden utan något köande alls, men i år ringlade sig köerna långa när jag anlände. Det var ingen idé att avvakta mer heller, ty det vällde fortfarande in folk. Det var bara att ställa sig och beväpna sig med tålamod. Den som väntar på något gott o.s.v., men här finns det onekligen förbättringspotential till nästa år. Edit: tydligen startade festivalen en timma senare i år (kl. 13), vilket jag nog ser som en fördel. Så detta får jag ta på mig.

Årets bottennapp

Gänstaller var på plats i år, något jag såg fram emot mycket. Visserligen kommer jag besöka bryggeriet om två veckor, men jag hoppades väl på att de skulle ha något udda med sig. Och deras zoigl sitter väl aldrig fel. Fast jo, det gjorde den. Det var en riktig acetaldehydbomb. Då den var lite allmänt ofräsch kan jag tänka mig att det helt enkelt var fatet som hade oxiderats. Men detta såg jag inte komma.

Bästa grums-ipan

Jag drack faktiskt bara en enda, men Pipeworks Brewnicornski är nog så bra det blir. Snygg tropisk frukt-humle, inga störningsmoment i form av humlebränna eller gräsig eller lökig humle. Ganska så tydlig beska därtill. Dessutom med rimlig grumlighet utan att se ut som dy vilket förstås är korrelerat med bristen på ovan nämnda skavanker.

Bästa västkust-ipan

Som tur är finns det fortfarande ipor som bryter av mot grums-normen. Bäst denna gång var Good Guys på topp med ett tallbarsdoftande, klart gyllengult elexir. Variation ftw!

Bästa impstout

Köpte enbart en enda, men har svårt att tro att någon skulle kunna klå Närke Stormaktsporter. Den stod lite diskret utplacerad bredvid Närkes numera vanliga ört- och rököl. Men när jag fick tipset av Ronny på BeerNews.se var det bara att hasta dit innan den riskerade att ta slut. Och den var verkligen lika god som jag mindes den.

Bästa lager

Trenden från MBCC att många har med sig välgjord lager fortsatte, och mest glänste Nynäshamn med en radda grymma självrunna varianter. Bland annat en för mig helt ny svartöl. Bäst var Kallskär Källaröl i tuff konkurrens med O/O Pivot Pils.

Bästa saison

Jag drack bara en enda, men det räckte. O/O Bohemian Saison visar att det räcker gott med pilsnermalt och en bra jäststam. Speltvete, vildhavre, kryddor och frukt i all ära, men det blir bäst utan.

Bästa suris

Som vanligt fanns det gott om suröl. Mycket av det är dock tombolaöl, men jag hittade ändå några mer sansade och samtidigt välgjorda. Bäst var ett italiensk suröl smaksatt med garganegadruvor, Sieman Nega. Fast var det verkligen ett suröl?

Någon gång efter sexsnåret började jag långsamt dra mig tillbaka till stan. Där passade jag på att slinka in på Barski för första gången, och stället är helt klart värt ett besök. Efteråt strosade jag runt lite i hamnen och njöt så mycket av den nedgående solen att jag höll på att missa tåget hem.

Vad är suröl?

Suröl?

Alltsedan 100 % Brett-öl blev hett för 7-8 år sedan så har man då och då fått bemöta påståenden att detta är suröl. Felaktigheten bottnar i missuppfattningen att Brettanomyces bidrar med signifikant syra, något jag tar upp här. I någon liknande diskussion togs exemplet Brekeriet Cassis upp. Var det att räkna som ett suröl även när det jästes med 100 % Brett-kultur? Det här är ett väldigt intressant gränsfall som hårt sätter fingret på svårigheten att definiera vad som utgör suröl.

Det finns två sätt att se på det. Dels kan man utgå från hur ölet smakar; hur surt är ölet helt enkelt? Man kan också tänka sig att dra en pH-gräns någonstans (typ 4,0) även om pH inte är hela sanningen om hur surt ett öl är. Nackdelen med denna ansats är att det förstås är en smula subjektivt, men att Cassis är en suröl med denna definition är väl ganska självklart. Men även en del andra öl med frukt skulle då kunna få klämmas in under detta paraply, vilket kanske inte är i linje med den allmänna uppfattningen om vad suröl är.

