Ekfatet Eva - första fyllningen/uttaget

För inte så länge sedan skrev jag om Brasse, ett ekfat som inköptes av tolv göteborgska hembryggare i höstas. Namnet valdes för att hylla den nyligen avlidne skådespelaren. Det hela gav mersmak, i synnerhet det första smakprovet, så vi bestämde oss för att köpa ett fat till, som vi föga förvånande då lät döpa till Eva som tyvärr lämnade oss ännu tidigare än Brasse.

Denna gång bestämde vi oss för att först lagra en icke-suröl i några månader, för att sedan låta det bli ett solera-projekt med någon slags oud bruin-liknande innehåll.

Vi fastnade för en mörk stark belgare enligt följande specifikation:

• OG: 1.090-1.100
• 74% basmalt (pale ale, wiener eller maris otter)
• 4% karamelmalt (ca 40-50 SRM) 
• 1% special B/X/W
• 1% svartmalt ("dehusked")
• 10% mörkt socker (t.ex. mörk kandissirap, mörkt muscovadosocker eller dadelsirap)
• 20-30 IBU med enbart bittergiva
• belgisk jäst

Små personliga avvikelser var tillåtna. För egen del hade jag utöver att låta ingredienserna addera upp till 100 % för avsikt att byta ut svartmalten mot carafa special I som jag ändå hade över hemma. Men jag insåg sent att den malten var lite för gammal så den fick utgå. Jag landade därmed på följande recept:

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1090
• SRM 19
• IBU 25

Extraktgivare:

• 7 kg pale ale-malt
• 400 g karamellmalt (SRM ~45)
• 100 g special B-malt
• 500 g mörkt muscovadosocker

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 20 g magnum i 60 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safbrew Abbaye (1 paket)

• i plasthink vid 18-20 C i 5 dagar
• i Eva vid varierande källartemperatur i X månader

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Vattenjustering med 2 g kalciumklorid, tillsatt 20 minuter från kokslutet

Bedömning:

Flaskan öppnas med en knapp antydan till pys, och vid upphällningen blir det inget skum att rapportera hem om. Färgen är klar röd till kastanjebrun.

Aromen är nötig och karamellig, med en tydlig ton av mörka bär och torkade frukter. Därutöver finns det rödvin. Väldigt mycket rödvin, Och en smula trä.

Kolsyran är närmast obefintlig, kroppen är fyllig. Avslutningen är ganska söt (mycket på grund av ojäst kolsyresocker givetvis) med låg till medelstor beska och lite strävhet.

Om detta kan man säga två saker. Det blev lite väl mycket rödvin, betydligt mer än i första Brasse-uttaget. Det blir tjatigt efter halva glaset, men det är så det är, och detta kommer klinga av till framtida uttag. Angående avsaknaden av kolsyra kan man efterklokt konstatera att man borde tillsatt lite färsk jäst vid flasktappningen efter över ett halvår i fatet. Förhoppningsvis kommer kolsyra utvecklas sakta så småningom. Ni som kommer till Belgoträffen nästa helg kommer dock få prova en fatversion som är kolsyresatt och utan kolsyresocker.

För att sammanfatta så är det en typisk välgjord hembrygd mörk stark belgare med lite för mycket rödvinstoner.