Bryggningar våren 2013

Våren 2013 blir ganska annorlunda jämfört med de senaste åren. Till att börja med blir det ingen traditionsenlig lagerbryggning i april av det främsta skälet att temperaturen i mitt vindsförråd inte ligger stabilt på en lämplig temperatut då. Oftast är det lite för varmt, men framförallt är det för stora dygnsvariationer.

Vidare blir det till skillnad från de senaste två åren inga tyska överjästa öl under februari, inte heller blir det några saison-bryggningar som under 2010 och 2012. Men det blir förstås en massa annat intressant och förhoppningsvis gott.

Fokus under våren ligger på jästen. Det blir flera öl med ovanliga jäststammar och i något fall även med andra kryp. Och då har jag inte räknat med mina pseudolambikbryggningar som fortsätter under våren med två nya satser.

Januari:

Under januari månad ska jag ge mig på att jäsa med sake-jäst. Inspirationen till detta kommer från Nøgne Ø Red Horizon som jag tyckte hade väldigt spännade jästtoner. Sakejäst har ganska hög alkoholtolerans så jag ska försöka passa på att brygga mitt starkaste öl någonsin. Det jag tänker brygga med denna jäst är

• Nipponale, en pale ale med Sorachi Ace som enda humlesort
• Sakeale, en barley wine inspirerad av just Nøgne Ø Red Horizon men med något måttligare alkoholhalt, säg 12-13 %

Februari:

Denna månad krestar bryggningen kring champagnejäst, och inspirationen kommer i första hand från Omnipollo Leon som är ett härligt fräscht öl bryggt just på champagnejäst. Jag ska föröka komma över den lite ovanliga franska humlesorten Strisselspalt som jag tidigare har använt i belgiska öl med goda resultat. De öl som är aktuella är

• Champisöl, åter en vanlig pale ale
• Skumpaöl, en trippelaktig sak som jag hoppas ska kunna användas vid festliga tillfällen

Mars:

Denna månad användes traditionellt för att brygga lite starkare saker som skulle hålla över sommaren tills bryggningen kunde starta igen i september. Jag tänker i stället brygga öl som bör drickas ganska omgående, mer bestämt amerikanska humlestinna öl med i nuläget obestämda humlesorter

• Ipa
• Svart ipa

April:

Några belgiska öl måste vi ju stoppa in, och april är en bra månad för detta. Jästen grunnar jag på, men ölen blir i alla fall

• Belgo-ipa, en ljus, torr och humlig sak i samma anda som XX Bitter
• Spököl, en ljus & fräsch öl sekundärjäst med bottensatsen från en eller flera Fantôme-flaskor, inspirerad av grabbarna grus från sommarölsträffen 2012

Maj:

Under sköna maj låter vi traditionen leva vidare med en single-hop ale samt en dubbel-ipa.

• Waimeale kommer bryggas med den för mig sprillans nya nyzeeländska humlesorten Waimea
• Dubbel-ipan blir nog en repris av C4 IPA med Cascade utbytt mot Citra

I teorin tycker jag själv att detta låter helt fantastiskt, men verkligheten har ju en tendens att ställa till det så det återstår att se var det hela hamnar. 

Bryggning och begreppsförvirring - felsmaker

De senaste två åren eller så har svenska mikrobryggerier närmast vuxit upp som svampar ur jorden. Denna explosiva tillväxt mottogs först med en förväntansfull entusiasm i ölbloggosfären och annorstädes, men förbyttes snabbt i en rätt stor skepsis då många av dessa nya bryggerier ej ansågs hålla måttet. Jag delar i stort denna bedömning men det är en sak som stör mig en aning.

På olika fora och bloggar har det rapporterats om provade öl från dessa nya bryggerier såsom varandes infekterade och fulla med felsmaker. Jag har själv provat ett hundratal öl från de flesta av de nystartade mikrobryggerierna och förvisso har en majoritet varit ytterst mediokra, men felsmaker och infektioner skulle jag inte våga påstå är vanligt förekommande.