Det andra alternativet är att man utgår från ingredienser. En definition som jag brukar använda är att suröl är öl som delvis har fermenterats med mjölksyrabakterier. Man borde kanske också tillägga att dessa bakterier ska ha satt en tydlig prägel på ölet med en märkbar påverkan av mjölksyra. Denna definition har den intressanta följden att Cassis ej var ett suröl initialt när den jästes enbart med Brett, men att den sedan en tid tillbaka är det, trots att den väl smakar ungefär samma*.

Ett annat intressant fall är så kallade fusk-lactosurisar, d.v.s. öl där man helt enkelt har tillsatt en rejäl dos mjölksyra för att emulera surning med Lactobacillus. Dessa är då ej att betrakta som suröl enligt mjölksyrabakterie-definitionen. Detta tycker nog många är bra, då detta förfarande - inte utan anledning - ses som suspekt. Men frågan är samtidigt hur många som skulle känna skillnad på en kittelsuris tungt smaksatt med massvis av tropisk frukt-puré, och samma öl fast med mjölksyran tillsatt.

Diskussionen kring ingredienser/process vs. smaker för att definiera kategorier av öl dyker även upp i andra sammanhang. En av de stora skiljelinjerna när det gäller att kategorisera öl anses ofta finnas mellan under- och överjäst. Men hur lätt är det egentligen att skilja på under- och överjästa öl när ingredienserna i övrigt är likartade? Inte särskilt enkelt kan jag - som flera gånger har blindtestat mig själv och andra - berätta. Trots det tror jag de är få som vill avskaffa distinktionen mellan under- och överjästa öl, inte ens för ett så flagrant fall som india pale lager/ale.

Vad gäller fallet suröl kan jag inte riktigt bestämma mig. Jag gillar och brukar framhålla mjölksyrabakterier-definitionen, men inser förstås dess brister. Men i praktiken har det nog inte så stor betydelse; vad som är suröl eller ej är i de flesta fall ganska klart. Gränsfall kommer alltid finnas. Lambik, oud bruin, flamländsk rödöl och motsvarande moderniserade varianter är suröl. Lactosurisar är suröl. Vill någon kalla fusk-lactosurisar för suröl så okej då.

Vad gäller rena Brett-öl så är de ej att betrakta som suröl. Här finns dock också en gråzon där vissa Brett-öl faktiskt kan ha en lätt syrlighet. Ett exempel är ett italiensk Brett-öl som det blev lite diskussion kring i bloggosfären för några år sedan, och vars pH jag mätte upp till 3,9. Andra exempel ges av Crooked Stave som gör Brett-öl med en lätt syrlighet. Det gemensamma för dessa exempel är att de har legat på träfat. Dessa kan dels härbärgera mjölksyrabakterier, exempelvis malolaktiska bakterier i vinfat. Det kan också vara så att syreinsläppet gör att Brettanomyces (eller ättiksyrabakterier) genererar tillräckligt med ättiksyra för att det ska bli påtagligt. Oavsett vilket skulle jag ändå inte kalla dessa öl för suröl.

Och slutligen Brekeriet Cassis och liknande öl. Är de suröl? Jag struntar nog i vilket faktiskt. För mig är detta i första hand ett fruktöl, och ett förbaskat gott sådant.

* Framför allt är den väl ungefär lika sur.

I London

Så här års brukar jag skriva ett inlägg om GBBF som går av stapeln tidigt i augusti varje år. Efter att ha varit på denna festival tre år i rad kände jag att det var dags att hoppa över den i år. Som substitut mot abstinensen tänkte jag att det var dags för ett allmänt London-inlägg för att sammanfatta mina favoritvattenhål.

