En hektisk bryggsäsong avslutades 9 maj med att bära ner utrustningen efter bryggningen av spökölet. Från september i fjol har jag bryggt två ordinarie Fabrikör-öl per månad, och utöver detta fyra p-lambikar samt en experimentbrygd. Det ska faktiskt bli skönt att ta ett långt uppehåll från bryggningen under sommaren, och under nästa bryggsäsong kommer jag att brygga lite färre satser. Jag kommer brygga varannan månad, tre öl åt stöten.
En del gamla favoriter kommer därmed inte bryggas kommande säsong. Det blir varken någon vintervärmare eller brunporter för kalla dagar. Ej heller blir det någon lagerölsbryggning under senhösten och därmed ingen dubbelbock. Jag skippar även det traditionsenliga single hop-ölet inför sommaren och dess efterföljande dubbel-ipa. Men en hel del annat gott blir det i stället.
Oktober:
Här blir det belgiskt, vilket är min favoritklass av öl att brygga. Jag när lite planer på att försöka odla upp S:t Bernardus-jäst från flaska, då detta enligt mig och många andra kanske är den bästa belgiska jästen. Som tänkbara alternativ har jag Achouffe- eller Westmallejästen. De öl jag tänkte ge mig på är följande.
Bälgoblond, d.v.s. en normalstark belgisk blond/blonde i samma anda som exempelvis Leffe Blonde.
Bälgostout, en imperial stout/porter med belgisk jäst.
Quasi-lambik eller "halvt spontanjäst" öl, vilket innebär att jag ska försöka odla upp mikroorgansimer från min lokala omgivning och sedan tillsätta vörten efter ordinarie kylning.
December:
För denna månad har jag ännu ej bestämt mig för huruvida jag ska göra några ordinarie Fabrikörn-brygder, och i så fall vad. Sannolikt blir det ytterligare något belgiskt i så fall. I övrigt har jag planerat
Jästexperiment, troligen en jämförelse mellan olika jästemperaturer.
Pseudolambik, denna gång ska jag förmodligen återanvända bottensatsen från sats 2 (Cantillon)
Februari:
Under februari månad brukar det vara en perfekt temperatur i min källare för överjästa tyska öl. Denna månad blir det därför
Kölsch, troligen en lite humligare variant som sist
I går damp äntligen kuvertet med protokollen från mina åtta bidrag ner i
postlådan. Det blev ganska blandade skurar även denna gång, och inga
medaljer tyvärr vilket gör att jag känner ett behov av att damma av klassikern i filmklippet ovan.
På minussidan fanns det två genomgående teman; brettanomyces och oxidering. Det förstnämnda var delvis avsiktligt, delvis slarv eller otur. Det sistnämnda är kanske något jag måste titta närmare på då jag tycker mina öl har åldrats med mindre värdighet på sistone.
Innan jag börjar gå igenom ölen var för sig kanske det är läge att gå igenom hur bedömningen av ölen går till för dem som inte känner till det. Varje öl man tävlar med tillhör en speciell öltyp eller ölklass, med en tillhörande definition på hur den kan och bör smaka och se ut. Denna definition ligger till grund för bedömningen som görs av en grupp av utbildade öldomare. Bedömningen utmynnar i ett protokoll med en poäng (0-50) per domare samt allmäna omdömen.
Varje grupp domare får uppgiften att döma alla öl för ett antal klasser som tillhör samma huvudklass, där det för närvarande finns elva huvudklasser. Inom varje huvudklass väljer motsvarande domare ut ett antal öl som anses vara de bästa till en semifinal. Dessa bedöms lite mer noggrannt och av dessa utses en bronsmedaljör, samt två öl som går vidare till den stora finalen som avgörs på själva SM-dagen. Under finaldömningen bedöms alla finalöl mot varandra, och totala brons-, silver- och guldmedaljörer utses. Dessutom utses silver- och guldmedaljörer i varje huvudklass.
Nedan följer en beskrivning uppdelat i huvudklasser över hur mina öl bedömdes, samt med lite kommentarer från min sida.
Huvudklass 2 - mörk lager:
Det var tuff konkurrens i denna huvudklass som det kommer framgå snart. Dessutom kom den slutliga vinnaren - en schwarzbier - från denna huvudklass. Själv skickade jag in två bidrag, och jag måste vara väldigt nöjd med såväl ölen som bedömningarna av dem.
