Cider anno 2021

 

Bild: Magnus Vasilis.

 

Tidigare har jag numrerat mina cidrar, men nu kommer jag gå över till att döpa dem efter årgång, och med olika delsatser per år. Skälet är att jag har införskaffat egen kross och press, och ämnar växla upp min produktion. Fördelen med egen utrustning är att man inte behöver anpassa sig till någon annan, utan kan pressa närhelst man har tillgång till äpplen.

I år var dock skörden på föreningens eget träd nästan obefintlig, så jag fick vända mig annorstädes. Brassekollegan Carl Stenbratt bidrog med 15 kg från sina föräldrars träd. Därtill plockade jag 25 kg vildäpplen. Samtidigt bidrog tillika brassekollegan Magnus Vasilis med ungefär 35 kg blandade vild- och trädgårdsäpplen.

Vi gjorde två olika pressningar. Det kan vara värt att påpeka att Magnus kombinerade 5 liter från den första pressningen med 15 l från den andra och kör keeving på rubbet. Mängderna nedan gäller det som hamnade i mina jäskärl. Vad äpplena anbelangar har jag valt jag att ange andelar i stället för att räkna om hur många kilo som mina volymer must motsvarar.

Version 1 (pressning 19/9)

Här det mestadels trädgårdsäpplen, men med en liten andel vildäpplen för att få lite mer tanniner och beska. Som jäst blir det min nya favorit Lalvin 71B för att få ner syran*. Jäsningen sker i en 11-liters Better Bottle i mitt vindsförråd där det för närvarande är runt 15 C.

Data:

• Volym 10 l
• OG 1,055
  
• FG 1,000
• ABV 7,5 %

Ingredienser: 

• 5 delar trädgårdsäpplen av sorterna discovery, aroma m.m.
• 1 del söta och beska vildäpplen
• 1/2 paket Lalvin 71B
• 50 cl must från version 3 (kolsyrejäsning)

Uppdatering 2021-10-18:

Jäsningen gick lite trögare än tidigare år, men efter att ha ställt jäskärlet i lägenheten så sjönk SG från 1,005 till 1, 000 och cidern klarnade tydligt. Jag bedömde den som redo för att flasktappas, och ett nytt grepp denna gång är att använda överskottsmust från version 3 som har fått ligga i frysen. Kanske kan det ge en lätt framåtknuff åt äppelsmaken.

Bedömning 2021-11-20:

Redan vid flasktappningen noterade jag att det var mycket "lättsvävande bös" i jäskärlet, och jag misstänker att det kan vara någon form av flockulerade pektiner, eller komplex av pektiner och annat. Tyvärr fick jag med mig en hel del i flaskorna, och vid upphällning börjar de följa med redan halvvägs. Jag gillar verkligen inte flytande partiklar i mina drycker, men jag gjorde en kompromiss och hällde tills det började komma riktigt stora mängder. Då fick jag nog ändå med 80 % av drycken med ganska måttliga mängder "floaters".

Cidern är väl inte tillräckligt god för att sörja den där förlorade femtedelen. Det finns en fin men lite blek äppelarom, och alkoholen kommer igenom lite i avslutningen. Syran är ganska måttlig och åtföljs av en lätt beska.

Helt okej och ganska lättdrucken, men det kommer nog inte vara någon strykande åtgång.

Version 2 (pressning 19/9)

Här ska vi alltså försöka oss på den minst sagt avancerade metoden keeving för att få en näringsfattig must som inte jäser ut så mycket, vilket ju kan passa bra då OG var tämligen högt. Tanninrika äpplen med måttlig syra sägs vara det bästa för att lyckas med detta förfarande.

 

Här gjorde vi en modern variant av metoden där man tillsätter enzymet PME (pectinemetylesteras) tillsammans med kalciumklorid. Därefter ställer man musten kallt, i mitt fall i mitt kökskylsåp. Sedan väntar man på att en s.k. brun hatt ska bildas i toppen.