I världsmetropolen London finns det givetvis massvis med ölställen, i synnerhet då man har en rik pubkultur. Även om denna har sett en viss nedgång ett tag så är det från en mycket hög nivå. Jag kommer dela in ölställena något godtyckligt i klassiska, semi-klassiska och moderna. Jag kommer också ge några korta tips om kost och logi.

Logi

Tyvärr är hotellen väldig icke-prisvärda i centrala lägen. Antingen får man bo i ett trångt och sunkigt B&B-hotell för en överkomlig summa, eller punga ut rätt bra för ett mer vettigt hotell. Ett bättre alternativ som jag har använt vid de senaste besöken är att bo lite mer perifert men i närheten av en tunnelbanestation. Via GBBF:s hemsida hittade vi några dylika Fuller's-hotell, och valde att bo på The Fox & Goose i Ealing. Efter fem minuters promenad och 20 minuter på Central Line är man mitt i smeten. Enda nackdelen är att man sällan gitter ta sig hem till hotellet under dagen, utan man är ute tills man åker hem. Men där finns en ganska schysst restaurang i anslutning till Fuller's-puben där man kan avsluta kvällen med en sen middag om så passar. Att det finns purfärsk Fuller's på cask är ju ingen nackdel heller, bryggeriet ligger bara några kilometer bort.

Mat

Apropå mat ja. When in Rome etc., så borde man kanske frossa i fish & chips och bangers & mash. Men jag föredrar faktiskt något helt annat när jag är i London: Indiskt! Den indiska maten här är helt enkelt snäppet bättre än hemma. Man kan förstås leta upp de bästa restaurangerna på nätet, men min erfarenhet är att man bara kan knata in på något indiskt ställe som ser trevligt ut, och så är det fantastiskt. Utöver god indisk mat finns det naturligtvis en massa annan bra mat i London, men nog om det nu.

Klassiska pubar

Med detta begrepp avser jag pubar med huvudfokus på cask-öl, i en traditionell publokal. Egentligen är Karlströms malt en bättre källa på detta, men några personliga favoriter kan jag ändå slänga in. The Harp och The Blackfriar är små mysiga, klassiska pubar som är centralt belägna och väl värda att titta in på. Windsor Castle i Kensington har en lätt känsla av hobbit-bostad. I närheten ligger en av mina favoriter bland Fuller's-pubar; Churchill Arms, som kanske mest är känd för sina överdådiga blomsterdekorationer. En annan Fuller's-favorit är The Dove som ligger en kort promenad längs Themsen från bryggeriet, och som är känd för att inhysa världens trängsta barrum.

Semi-klassiska pubar

I denna kategori lägger jag ett antal ställen med ena foten i det gamla, men med en modern touch. Dit räknar jag exempelvis Southampton arms som visserligen enbart serverar cask (utöver cider) i en gammaldags lokal, men hela stället har ändå något modernt hipstrigt över sig. Det är definitivt värt den omväg som faktiskt krävs för ett besök. Tre andra ställen i denna kategori som jag kan rekommendera ligger intressant nog ganska nära varandra; Queens Head, Wenlock Arms och Euston Tap. Det sistnämnda stället är lite märkligt, och kan dessutom ha lite otrevlig personal ibland. Har man vägen förbi Euston Station är det dock värt ett stopp.

Moderna ställen

Slutligen fokuserar vi på ställen som främst serverar grums-ipor, frukt-surisar och efterrättsstout. Det finns väl ett tiotal BrewDog-barer i London, och förutom den i Camden så är de alla rätt schyssta. Här finns ingen cask överhuvudtaget, men i övrigt har de hyfsat utbud, god mat, och rätt okej lokaler. I Camden var det bara maten som var okej dock. Craft Beer Co är en annan kedja som inte brukar ha mat, men som däremot brukar ha några cask som komplement. Mother Kelly's i Bethnal Green är en riktigt trevlig bar i ett lite avsides läge i östra London. Här är det enbart "craft" som gäller. Det finns även en filial mer centralt beläget i Vauxhall. Slutligen måste man förstås nämna Bermondsey Beer Mile. Rent ölmässigt tycker jag inte det är så mycket att hänga i granen sedan Kernel stängde sitt tapprum, men själva området och konceptet är väldigt trevligt, och det finns mycket annat än öl.

