Brygd #87: Brunporter

Detta blir en repris från i fjol, fast med biskvimalten utbytt mot karamellmalt. Det var så det blev när jag bryggde detta öl första gången 2009 på Dugges Braumeister, eftersom Dugge inte hade biskvimalt i bryggeriet. Jag tycker det blev godare med karamellmalt, och det är skäl nog att strunta i originalreceptet som tydligen ska härröra från sent 1700-tal.

En annan skillnad är att jag denna gång bryggde på andra generationens jäst. Detta brukar enligt min erfarenhet innebära att ölet jäser ut några punkter extra. För att kompensera för detta siktade jag på 70 grader i mäsktemperatur. Jag hamnade dock på 68 grader och valde då i att stället mäska i enbart en halvtimma. Eftersom jag inte mäskar ut så är det tveksamt om det får så stor effekt; det återstår att se.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1060
• FG 1026
• Abv 4,5 %
• BU 40
• SRM 30 (mörkbrun)

Malt & extraktgivare:

• 2 kg pale ale-malt
• 2 kg karamellmalt (SRM 50)
• 2 kg brunmalt
• 300 g muskovadosocker

Mäskning i en halvtimma vid 68 C.

Humle:

• 40 g fuggles i 60 minuter
• 40 g fuggles i 20 minuter
• 20 g fuggles i 5 minuter

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale S-04

• vid 24 C i 4 dagar
• vid 22 C i 7 dagar

Övrigt: 

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslut
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker , 4 g/l.

Bedömning (30/11):

Mörkt rödbrun, nästan ogenomskinlig, medelstort beige skum.

Kraftigt rostade, brända aromer med lite toner av salmiak. Medelfyllig med måttlig kolsyra. Upplevs ganska torr trots FG 1026, tack vare all rostad malt. Hade nog behövt sina OG 1030 för att bli riktigt bra.

Fabrikörn vs. Ocean Göteborgsporter (5/12):

Brunportern är aningen ljusare med ett aningen ljusare (och snyggare) skum.

Precis som Oceanjulölet har Göteborgsportern en lätt fenolisk ton á la Nynäshamn som jag inte har uppfattat tidigare. I övrigt är den som vanligt även om jag tycker att de chokladiga tonerna samt de mörka bären från bramling cross inte är så framträdande som de kan vara. Brunportern har en lite jordig arom som är svår att placera, men troligen är det brunmalten som bidrar med den.

Fabrikörns är fyllig och söt medan Göteborgsportern är stramare och något tunnare.

Det blev väldigt jämnt det här, och det blir inte lättare för att jag har smakat bättre versioner av båda ölen. Göteborgsportern får ändå avgå som segrare p.g.a. lite större renhet och elegans, trots de där fenolerna.

Fabrikörn - Omvärlden 13-13 således.

Brygd #86: Vintervärmare

Jag fortsätter min nya linje med att brygga samma öl flera gånger för att slipa på recepten. Denna gång är det alltså Vintervärmarens tur. Den här gången slängde jag ut biskvimalten och använde karamellmalt av olika mörkhetsgrad i stället. Dessutom ökade jag på den totala mängden malt men mäskade vid högre temperatur för att få ett lite sötare och fylligare öl med ungefär samma alkoholhalt.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1063
• FG 1023
• Abv 5,3 %
• IBU 30
• SRM 15 (kopparfärgad)

Malt:

• 5 kg pale ale-malt
• 1 kg ljus karamellmalt (SRM 30)
• 500 g karamellmalt (SRM 60)

Infusionsmäskning vid 70 C i 60 minuter.

Humle:

• 40 g east kent golding i 60 minuter
• 30 g east kent golding i 20 minuter
• 30 g east kent golding vid kokslutet

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale S-04

• vid 24 C i 5 dagar
• vid 22 C i 4 dagar

Övrigt:

• Klarning med ett halvt kryddmått Protafloc 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 4 g/l

Bedömning (25/11):

Klar djupt kopparfärgad med medelstort beige skum. Fruktig och karamellig maltsmak med träiga och blommiga humletoner. Medelfyllig med mjuk kolsyra. Tydlig sötma med bestämd men ändå behaglig beska. Jag var lite orolig att den skulle vara för söt (jag hade siktat på FG 1020) men den är faktiskt perfekt avvägd för sin typ. Mycket gott, och den borde fungera perfekt till julbordet.

Fabrikörn vs. Ocean Julöl (5/12):

Bland Oceanbryggeriets brygder är nog julölen min absoluta favorit; i sina bästa stunder är den en perfekt blandning av knäckig och karamellig malt, och fruktig och blommig humle. Tyvärr varierar kvaliteten något på de flaskor jag har köpt genom åren, medan den alltid har varit bra på fat. En bra motståndare är det i alla fall.

Oceanjulölet är mörkare med en djupröd nyans till skillnad från Fabrikörns mer kopparröda. Skummen är ganska likvärdiga.

Tyvärr var detta en av de sämre varianterna av Oceanjulölet jag har provat. Fruktigheten och maltigheten är som bortblåst och i stället dominerar en fenolisk jästton á la Nynäshamn. Fabrikörns fruktighet och blommiga humleton är desto mer tydlig i jämförelse. Även beskan känns behagligare och piggare hos Vintervärmaren.

En Ocean Julöl i sina bästa stunder hade tagit hem det här, men nu blev det en klar seger till Fabrikörn.