Data:

• Volym 10 l
• OG 1,062
• FG 1,001
• ABV 8,2 %

Ingredienser:

• 3 delar vildäpplen
• 1 del trädgårdsäpplen
• 5 g kalciumklorid
• 0,5 krm keeving-enzym
• några korn Mangrove Jack's M2

Efter två dagar började en struktur som möjligen kunde tänkas vara en "hatt" bildas, fast inte på toppen utan 2/3 upp. Ytterligare två dagar senare hade den växt till sig ytterligare. Musten ovanför var glasklar, men under såg den rätt grumlig ut. Jag bestämde mig ändå för att tappa av musten, och det gick väl så där. Små bitar av hatten lossnade, men i stort sett var den intakt. Precis som förutspått förlorade jag cirka 2 liter must, så det blev 2x4 liter i två små damejeanner med några korn M2 i varje som fick flyttas upp till vinden. Där ska de stå och jäsa under obestämd tid.

Någon gång under februari bestämde jag mig för att plocka ner damejeannerna från den vinterkalla vinden ner till den mer svala källaren för att simulera fransk vår. När så påsken kom tyckte jag det var dags att ta upp cidern till lägenheten och mäta. Lite till min besvikelse hade den då jäst ut helt, men den smakade ändå rätt schysst, så kanske har metoden ändå bidragit till att bättre bibehålla äppelaromerna.

Bedömning:

Det här blev onekligen ganska bra. Det finns en diskret äppelarom som ändå är högre än för mina tidigare alster. Det finns också stallighet på en perfekt nivå; närvarande men ej påträngande. Det finns en tydlig beska och en måttlig syra. Trevligt, men nästa år hoppas jag på ännu bättre.

Version 3 (pressning 28/9)

Efter den första pressningen så kände jag (tillika Magnus) att det hade varit najs med en cider gjort enbart på vildäpplen. Så när en strålande söndag uppenbarade sig så drog jag till mitt nya favoritställe ute vid kusten där jag har hittat två utmärkta vildaplar, det ena med sötbeska och aromatiska äpplen, det andra med syrligbeska äpplen. Lustigt nog blev jag påkommen av Magnus som var ute på söndagsutflykt med familjen och passade på att spana in det här trädet som jag hade pratat om.

Jag vacklade fram och tillbaka vilken blandning jag skulle använda. Att köra enbart sötbeska äpplen var lite lockande. Men dels är jag lite orolig för att pH ska bli för högt, och dessutom var det trädet mycket bökigare att plocka ifrån. Så det slutade med att jag plockade ungefär lika mycket av varje.

Jag lyckades pricka in en solig tisdagseftermiddag mitt bland allt regnande för att pressa mina hårt förvärvade äpplen. Musten smakade tydligt beskt med en tydlig syra. Det ska bli spännande att se vart detta hamnar.

Den här tog lite extra tid att jäsa klart. Jag lät den stå ganska svalt, cirka 15 C, och den tycktes tugga på ganska bra. Efter två veckor började jäsningen avta något och vätskan klarna, så jag tog ner den i lägenheten för att tappa upp den på flaska under helgen. Dock mätte jag SG till 1,025 så jag vågade förstås inte flasktappa direkt. Jag misstänker att vildäpplena har lägre kväveinnehåll vilket ger en trögare jäsning. Jag lät den stå i lägenheten under två veckor till och noterade ökad jäsningsaktivitet. Därefter var SG nere på låga nivåer och jag vågade flaska.

Data:

• Volym 12 l
• OG 1,066
• FG 1,001
• ABV 9,0 %

Ingredienser:

• vildäpplen
• 1/2 paket Lalvin 71B

Bedömning 2021-12-10:

Jag var kanske inte så het på gröten att prova denna; delvis p.g.a. det kallare vädret men kanske också på grund av den höga alkoholhalten. Nåväl, nyfikenheten är också en stark kraft, så nu sitter jag med en upphälld cider i glaset och snöfall på utsidan.

Äppelaromen är rätt schysst, men tyvärr märks alkoholhalten en del. Syran är på en bra nivå, och det kommer en snygg efterbeska på slutet som inte riktigt påminner om klassiska cidertanniner.