Vad beträffar infektioner kan jag på rak arm endast påminna mig om ett surt öl från Stockeboda jag drack på SMÖF 2012 samt några flaskor med toner av stall från Eskilstuna Ölkultur som uppenbart hade fått en icke avsedd jäsning på flaska med brettanomyces. Det kan ju vara så att jag har haft tur, men jag misstänker snarare att den genomsnittlige ölnörden inte har så stor koll på vad det innebär att ett öl är infekterat och vilka smaker och aromer som därav följer.

Samma sak tror jag gäller för "felsmaker". Därtill kommer att detta begrepp i sig kanske är lite oklart, vilket är skälet till att jag tar upp det i min "Bryggning och begreppsförvirring"-serie. Med felsmak avses rimligen en smak (se där ett oklart begrepp förresten) som inte hör hemma i ett öl. Bland typiska felsmaker i öl kan nämnas:

• Dimetylsulfid (DMS), vilket ger en smak av burkmajs
• Diacetyl, vilket ger en smak av smörkola
• Acetaldehyd, vilket ger toner av gröna äpplen
• Tanniner, vilket ger en sträv munkänsla, lite som när man låter tepåsen ligga i för länge.
• Högre alkoholer, vilket förnims som en spritig och nästan lösningsmedelaktig smak

Det intressanta är att flera av dessa ovan uppräknade smakerna anses som felsmaker i vissa typer av öl men inte i andra. Exempelvis får (bör?) en tjeckisk pilsner ha ett inslag av smörkola, medan det är helt fel i olika slags ipor eller tyska lageröl. Ytterligare en aspekt att ta med i ekvationen är bryggarens intention. Även om jag är väldig skeptisk mot tanken att bryggarens intention är avgörande för vilken ölstil en viss öl ska betraktas tillhöra, så går det liksom inte att komma ifrån bryggaren när man pratar om felsmaker.

Låt oss stanna kvar vid felsmaken diacetyl och betrakta tre olika hypotetiska fall:

1. Bryggare Bob brygger en öl med en diacetylproducerande jäst, och ser medvetet till att påtagliga mängder diacetyl följer med till den slutliga produkten (exempelvis genom att sänka temperaturen innan jästen är klar med att bryta ner sina restprodukter)
2. Bryggare Bob brygger en öl med en diacetylproducerande jäst, och helt oavsiktligt följer påtagliga mängder diacetyl med till slutprodukten. Bryggare Bob är dock nöjd med sitt öl och vidtar inga åtgärder för att reducera mängden diacetyl.
3. Bryggare Bob brygger en öl med en diacetylproducerande jäst, och helt oavsiktligt följer påtagliga mänder diacetyl med till slutprodukten. Bryggare Bob noterar diacetylen och försöker på olika sätt att få ner den på ej förnimbara nivåer utan att lyckas.

Personligen tycker jag det är solklart att diacetylen är en  felsmak i fall 3 men inte i fall 1, oavsett öltyp. Möjligtvis kan det anses vara vilseledande marknadsföring att exempelvis sälja en ipa med diacetyl, men inte per automatik en felsmak. Fall 2 tycker jag är lite knepigare, och där har jag nog ingen bestämd uppfattning.

Och generellt sett är jag väldigt försiktig med att tala om felsmaker när jag bedömmer öl. Dels på grund av begreppets oklara natur, och dels på grund av bristande kompetens. Ibland känner jag helt enkelt att jag inte har tillräcklig koll för att påstå att ett öl som jag inte gillar har felsmaker, och då tycker jag det är bättre att låta bli. Och jag tycker att fler borde anamma denna hållning.

Om vi återgår till de nyuppkomna svanska mikrobryggerierna så har jag ofta tyckt mig finna en bismak av björnklister och ibland med en lätt dragning åt målargfärg och lösningsmedel. Just lösningsmedel (aceton) är förvisso en klassik felsmak, men oftast är just den komponenten inte så tydlig. Jag är hursomhelst inte så förtjust i just dessa bismaker, men är det felsmaker? Jag misstänker att det är någon form av jästbiprodukt(er), förmodligen estrar. En bidragande faktor kan också vara generösa mängder specialmalt (biskvi-, bärnstens- etc.) vilket i sig är något jag inte är så enormt förtust i.