Fribäjsarsäsong

Min officiella bryggsäsong varar ungefär mellan oktober och april. Däremellan står bryggutrustningen i källaren och samlar damm*. Skälen till att lägga ner bryggningen under sommarhalvåret är flera. Dels har jag mer utomhusaktiviteter för mig under ledig tid, dels är vattnet varmare i kranarna så att kylningen går långsamt, och jästemperaturen i mitt källarförråd går över 20 grader.

Jag brukar dock klämma in en inofficiell bryggning under semestern om ett tillfälle dyker upp. Gärna på en lite regnig dag, även om någon sådan ej stod att finna under 2018. För att komma runt problemet med de höga temperaturerna brukar jag brygga en saison. Det befriande är att jag brukar skippa såväl bloggande som bryggprogram och i stor utsträckning fribäjsar. Jag brukar skippa SG-mätningar fullständigt också.

Jag brukar köra ett enkelt koncept med 100 % pilsnermalt, en humlesort och jästen WLP 568 som är en smidig saisonjäst. Humlesorten har varit bland annat azzacca, savinjski goldings och strisselspalt. I år blev det åter strisselspalt, och för att variera mig hade jag planerat att spetsa härligheten med bottensatser från några Orval-flaskor som påpassligt har återvänt till Systembolagets ordinarie sortiment. Mindre påpassligt så har flaskorna sålt slut och är även slut hos leverantören, men jag har i alla fall lyckats få tag på en flaska. Jag skulle helst ha en eller två till.

* Det gör den förvisso under säsongen mellan bryggningarna också, men då är det kortare perioder på några veckor eller så.

Arvo Pärt

Jag tycker alltid att det är lite störande ha att ha en bloggkategori med endast ett inlägg. En sådan kategori har fram tills nu varit "Något helt annat". Här är tanken att jag skriver om något av mina andra intressen som inte har någon koppling till öl. Det första inlägget handlade om fotbolls-VM och publicerades påpassligt medan vi försökte gräva guld i Ryssland i fjol. Nu är det åter lite bloggtorka och uppehåll i bryggningen, och då är det dags för inlägg nummer två.

Jag har länge varit intresserad av klassisk musik och har sjungit i kör sedan 2003. Kronan på verket var två år i Göteborgs Symfoniska Kör 2014-2016, där jag fick tillfället att sjunga fantastiska verk som Rachmaninoffs Klockorna, Verdis Requiem, Brahms Requiem, Mahler's 2:a symfoni samt det ytterst sällan framförda mastodontverket Gurrelieder av Schönberg.

Men mitt inlägg kommer alltså inte att handla om någon av dessa kompositörer. I stället kommer det handla om den mest spelade nu levande kompositören, Arvo Pärt. Född i Estland på 30-talet skrev han initialt musik i avantgardistisk stil. Jag har inte lyssnat på någon av hans kompositioner från denna tid, även om man kan ana inslag av det i ett senare verk som Lamentate. Men det som jag och de flesta andra av hans anhängare förknippar honom med är nog hans kompositioner från 70-talet och framåt.

Efter att ha hamnat i en kreativ kris så ändrade han inriktning och började komponera i en helt ny, mer tillgänglig stil. Denna präglas av minimalism med inspiration från renässansmusik och gregoriansk sång. Han myntade själv begreppet tintinnabuli, som inte refererar till den belgiska serietidningsfiguren utan till ringande kyrkklockor. Det är en kompositionsteknik som baseras på enkla treklanger i oregelbundna mönster. Dessa kan sedan kontrasteras med andra melodiska element, ofta så att viss atonalitet bitvis uppstår. Kända tidiga stycken är Für Alina och Spiegel im Spiegel.

