Fabrikörn och SM 2015

Äntligen låg kuverten i brevlådan. En del hembryggare verkar lite irriterade över att resultat och domarprotokoll från SM tar lång tid, men själv har jag full förståelse för detta och ägnar fokus åt annat. Men nu när jag sitter med protokollen framför mig så kan jag likaväl skriva ett inlägg om saken, även om det inte längre känns så aktuellt.

I år var nog diskrepansen mellan min egen uppfattning och domarnas större än tidigare, och det åt båda håll. Det första som slog emot mig när jag öppnade kuvertet var en 44:a för min trippel. Det är all time high för min del, förutom möjligen för tripeln som jag vann guld med 2012. Dess betyg fick jag aldrig veta, men jag gissar att det var några poäng högre. Jag tyckte själv att denna version var snäppet sämre, och hade kanske hoppats på knappt 40 poäng ungefär. Att 44 poäng inte ens räcker till final (de 6 bästa ölen vanligtvis) inom klassen belgiska öl säger ju en del om konkurrensen. Edit: jag läste slarvigt,  den gick ju visst till final. Ingen medalj dock.

Det fanns dock en tydlig oenighet bland domarna. Två gav den 46, medan tredje gav den 40, och det framgår tydligt från ett utsuddat kryss att hen initialt gav den betydligt sämre betyg. Detta är alltså något som kan hända under en dömning; om en domares uppfattning avviker väsentligt - säg 10 poäng eller mer - får vederbörande en uppmaning att fundera över sin bedömning ett varv till, och därefter justera betyget alternativt stå på sig.

Det som verkar ha triggat den avvikande bedömningen var en uppfattad spritighet och alkoholton.  Detta framkom efter vad som kunde utläsas av kråkfötterna i protokollet på kommentarerna, samt att det blev ej godkänt på delmomenten arom och alkohol. Jag får ändå ge denna frifräsare halvt rätt, för jag tycker själv att den är lätt spritig. Dock är det en spritighet på samma nivå som exempelvis Westmalle Tripel, och tydligen ska detta vara okej då just Westmalle framhålls som ett typriktigt exempel.

I övrigt hade jag lämnat in fyra suröl, närmare bestämt P-lambik #7, P-geuze #2, Hindbärs samt Citrik. Här blev det generellt sett lite lägre poäng än jag hade hoppats, mellan 30 och 35. Det som klagades mest på var att det var för hög syra, framförallt på geuzen samt hallonlambiken vilket jag kan hålla med om. Däremot håller jag kanske inte med om det för lambiken, och hade nog hoppats på betydligt bättre betyg. Citriken tycker jag är en av mina bästa öl och hade även där hoppats på bättre betyg. Men de här "slaskklasserna" är alltid lite knepiga att bedömma. Jag trodde själv att jag skulle kunna få klagomål på för dominant humlearom men en av domarna tyckte i stället att det var alldeles för lite. Vilket är lite intressant eftersom jag torrhumlade med hela 10 g/l.

Men sammantaget så visar detta hur svårt jobb domarna har, något som jag själv är fullt medveten om efter domarutbildningen. Även när jag själv är nöjd med mina suröl, så måste de inte nödvändigtvis vara stiltypiska, och det är inte heller något jag strävar efter. Jag får nog ändå fundera på i vilken omfattning jag ska fortsätta skicka in suröl.

Ölsnack på märkvärdiska

Begreppet märkvärdiska är inte mitt påhitt. Jag kommer dock inte ihåg var jag läste det först, och en sökning leder bara till två foruminlägg, båda skrivna av undertecknad. Men jag tycker det är ett lite fyndigt ord för tendensen att slänga sig med lite finare ord och begrepp än vad som situationen kräver, eventuellt också kryddat med begränsad kunskap från avsändaren. Märkvärdiska kan användas för att försöka förläna en större tyngd och seriositet till vad som egentligen är vanligt subjektivt tyckande.

I ölsvängen kan man se sådana tendenser främst i ölrecensioner, såväl på bloggar eller sociala medier som på renodlade bedömningssajter som RateBeer, BeerAdvocate eller Untappd. Till skillnad från somliga bryggare och vissa andra som tycker att ölrecensioner från allmogen är ett otyg i största allmänhet, så har jag en svagt positiv eller åtminstone accepterande inställning. Så fort man vill att andra ska slanta upp för att dricka ens öl, måste man också acceptera att de kan uttrycka sina synpunkter om ens produkt, oavsett kunskapsnivå. Att beskriva hur man rent subjektivt uppfattar ett öl kan aldrig vara fel i sig.