Det här var rätt okej trots den höga alkoholhalten. Jag hade hoppats på mer förstås, men nästa gång (år) ska jag löpa linan ut och låta jäshinken stå kvar på vinden. Förhoppningsvis jäser den då inte ut fullt vilket jag tror kan bli ett lyft. Förhoppningsvis blir det även lite mer äpplesmaker. Den smakade fantastiskt när jag provade den på SG 1,025.

 

* den har en viss förmåga till malolaktisk jäsning, d.v.s. omvandla den skarpa äppelsyran till den mjukare mjölksyran. Uppdatering: jag har blivit upplyst om att den snarare utför maloetanolisk jäsning och omvandlar äppelsyran till etanol.

Om saison

 

Le originale?

Under semestern bryggde jag två varianter på temat säsongsöl, eller saison som det egentligen ska kallas. När jag får frågan om vad saison egentligen är så brukar jag skruva lite på mig och säga något i stil med "en ljus öl med karaktär". Vilket ju är en ganska korrekt och bra men något oprecis beskrivning.

Ofta brukar saison beskrivas med en historia; ett öl som bryggdes av vallonska jordbrukare under vintern eller tidig vår för att konsumeras under skörden. Som sådant skulle det vara svagt och törstsläckande, men samtidigt kunna hålla i ett halvår. Detta är den bild som presenteras av exempelvis Systembolaget, SHBF och många andra ställen. Men stämmer den? Alla referenser verkar peka tillbaka till ett gästavsnitt ur Phil Markowskis bok Farmhouse Ales, ett avsnitt skrivet av Yvan de Baets, numera mest känd som en av personerna bakom det utmärkta bryggeriet de La Senne. Yvan verkar själv basera det på en kombination av gamla bryggböcker, muntliga traditioner från samtal med moderna saisonbryggare (exempelvis Dupont) samt provsmakningar av gamla lagrade flaskor.

En som ifrågasatt denna historieskrivning är den belgiske bloggaren Roel Mulder, som har specialiserat sig på belgisk, holländsk och i viss mån även fransk ölhistoria. I en serie blogginlägg letar han upp ölrelaterade källor som berör saison.

I det första inlägget går han igenom om hur saison omnämns i källor från 1800-talet. Där finns det inget stöd för att saison typiskt skulle varit ett öl som bryggdes på bondgårdar. Tvärtom handlar de flesta omnämnanden om öl från kommersiella bryggerier i städer. Och i synnerhet från Liege, som inte ligger i Hainaut som brukar anges som saisonens ursprung. Saison från Liege verkar dessutom ha varit sötare än vad som tidigare har förknippats med begreppet saison. Men överlag verkar saison inte så mycket handla om stil, utan mer beskriva ett öl som bryggdes under vintern eller tidigvåren för att konsumeras ett halvår senare. Så på den punkten verkar historieskivningen vara korrekt, vilket kanske inte är så förvånande. Alternativa namn för just detta fenomen var för övrigt biere de provision eller biere de garde.

I det andra inlägget letar han efter uppgifter om i vilken utsträckning det förekom bryggning på bondgårdar. Och han hittar uppriktigt sagt inte särskilt mycket. En intressant punkt är dock att det under 1800-talet verkar ha förekommit kommunala kooperativa bryggerier där byinvånarna kunde brygga öl för eget bruk. Lite som zoigl alltså.

I det tredje inlägget skärskådar han boken Farmhouse Ales, och i synnerhet de Baets essä. Tyvärr har inlägget två svagheter som lite grand drar uppmärksamheten från kärnan; dels en klickbait-titel och dessutom en lite onödigt ikonoklastisk behandling av de Baets. Men huvudpoängen är att de Baets förmedlar en ganska missvisande bild av de skriftliga källor han använder. De ger inte alls något stöd för historian att saison utvecklades från bondgårdsöl, som sedan kommersialiserades på 1900-talet och där vissa har levt kvar till våra dagar. Snarare bekräftar de bilden att öl benämnda saison bryggdes på kommersiella bryggerier redan under 1800-talet.

