Några potentiella reklamslagord

Som en del av er kanske har noterat så är jag inte så mycket för ett överdrivet användande av engelska och svengelska. Nedan presenterar jag några reklamslogans, eller förlåt, reklamslagord, några av dem översatta från engelska.

Det är ytterst lite som talar för att jag någonsin kommer satsa kommersiellt, men om så mot förmodan skulle ske, kanske något av nedanstående skulle kunna fungera i en reklamkampanj. Eller inte, samtliga i listan har ju redan använts i marknadsföringen av olika företag. Om man behöver något att pyssla med under sin långtråkiga regnsemester kan man roa sig med att försöka pricka in vilka företag eller varumärken det handlar om.

1. Bara gör't - Fabrikörns
2. Fabrikörns - för att du är värd det
3. Fabrikörns - vi försöker hårdare 
4. Ta't lugnt, ta en Fabrikörns
5. Nio av tio tandläkare rekommenderar Fabrikörns
6. Fabrikörns - förmodligen det bästa ölet i världen
7. Det kan bara vara Fabrikörns
8. Fabrikörns - när du vill vara dig själv för en stund
9. Fabrikörns gör det goda godare
10. Fabrikörns - för att du älskar det goda
11. Fabrikörns - när du får oväntat besök
12. Fabrikörns - sammanfogar folk
13. Fabrikörns - försvinnande god
14. Mmm...Fabrikörns. 
15. Fabrikörns - om katten själv får välja
16. Got Fabrikörns?

I Franken

Franken som invånarna själva helst ser det.

Franker är namnet på en grupp av germanska stammar som periodvis dominerade stora delar av centraleuropa. De har gett namn åt Franrike, Frankfurt men även Franken som en gång var ett tyskt hertigdöme, men som nu betecknar en icke-administrativ region i Bayern, även om invånarna själva verkar vara glada i tanken av att bli ett eget Bundesland. Franken är förmodligen även det mest bryggeritäta området i världen, och där bryggs maltiga och välgjorda lageröl, ofta med traditionella metoder.

Förra vecka drog två ölnördar - inklusive undertecknad - ner till Tyskland i bil. Bamberg i Franken var huvudmålet, med övernattning i Goslar på nervägen, samt i Lübeck och Köpenhamn på hemvägen. Tisdagskvällen och onsdagen tillbringades till fots i ett varmt Bamberg, torsdagen och fredagsförmiddagen bilburet i ett stekhett dito med omnejd för besök av små lokala bryggerier och deras Biergarten.

Veckans i-landsproblem

Ett genomgående tema på nästan alla ställen vi sökte var bristen på variation. På frågan "Welche Biere haben Sie" fick man oftast bara ett frågande ansiktsuttryck tillbaka. Detta trots att de flesta - men inte alla - ställen ändå hade två eller tre öl i sortimentet. Är man ute efter att ticka öl är kanske inte Franken det bästa stället att åka till. Samtidigt tyckte jag det var skönt att faktiskt ta det lugnt och njuta av färre öl i större kvantiteter. Många av bryggerierna har endast som ambition att brygga ett par olika öl för lokal konsumtion i sin Biergarten. Och till skillnad från södra Bayern där det är minst en halvliters serveringsstorlek som gäller vad jag har förstått det, så kunde man alltid få "ein kleines bitte" i form av ett 25-centilitersglas.

Bäst sortiment

Litet sortiment var dock inget nämnvärt problem hos Café Abseits, som för övrigt verkligen gör skäl för sitt namn. Undanstoppat på en oansenlig bakgård i ett ganska dött halvcentralt område ser det kanske inte mycket ut för världen vid en första anblick. Men även om uteserveringen kanske inte är världens mysigaste, så fanns här ändå någon slags skön stämning. Och framförallt fanns det som sagt  lite mer variation i ölutbudet. Förutom en provbricka med deras fyra fatöl, fanns det en gedigen flasklista som vi tyvärr inte hade varken tid eller leverkapacitet att ge oss på.

Mest överskattade stället

Det här är väl som att svära i kyrkan, men Schenkerla var verkligen en stor besvikelse. Jag är visserligen ingen rökölsgillare direkt, men hade ändå hoppats få insupa atmosfären här. Visst var själva byggnaden och dess interiör vacker. Men i mångt och mycket kändes det som en turistfälla, och med bedrövligt otrevlig service dessutom. Den som hoppas på att få beta igenom deras sortiment blir gruvligt besviken; de hade bara deras standardprodukt Märzen på fat. Som dessutom var sämre än på de övriga ställen där vi provade den.