Min Wienare fick snittbetyget 40 och överlag positiva omdömen, men det räckte inte ens till semifinal. Jag hade medvetet lagt mig i den lägre delen av färgspektrat, och detta noterades som den enda negativa anmärkningen.
Äntligen lyckades jag få bra betyg för en dubbelbock, och märkligt nog för den som jag är minst nöjd med. Idel positiva kommentarer förutom att någon hade önskat lite mer fyllighet, och betyget landade på 43 vilket räckte till semifinal men inte längre.
Huvudklass 5 - karaktärsfull ale
Bakom det något kryptiska namnet på denna huvudklass döljer sig ett antal halvstarka överjästa öl som klumpades ihop när man gjorde en rejäl omstädning av ale-klasserna. Som jag skrev om tidigare tycker jag denna indelning innebär en klar förbättring, även om jag har en del betänkligheter kring några av typdeffarna, bland annat för de två öl jag lämnade in.
Min ipa hade jag skickat in trots att jag hade brutit mot SHBF:s påbud om karamellmalt i ipor. Detta stilbrott passerade dock helt obemärkt hos domarna, och någon tyckte till och med att maltigheten var något för framträdande. Till domarnas försvar ska dock sägas att denna ipa snabbt åldrades efter flasktappning vilket bland annat resulterade i att den mörknade något och tappade humlearom. Säkert kan maltigheten ha förstärkts också. Den lätta tröttheten hos humlearomen noterades förtjänstfullt och kommentarerna kändes vettiga i stort, med undantag från enskilda noteringar om lösningsmedel och diacetyl vilket jag ställer mig ganska frågande till. Betyget blev i alla fall 30 poäng till slut.
Min svart-ipa hade klarat tidens tand bättre, kanske tack vare den rostade malten. Betyget blev 36 och det får jag vara nöjd med. Kommentarerna i protokollet illustrerar ganska väl den poäng jag gjorde i det länkade inlägget ovan; att det inte finns någon som helst konsensus kring hur en svart-ipa ska vara. Och inte tror jag att typdefinitionen hjälper så mycket heller, då den exempelvis kräver en färg på >40 SRM (att min version låg klart under passerade utan kommentar) samtidigt som man inte får ha några tydligt rostade toner. En av domarna tyckte det var för mycket rostade toner och för lite humle, en annan tyckte tvärtom. Vidare var den samtidigt för söt och för torr.
Huvudklass 6 - veteöl
I denna klass lämnade jag enbart i en enda öl, min vetebock. Den var jag själv inte så jättenöjd med men den fick ganska positiva omdömen på vinterölsträffen. Några månader senare hade dock oxidationen blivit lite väl tydlig, något jag själv märkte när jag senast öppnade en flaska för ett tag sedan, och det noterades naturligtvis. Lite toner av aceton och alkohol klagades det också på, samt en viss kärvhet som jag själv har uppfattat som jästfenoler av tuggummityp. Betyget landade dock ändå på 32 poäng till slut.
Huvudklass 9 - belgiska och franska öl
Här hade jag lämnat in hela tre olika öl, och jag var lite tveksam till allihop faktiskt. Dels av kvalitetsskäl, dels på grund av osäkerhet kring lämpliga klasser.
Min speciale hörde dock tveklöst till klass 9A (belgisk pale ale), och den var jag rätt nyfiken på då jag var rätt nöjd med den själv. Nyfikenheten minskade inte heller när jag en månad innan bedömningen tyckte mig ana lätta brettaromer i den. Eftersom jag tyckte att dessa inte gjorde ölet påtagligt sämre valde jag ändå att skicka in den vilket kanske var lite dumt. Tydligen hade de två flaskor som öppnats varit fontäner, vilket jag får be domarna om ursäkt för. När jag i skrivande stund öppnar en flaska så har förvisso såväl brettaromen som kolsyrenivån skruvats upp ett snäpp, men någon flaskfontän var det sannerligen inte. Kanske hade flaskorna som bedömdes skakats om lite extra under hanteringen fram till bedömningen. Jag tycker fortfarande att det är ett gott öl, en lite lättare variant av Orval skulle jag vilja säga. Domarna var lite mer skeptiska - med all rätt eftersom bretten inte ska vara där egentligen - och gav den 25 poäng. Min arbetshypotes är att det var den uteblivna jäsningen de första dagarna som gjorde att bretten kunde etablera sig.