Nu är det dock inte så att avsaknad av lättfunna källor för att bönder bryggde öl som de kallade saison innebär att så inte skedde. Här inträder nu en annan utmärkt bloggare, Lars Marius Garshol. Han bidrar redan i kommentarena till ovanstånde inlägg med nyttiga insikter. Dessa sammanfattas sedan en bit ner i ett inlägg allmänt om bondgårsöl. Här påpekar han att bryggning på bondgårdar snarare var en regel och att det finns goda belägg för det från många ställen; Skandinavien, Baltikum och Tyskland. Man kan inte förvänta sig att hitta källor för detta i vanliga bryggböcker och liknande från denna tid, utan man får leta på andra ställen; jordbruks- och hembygdmuseer och motsvarande texter. Men läser man vidare i kommentarsfältet verkar såväl Lars som Roel vara överens om att det sannolikt förekom bryggning i stor utsträckning på vallonska bondgårdar under 1800-talet.

Det stora frågetecknet gäller kopplingen till dagens saison, och framför allt dess moderna urkälla Saison Dupont. Enligt de Baets går det en rak linje från saison som bryggdes på en bondgård som sedan blev det kommersiella bryggeriet Dupont. Detta är den historia som Duponts nuvarande ägare har berättat baserat på muntlig tradition. Roel verkar tvivla på detta, medan Lars inte ser något skäl till att ifrågasätta det. Jag är nog böjd att hålla med Lars här. Sedan kan man förstås ifrågasätta hur likt dagens Dupont Saison är det som bryggdes för 100 år sedan eller ännu tidigare. Att alkoholhalten har gått upp vet vi, och det finns väl starka skäl att misstänka att jäsningen kan ha varit ganska annorlunda. Däremot vet jag inte om jag missförstår när jag tolkar det som att Lars hävdar att själva namnet saison skulle ha sitt ursprung på bondgårdarna. Det kan jag inte se någon grund till i de fakta som presenteras.

Avslutningsvis kan man konstatera att mycket av historieberättandet om saison ändå verkar ha hyfsat goda grunder att stå på, eller i alla fall inte är orimligt eller osannolikt. Däremot känns det som att kommersiell saison från 1800-talet har förbisetts eller tonats ned i sammanhanget, och vilken roll den har haft i utvecklingen. Jag rekommenderar verkligen den nyfikne att läsa igenom de länkade blogginläggen för mer detaljer.

Nelson Sauvin Blancik III

 

Nu blir de tredje gången gillt, eller nåt. Och det främsta skälet är att jag av misstag råkade beställa nelson sauvin-kottar när jag skulle brygga min senaste NZ-impstout. Men då det har blivit ett riktigt gott öl tidigare så var det ett lätt beslut att fatta. Jag börjar med att återanvända den fantastiska bilden bilden från senast. Vad receptet beträffar så drar jag ner på mängden vin rejält, samt även på mångden lambik något.

Data:

• Volym 12 l
• OG 1,058 (utan vin)
• FG 1,010
• ABV 6,6 % (utan vin)
• ABV 7,4 % (med vin)

Blandning:

• 10 l sats 36
• 2 flaskor Stoneleigh Sauvignon Blanc
• 100 g nelson sauvin
• 65 g bitsocker

Provsmakning (2021-08-20):

Hemma efter en solig golfrunda knäcker jag den första flaskan som hälls upp gyllengul med ett lätt dis, och ett rejält skum som snabbt lägger sig.

Aromen är skönt fruktig med subtila sauvignon blanc-toner. Helt klart gjorde jag rätt som drog ner på mängderna vin. Alkoholhalten blev lägre, drycken känns lättare och att blint gissa på att vin är tillsatt är nog inte så lätt.

Syran ligger också på en fin nivå, så det här blir en perfekt törstsläckare för varma dagar. Nu sjunger visserligaren sommaren 2021 på sista versen, men det fina i kråksången (!) är att denna nog håller även tills nästa sommar.

Brygd #198: Suparsaison

 

Det ska krökas i tid.