För egen del är det hans körmusik som jag mest har bekantat mig med. Dessa är ofta av sakral natur då Pärt själv är troende ortodox. Det innefattar dels tonsättningar av klassiska latinska texter som Miserere, De profundis, Magnificat och Nunc Dimittis. Men han har även en förkärlek för mer udda texter från Nya testamentet. Bland annat har han tonsatt berättelsen om kvinnan som smörjde Jesu fötter (The woman with the alabaster box), liknelsen om tullaren och fariséen (Zwei Beter) samt om den sanna vinstocken (I am the true vine). Allra märkligast är nog ändå att han fick för sig att tonsätta Jesu släkttavla från Lukasevangeliet (...which was the son of...), vilket han förstås rodde hem med bravur.

Den minimalistiska approachen till trots är Pärt inte helt lättsjungen för en erfaren amatörkör. Ofta är det oregelbundenheten som ställer till det. Samma teman och figurer återkommer, fast med små variationer i harmonik och framförallt rytm. Särskilt för korister som förlitar sig på att nöta in stycken mer eller mindre utantill kan det vara knepigt. Vi som mer förlitar oss mer på notläsningsförmåga har det lite lättare, men det krävs extra mycket koncentration.

Min egen favorit att sjunga är nog den ganska varierande "...which was the son of...". Stycket skiftar helt karaktär flera gånger allt eftersom vi jobbar oss bakåt i släktlinjen. När vi kommer till patriarkerna blir det plötsligt pampigt. Därefter blir musiken ledigare för att så småningom mynna ut i ett crescendo när vi närmar oss Adam och Gud Fader själv.

Vad gäller favoritstycket att lyssna på så blir valet "I am the true vine". Trots den något märkliga och inte helt sympatiska texten är detta ett mycket vackert stycke där Pärt är i sitt esse och lyckas krama ur mesta möjliga ur några enkla teman. Om jag känner mig uppstressad eller irriterad eller liknande, så är detta stycket bästa botemedlet för att finna ett inre lugn.

Slutligen kan man undra vilken typ av öl som passar bäst när man lyssnar till Arvo Pärt. Till den typiska meditativa Pärt-musiken - som passar bäst uppkrupen i soffan en mörk kväll under vinterhalvåret - skulle jag rekommendera någon sipparöl. En mörk, stark belgare eller ett kornvin som man dricker i samma tempo som musiken, alltså långsamt och stilla.

Appendix

Jag ville inte att inlägget skulle bli en tradig upprapning av mina favoritstycken, men så här i ett efterord kan jag kosta på mig att lista några ytterligare favoriter som inte passade in naturligt i textflödet.

Berliner Messe är en tonsättning av de klassiska latinska mässtexterna (plus några extrasatser), tonsatt för fyrstämmig kör och orgel alternativt stråkorkester. Det var det första av Pärts körkompositioner som jag bekantade mig med, och det var också det som gjorde mig till en anhängare. Här är tintinnabulli-tekninen väldigt tydlig, framför allt i Kyrie-, Gloria- och Credo-styckena.

Dopo la vittoria är också en tonsättning av en något udda text som kretsar kring dopet av den helige Augustinus. Det är ett långt och mångfacetterat stycke, och kan nästan ses som en provkarta på Arvos alla tekniker och små trick.

Summa är ett stillsamt stycke som initialt skrevs för röster, men som sedemera skrevs om för stråkensembler. Har beskrivits med "gently rocked muted harmonic simplicities back and forth", och det är ganska träffande. En utmärkt kandidat för den där sipparölen i soffan en kulen kväll.

The beatitudes, saligförklaringarna, är skrivet för kör och orgel. Ett ganska enkelt - men givetvis snyggt - tema repeteras i olika tonarter och i ett långsamt crescendo som mynnar ut i ett klimax där orgeln får sista ordet för att därefter sakta dö ut.

I Bryssel

Jag har skrivit om Bryssel förut, men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess (och öl nerför strupen). Efter att ha tillbringat föregående helg i ett stekhett Bryssel med omnejd fick jag inspiration till en uppdaterad ölguide med tips om mina favoritställen.