Däremot stör jag mig på när dylika beskrivningar ska garneras med diverse märkvärdiska fraser. Nedan har jag samlat de vanligaste märkvärdiska inslagen som jag har stött på under mitt decennium som ölnörd. Jag kan inte hävda att jag på något sätt är helt oskyldig till att uttrycka mig på märkvärdiska, men det tänker jag inte låta hindra mig från att kasta första stenen. Däremot har jag låtit bli att peka ut enskilda exempel, detta eftersom det är fenomenet jag vill angripa, inte utövarna vilket väl är de flesta i olika mån.

Felsmaker

Det är ganska vanligt att svänga sig med begreppet felsmaker när man ska kritisera ett öl. Förutom att jag tycker att begreppet är problematiskt som sådant, är det också väldigt lätt att missta sig vad gäller typiska felsmaker såsom diacetyl eller DMS. Det tycker jag borde leda till en större försiktighet i hur man uttrycker sig. Känner man en ton av smörkola, är det ju fullt tillräckligt att bara att skriva just smörkola.

Infektioner

Om jag stör mig lätt på det utbredda missbruket av termen felsmaker, så är det etter värre med infektioner. Att öl är infekterade får ses som ganska ovanligt, och det är en ganska allvarlig anklagelse att slänga ur sig. En bra grundregel är denna: vet man inte vilken mikroorganism det är som ligger bakom den förmenta infektionen, är det bättre att vara tyst. Eller snarare, beskriv utan krusiduller din subjektiva upplevelse av smaken.

Öltyper

Min allmänna syn på öltyper har jag redan redovisat; det är ett i grunden vettigt och dessutom närmast oundvikligt verktyg för att diskutera öl. Men det är också något man måste förhålla sig till på ett avslappnat sätt, och inse att det inte finns någon entydig och skarp indelning av alla världens öl i välordnade klasser. Tydliga avvikelser från en uttalad ölstil kan vara relevant, exempelvis att ett öl med "IPA" på etiketten saknar påtaglig humlearom. Men inte när det drar i väg åt nonsens såsom att "Bryggare Bobs quadrupel var snarare en abt" och liknande.

Ni borde veta bättre...

Här har vi kanske den mest självgoda formen av märkvärdiska; när recenscenten ska mästra bryggaren eller bryggarna i största allmänhet. Jag har stött på lite olika varianter av detta fenomen, men det kan låta ungefär så här: "den här ipan från Bryggare Bob har tyvärr slagsida mot humlen, och är alldeles för obalanserad. Kom igen nu, ni vet egentligen att en ipa måste ha mycket mer maltighet". Oftast har jag sett denna retoriska figur i samband med upplevd bristande balans/maltighet i ipor, men även i andra sammanhang.

Här upphöjer man alltså sig egen subjektiva åsikt till något slags objektiv norm. En norm som andra egentligen känner till eller åtminstone borde känna till, och framförallt borde följa. Jag inser förstås att sådana formuleringar inte nödvändigtvis är menade 100 % bokstavligt, men jag tycker ändå de är väldigt tröttsamma och löjliga.

Några bryggtekniska slamkrypare

Periophthalmus

Den halvamfibieaktiga fisken slamkrypare har kommit att låna sitt namn till tvetydiga frågor. Begreppet har senare vidgats till att avse tvetydigheter och lurifaxar i största allmänhet. Ett par varianter i denna mer breddade betydelse har jag genom åren stött på inom bryggning, och flera av dem är sådana som även rutinerade bryggare inte har koll på. Dessa har kanske inte någon märkbar negativ påverkan på det färdiga ölet, men skapar med ojämna mellanrum stor förvirring.

Vörtens vs. ölens IBU

En slamkrypare som länge gick mig förbi är att de flesta IBU-formlerna (och därmed bryggprogrammen) skattar vörtens och inte ölets IBU. Detta är inte oväsentligt då IBU typiskt sjunker 20 % (med viss variation mellan jäststammar) under jäsningen genom att alfasyror fastnar på jästcellernas väggar och följer med dessa ner i djupet.