I brettölen var bretten dock fullt avsiktlig, men här var jag själv väldigt skeptisk till aromen. Domarna var lite mindre skeptiska och gav 31 poäng, med lite kommentarer om märkliga, plastiga och gummiaktiga fenoler. De skrev i klartext i protokollet att den var svårbedömd, och det har jag full förståelse för. Det var faktiskt ännu ett skäl till att jag tvekade att skicka in den. Men jag hoppas att den var intressant att prova i alla fall.
Mitt flaggskepp i denna huvudklass var dock bälgoportern. Problemet här var vilken klass jag skulle lämna in den i. Min förra version lämnade jag in som en mörk, stark belgare och fick då avdrag för de rostade tonerna (men hamnade ändå på 43 poäng). Denna gång ställde domarna sig frågande till varför jag inte lämnade in den i nämnda klass utan i klassen övriga klassiska belgiska öl. De rostade tonerna var nog lite mer diskreta denna gång tack vara Carafa-malten. Omdömena var överlag positiva och betyget hamnade på 39 poäng till slut.
Ett av de mer säregna bryggerierna jag känner till är Brasserie Fantôme, som ligger mitt ute i ingenstans i Ardennerna. Där bryggs det saisonöl av klassiskt snitt, vilket innebär att det inte är några rena Saccharomyces-kulturer som änvänds, utan med inslag av annat, troligen Pedioccocus och Brettanomyces.
Men ingen vet nog riktigt, och ibland kan man undra om bryggaren Dany Prignon själv har full koll då det kan vara ganska stora variationer mellan olika flaskor köpta vid olika tillfällen. Nyligen dök nedanstående film upp på Youtube som visar pediosjuka hos flaggskeppet Fantôme Saison. Jag har själv varit med om något liknande med en Fantôme Ête, även om den inte hade rena geléklumpar utan bara var trögflytande i största allmänhet.
Min absoluta favorit är just Fantôme Saison som normalt sett har en lätt syrlighet med tropiska frukter i aromen. Det enda negativa med den är den något onödigt höga alkoholhalten på 8 %. För att göra en lite alkoholsvagre variant odlade jag upp bottensatserna från en nyinköpt flaska samt en Santé 16. Jäsningen kom igång efter ett par dagar, varefter jag stegade upp två gånger, och den sista gången med en enliters förkultur.
Data:
Satsstorlek 22 l
OG 1065
FG 1013
Abv 7,0 %
IBU 25
SRM 4 (ljusgul)
Malt:
6 kg pilsnermalt
Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.
Humle:
10 g admiral, 80 minuter
20 g saaz, 20 minuter
20 g spalter select, 20 minuter
Total koktid 90 minuter.
Jäst:
Jäsning med Fantôme-jäst
vid 23 C i 10 dagar
vid 22 C i 14 dagar.
Övrigt:
Vattenjustering med 3 g kalciumsulfat, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejsäning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning (2013-06-19):
Bygelflaskan öppnas med en tydlig smäll, och ölet hälls upp med ett fint, stort och luftigt vitt skum. Aromen har toner av tropisk frukt; ananas, mango och persikor, en liten lätt stallig ton, samt lite örtig och gräsig humle.
Munkänslan är medelfyllig med måttlig kolsyra. Avslutningen är halvtorr med måttlig beska, en lätt syrlighet och kanske också en aning strävhet.
Väldigt gott var det hursomhelst och det ska bli kul att följa utvecklingen framöver; det lär hända en del med tanke på att det säkert är såväl Brettanomyces som Pediococcus i mikroorganism-mixen.
Även kolsyran kan ju komma att så sakta öka, så jag råder alla som fått en flaska att hålla koll på det här inlägget. Jag kommer kontinuerligt att publicera uppdateringar med utvecklingen. Kolsyrenivån för närvarande är dock långt från problematisk, och jag har tappat på starka halvchampagneflaskor med måttliga mängder socker, så inom den närmaste framtiden kommer kolsyrenivån knappast vara något problem.
Uppdatering (2013-07-01):
Sedan senaste uppdateringen har jag kontinuerligt provat ytterligare några flaskor med långsamt ökande kolsyrenivå, och den i skrivande stund just öppnade har nått en nivå som nästan motsvarar originalet. Bygelflaskan öppnas med en rejäl smäll, ett lätt skum bildas i flaskhalsen som högst möjligt skulle kunna stiga långsamt och komma upp ur mynningen. Upphälld är ölet inte påtagligt kolsyrat, men det känns tydligt torrare än tidigare, och jag skulle nog ställa in mina resterande flaskor i kylen om jag hade haft plats.