Men jag försöker som sagt att låta bli att prata om felsmaker och infektioner när jag recenserar öl om jag inte känner mig säker på att det är relevant att göra så. Det är bättre att bara beskriva vilka aromer och smaker man känner än att svänga sig med ord och begrepp som man kanske inte har riktig förståelse för. Låt mig avsluta med ett passande citat från gamle Ludwig (och jag får raskt erkänna att jag inte har full koll på vad han egentligen menar med det)

Wovon man nicht sprechen kann,

darüber muß man schweigen.

Brygd #108: Dubbelbock

Enligt tyska bryggare är Dreimaischenverfahren (dekoktionsmäskning i tre steg) ett helt oumbärligt steg på vägen till den optimala dubbelbocken. Vissa å sin sida hävdar att dekoktionsmäskning har marginell betydelse och att det är annat som är avgörande; att använda råvaror av högsta kvalitet samt att ha koll på jäsningen och i synnerhet temperaturen.

Min bryggfilosofi är lite grand den att varje moment i bryggningen ska ha en väletablerad, tydlig och relevant effekt, annars kan man med fördel hoppa över den. Således skippar jag sådant som proteinrast och andra dylika raster, utmäskning, rehydrering av torrjäst och invecklade humlescheman.

Inför dekoktionsmäskning vacklar jag dock lite grand, och har till slut kommit fram till en som jag tycker vettig kompromiss; enstegsdekoktionsmäskning. Detta innebär att man mäskar in till sin försockringsrast som vanligt. Efter en halvtimme eller så för man över den översta fjärdedelen av mäsken (dekoktionsmäsken) till en gryta, kokar upp och låter koka i 20-30 minuter. Därefter återför man dekoktionsmäsken till huvudmäsken för utmäskning, omcirkulering och lakning.

Med detta får man i alla fall en halvtimmes kokning av mäsk - vilket är det som påstås ge djupare maltaromer - samtidigt som man bara förlänger själva mäskningen med ungefär en halvtimma. Detta i jämförelse med en trestegsdekoktionsmäskning där mäskningen kanske blir två-tre timmar längre. Dessutom slipper man bekymra sig om att hamna rätt på temperatur efter dekoktionerna. Om man som i mitt fall hamnar lite lågt i utmäskningstemperatur så har det ju ringa betydelse.

Jämfört med fjolåret har jag sänkt beskan något och använt en snäppet mörkare karamellmalt, i övrigt är det mesta sig likt.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1075
• FG 1018
• Abv 7,5 %
• IBU 20
• SRM 25 (kastanjebrun)

Malt:

• 5 kg mörk münchnermalt
• 1 kg pilsnermalt
• 1 kg karamellmalt (CaraMunich II)
• 100 g chokladmalt (Carafa I)

Dekoktionsmäskning i ett steg, rehållna temperaturer:

• Försockringsrast: 68 C
• Utmäskning: 72 C

Humle:

• 40 g hallertauer mittelfrüh i 80 minuter

Jäst:

Jäsning med Saflager W-34/70

• vid 10-13 C i 13 dagar
• vid 20 C i 4 dagar
• vid 0-5 C i 3 veckor (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm protafloc, tillsatt 15 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 6 g/l

Bedömning (12/1):

Efter att ha ägnat drygt två timmar av lördagskvällen åt att tappa bälgoportern var det läge för en första officiell provsmakning. Som vanligt hälls mina dubbelbockar upp väldigt snyggt med en klar rödbrun färg och ett stort beige skum.

Aromen drar lite mer åt rökt korv jämfört med tidigare år. Om det beror på den mörkare karamellmalten eller att chokladmalten var aningen gammal låter jag vara osagt.

Gott är det fortfarande i alla fall, och jäsningen känns aningen renare, så denna årgång hamnar nog ändå ganska högt, om än inte lika högt som favoriten anno 2010.

Fabrikörn vs. Ayinger Winterbock:

Jag har låtit tidigare års dubbelbockar tävla mot just Ayinger Winterbock samt Andechser Doppelbock Dunkel som enligt min mening är de två klart bästa inom sitt slag, med Weltenburger Kloster Asam Bock hack i häl som trea. Därför var planen att få lite enklare motstånd i år. Från nätbutiken Bierzwerg hade jag beställt ett par dubbelbockar, och för en vecka sedan öppnade jag en Fabrikörns bredvid en Wieninger Impulsator. Tyvärr var den förmodligen den sämsta dubbelbock jag någonsin druckit så det kändes lite som ett antiklimax att tävla mot den. Därför får det bli en Winterbock som jag hade stående i hyllorna i stället.