Tillsammans med förhållandet att bryggformlernas defaultparametrar är kalibrerade för större bryggverk så innebär detta att de flesta hembryggare överskattar sina IBU-värden rejält. Det behöver dock inte vara ett egentligt problem, då det snarast innebär att man har en alternativ IBU-skala som man anpassar sig till. Det kan dock bli problem när denna alternativa skala möter sitt mer korrekta ursprung. Exempelvis när man försöker klona ett kommersiellt öl och möta upp ett faktiskt, uppmätt IBU. Jag har även funderat en del på de IBU-värden som anges i diverse typdefinitioner, och hur väl detta matchas av hembryggare. För egen del har jag alltid lagt mig vid eller ovanför den övre gränsen för IBU-värden när jag brygger stiltypiska öl, och hittills har jag inte fått några anmärkningar på för hög beska.

Restsötma och FG

Det är en mycket vanlig missuppfattning att FG är ekvivalent med restsötma, tillsammans med vidhängande missuppfattningar om mäsktemperaturens påverkan av restsötma. Så vanlig att jag kände mig nödgad att skriva ett helt inlägg om saken. Men för den som inte orkar läsa ett helt inlägg, så tar vi en kortare sammanfattning nedan.

FG är ett mått på ölets densitet, inte restsötma. Ju mer socker, desto högre densitet, men därav kan man inte dra slutsatsen att två öl med samma FG har samma restsötma. Dels påverkas den uppfattade restsötman av andra faktorer såsom beska. Men framförallt hänger restsötman på vilka sockerarter som utgör restsockret. Olika sockerarter har nämligen högst olika sötma. Som referens brukar sackaros (vanligt strösocker) användas. Den vanligaste sockerarten i vört är maltos som har knappt 50 % relativ sötma. De vanligaste restsockerarterna är maltotrios samt dextriner och dessa har ännu lägre sötma. Därför är det en milsvid skillnad på exempelvis de två-tre SG-punkter som kolsyresockret bidrar med - som man tydligt kan känna om man provsmakar en ej färdig kolsyrejäst öl - och motsvarande FG-punkter normalt restsocker. De sistnämnda kan man knappast känna av över huvud taget.

Densiteten påverkas slutligen också av alkoholhalten eftersom alkohol har lägre densitet än vatten. Om två öl med olika alkoholhalt har samma FG har det med högre alkoholhalt också mer restsocker. Mer om detta under nästa punkt.

Utjäsning

Något som ofta kan leda till förvirring är begreppet utjäsning. I engelskspråkiga sammanhang tycker jag mig se en större noggrannhet med att skilja på real attenuation (RA) och appearant attenuation (AA), vilket på svenska blir ungefär faktisk respektive skenbar utjäsning.

Den faktiska utjäsningen anger helt enkelt hur många viktprocent av sockerarterna som jästen förbrukade. Tyvärr är den något krångligare att räkna ut än den skenbara jäsningen som i stället utgår ifrån densiteten. Egentligen utgår den från skillnaden i densitet relativt vattnets densitet. Ett öl som jäser från OG 1050 till FG 1010 får således den skenbara utjäsningen

(50-10)/50 = 0,8 = 80 %.

Detta är en enkel kalkyl, och det är givetvis därför den används. Och precis som den "alternativa IBU-skalan" ovan så fungerar den hyfsat som ett jämförelsevärde. Den förhåller sig dessutom approximativt linjärt till den faktiska utjäsningen via formeln*

AA = 1,2 x RA.

Däremot kan det som sagt uppstå missförstånd när man inte har koll på skillnaden mellan faktisk och skenbar utjäsning, och det slarvas friskt genom att kalla den sistnämnda för endast "utjäsning". Då är det kanske inte så konstigt att folk förundras över att det går att få mer än 100 % utjäsning. Vilket man egentligen inte kan förstås.

Sockerprocent

När man exempelvis vill brygga en tripel kan man få höra att man bör ha 10-20 % strösocker för att få en bättre utjäsning och därmed torrare och mindre fylligt öl än om man hade haft enbart malt. Hur denna procentsats ska tolkas är dock en riktig slamkrypare.

Låt oss säga att vi gör en tripel med 4 kg pilsnermalt och 1 kg strösocker. Då kan man tro att man har använt 20 % socker, och det har man väl också i någon mening. Men problemet är bara att allt strösocker kommer hamna i vörten, medan så inte är fallet med malten. Pilsnermalt består ungefär av 80 % av kolhydrater, resten är fibrer och annat oextraherbart material. Om vi tänker oss att vi har ett utbyte på 75 %, så kommer 0,8 x 0,75 = 0,6 = 60 % av maltens innehåll följa med till vörten, d.v.s. 2,4 kg. Och om vi betraktar de kolhydrater som finns i vår vört så kommer bortåt 30 % av dessa komma från sockret.