Fabrikörn vs. Originalet (2013-07-22):
Hoppsan, jag glömde visst lägga upp denna match trots att jag hade annonserat om det på Facebook-sidan. Nåväl, för ett par veckor sedan öppnade jag en flaska Fantôme Saison och en flaska spököl och provade parallelt med några kompisar.
Utseendemässigt var originalet något mörkare med en orange nyans. Båda ölen var lätt disiga.
Arommässigt var hela panelen överens om att Fabrikörns var renare och godare. Originalet hade lite orena stalliga och lätt rökiga fenoler.
Fabrikörn - Omvärlden 25-23 således.
Uppdatering (2013-08-14):
Fortfarande inga regelrätta flaskfontäner, men kolsyrenivån har skruvats upp ett snäpp till och ligger på måttlig geuze-nivå. En svag men tydlig brettarom har utvecklats också. Absolut läge att ställa in flaskan i kylskåpet om man inte redan har gjort det eller druckit upp den.
Vad kan tänkas dölja sig för öl bakom detta märkliga namn? Tre möjliga förklaringar skulle kunna vara:
Jag är extra bitter efter uteblivna SM-medaljer
Det är ett experimentellt och bittert öl
Det är någon slags klon av De Ranke XX Bitter
Det korrekta svaret är en kombination av 2 & 3. Ett av mina favoritöl är just XX Bitter med sina härliga fenoler, strama maltprofil och örtiga humletoner, därtill med ett rejält klös i beskan. Jag är väl inte ute efter att brygga en klon egentligen utan snarare något i samma stil.
Vad beträffar jästen funderade jag först på - och köpte till och med - Westmallejästen. Men när De Ranke Hop Harvest påpassligt dök upp på Systembolaget bestämde jag mig för att testa att odla upp en kultur från flaska. Jag har tidigare odlat upp Hoegaardenjäst från flaska med goda resultat, även om jag senare har förstått det inte var originaljästen jag odlade upp (den filtreras bort) utan en annan jäst som tillsätts vid flasktappningen. Tillägg: det sägs att De Ranke använder Safbrew T-58 för XX Bitter som de jäser ganska svalt, det låter fullt rimligt.
Efter ett par dagar kom så den första aktiviteten i E-kolven, och därefter stegade jag upp två gånger. Vid dessa tillfällen provsmakade jag den dekanterade "mellanölen" och det var väl inte så där jättegott. Det fanns framförallt en ganska tydlig ton av bränt gummi som jag inte skulle vilja ha med i det slutliga ölet utom möjligen på knappt förnimbara nivåer. Jag funderade ett tag på att avbryta experimentet och gå tillbaka till ursprungsplanen med WLP530.
Jag beslutade ändå att fortsätta. Detta baserades dels på en förhoppning att den ovan beskriva bismaken kommer av att jästen inte har varit helt pigg i de första stegen av uppodlingen - bismaken var tydligast vid den första provsmakningen. Skulle resultatet bli misslyckat är det ändå inte hela världen eftersom jag har så mycket annat i källaren som behöver drickas upp.
På humlesidan fastnade jag för saaz och spalter select. Jag valde att brassa på ganska rejält med sena givor trots att jag har en känsla av att De Ranke mest har bitterhumle i XX Bitter.
Data:
Satsstorlek 20 l
OG 1060
FG 1010
Abv 6,6 %
SRM 4 (ljusgul)
BU 60
Malt:
5 kg pilsnermalt
Humle:
20 g admiral i 70 minuter
40 g saaz i 20 minuter
40 g spalter select i 20 minuter
40 g saaz vid kokslutet
40 g spalter select vid kokslutet
Total koktid 80 minuter.
Jäst:
Jäsning med De Ranke-jäst
vid 18-19 C i 5 dagar
vid 21-22 C i 11 dagar
Övrigt:
Vattenjustering med 6 g kalciumsulfat tillsatt vid kokets början
Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 6 g/l
Bedömning (2013-05-29):
Beslutet att fortsätta uppodlingen var nog korrekt, ty de brända gummi-aromerna har försvunnit och ersatts av mer normala peppriga fenoler, måhända med en lätt ton av plåster. Gräsig och örtig humle finns det också gott om, och kanske en lätt ton av högre alkoholer också, åtminstone i den första doftpusten.