Det var ett tag sedan jag gjorde en starkare saison - eller supersaison som det ibland kallas. Jag är osäker på var och hur termen uppstod, men ett exempel som det brukar refereras till är Dupont Avec les Bons Voeux. Dupont själva hävdar dock att den är en tripel och hänvisar i stället till sin Moinette som en supersaison. Själv tycker jag nog den diskussionen och distinktionen är ganska ointressant, i båda fallen handlar det alltså om att göra en starkare saison.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,076
• FG 1,006
• ABV 9,6 %
• IBU 30
• SRM 4

Mäskning:

• 6 kg pilsnermalt
• 500 g omältat vete (Kungsörnen)
• 500 g strösocker
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

 Kok:

• 40 g celeia i 60 minuter
• 40 g celeia i 20 minuter
• 20 g celeia vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Jäsning:

Jäsning med WLP566 (jäskakan från Säsongsöl) vid rumstemperatur i X dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Suparsäsong vs. Avec les Bons Voeux (2021-08-30):

Det senaste året har det varit så fantastiskt förspänt för oss i Göteborg att specialbutiken Ölstudion har haft såväl vanliga Dupont Saison som Avec les Bons Voeux (ABV) kontinuerligt i sitt sortiment. Den sistnämnda har dessutom funnits på mitt närmaste lokala (och ganska lilla) bolag, så det har blivit en del flaskor. Självklart får det bli en match mot suparsäsongen.

Jag har sett en del diskussionstrådar - framförallt på amerikanska hembryggarfora - där det hävdas att Dupont trots egna uppgifter inte alls kör 100 % pilsnermalt i sin ordinarie saison. Det finns gott om bilder som visar den sistnämnda med en tydligt orange färgton. Detta har stått i bjärt kontrast med de flaskor jag har hällt upp på sistone. Jag gissar att det är en kombination av gamla, oxiderade flaskor och belysningseffekter. När jag nu häller upp ABV så har den precis samma guldfärdgade nyans som suparsäsongen. Så det finns ingen anledning att tro att Dupont tvärtemot vad man hävdar använder mörkare maltsorter än pilsnermalt.

Men tillbaks till ämnet. Arommässigt finns det dock en del skillnader. Suparsäsong har en helt annan fruktighet med inslag av blommiga bär. ABV har den typiska kryddiga tonen med tydligare brödig malt. I båda fallen finns en lätt alkoholig ton, men den är inte störande. Kolsyra och torrhet är likartat.

Ganska stora skillander i aromen som sagt, och säkert beror det på framförallt jästen, men säkert även humlen. Det var riktigt jämnt, men min ödmjuka och generösa sida väljer ändå ABV som knapp vinnare.

Så med förra omgången i beaktande så är ställningen Fabrikörn vs. Omvärlden 37 - 43

Brygd #197: Säsongsöl

 

Flera år på raken har det blivit en spontanbryggning av saison under sommarsemestern. Någon gång har jag skrivit om det, men för det mesta passerar det obemärkt förbi på bloggen och annorstädes. Jag har exempelvis inte satt någon seriös etikett på flaskorna, och de har ej registrerats på UnTappd. Vidare har jag som beskrivet i det länkade inlägget ovan kört en lazze faire-ansats, och varken använt mig av bryggprogram eller gjort några SG-mätningar. Och lika gott har det blivit för det.

I år tänkte jag dock låta dessa bryggningar ingå i mina ordinarie. Notera användandet av pluralis. Denna gång blir det faktiskt två semesterbryggningar, trots att jag nyss annonserade att jag tänker dra ner på aktiviteten. Ett skäl är att jag har mer tid över på semestern trots att jag bara tagit tre veckor. Anledningen är förstås pandemin. Vidare så kommer jag prova en ny saison-jäst denna gång; WLP 566 i stället för min tidigare favorit WLP 568. Ryktena säger att det är den stam som Blaugies använder, en annan version att det helt enkelt är en av Dupont-stammarna (analyser av jäst från Dupont-flaskor har identifierat hela tre olika separata stammar).