Det är den senaste siffran som är den relevanta, om inte annat på grund av bryggares högst varierande utbyte. Och när exempelvis Stan Hieronymus anger 15-20 % socker som övre riktmärke för starka belgare i "Brew like a monk", så är det just "of the fermentables". Tyvärr är det inte alla som är lika noggranna som Stan the man, och det har säkert hänt åtskilliga gånger att bryggare har vräkt i mer socker än vad som kanske är optimalt just på grund av detta.

* Vid "extremlägen" såsom hög eller låg ABV eller hög eller låg utjäsning kan det dock vara lite vanskligt med denna formel och även för jämförelser.

3 små rum 3,5m - Fabrikörns säsongsöl

En 3,5-metersgrind.

Det har blivit dags för en ny bloggkategori - Kommersiell Fabrikörns. Något många hembryggare säkert kan känna igen sig i är att återkommande få frågor om när deras öl kommer finnas till försäljning på Systembolaget. I mitt fall blir svaret att det inte kommer att ske; bryggandet är för mig enbart en hobby, och eftersom jag har ett stimulerande och ganska välbetalt jobb ser jag ingen anledning att satsa kommersiellt. Däremot är jag öppen för att någon annan kommersiell aktör brygger öl efter mina recept i olika samarbetsprojekt. Det har faktiskt redan skett två gånger i samband med All In Beer Fest.

En annan samarbetspartner som det troligen kommer bli återkommande bryggningar med är Reza på 3 små rum. Han har köpt in ett hundraliters bryggverk som han brygger med i caféets lilla kök. Avståndet från köket/bryggeriet till baren är 3,5 meter, och namnet på bryggeriet är därför 3 små rum 3,5m. Intentionen är att brygga enbart för servering på plats, och att låta olika hembryggare få chans att testa sina alster för en större publik. Premiär för egen del blev det i lördags då vi bryggde en saison ungefär efter detta recept. Den enda modifikationen var att vi använde WLP568 som jäst, då den är lite lättare att jobba med, men samtidigt ger tydlig Dupont-karaktär.

Det är alltid lite knepigt att brygga med ett annat bryggverk än man är van vid. Det mesta löpte på smärtfritt förutom en krånglande termometer som gjorde att vi var lite osäkra på lakvattnets temperatur. Vi la oss dock på den säkra sidan så att vi inte lakade för varmt, och lakningen gick helt smärtfritt. Dessutom fick vi ett ganska bra utbyte och landade på OG 1060 vilket var högre än vad jag själv fick. Vi planerar att servera halva satsen som den är, samt den andra torrhumlad med mosaic. Jag återkommer om resultatet efter provsmakning.

Angående namnet så har jag efter UnTappd-debaclet i samband med All In Beer Fest 2014 bestämt mig för att kommersiellt bryggda versioner av mina öl ska heta något med Fabrikörns, detta för att i framtiden slippa få felaktiga incheckningar på min egen Untappd-sida.

Min bryggfilosofi

En bild av en brygga, eller en bild av bryggan i sig?

Jag beskrev tidigare de rent tekniska aspekterna av mitt bryggande. Denna gång tänkte jag beskriva lite mer övergripande principer och strategier vilket jag benämner som "bryggfilosofi" i brist på ett bättre ord. Det handlar dock inte om något som jag har suttit i en fåtölj och tänkt ut, utan snarare något som har utvecklats och mognat under årens lopp. Det bör också påpekas att nedanstående är något som jag har funnit passar för mig, medan det finns bryggare som gör utsökta öl med andra förhållningssätt. Men kanske kan någon få något matnyttigt tips, inspiration eller ny infallsvinkel att fundera på.

Enkelhet

Jag har i stort sett redan sagt allt jag har att säga om detta ämne, men ett litet tillägg kan vara värt att göra sedan jag började läsa boken "Malt". I den får några erkända bryggare beskriva hur de bygger ett maltschema, och det sprider ganska stort i deras, tja filosofi. Wayne Wambles från Cigar City beskriver processen som att måla en tavla med en palett, och han brer på med lager efter lager av maltsorter. I sin (väldigt goda) maltbomb Big Sound använder han hela elva maltsorter. Jon Cutler från Piece Brewery & Pizzeria å andra sidan är mer återhållsam och verkar hålla sig till som mest fyra-fem sorter. Det går uppenbarligen att göra goda öl på båda sätten, men jag själv lutar mer åt Jons tillvägagångssätt och är i själva verket ännu mer minimalistisk.