En snygg lätt disig gul färg har den, med ett rejält vitt skum. Munkänslan är ganska lätt, kolsyran något över medel. Avslutningen är torr med en rejäl beska.
Det här blev rätt lyckat till slut, även om jag kanske inte nådde ända fram till originalet.
Fabrikörn vs. XX Bitter (2013-08-09):
Nu blir det kanske en aning rörigt eftersom jag redan har kört en tävling för det senare bryggda spökölet, men med en flaska av originalet med mig i bagaget från min Belgienresa så är det givet att göra en jämförelse.
Ölen hälls upp nästan identiska med den enda påtagliga skillnaden i originalets betydligt större skum.
I aromen är det dock stora skillnader med en väldigt annorlunda (och bättre) fenolisk profil hos originalet.
Munkänslan är likartad, medan XX Bitter har mer kräm i beskan.
Som påpekades ovan kom jag inte riktigt ända fram till originalet, som jag förvisso håller som ett fantastiskt bra öl.
En öltyp jag aldrig har blivit riktigt nöjd med är dubbel-ipa. På pappret ska den vara ganska enkel att brygga; vräk i en massa humle sent i koket och som torrhumle så fixar det sig. Men riktigt så enkelt är det förstås inte.
Till att börja måste man välja sina humlesorter med omsorg. Härvidlag har jag ett par gånger låtit mig styras av ett tema i stället, exempelvis när jag försökte använda humlesorter från hela världen. Eller när jag försökte använda humlesorter som alla börjar på C. Det sistnämnda innebar ett ganska bra humleval trots allt, så därför gör jag en repris fast med en smärre modifikation; jag har bytt cascade mot citra för att förstärka den tropiska fruktigheten.
Vidare har jag tyckt mig sakna någon slags klarhet och krispighet som man ofta finner i välgjorda amerikanska versioner. Jag tror mig ha hittat tre möjliga förbättringsåtgärder:
Centrifiguering (whirlpool)
Bättre syresättning
Jäsa kallare
Det förstnämnda skulle kunna eliminera en del potentiella bismaker som koagulerade proteiner (druv) eventuellt bidrar med. Detta skulle dock kräva ganska stora ändringar i min process så jag väntar nog med det. Jag nöjer mig med all sila genom saftsil fortsättningsvis, även om en del druv slinker igenom.
Just silningen genom saftsil ger ett visst plaskande och därmed en viss syresättning. Men jag tror att min nästa investering till bryggverket blir en akvariepump för att bättre kunna reglera syremängden. För ett starkt öl som dubbel-ipa kan jag tänka mig att min nuvarande metod är något otillräcklig.
Något jag ska testa direkt däremot är att jäsa lite kallare än vad jag brukar. För närvarande är det 16-17 C i mitt källarförråd tack vare den extremt kalla vintern och våren vilket nog är perfekt i sammanhanget.
För receptet nedan gäller samma princip som när det sist begav sig, nämligen att C4 står för en explosiv blandning av centennial, chinook, citra och columbus i lika delar.
Data:
Satsstorlek 20 l
OG 1075
FG 1012
Abv 8,5 %
IBU 100
SRM 5 (gyllengul)
Malt:
7 kg pale ale-malt (Maris Otter)
Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.
Humle:
50 g C4 i en timma
100 g C4 i 20 minuter
100 g C4 vid kokslutet
150 g C4 som torrhumle
Total koktid 70 minuter.
Jäst:
Jäsning med Safale US-05
vid 18-19 C i fyra dagar
vid 23 C i tre dagar
vid 20 C i 5 dagar
vid 5 C (kallkraschning) i två dagar
Övrigt:
Vattenjustering med 6 g kalciumsulfat tillsatt i koket
Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning (21/5 2013):
Ölet hälls upp halvgrumligt bärnstensfärgat och med ett medelstort ganska kompakt smutsvitt skum. Det är inte lika grumligt som mina tidigare färska dubbel-ipor har varit, så på denna punkt har jag förbättrat mig.
Aromen är tydligt humlig med såväl tropiska frukter som tallbarr och en lite rå, parfymig ton. En lätt kakig maltaroma finns i bakgrunden och stöttar. Jag hade gärna haft ännu mer tropiska fruktaromer.
Munkänslan är medelfyllig till fyllig med måttlig kolsyra. Avslutningen är torr med en rejäl beska som inte går överstyr på något sätt.