Bäst utsikt

Café Special har en stor högt belägen Biergarten med underbar utsikt över Bamberg. Ölutbudet är givetvis begränsat; deras röklager och en veteöl som väl inte var mycket att hänga i granen, samt ibland även en självrunnen kellerbier. Men detta ställe är ändå ett måste när vädret är vackert, och det verkar det nästan alltid vara i Franken.

Godaste ölet

Här finns det många heta kandidater; Gänstaller Bräu Kellerbier, Mahrs Bräu Kellerbier Ungespundet, Witzgall Vollbier och kanske någon till. Men vinnaren får ändå bli Gänstaller Bräu RAAD Pale Lager som endast(?) finns på Café Abseits. Det känns på visst sätt lite tråkigt att utse den till vinnare eftersom det innebär att modern humle åter vinner, vilket är lite tjatigt. Den är nämligen sent humlad med galaxy. Men dessa humletoner är ändå väldigt finstämda och väl  integrerade med lagerölskaraktären som fortfarande känns som det mest framhävda. Humlen blir pricken över i:t med lätt tropiskt fruktiga toner med inslag av citrus.

Bäst mälteri

Konkurrensen är förvisso obefintlig, men Wyermann behöver verkligen inte skämmas för sig. Besöket på deras shop/bar var verkligen trevligt, och i synnerhet då vi fick en privat guidad tur i mälteriet av föreståndarinnan själv. Visserligen hade jag redan innan ganska bra kläm på mältning efter att just ha plöjt igenom boken "Malt", men det ger sannerligen en helt extra dimension att få se sakerna på plats. Sedan fick jag också lära mig att skillnaden mellan münchner- och melanoidinmalt inte bara ligger i den något högre torkningstemperaturen för den sistnämnda utan även att man pumpar in koldioxid under groningen. Exakt varför kunde dock inte guiden förklara.

Jag kan verkligen rekommendera alla hembryggare att ta en guidad tur om man får tillfälle därtill. De ges visserligen bara på tisdagar kl. 14, men hursomhelst är deras shop värd ett besök då de har ett ganska hyfsat ölutbud till låga priser. Bland annat kan man köpa öl från deras egna lilla testbryggeri, de var helt okej.

Bästa ölshoppen

Även om Weyermann hade ett bra ölsortiment i sin shop med såväl egna som andra lokala öl och internationella dito, så var Bierothek snäppet vassare. I en liten hörnbutik i centralt läge fanns lokala traditionella öl, tyska lite modernare hantverksbryggerier samt internationella öl, till högst rimliga priser. Jag fick exempelvis en av två kvarvarande FiftyFifty Eclipse (grå vax) för drygt 200 spänn. Expediten var väldigt hjälpsam och kunnig och kunde ge många bra tips om de för mig oftast okända tyska ölen. Rekommenderas!

Störst kontrast

Efter den långa bilresan till Lübeck på hemvägen satt det extra gott med en kall Jever på en uteservering i den ljumma sommarnatten. Dock har jag aldrig så påtagligt känt den strama mineraliska torrheten och den närmast kärva beskan hos denna fantastiska pils så tydligt tidigare. Orsaken är naturligtvis den stora kontrasten efter att ha druckit mjuka och maltiga lageröl under ett par dagar. Franken har ett tämligen mjukt och karbonatfattigt vatten, och skillnaden mot norra Tysklands hårda vatten blev väldigt påtaglig, även om det givetvis kan bero på recept och bryggmetoder också.

Sammanfattningsvis så är Bamberg med omgivningar ett obligatoriskt besök för den seriöst ölintresserade som inte bara nöjer sig med hippa suröl, frukt-ipor och fatlagrade högoktaniga skapelser. Här hittar man utan tvekan de bästa lagerölen i världen, ofta i en genuin om än konservativ miljö. Räkna med lite granskande skeptiska blickar från de lokala stamgästerna, i synnerhet om du sitter och för anteckningar eller checkar in dina öl på UnTappd. Dock blir det som sagt enformigt i längden, och även om jag gärna återvänder så ligger det inte högst upp på min prioritetslista i nuläget.

Lambikderivat säsongen 2015-2016

Att göra upp planer är kul, och minst lika kul är det att i efterhand gå tillbaka och se vad det blev av dem. För ett knappt år sedan lade jag upp planerna inför den kommande bryggsäsongens lambiksläpp. Och jag kan konstatera att en del planer genomfördes, andra inte, samt att en del ej planerade produkter släpptes, exempelvis denna. Återstår alltså att se om ett år vad som har genomförts av nedanstående.