Logi

Jag har bott på tre olika ställen i Bryssel, och generellt kan man säga att priserna är ganska humana, i synnerhet i jämförelse med London. Min favorit som jag ständigt återkommer till är Thon Hotel Brussel City Centre. Här får man förbluffande nog konferenshotellstandard för typ 400 kr per person och natt för ett dubbelrum om man bokar i god tid. Därtill ligger hotellet bra till nära norra stationen och med en tunnelbaneuppgång (Rogier-stationen) precis utanför entrén.

Vad gäller de två övriga så har jag glömt namnen, men det första jag bodde var också ett ganska snajdigt hotell nära EU-högkvarteret som också var förbluffande billigt. Det andra låg mer mitt i smeten nära Grand Place och var både dyrare och sämre än Thon. Men jämfört vad man brukar få för pengarna i exempelvis London var det ändå ett fynd.

Mat

Det finns förstås många bra matställen i denna storstad med alla EU-höjdare, men här begränsar jag mig till ställen med bra ölutbud.

Krogen med det svåruttalade namnet Nüetnigenough ligger mitt i smeten ett stenkast från Grand Place. På grund av den trånga lokalen kan man få vänta för att få sittplats, om man alls får någon. Dessutom kan maten ta ganska lång tid att få. Detta ställe brukar ofta lyftas fram bland ölnördar för såväl sin öl som mat, men jag var kanske inte helt övertygad.

Ett ställe som jag föredrar desto mer är Les Brigettines, som ligger lite mer avskilt från de stora turistströmmarna. Samtidigt är det bara 5-10 minuters promenad till Grand Place, så det ligger fortfarande centralt. Det är ett större och mer sobert ställe med lite snitsigare mat. Men det har aldrig rynkats på näsan eller höjts några ögonbryn när man dyker upp i jeans och t-shirt. Jag skulle nog avstå från att dyka upp i shorts dock. En trevlig detalj är att krögaren är bundis med familjen van Roy. Utöver att ha en bra öllista med flera Cantillon-öl använder han även Cantillon-öl i vissa av sina rätter. Rekommenderas varmt.

Beer circus är ett något mer rustikt hak med lite enklare mat men också med ett bra ölutbud. Ligger också centralt men lite bortom de mest hetsiga turistkvarteren. Ett bra val om man vill ha ett enklare och billigare alternativ.

Ölhak

Vad gäller ölcaféeer och -barer med ett bra ölutbud finns det överväldigande utbud. Att rapa upp alla jag varit på skulle vara alltför långrandigt, så jag fokuserar på de som sticker ut på olika sätt.

Det finns två moderna ölbarer med namnet Chez moeder lambik. Den ursprungliga ligger i den trevliga stadsdelen S:t Gilles. Hit kan man gå i en lång uppförsbacke från södra stationen, alternativt ta en spårvagn nästan ända fram. Här finns det ett bra ursprung av lambik, övriga belgiska öl, och ofta en del öl från mindre, nya bryggerier från länder som Frankrike, Italien och Spanien. Den nyare filialen mitt i smeten på Place Fontainas är ännu bättre och ett givet stopp vid varje Brysselvistelse.

In de verzekering tegen de grote dorst är ett säreget och helt fantastiskt familjedrivet ölcafé en bit utanför Bryssel. Det har endast öppet på söndagar 10-14 samt vid bröllop och begravningar i kyrkan precis intill. Vid 12-snåret på söndagar brukar delar av kyrkobesökarna ansluta till det övriga klientelet i form av cyklister och utländska ölnördar. Stämningen är hemtrevlig, och här finns bland annat färsk lambik på fat/kanna/bib från de flesta lambikproducenterna. Dessutom finns en hel del spännande på flaska.

BrewDog bar i Bryssel är den bästa i denna kedja jag har besökt. Kanske på grund av den spatiösa lokalen, och terrassen med utsikt över centralstationens plaza. Eller på grund av ett mer varierat utbud med de vanliga craft-grejorna + en del bra belgiska öl.