Utan att på något sätt vara överjordiskt underbar är detta helt klart mitt bästa försök, även om det är svårt att värdera hur den står sig mot de bästa i genren. Jag får försöka hitta en bra kommersiell motståndare att jämföra med.
Fabrikörn vs. Eskilstuna (15/7 2013):
Jag funderade länge på en lämplig motståndare här. BrewDog Hardcore IPA tävlade jag mot senast, och det är den enda ordinarie dubbel-ipan på bolaget. När Electric Nurse kom med sin variant nyligen övervägde jag en match mot den, men dels känns den ganska annorlunda och dels är jag väl bekant med såväl bryggare som receptmakare vilket känns en aning kymigt. Istället gjorde jag en beställning på bolaget och lyckades få hem Eskilstunas Dubbel-IPA - som tidigare hette Eskilstuna Anders Dubbel-IPA - som är en mycket tuff motståndare.
Upphällningen av de båda ölen är en ren chock. Eskilstunas Dubbel-IPA är en sann västkust-dipa med en klargul nyans, mycket ljusare än min egen, trots att jag inte har använt ett enda gram karamellmalt. Det är något skumt med den här maris otter-malten jag använder.
Arommässigt är det också stor skillnad. Eskilstuna har mycket mer tropisk frukt, med bara en antydan av tall och lite brödig malt. Fabrikörns har mer brödig och nötig malt, där humlearomen är mer parfymisk och tallbarrig, om än med tydliga inslag av tropisk frukt.
I övrigt är de ganska jämnbördiga; fyllighet och kolsyra är närmast identiska, torrhet och beska lika så. Vad gäller beskan är dock Fabrikörns dock något mer direkt och brutal, medan Eskiltunas är mer subtil och kommer smygande i efterhand.
Utan att C4 ipa på något sätt är dålig så vinner Eskilstunas Dubbel-IPA detta tämligen enkelt. Det är helt enkelt en fantastisk dubbel-ipa i västkuststil.
Jag fortsätter min tradition att brygga ett single hop-öl inför sommaren med en spännande ny humlesort. Tidigare har det blivit med följande humlesorter:
Efter utflykter till USA och Australien återvänder jag till Nya Zeeland och den relativt nya allroundsorten waimea som ska ge aromer av "tangelo, hybrid mellan tangerine och pomelo eller grapefrukt, citrus och granskott" enligt humle.se. Förutom att vara namnet på en humlesort är det också namnet på den vackra viken i bilden ovan. Man skulle kunna tro att denna vik ligger på Nya Zeeland, men den ligger i stället på Hawaii. Vi funderar inte mer på den lilla underligheten utan går rakt på receptet i stället.
Data:
Satsstorlek 22 l
OG 1050
FG 1010
Abv 5,3 %
IBU 35
SRM 5 (gyllengul)
Malt:
5 kg pale ale-malt (maris otter)
Infusionsmäskning vid 66-68 C i en timma.
Humle:
10 g waimea i 60 minuter
20 g waimea i 20 minuter
30 g waimea vid kokslutet
40 g waimea som torrhumling
Total koktid 70 minuter.
Jäst:
Jäsning med Safale US-05
vid 18 C i 3 dagar
vid 23 C i 2 dagar
vid 20 C i 5 dagar
vid 5 C i 2 dagar (kallkrasch)
Övrigt:
Vattenbehandling med 2 g kalciumsulfat i koket
Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning (2013-05-13):
Gyllengul med stort vitt skum, lite disigare än jag hade väntat mig. Aromen har lite parfymiga tropiska frukter med inslag av grapefrukt. Lätt till medelfyllig med måttlig kolsyra. Torr och oväntat besk. Lite mer distinkt humlearom än förra året, men jämfört med versionerna med nelson sauvin respektive citra ligger den något i lä. Gott och lättdrucket hursomhelst.
Fabrikörns vs. Brygghunden (2013-06-19):
Vagabondbryggeriet Mikkeller var först med att göra single hop-öl på ett systematiskt sätt, men på sistone har BrewDog tagit över stafettpinnen genom sin IPA is dead-serie där man varje år släpper fyra ipor enbart humlade med en humlesort, ofta relativt nya sorter.
I år var waimea en av sorterna, och även om det är en ipa med dess mer av allt, och även om det har surrats en del om kvalitetsproblem hos BrewDog på grund av uppgradering av bryggverk, så kändes det ändå som en vettig motståndare.