De är nästan identiska till utseendet med klar kastenjebrun färg och beige skum. Fabrikörns har dock aningen krämigare skum och vinner på målfoto vad gäller utseendet.

Munkänsla, beska och sötma är också snarlika, möjligen har Fabrikörn lite mer beska, men den är åndå nästan försumbar. 

Det som skiljer är aromen där Winterbock är aningen mer sockrig, men samtidigt renare och med lite större maltdjup. Jag tror att det var ett misstag att inte kasta den där ettåriga påsen med Carafa-malt, men det ska jag göra omedelbums.

Fabrikörn - Omvärlden 21-22 således.

Brygd #107: Wienare

Bland de många faktorer som ligger bakom att en ölstil uppstår någonstans i tid och rum är vattnet en av de viktigaste. Det är ingen slump att pilsnern uppstod i just tjeckien med sitt extremt mjuka vatten som lämpar sig väl för ljusa och välhumlade öl. När bryggarna i Wien försökte sig på att imitera pilsnern i sitt hårdare och mer alkaliska vatten blev resultatet ett strävt och kantigt öl. Lösningen var att använda mörkare och delvis lätt rostad malt och ölstilen wiener var född.

Österriska emigranter tog med sig dessa idéer till södra USA och Mexiko, och med ett ännu mer alkaliskt vatten så använde man en liten del hårt rostad malt och fick ett aningen mörkare öl än sin europeiska förlaga. Medan det klassiska wienerölet i princip är utdött i sin födelsestad lever nya världens variant i all välmåga i form av öl såsom Dos Equis och Negra Modelo.

Jag valde en version i det ljusare färgspektrat  med wienermalt och mörk münchnermalt. Ska man hålla sig till den klassiska bryggmetoden är det förstås dekoktionsmäskning i tre steg som gäller. Jag känner dock inte att detta är mödan värt utan nöjde mig med en kompromiss i form av enstegsvarianten.

På humlefronten blev det av mina favoritsorter - hallertauer mittelfrüh - som jag tror gör sig väl i denna typ av öl. Mängderna är nog lite större än vad som ger ett stiltypiskt öl dock.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1053
• FG 1013
• Abv 5,3 %
• IBU 25
• SRM 10 (bärnstensfärgad)

Malt:

• 3 kg wienermalt
• 2 kg mörk münchnermalt

Dekoktionsmäskning i ett steg, erhållna temperaturer:

• Försockringsrast: 67 C
• Utmäskning: 72 C

Humle:

• 10 g magnum, 60 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh, 20 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh, vid kokslutet

Total koktid 80 minuter

Jäst:

Jäsning med två påsar Saflager W-34/70

• vid 8-10 C i 5 dagar
• vid 10-13 C i 5 dagar
• vid 20 C i 3 dagar.
• vid 5 C i 2 veckor (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning med strösocker, 6 g/l

Bedömning (15/12):

Upphälld i glaset har ölet en härlig lyster med en nästan helt klar djup bärnstensfärg, och ett rejält smutsvitt skum.

Aromen är lätt brödigt maltig med örtig och gräsig humle. Kolsyran är mjuk, kroppen är varken tung eller tunn utan så där perfekt som den kan vara ibland hos femprocentiga öl.

Halvtorr med en lätt sötma som balanseras upp av en mjuk efterbeska. Gott så.

Fabrikörn vs. Samuel Adams Boston Lager (17/12):

Första gången jag drack ett öl som jag tyckte var riktigt gott var i USA 1996. Tidigare hade jag mest druckit billig ljus lager på studentpubar. Några ale och Guiness hade väl slunkit ner också utan att ha gjort något större intryck. Men när jag drack min första Samuel Adams Boston Lager (SABL) på någon restaurang i Columbia (SC) den där hösten så ändrades min syn på öl ordentligt. Sedan tog det ytterligare knappt tio år innan jag på allvar började intressera mig för öl, men ett frö var sått.