Poechenellekeller är en udda bar mitt emot hörnet från kissande pojken. Här kan man begrunda tingel-tangel-inredningen på insidan, alternativt studera selfie-turisterna från alla världens hörn från uteserveringen. Inget ställe jag känner att jag behöver återkomma till, men väl värt ett besök någon gång.

A la mort subite är en klassisk ölhall som också är värt ett besök, även om ölsortimentet inte är något speciellt. Ta någon belgisk klassiker och njut av den fantastiska atmosfären.

Delirium café är ett stökigt ställe som man gott kan undvika. Dock kan det vara värt att ta en lov i gränden för att få en glimt av den mindre välkända kissande flickan. Samt studera selfie-turister.

Bryggerier

Det finns förstås ett antal bryggerier att besöka i Bryssel med omgivningar. Mest självklart är ett besök hos Cantillon. En kort promenad från södra stationen kommer man direkt från gatan in i en helt ny värld. Här finns alltid färsk lambik på kanna, några standardprodukter per glas, samt en varierande uppsättning specialprodukter på storflaska. Någon gång - förslagsvis första - bör man också gå bryggerituren.

Efter en kort tågtur kan man hamna i Lot*, och där ta en kortare promenad till 3 fonteinens nya ställe. Här är det lite modernare och inte lika charmigt som hos Cantillon. Inte heller hade man lika mycket spännande att dricka i baren. Ett ställe som jag tycker man bör besöka någon gång om man gillar lambik, men jag ser ingen anledning att komma tillbaka. Har man tur får man en guidad tur av Armand i egen hög person.

Inte ett bryggeri förvisso, men även Tilquin som besöktes den gångna helgen kan man nöja sig med att besöka en gång. Pierre Tilquin var förvisso väldigt sympatisk och gav oss en guidad tur. Men det var en smula bökigt att ta sig hit ska tilläggas.

De la Senne besökte jag en gång när jag hade tid över. Det var en aning knepigt att hitta, och mottagandet var väl sådär. Vi fick vänta en stund innan någon - förvisso väldigt sympatisk - person uppenbarade sig. Sedan fick vi prova en öl och fick lite kort info om bryggeriet. Därefter försvann vederbörande för att rengöra en tank (eller nåt) för att återkomma efter en halvtimma. Ett besök som man både kan ha och vara utan.

Brussels beer project ligger ganska centralt, och fokuserar på modernare öl, vilket ibland kan vara ett trevligt avbrott. Här finns ett ganska stort och roterande utbud, och är ett ställe jag kan tänka mig att återkomma till.

* Var det inte här som Sodom & Gomorra bodde?

I Köpenhamn

Under ett antal midsommarhelger har jag och vapendragaren J. dragit iväg till någon europeisk storstad. Det började 2011 med att vi i gemensam brist på annat att göra tog bilen och drog iväg till Köpenhamn. Efterhand har vi fått lite bättre framförhållning och bokat en flygresa. Valet av besöksort har ofta styrts av tillgången på bra och inte allt för dyra flygbiljetter. Ett bra ölutbud har inte varit ett krav men en fördel. Destinationerna har varit följande

• 2011 & 2012: Köpenhamn
• 2013: Berlin
• 2014 & 2015: London
• 2016: Düsseldorf /Köln
• 2017: Edinburgh
• 2018: München

Som ni kanske noterade så har de senaste åren också genererat blogginlägg. I år bröts traditionen och då tänkte jag i stället passa på att skriva ett litet inlägg om staden där traditionen började; pölsan och smörrebrödets huvudstad Köpenhamn. Jag tänker helt fokusera på ölstaden Köpenhamn, även om det förstås finns så mycket annat att uppleva i denna metropol.