Torrhumlad lambik

Detta är en succé som jag givetvis ska fortsätta med. Dels ska jag göra ett nytt försök med belma, fast med en bättre baslambik, och dels ska jag prova nya sorter. Exakt vilka har jag faktiskt inte funderat så mycket på, men jag kommer nog ge mig på lite blandningar också.

Frukt och bär

Även om detta är ett klassiskt koncept, så är dessa produkter de med sämst åtgång för egen del, främst på grund av att de ofta blir väldigt sura med tillskottet av fruktsyra till mina redan ganska sura baslambikar.

Jag kommer nog fortsätta att släppa en vinbärslambik varje år, med en tyngdpunkt på den svarta sorten. I övrigt blir det lite beroende på vad jag får tag på. Jag kommer nog inte orka ge mig ut och plocka vildhallon igen, så det blir knappast någon ny hindbärs. Däremot är jag fortfarande sugen på att prova slånbär, björnbär och plommon, och det vore väl skam om inte jag skulle få till någon av dessa.

Övrigt

Vinlambik kommer jag garanterat ge mig på igen. Egentligen är väl det att betrakta som fruktlambik, eftersom det torde bli ungefär samma sak som att pytsa i druvor och låta dessa jäsa under några månader. Jag funderar även på att kombinera med torrhumling, en idé som The Mad Fermentationist har provat med såväl sauvignon blanc/nelson sauvin som Alsacevin/strisselspalt.

Det är inte omöjligt att jag gör Flädrik igen, eventuellt med citron för att efterlikna hur man gör flädersaft, en idé som bland annat Brewski har testat.

Till sist kommer jag förstås blanda en geuze kring årsskiftet, och därutöver kan det mycket väl dyka upp någon mer idé under resans gång. Den som lever får se. Planer är till för att ändras.

Flädrik

En annan fläderdryck.

Fläderträdet på min bakgård blommade sent i år efter en ovanligt kall vår, men till slut lyckades jag plocka några klasar. Vis av förra året så plockade jag i den mån jag kunde loss själva blommorna utan att få med en massa gröna stjälkar. Det var ett riktigt pilljobb, och om denna version inte blir riktigt bra är det tveksamt om jag kommer orka göra om det.

Jag använde en lite kortare kontakttid och lätt blommorna ligga i under fyra dagar inklusive kallkrasch. Jag tog även något fler klasar än i fjol. Slutligen så var grundlambiken av bättre kvalitet än i fjol, så vi hoppas att detta blir bra.

Blandning:

• 12 l från sats 17a
• blommorna från 20 fläderklasar
• 70 g bitsocker

Data:

• OG 1053
• FG 1008
• Abv 6,0 %
• pH 3,2

Bedömning 2015-08-03:

För att göra en lång historia kort; ölet är snyggt halmgult, har en fräsch ton av fläder och lite citron, bara en aning vegetativ. Kolsyran och syran är perfekt. Klart bättre än förra året, men kanske inget som kommer ha en strykande åtgång. Skulle vara kul att prova den mot Mamouche någon gång.

Bryggsäsongen 2015/2016

Det har varit en intensiv bryggsäsong 2014/2015 med flera extraprojekt utöver vad som initialt planerades. Dels sjösatte tolv göteborgska hembryggare Brasse-projektet, vilket snart kom att följas av Eva-projektet, och efter den tråkiga nyheten om den sista Fem myror-medlemmens bortgång kommer det sannolikt komma ett Magnus-projekt så småningom. Vidare blev det en extrainsatt ESB-klon som dessutom kompletterades med ett överkolsyrat kornvin och ett julfestöl som jag lät passera under radarn. Slutligen kom Rezas bryggpub igång där jag blev involverad i premiärbrygden.

Men efter att det hela avslutats med en mycket lyckad sommarölsträff, och semestrarna närmar sig, är det hög tid att börja planera nästa bryggsäsong. Jag kommer i ännu högre grad än tidigare försöka anpassa vad jag brygger efter temperaturen i mitt källarförråd där jag normalt ställer jäshinken under den mest intensiva jäsningsfasen.

Vad gäller mina pseudolambikar kommer jag dra ner på takten en aning och brygga fyra satser totalt under säsongen; under september, december, februari och april. Den långsiktiga ambitionen är fyra satser per år, vilket innebär ett årligt uttag på knappt 100 l att tappa som ren lambik, blanda till geuze eller smaksätta på olika vis. Jag får eventuellt återkomma med planerna för mina framtida lambik-släpp.