För denna första lite mer lätta version blir det en relativt ny nyzeeländsk humlesort som jag hittade på Humle.se. Den har det prosaiska namnet hort 4337 vilket indikerar att den nyligen är släppt från ett humleodlingsprogram. Den verkar ha intensiva tropiska aromer, något jag tidigare tycker har funkat utmärkt ihop med saisonjäst.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,053
• FG 1,007
• ABV 6,3 %
• IBU 35
• SRM 4

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 500 g krossat vete (Kungsörnen)
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:

• 10 g hort 4337 i 60 minuter
• 20 g hort 4337 i 20 minuter
• 30 g hort 4337 vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med White Labs WLP 566 (1 l förkultur)

• i sommarlägenhetstemperaturer under 8 dagar.
• i 5 C i 3 dagar

Övrigt:

• Torrhumling med 40 g hort 4337 i X dagar.
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l

Bedömning 2021-08-16:

En måndag i mitten av augusti är en riktigt bra dag för att testa en öl som enligt sägnen sägs ha varit ämnad för hårt arbetande skördearbetare. Ölets hälls upp nästan klargult med ett rejält vitt skum.

Aromen är tropiska frukter med lite klassiska kryddiga Dupont-toner, och i eftersmaken kommer en lite störande mintig ton. Munkänslan är lätt med en spritsig kolsyra. Avslutningen är torr med en medelhög beska.

Ganska gott, men den där mintiga halstabletten i eftersmaken kunde jag gott varit utan. Jag gissar att det är från humlen, så den kommer jag ej använda igen. Jag får invänta suparsäsongen innan jag ger ett slutlig omdöme om jästen, men det preliminära intrycket är att den inte gav lika mycket bidrag som WLP568.

De obesvarade frågorna

 

Ölsajten Beernews.se producerar en imponerande ström av ölrelaterade nyheter och reportage, ofta i det kortare formatet. Ett stående inslag är att de intervjuar olika hembryggare om deras tankar, erfarenheter, utrustning, preferenser och annat. Det verkar vara populärt bland sajtens läsare, och nyligen gick de ut med förfrågningar om att få fler intervjuobjekt. 

Jag har själv valt att avstå att delta i detta. Skälet är att jag helt enkelt inte gillar att bli intervjuad. Dels har jag ingen kontroll på vilka ämnen som tas upp, och inte heller hur svaren presenteras. Detta är väl tyvärr ett nödvändig ont för formatet, och om jag hade haft något typ av samhälleligt ansvarsuppdrag hade jag väl fått finna mig i att intervjuas i olika medier. Men när det gäller hembryggning så har jag ju denna blogg där jag själv kan välja vilka ämnen jag tar upp, och hur jag formulerar mig.

En sak från intervjuerna som jag dock tänkte kunde vara lite lagom lättsam sommarläsning är de avslutande X eller Y-frågorna. Fördelen med att ta dem här på bloggen är att jag faktiskt kan bre ut mig lite grand där jag tycker det är motiverat. Dessutom kom jag på ett fyndigt namn på inlägget som anknyter till ett av de läckraste orkesterstycken jag känner till. Även om Youtube-klippet ovan är en utmärkt tolkning, där man dessutom kan se partituret, så måste jag ändå propsa på följande version så länge den ligger kvar. Det är en glimrande tolkning - därtill snyggt visuellt förpackad - av (delar av ) Göteborgssymfonikerna.

Men nu är det dags att gå över till frågorna.

Ljust eller mörkt?

En överväldigande majoritet av öl som jag dricker och brygger är ljusa.

Kastrull eller bryggverk?

Jag har ibland övervägt att skaffa ett (automatiserat) bryggverk. Inte för att jag tro att det blir bättre öl, men för att det verkar vara smidigt och tar mindre plats. Men under överskådlig framtid kommer jag fortsätta med mitt nuvarande system.

Flaska eller fat?

Fat verkar ha sina fördelar, men jag tappar uteslutande på flaska. På krogen dricker jag nästan uteslutande från fat dock.

Pub eller hemma?

Dricka öl på pub är ju trevligare, framför allt från fat. Tyvärr har det blivit sämre med den saken under pandemin.

Session eller imperial?

Session. Det görs i genomsnitt alldeles för alkoholstark öl.

Surt eller beskt?

Beskt, framför allt för att det så ovanligt numera.

Reinheitsgebot eller Omnipollo?

Det är i synnerhet här jag känner behovet av att bre ut mig. Övriga frågor ovan hade jag utan problem kunnat ge ett fåordigt svar på.