Det finns gott om intressanta ölställen i Köpenhamn, och listan nedan begränsar sig förstås till ställen jag personligen har besökt. När jag nyligen var i stan i samband med MBCC 2019 hann jag beta av ett par - åtminstone för mig - nya ställen. Det enda som saknas från RateBeers topp tio är väl Taphouse. Jag listar ställena i min egen ungefärliga preferensordning.

BrewPub København

En bryggerigpub som har de bästa förutsättningar; ett centralt läge, en vädligt trevlig lokal med en mysig innergård. Tyvärr håller varken ölen eller maten riktigt måttet, så den hamnar längst ner.

Mikkeller Baghaven

Till skillnad från föregående ställe så ligger denna lite otillgängligt till längst ut på Refshalvön. Man kan tydligen ta en färja någorlunda i närheten, men då vi var där en solig men ganska sval dag under MBCC 2019 så var en promenad från Nyhavn ett ganska trevligt alternativ. Stället är ganska speciellt mitt i ett gammalt halvruffigt hamnindustriområde, och här ägnar man sig åt att göra spontanjäst öl medelst ett mobilt kylskepp som stod parkerat utanför. Stället hade onekligen sin charm men tyvärr var ölen rätt trist, så jag lär nog inte återkomma. Möjligen kan streetfood-marknaden och övriga ställen i området motivera ett återbesök.

Warpigs

Ett intressant koncept i ett intressant läge. Men det lyfter inte riktigt för mig, maten är inte tillräckligt vass för priset, lokalen är stekfett ocharmig (inklusive uteserveringen) och ölen inget speciellt. Det är väl egentligen bara läget som gör att jag skulle kunna hamna här igen.

Ölbaren

En helt vanlig ölbar mitt i Nörrebro som jag inte har besökt på ett tag men som jag minns hade ett ganska ordinärt ölsortiment. Inte värt att ta en omväg för.

Fermentoren

Ett i mitt tycke något överskattat ställe. En ganska ordinär trappa-ner-i-källaren-bar med en uteservering på skrangliga bänkar. Ölmässigt har jag aldrig imponerats heller. Men läget gör precis som för Warpigs mycket till.

Charlie's Bar

En ganska trång brittisk-ish pub, men med ett rätt schysst utbud, inklusive 4-5 cask. Vi slank förbi på väg hem från Baghaven och tog varsin Landlord som nog var så bra som man kan få den utanför brittiska öarna. Vi sneglade med viss lystnad på fattavlan som bland annat hade några schyssta belgare. Men vi hade bara tid för ett kort depå-stopp. Detta är kanske inte ett huvudnummer vid ett Kph-besök, men det är definitivt ett trevligt avbrott mot det aningen ensidiga utbudet på övriga toppställen.

Himmeriget

Också en ganska trång bar, dock av betydligt modernare stuk. Här är det grums-ipa som gäller, men även en del intressanta lambikprodukter. Och faktiskt några ovanliga tjeckiska lager. Det är dock rätt svårt att få sittplats här, eller plats överhuvud taget.

1420

Ligger inte så långt i från Himmeriget, i ett riktigt hipstrigt område. Är också en ner-i-källaren-bar fast med stor mysfaktor. Här är fokus på lambik, och en hel del intressant fanns att hämta, bland annat en lambik från den nya producenten Der Herberg. Var inte alls lika överbefolkat som Himmeriget, och väldigt charmigt.

Mikkeler Bar (Viktoriagade)

Det här var den första av denna typ av ölbar som jag besökte, och därmed har den kanske ett extra högt värde för mig. Det ypperliga läget gör förstås sitt till, för sååå vasst är inte utbudet här. Men det är ett ställe som jag ständigt återkommer till, i den mån jag ens kommer in.

Mikkeller & Friends/Koelship

Då detta väsentligen är ett ställe med två avdelningar väljer jag att behandla det så. Och då är det onekligen svårslaget; moderna kraft-öl i huvudbaren, och sedan en massa härliga suröl ett par rum längre in. På grund av det aningen mer perifera läget är det oftast bättre med plats här än på Viktoriagade. Så det är onekligen mödan värt att ta sig hit.