September:

Då det fortfarande kan vara över 20 C i källaren kan det passa bra att brygga belgiskt. Rochefort-jästen ger en fin fruktighet som jag tänker försöka utnyttja till att brygga någon slags blond eller belgo-ipa, samt min gamla favorit Bälgoporter.

November:

Nu har det sannolikt krupit ner under 20 C och då ska jag försöka brygga några gamla trotjänare med Yorkshire-jästen. Det blir åter en vintervärmare, samt troligen ett mer normalt kolsyrat kornvin.

December:

Nu blir det åter belgiskt som antingen får jäsa i källaren eller i min klädkammare, lite beroende på hur kall vintern hittills har varit. Jag är lite osäker på exakt vad jag ska brygga, men kanske blir det lite De Ranke-inspirerade öl som får jäsa svalt i källaren.

Februari:

Här blir det tyskt överjäst, men i stället för en renodlad kölsch eller altbier, tänkte jag mig någon slags ljus variant med rejäla mängder tysk humle, som givetvis jäses den vid rejält sval källartemperatur med lämplig jäststam. Därefter tänkte jag mig en tyskifierad dubbel-ipa, och i båda fallen tänkte jag mig en blandning av klassisk örtig och moderna fruktig tysk humle.

Mars:

Nu är temperaturen förhoppningsvis perfekt för att jäsa med US-05, och jag tänker mig en pale ale med nya världen-humle. Kanske blir det med ett sydafrikanskt tema. Därtill blir det antingen en dubbel-ipa eller ett välhumlat kornvin. Eller något helt annat.

April:

Slutligen ska jag ge mig på årets uteblivna Fantôme-öl. Kanske blir det något att tävla med vid sommarölsträffen?

Amylases sommarölsträff 2015

Delar av Brasse-gänget står och njuter av sin egen förträfflighet. Bildtack till Christian Johansson.

Det var ett tag sedan sist, men nu måste jag åter klaga på oskicket att förlägga öltävlingar och -provningar till dygnets ljusaste timmar. I år hade Amylase lyckats pricka en av sommarens första riktigt vackra dagar, och med start kl. 12 för bryggarna missade man just de bästa timmarna då man kanske hade velat göra något soft i solen. I synnerhet som jag var rätt bakis efter att ha tagit något glas för mycket kvällen innan, exempelvis två (eller var det tre) av Fabrikörns säsongsöl.

På grund av mitt ej hundraprocentiga tillstånd iakttog jag en viss restriktiv hållning till vilka öl jag provade. Jag valde direkt bort allt mörkt eller starkt, och jag provade väl ungefär 20 av totalt 31 tävlande öl. Ett öl som därmed föll bort var bronsmedaljören, en rejält stark dubbel-ipa på 12 % med en massa tillsatt tropisk frukt. När jag halvvägs in i tävlingen började höra rykten om att den var väldigt bra gick jag bort för ett smakprov, men då var den redan slut. Detta kan mycket väl ha berövat den från en ännu bättre placering, ty det var ganska jämnt i toppen. Ett stalltips om man är ute efter att ta medalj i sådana här folkets val-tävlingar är att ta med betydligt mer än den lägsta tillåtna mängden, oftast krävs det bortåt dubbla mängden om ett populärt öl ska räcka under hela tillställningen.

Bland de faktiska somriga ölen fanns det en ganska hyfsad spännvidd med bland annat välgjorda witbier, hefeweizen och tysk pilsner. Som vanligt fanns det en radda ipor, och även om de flesta var goda så fanns det en gemensam nämnare som gjorde att inte någon av dem fick min röst. De kändes överdrivet vattenbehandlade med en tydlig gips-ton som jag tyckte störde en smula. Detta är ett fenomen jag tycker mig ha stött på allt mer bland hembryggare de senaste två åren, och även bland vissa kommersiella öl. Jag vet inte om det beror på det ökande användandet av vattenbehandlingsprogram, eller om man helt enkelt vill ha det så.

Annars blev årets sommarölsträff det stora genombrottet för surölet i dessa sammanhang. Visst har suröl vunnit medaljer tidigare, men i år dominerade de faktiskt. Det var dels premiär för Brasse-ölen, och den hade utvecklat en fin och distinkt syrlighet utan ättiksyrainslag. Det fanns en tydlig fat-ton, men den var inte störande. I övrigt var ölet rent, fruktigt och friskt, och belönades med en hedrande femteplats. Själv gjorde jag ett undantag från min regel att inte rösta på mina egna öl och gav den min andraplats.