Jag är väldigt negativt inställd till Reinheitsgebot som lagstiftning betraktat. Det är helt befängt att sådana godtyckliga regler ska ställas på kommersiell ölbryggning. Likaledes är det befängt när somliga inbillar sig att det är kopplat till högre kvalitet. Det går förstås inte att förneka att det görs väldigt mycket god öl under detta regelverk. Men det gör det ju även i andra klassiska ölländer utan liknande barock lagstiftning. Det mest rimliga hade förstås varit att det hade blivit någon slags "benämning", alltså ett regelverk för att få skriva "nach dem deutschen Reinheitsgebot gebraut" på etiketterna. Lite grand dit är det väl förvisso på väg med Biersteyergesetz som har luckrat upp det hela en aning.

Vad gäller Omnipollo är jag också lite kluven. Jag gillade skarpt en del av deras första öl, som Leon, Mazarin och Nebuchadnezzar. Men sedan gled de iväg på en kurs som snabbt fjärmade sig från mig, och deras nuvarande output är inget jag är intresserad av att dricka.

Så med ovanstående reservationer väljer jag Reinheitsgebot vad beträffar vad som hamnar i mina ölglas. Men det handlar då alltså om att jag föredrar klassisk tysk öl, och det skulle jag göra även om de började tillsätta salter, mjölksyra eller omältade sädesslag.

Bryggsäsongen 2021/22

 

Framåt! Nedåt!

En sak har slagit mig under de senaste 5 åren eller så. Efter varje bryggomgång (jag brygger alltid två öl på raken med samma jäst) infaller sig en sorts mättnad. Och det tar allt längre tid innan suget på att brygga infinner sig igen. Från att ha bryggt 10 ordinarie öl per år plus 4 p-lambikar, brygger jag nu 8 + 3, och framgent kommer jag brygga 6 + 2. En bryggomgång per årstid blir det (bortsett sommaren) med cirka 3 månaders mellanrum i stället för varannan månad oktober - april som i nuläget.

Jag har alltid tyckt att det har varit lite tveksamt att brygga p-lambik mitt i smällkalla vintern eftersom de kräver (?) så långa kok och jag måste ha fönstrena öppna i köket för att leda bort fukt. Mina två p-lambikar kommer jag således brygga samtidigt med de ordinarie höst- och vårbryggningarna.

Ytterligare en förändring frangent är att våra källarfönster har renoverats och går numera ej att öppna. Därmed kommer jag inte kunna sänka temperaturen på samma sätt som tidigare. Gissningsvis kommer temperaturen vara c:a 20 C under höstbryggningen och nedåt 15 C vinter och vår. Det sätter också lite mer begränsningar. Vi får se var det landar, men det kommande bryggåret tänker jag mig som nedan.

Sommar:

Som tidigare kan det bli en spontan extrabryggning under semestern om vädret är skrutt och andan faller på. Det hänger nog lite på om det blir någon resa i år vilket känns högst osäkert.

Höst:

Här blir det två öl med White Labs champagne WLP615

• en svagare variant
• en starkare variant
  

Den sistnämnda är kandidat för Amylases vinterölsträff, om det nu blir någon sådan. Jag funderar fortfarande på vilken humle jag ska använda. För den starkare funderar jag på någon modern sort som citra eller nelson sauvin, dels för att jag använde klassisk humle sist, men även för att det markant ökar mina chanser på den - högst eventuella - vinterölsträffen. För den svagare varianten kan jag inte bestämma mig för om jag ska göra något Leon-liknande, eller gå på klassisk humle.

Vinter:

Liksom tidigare år blir det brittiskt under vintern, och det åter dags för WestYorkshire-jästen. Exakt vad som ska bryggas återstår att se, men preliminärt siktar jag på

• en bitter
• en vintervärmare

Vår:

Här är jag lite ambivalent. Å ena sidan kommer det vara ett tag sedan jag bryggde belgiskt, och WLP545 är en jäst jag är sugen på att testa. Å andra sidan har jag blivit sugen på att brygga en klon på Sierra Nevada Pale ale. Kanske kombinerat med att brygga en svart-ipa.

Utöver ovanstående kommer jag som vanligt släppa en del p-lambikprodukter. Vidare hoppas jag förstås på att öltävlingarna kan börja igen så att jag kan bli av med en massa suröl som har blivit stående.