SABL klassas som en wieneröl på RateBeer vilket man säkert kan ha delade meningar om. Den bryggs hursom med dekoktionsmäskning och tysk ädelhumle och ligger nog dessutom rätt med avseende på färg, alkoholstyrka och beska, så varför inte? Mitt eget recept var dessutom lite inspirerat av detta öl så det känns som en perfekt utmanare.

Utseendemässigt är de nästan identiska. Fabrikörns är snäppet grumligare men har ett stabilare och mer långvarigt skum, så det blir oavgjort på denna punkten.

Som vanligt när det gäller lageröl lyckas jag inte riktigt få till den där renheten som kommersiella öl har. Bredvid varandra framträder en lätt estrig fruktighet hos Fabrikörns tillsammans med en lite jordig ton. Den örtiga humlearomen hos SABL känns aningen elegantare dessutom.

Munkänslan är likvärdig, såväl med avseende på kropp som kolsyra. Fabrikörns är såväl en gnutta sötare som beskare.

SABL är snyggare, renare och elegantare och avgår därför med segern.

Fabrikörn - Omvärlden 21-21 således.

Om SHBF:s öltypsdefinitioner anno 2013

Ett ganska viktigt dokument för svenska hembryggare är SHBF:s öltypsdefinitioner. Framförallt för att det används vid domartävlingen i SM och i andra liknande sammanhang, men även för att många hembryggare säkerligen kastar ett getöga på det ibland när man vill brygga ett stiltypiskt öl.

Dokumentet uppdateras på årlig basis, och vartannat år görs en större revidering av en eller flera klasser. I år* tog man (en kommitté på fem personer) ett helhetsgrepp på ale- och porter/stout-klasserna. Man har strukturerat om ordentligt så att ale respektive porter/stout nu ligger i separata klasser, tidigare låg exempelvis barley wine och imperial stout i samma klass. Dessutom har man delat in ale-typerna i tre huvudklasser efter smakrikedom/kraftighet och stout/porter-typerna i två.

Detta ger en betydligt mer strukturerad och konceptuellt bättre uppdelning och enligt utsago så ska det även leda till en jämnare fördelning av antalet bidrag i de olika klasserna. Däremot känns inte nomenklaturen helt klockren med huvudklasser som heter Mild ale, Karaktärsfull ale samt Kraftig ale. Det finns ju redan en öltyp som heter "Mild ale" och att då döpa en hel klass till samma sak känns inte helt lyckat. Dessutom är det otydligt om "mild" i sammanhanget ska ha svenskt eller engelskt uttal (för själva ölstilen är det rimligen engelskt uttal däremot). Men detta ligger lite i linje med det allmänt styltiga språket i dokumentet, och jag har själv inte heller några förslag på bättre namn på rak arm, så vi lämnar detta därhän och går vidare till viktigare saker.

En annan förbättring jämfört med tidigare är att man har separerat ipa-klassen till en engelsk variant och en amerikansk dito (som kallas "IPA" rätt och slätt). Vidare har man lagt till Black IPA samt en "Strong Pale Ale" som ska vara någon slags starkare variant av american pale ale. Med tanke på hur senfärdiga man var med att lägga in dubbel-ipa så känns det glädjande att man nu ligger i framkant med att införa svart-ipa. Man är till och före den amerikanska öldomarorganisationen BJCP, även om de sistnämnda har tagit fram ett utkast till typdefinition som kommer införas vid nästa revision av deras öltypsdefinitioner 2014.

Jag har tidigare inte läst dessa typdefintioner så noga utan mest tittat på de olika siffervärdena när jag har bryggt någon av stilarna. Men när jag även läser själva texten upptäcker jag några tveksamheter.

I samtliga ipa-klasser står det att arom och/eller smak ska ha karamelliga inslag (för dubbel-ipa nöjer man sig med det lite svagare bör i stället.) Tittar man på motsvarande definitioner hos BJCP finns inga sådana krav, utan där uttrycker man i stället att karamellighet får förekomma. Jag tycker det sistnämnda är en mycket bättre formulering eftersom den är mer inkluderande. Med SHBF:s variant exkluderar man  västkust-ipor som enligt mig är en viktig delklass inom ipa-familjen.