Färgmässigt är de ganska lika med en orangeaktig bärnstensnyans. BrewDog har dock ett aningen mörkare och krämigare skum och vinner utseendet på poäng.
Arommässigt bekräftas ryktena om BrewDogs kvalitetsproblem till viss del. Humlearomen är inte alls lika fräsch som tidigare års versioner, och de citrusaktiga humletonerna är högst vaga och diffusa. Därtill finns någon slags orenhet som jag inte riktigt kan sätta fingret på. I jämförelse känns Waimeale väldigt humlefrsäch. Vad gäller maltbasen är BrewDogs mer biskviaktig jämfört med Fabrikörns mer brödiga dito.
Fabrikörns har något lättare kropp, kolsyran är jämbördig. Båda har likvärdig torrhet medan Waimeale har mindre beska.
Waimeale vinner detta ganske lätt tack vare den tydligt fräschare humlearomen.
På mitt sjätte försök följer jag samma maltschema som sist, men med lärdomarna från den gången lyckades jag träffa temperaturerna lite bättre denna gång.
Vi går i stället direkt på det intressantaste, nämligen mikroorganismerna. Denna gång blev det bottensatserna från Armand '4-serien samt övriga Drie Fonteinenflaskor från den episka lambikprovningen. Dessutom garderade jag mig med lite extra Saccharomyces i form av jästen Safbrew F2 som har den i sammanhanget fördelaktiga egenskapen att inte jäsa maltos eller maltotrios.
Data:
Satsvolym 24 l
OG 1050
IBU 10
SRM 3
Malt och extraktgivare:
4 kg pilsnermalt
2 kg krossat vete
Grumlig mäskning, erhållna temepraturer:
43 C
55 C
64 C
75 C
78 C
Humle:
30 g savinjski golding i 60 minuter
Total koktid 2 timmar.
Jäst:
Jäsning vid varierande källartemperatur med
5 g Safbrew F2
bottensatserna ur 6 Drie Fonteinen-flaskor (75-centilitere)
Övrigt:
Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 15 minuter från kokslutet
Vattenjustering med 3 g kalciumsulfat, tillsatt i koket
Bedömning (12/7-2013):
Knappa tre månader efter bryggdagen dristar jag mig till ett första smakprov som vid upphällning är tydligt ungt grumligt. Aromen är fruktig med lätt tropiska toner, med en tydlig grapefruktig och cideraktig syrlighet. Inga vetedegstoner är närvarande gubevars.
Det finns en viss restsötma, men en frisk och ren syrlighet dominerar med en lätt skalbeska i bakgrunden. Detta är väldigt lovande, och redan efter två försök vågar jag sticka ut hakan och hävda att turbid mashing is da shit!
Bedömning (25/12 2013):
Efter ytterligare ett knappt halvår är det dags att knäppa andra flaskan, och den har blivit snäppet bättre faktiskt. Fortfarande fruktig och frisk, men den har mognat och fått en lite komplexare arom med toner av...ja av vad är lite svårt att säga. Den känns bara lite mer elegant helt enkelt, kanske med lite lätt 3F-karaktär.
Bedömning (16/8 2014):
Vid tredje provningen känns det som att cidertonerna har kommit tillbaka, i övrigt är den fortfarande ganska frisk och lätt syrlig.
Bedömning (19/12 2015):
Såhär två och ett halvt år efter bryggningen är det dags att börja fundera på att paketera denna som en oude lambik. Smakprovet är rent och finns med cidertoner, lite trä samt lätta stalltoner. Tyvärr är den kanske aningen för sur, med en lätt vinägersyrlighet på Hanssen-nivå som blir lite väl mycket i längden. Jag skulle nog ha använt den för ett år sedan. Eventuellt blir det flaskning ändå, för alla syrafreak där ute.
Hembryggare och ratebeerian. Denna blogg kommer främst handla om mina hembryggningsprojekt, men någon mer allmän betraktelse om öl kanske slinker ner också.
Lämna gärna en kommentar om du skulle vara intresserad av vad jag skriver. Håll dig dock till inläggets ämne, och håll en god ton förstås.
Undrar du över bloggens namn? En förklaring finns i början av det här inlägget:
http://fabrikorekstedt.blogspot.com/2012/01/fabrikorn-vs-omvarlden-svinversionen.html