Daniel Rutgersson och Patrik Andersson hade som vanligt med sig en suröl, även denna gång med diverse frukter i. Det var väldigt gott, men möjligen en smula alkoholtungt och även lite ättiksyrligt så jag valde att ge det min tredjeröst. Det hamnade till slut på fjärdeplats i tävlingen. Andraplatsen gick glädjande nog till min egen pseudogeuze, vilket jag nog inte riktigt hade vågat hoppas på, då den kanske också var i suraste laget. Men den gick uppenbarligen hem hos surölsälskarna.

En annan suröl som nog gick hem hos fler än de notoriska surölsälskarna var vinnarölet från Henrik Erlandsson. Hans torrhumlade berliner weisse är ännu ett bevis på vilket lyckat koncept torrhumlade suröl är, och hur annorlunda humlearomen blir i ett sådant öl. De ingående humlesorterna var jag inte ens i närheten av att gissa mig till (en var amarillo om jag inte missminner mig), utan här hade de transformerats till en väldigt blommig tropisk fruktighet, med tydliga inslag av flädersaft. Eftersom jag stod precis intill bryggaren var detta det första ölet jag provade, och jag insåg direkt att det var en potentiell vinnare. Så blev det således också, och det var inget annat öl som föll mig personligen mer i smaken heller. Ett stort grattis till vinnaren, och på återseende vid vinterölsträffen.

Fabrikörn och SM 2015

Äntligen låg kuverten i brevlådan. En del hembryggare verkar lite irriterade över att resultat och domarprotokoll från SM tar lång tid, men själv har jag full förståelse för detta och ägnar fokus åt annat. Men nu när jag sitter med protokollen framför mig så kan jag likaväl skriva ett inlägg om saken, även om det inte längre känns så aktuellt.

I år var nog diskrepansen mellan min egen uppfattning och domarnas större än tidigare, och det åt båda håll. Det första som slog emot mig när jag öppnade kuvertet var en 44:a för min trippel. Det är all time high för min del, förutom möjligen för tripeln som jag vann guld med 2012. Dess betyg fick jag aldrig veta, men jag gissar att det var några poäng högre. Jag tyckte själv att denna version var snäppet sämre, och hade kanske hoppats på knappt 40 poäng ungefär. Att 44 poäng inte ens räcker till final (de 6 bästa ölen vanligtvis) inom klassen belgiska öl säger ju en del om konkurrensen. Edit: jag läste slarvigt,  den gick ju visst till final. Ingen medalj dock.

Det fanns dock en tydlig oenighet bland domarna. Två gav den 46, medan tredje gav den 40, och det framgår tydligt från ett utsuddat kryss att hen initialt gav den betydligt sämre betyg. Detta är alltså något som kan hända under en dömning; om en domares uppfattning avviker väsentligt - säg 10 poäng eller mer - får vederbörande en uppmaning att fundera över sin bedömning ett varv till, och därefter justera betyget alternativt stå på sig.

Det som verkar ha triggat den avvikande bedömningen var en uppfattad spritighet och alkoholton.  Detta framkom efter vad som kunde utläsas av kråkfötterna i protokollet på kommentarerna, samt att det blev ej godkänt på delmomenten arom och alkohol. Jag får ändå ge denna frifräsare halvt rätt, för jag tycker själv att den är lätt spritig. Dock är det en spritighet på samma nivå som exempelvis Westmalle Tripel, och tydligen ska detta vara okej då just Westmalle framhålls som ett typriktigt exempel.

I övrigt hade jag lämnat in fyra suröl, närmare bestämt P-lambik #7, P-geuze #2, Hindbärs samt Citrik. Här blev det generellt sett lite lägre poäng än jag hade hoppats, mellan 30 och 35. Det som klagades mest på var att det var för hög syra, framförallt på geuzen samt hallonlambiken vilket jag kan hålla med om. Däremot håller jag kanske inte med om det för lambiken, och hade nog hoppats på betydligt bättre betyg. Citriken tycker jag är en av mina bästa öl och hade även där hoppats på bättre betyg. Men de här "slaskklasserna" är alltid lite knepiga att bedömma. Jag trodde själv att jag skulle kunna få klagomål på för dominant humlearom men en av domarna tyckte i stället att det var alldeles för lite. Vilket är lite intressant eftersom jag torrhumlade med hela 10 g/l.

Men sammantaget så visar detta hur svårt jobb domarna har, något som jag själv är fullt medveten om efter domarutbildningen. Även när jag själv är nöjd med mina suröl, så måste de inte nödvändigtvis vara stiltypiska, och det är inte heller något jag strävar efter. Jag får nog ändå fundera på i vilken omfattning jag ska fortsätta skicka in suröl.