En ytterligare punkt där SHBF har en annan syn på saker och ting än BJCP är OG-gränserna för American Pale Ale där SHBF:s definitioner kräver ett OG på maximalt 1056 medan BJCP tillåter ända upp till 1060. Denna lucka har nu täppts till genom införandet av den ovan nämnda klassen "Strong Pale Ale" men åter känns det lite märkligt att man väljer att hitta på egna definitioner för amerikanska ölstilar som är markant annorlunda än BJCP:s.

Naturligtvis behöver inte SHBF efterapa BJCP:s alla ölstilar - exempelvis skiljer sig definitionerna åt vad avser weizenbock - men just för amerikanska ölstilar borde man naturligtvis anpassa sig. När jag ställde en fråga om detta i en tråd på SHBF:s forum svarade en av medlemmarna i kommittén/arbetsgruppen att det var deras tolkning att en ipa behövde "ett visst karamellstöd för inte trilla överbord". Jag har svårt att tänka mig att man skulle göra egna tolkningar av mer traditionella ölstilar och exempelvis lägga in krav på en viss karamellighet eller sötma i en tysk pilsner eller i en geuze för att dessa inte ska "trilla överbord". Amerikanska ölstilar verkar man dock ha en liten styvmoderligare inställning till, och det tycker jag är lite synd. Jag hoppas man tänker om till nästa revision och byter ut ett par "ska" och "bör" mot "får".

(*) Den nya versionen släpptes i år men börjar gälla från och med SM 2013.

Brygd #106: Brunporter

Det blir tredje gången som jag brygger denna öl, även om receptet har genomgått ganska stora förändringar till denna bryggning. Det blev mindre brun- och karamellmalt, men i stället en skvätt chokladmalt, lite för att närma sig en mer normal brunporter. Den kommer nog jäsa ut lite bättre än tidigare utgåvor, vilket inte alls behöver vara en fördel. Vi får se var detta hamnar.

Data:

• Satsvolym 24 l
• OG 1058
• FG 1026
• Abv 4,2 %
• IBU 40
• SRM 35 (mörkbrun)

Malt och extraktgivare:

• 4 kg pale ale-malt (Maris Otter)
• 1 kg karamellmalt (SRM 40)
• 1 kg brunmalt
• 300 g chokladmalt (Carafa I)
• 200 g melassocker

Infusionsmäskning vid 70 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 30 g bramling cross i 20 minuter
• 30 g sovereign i 20 minuter
• 20 g bramling cross vid kokslutet
• 20 g sovereign vid kokslutet

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1968

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 22 C i 7 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning med råsocker, 4 g/l

Provsmakning (9/11):

Knappt två veckor efter flasktappning öppnas den första flaskan med ett ljudligt plopp. Efter kolsyrefontänerna med vintervärmaren är jag lite orolig, men brunportern håller sig kvar i flaskan och låter sig djupt rödbrunfärgad hällas upp med ett rejält beige skum.

Aromen domineras av torra rostade toner med inslag av kaffe och pepparkaka. En karamellig maltighet stöttar upp det hela. Dock känns det inte som att humlen har lämnat några bestående spår.

Ölet är halvfylligt med måttlig kolsyra, halvtorr med måttlig beska. Väldigt gott, kort och gott.

Fabrikörn vs. Fuller's London Porter (13/11):

Precis som för Vintervärmaren så faller sig valet av motståndare ganska naturligt med tanke på den använda jästen: Fuller´s London Porter (FLP). Många håller den sistnämnda som en av världens bästa porter; själv är jag inte lika entusiastisk, men ett bra öl är det förvisso.

FLP är aningen ljusare rödbrun med ett lite klenare och ljusare skum.

FLP drar mer åt bränt socker med en tydlig fruktig jäsprofil som man känner igen från exempelvis 1845, ESB och London Pride. I avslutningen finns en ton av askfat som jag inte är så jätteförtjust i. Fabrikörns har mer tydliga rostade kaffetoner, med en kryddig ton som framträder tydligt vid jämförelse.