Ursprungliga råvaror

Jag gillar att primärt använda råvaror med samma ursprung som för den ölstil jag brygger när så är tillämpligt. För kontinentala öl är det alltså pilsnermalt, münchnermalt och liknande som gäller, och tysk, tjeckisk eller slovensk humle. För brittiska använder jag maris otter och annan brittisk malt, samt brittisk humle. För amerikanska öl är det främst humle och jäst som är amerikansk av förklarliga skäl. Et cetera.

Dels skänker detta autenticitet, men framförallt reducerar det antalet val man behöver göra, och man kan fokusera på annat. Naturligtvis händer det att jag gör undantag, vilket då kan leda till SM-guld.

Egna recept

Det finns lite olika sätt att närma sig bryggandet av en för sig själv ny ölstil. Om vi tar kölsch exempelvis, så får jag för mig att många hembryggare letar upp något recept på nätet, kanske något från SHBF:s databas som har tagit medalj i SM. Det kan fungera alldeles utmärkt, men är inget som passar mig personligen. När jag ska ge mig in på ett helt nytt område, ser jag till att läsa på ordentligt först, exempelvis genom någon av böckerna i "Brew classic styles-serien". Dessa böcker brukar oftast innehålla såväl allmäna råd kring recept samt faktiska receptförslag. Utifrån detta knåpar jag sedan ihop ett eget recept som passar mitt bryggverk och mina smaklökar. Halva grejen med ölbryggning för min del är just utveckling och framtagning av koncept och recept. Enbart i undantagsfall kopierar jag någon annans recept.

Tydlighet

Jag har generellt sett inte mycket till övers för att "dutta" med ingredienser. Om vi tar karamellmalt som exempel så verkar somliga vilja använda den i princip allting, inklusive utpräglat ljusa öl som pilsner och witbier, bara för att "inte få ett tunt" öl eller vad skälet nu är. Själv tenderar jag att använda rejält med karamellmalt i mina maltfokuserade öl, alternativt inget alls i öl som ipa där många verkar gilla att slänga i små mängder karamellmalt. Det skulle heller aldrig falla mig in att kasta in små mängder svartmalt "för bättre färg" som en del gör. Jag vill att en mörkare färg ska matchas av en tydlig smak.

Samma sak gäller för kryddor, något som jag normalt sett inte använder i mina öl*. Ett vanligt råd vid användande av kryddor i exempelvis belgiska öl är att man inte får använda så mycket så att man kan känna vilka kryddor det är. Det tycker jag i grunden är ett bra råd, även om personligen helst låter bli i normalfallet. Och när jag väl använder kryddor, då vill jag att det vara en tydlig del av ölet, som i witbier.

* Ja, jag vet att humle kan betraktas som en krydda.

Försiktighet med experiment

Om man som jag har som främsta syfte med sitt hembryggande att få utlopp för sin eventuella kreativitet, ligger det förstås nära till hands att experimentera med udda ingredienser. Samtidigt kan det också finnas skäl att lägga band på sig, och jag skulle åter vilja passa på att citera John Palmer:

  ...it is easy to get carried away and make something that no one really wants to drink a second glass of. I thought I would like a spiced holiday beer - I didn’t. I thought I would like a molasses porter - I didn’t. I thought I would like loquat wheat beer - four hours peeling and seeding three bags of those little bastards for something I couldn’t even taste. Experimentation is fine and dandy, but be forewarned that you may not like the result.

I detta citats anda brukar jag vara återhållsam med att mixtra med ingredienser. När jag väl experimenterar brukar jag oftast testa en enskild "exotisk ingrediens" i taget. För att ta ett färskt exempel så hade jag i detta fall testat såväl vinjäst som att tillsätta vin tidigare med goda resultat, dock inte båda samtidigt.

Fokusering

Om man som undertecknad i stort gillar alla typer av öl ungefär lika mycket (med undantag av främst rököl i mitt fall) kan det vara frestande att också ge sig på att brygga allt mellan himmel och jord. Denna bredd i bryggningen kan givetvis vara lärorik, men ju längre jag har hållt på, desto mer har jag känt att jag vill specialisera mig.

Det har till slut landat i att jag främst brygger belgiskt och pseudolambikar. Utöver detta gör jag gärna nedslag i vissa tyska och engelska öl, samt i mindre utsträckning nya världen-öl. Detta fokus tycker jag ger mig bättre förståelse för de öl jag brygger.