Kolsyra och fyllighet är jämförbara, med en aningen mer fyllighet hos brunportern. Fabrikörns är såväl snäppet sötare som beskare.

Fabrikörns hade lite snabbare åtgång och var helt enkelt aningen godare, den där askkoppstonen hos FLP bidrog säkert en del till detta.

Fabrikörn - Omvärlden 21-20 således.

Brygd #105: Vintervärmare

Tredje gången gillt blir det härmed för detta öl, och det blev några smärre justeringar jämfört med fjolåret.

Dels valde jag att använda mörkt melassocker i stället för mörk karamellmalt. Det fanns inget djupare skäl till detta, utan jag insåg lite sent att jag - precis som i fjol - ville ha lite mörkare karamellmalt för att få de här lite murrigare karamelltonerna som jag tycker passar för årstiden. Vad det blir för skillnad mellan melassocker och mörk karamellmalt har jag inte helt klart för mig dock.

På humlesidan blev det två helt nya sorter. Den för mig tidigare helt okända sovereign kom med av det enkla skälet att jag fick en påse som ett av prisen till mitt SM-guld, samt att den anges vara en fullgod ersättare till klassiska engelska humlesorter såsom east kent goldings och fuggles. Vidare blev det även bramling cross, en engelsk humlesort som jag är lite nyfiken på. Den ska ge toner av björnbär vilket gör att den nog lämpar sig väldigt bra i lite mörkare öl. Vad jag har förstått används den i två av Oceanbryggeriets öl, Göteborgsportern och julölen.

Och jästen ja, även den var ett pris för SM-guldet, och den var som sagt aningen svårstartad. Denna jäst har jag dock använt förut med goda resultat, så när den nu satte i gång till sist så hoppas jag att den ska göra väl ifrån sig.

Data:

• Satsstorlek 23 l
• OG 1060
• FG 1017
• Abv 5,6 %
• IBU 35
• SRM 15 (kopparröd)

Malt och extraktgivare:

• 5 kg pale ale-malt (Maris Otter)
• 1 kg karamellmalt (SRM 40)
• 300 g melassocker

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 30 g sovereign i 20 minuter
• 30 g bramling cross i 20 minuter
• 20 g sovereign vid kokslutet
• 20 g bramling cross vid kokslutet

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1968

• vid 19 C i 6 dagar
• vid 22 C i 5 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 4 g/l

Bedömning (7/11):

Något verkar ha gått snett med fördelningen av sockerlagen vid flasktappningen, ty de två första flaskorna var rejält överkolsyrade med en rätt snygg flaskfontän som följd. Nu brukar visserligen det sista jag tappar upp få lite extra kolsyra, och de här flaskorna var just de två sista. Den flaska jag nu öppnar är lite lugnare och går hälla upp i alla fall, men den är rejält grumlig vilket ju inte är typiskt för denna jäststam.

När den värsta kolsyran har lagt sig framträder ändå en ganska sänt fruktig arom med lite blommig humle. Kolsyran är som sagt kraftig, kroppen är medelfyllig.

Halvtorr avslutning med en viss beska. Ganska gott, men jag hoppas att övriga flaskor har bättre kolsyranivå. Tyvärr har jag bara tre flaskor kvar till mig själv då det mesta ska användas vid Amylases vinterölsträff och 12 andra flaskor ska delas ut till bekanta.

Fabrikörn vs. Fullers ESB (7/11):

Efter att ha vunnit två matcher mot lite halvklent motstånd så är det kanske dags att ta sig an en lite större utmaning igen. Då jag ju har använt Fuller's husjäst så kan väl inget öl vara lämpligare att tävla mot än just deras ESB. Utseendemässigt är de ju förstås väldigt olika på grund av grumligheten hos Fabrikörns, men utan den tror jag att färgen skule vara ungefär samma.

Arommässigt har ESB en lite mer sockrig maltighet med lite mindre jästestrar, humligheten känns lite mer träaktigt EKG-aktig.

Fabrikörns känns aningen fylligare och sötare, trots den betydligt högre kolsyran. Beskan känns likvärdig.

ESB vinner detta på att vara lite renare, men segern satt hårdare inne än vad jag hade trott.

Fabrikörn - Omvärlden 20-20 således.