Fruktpseudolambik - Körsbärs

Det körs bärs.

Stärkt av fjolårets försök valde jag att skala upp årets pseudokriek såväl vad beträffar satsvolymen som relativa mängden bär. Nu blev det nästan 300 g/l vilket jag tror kommer göra susen. Som baslambik tog jag dels lite av den halvt misslyckade sats 9 med hopp om att den skulle må bra av att få kvalitetstid med andra lambikar. I övrigt blev det den relativt neutrala sats 8a samt den aningen vinägersyrliga sats 11. Trots namnet är surkörsbär inte så vansinnigt sura, så jag tror att det blir en bra balans på det hela.

Data:

• Volym 12 l
• OG 1055
• FG 1007
• Abv 6,4 %

Blandning:

• 5 l sats 8a
• 2 l sats 9
• 5 l sats 11
• 3,2 kg frysta polska surkörsbär
• 80 g bitsocker

Provsmakning (2015-08-08):

Suröl i allmänhet och fruktvarianterna i synnerhet tycker jag hör intimt ihop med varmt väder. Denna sommar har det inte blivit så mycket av den senare varan vilket har lett till en trög åtgång av mina fruktlambikar. Men nu har äntligen någon slags sommar ändå infunnit sig, och det är dags för officiell provsmakning av den sista av mina fruktlambikar.

Den hälls upp med en fantastisk djupröd färg och ett kortvaringt men mycket vackert rosa skum. Precis som en kriek ska se ut.

Det finns en tydlig men något återhållsam körsbärssmak, tyvärr nästan helt utan de här kaneltonerna som man kan finna en välgjord kriek. Och detta beror som sagt på att kärnorna inte fick vara med. Grundölet funkar bra med en lätt stallighet och en ganska måttlig syra. Kolsyran är medelhöt till hög precis där jag vill ha den.

Gott, men trots nästan 300 g/l så var det lite för lite bär, och framförallt saknas kärnorna.

Om bryggprogram

För några år sedan, på ett av våra svenska större hembryggarforum, dök det upp en forumskribent som vi nedan benämner med H rätt och slätt. H hade gjort ett american pale ale-recept som hen ville ha kommentarer på. En del synpunkter lämnades, och undertecknad påpekade de alldeles för små sena humlegivorna. Efter en förvirrad diskussion där H upprepade gånger hävdade att "enligt BeerSmith är humlen bra", trillade polletten slutligen ned för mig.

H trodde att det räckte att ha ett IBU-värde inom typdefinitionens ramar för att humleschemat skulle vara okej. Jag försökte så diplomatiskt som möjligt förklara för H att humle inte bara bidrar med beska som kan mätas och skattas hyggligt med IBU-skalan, utan även aromer vilka knappast låter sig enkelt fångas med ett bryggprogram. Jag avslutade med en uppmaning att läsa på grunderna i ölbryggning för att få ut mer av den nya hobbyn.

Ovanstående är visserligen ett något extremt exempel, men jag har flera gånger stött på liknande fenomen i mindre omfattning. Nämligen att man i allt för hög grad förlitar sig på bryggprogrammet såväl vid receptframtagning som vid bryggningen och jäsningen. Vid receptframtagning kan det yttra sig i att man som ovan stirrar sig blind på vissa nyckeltal såsom OG, IBU och SRM/EBC och missar att malt- och humleschema handlar om så otroligt mycket mer. Ett annat exempel som jag har sett rätt mycket av på sistone är att man kör fast i vattenbehandlingsdjungeln utan att ha tänkt igenom vad det är man ska åstadkomma.

Bryggprogrammen kan också invagga den ovane bryggaren i en falsk säkerhet av kontroll och noggrannhet. Just noggrannheten kan man lätt få en väldigt skev bild av då många värden presenteras med långt fler värdesiffror än vad som är rimligt. Mycket av det bryggprogrammen räknar ut är i bästa fall en hyfsad skattning, vilket inte minst märks väldigt tydligt på skattad FG. Denna högst osäkra siffra har orsakat mycket oro bland nybörjare när verkligheten har hamnat några FG-punkter bort.

Bryggprogram är ett bra verktyg när det används på rätt sätt, som ett stöd för att utföra vissa nyckelberäkningar. Men de kan aldrig ersätta fingertoppskänsla, erfarenhet eller förståelse för ingredienser och processer, något som är nödvändigt för att kunna brygga bra och spännande öl.