Fabrikörn - Omvärlden 13-12 således.

Drakens & Fabrikörns kornvin

Under hösten har jag och Rick Lindqvist - läromästare och SM-vinnare - legat i förhandlingar om att göra ett nytt projekt ihop. Tidigare har vi gjort följande brygder tillsammans:

• Engelsk Brown Ale; min första bryggning någonsin, och från början var det tänkt som en ESB tror jag, men så vägde jag in för mycket chokladmalt och vips blev det en brunöl. Men god blev den vill jag minnas.
• Tysk pilsner; här gjorde vi en massa missar med såväl malt (pale ale i.s.f. pilsner), humle (aromhumlade med magnum i.s.f. tettnanger) och jästemperatur (kylskåpet fungerade inte som tänkt så den fick jäsa i sval rumstemperatur), men det blev en god öl i alla fall.
• Imperiel Vienna; den hade samma jäsproblematik som pilsnern och dessutom frös den, men i övrigt gick allt enligt plan och det blev ett i mitt tycke ett mycket gott öl.
• Tripel med fyra olika jästsorter; något jag tidigare har redogjort för här.

Denna gång hade vi först pratat om en Pliny the Elder-klon. Men eftersom Rick är lite less på att brygga dubbel-ipa, samt hade läst en mycket intressant artikel om engelsk barley wine i Brew your own 2011/7, så blev det just ett kornvin denna gång.

Artikeln - skriven av den välrenommerade amerikanska hembryggaren Jamil Zainasheff - trycker främst på följande saker

• låt vörtkoket pågå i minst två timmar, vilket ger färg och maltkomplexitet via Maillard-reaktioner
• använd måttligt med karamellmalt, max 10 %,
• jäs med brittisk jäst vid en inte för hög temperatur
• sikta på beska mellan 30 och 70 IBU
• använd måttligt med aromhumle, och endast engelska sorter såsom exempelvis east kent golding och fuggles

Vi följde väl i stort dessa rekommendationer och hamnade efter lite bollande fram och tillbaka på följande recept:

Malt och extraktgivare:

• 16 kg pale ale-malt
• 1 kg ljus karamellmalt (SRM 30)
• 1 kg karamellmalt (SRM 60)
• 1 kg strösocker

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma, därefter utmäskning vid 77 C i tio minuter.

Humle:

• 100 g northern brewer i 60 minuter
• 100 g east kent golding i 20 minuter
• 100 g east kent golding i 2 minuter

Total koktid 2 timmar

Jäst:

• Primärjäsning med 3 paket Safale S-04, 1 paket Safale US-05 och ett paket Danstar Nottingham Ale vid 22 C i en vecka
• Efterjäsning vid 20 C i två veckor

Data:

• Satsstorlek 50 l
• OG 1096
• FG 1026
• Abv 9,2 %
• IBU 55
• SRM 14 (kopparfärgad)
• Erhållen volym 40 l

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 4 g/l.

Uppdatering 31/10

Rick har nu öppnat på locket till jästunnan för första gången och enligt de första preliminära rapporterna så är det så att

• det smakar gott
• ölet har jäst ner till 1026

Stay tuned.

Uppdatering 13/11

I dag har ölen tappats upp, och Ricks preliminära rapport var helt korrekt. En mer detaljerad smakrapport kommer om cirka två veckor när kolsyran bör ha kommit.

Första provningen (28/11):

Den första 25-centilitaren öppnas med ett tydligt litet pys så kolsyrejäsningen verkar ha fungerat väl. Ölet är djupt kopparfärgat, aningen disigt, med ett medelstort beige skum.

Fruktig och karamellig arom med toner av röda bär - i synnerhet jordgubbar - och blommig humle. En lätt alkoholton ligger och stör en aning i bakgrunden. Kanske en aning mandelmassa också.

Fyllig kropp med mjuk kolsyra. Halvsöt med en aning kantig beska.

Gott nu, förhoppningsvis ännu godare framöver.

Draken & Fabrikörn vs. Bötet (4/1):

Bötet Barley Wine bryggs av Nynäshamns Ångbryggeri och är ett utmärkt kornvin i mestadels engelsk stil, även om jag tror att man använder en del amerikansk humle. Men eftersom den har mycket mindre humlefokus än många amerikanska varianter så tränger inte den amerikanska humlen igenom så mycket. Min flaska var två år gammal vilket måhända ger jämförelsen en viss äpplen/päron-karaktär, men eftersom det inte är uppenbart vilken av ölen som gynnas av detta kör vi ändå.

Bötet är ljusare i färgen som nog skulle kunna klassas som någonstans mellan mörkt bärnstensfärgad och ljust kopparfärgad, och det lutar mer åt det förstnämnda. Även skummet är tydligt ljusare med en mer smutsvit nyans. En annan tydlig skillnad är att Bötet är mindre grumligt, även om det har en svag disighet.

Bötet har tydliga lagrade toner av russin och bränt socker, medan D&F har mer fräscha fruktiga och karamelliga aromer, med en liten mandelmassaton i bakgrunden. Bötet är å andra sidan lite renare vilket gör att de lätta högre alkoholtonerna hos D&F märks extra tydligt. En lätt citrusartad humleton tycker jag mig kunna skönja hos Bötet också, medan D&F har tydliga drag av brittisk humle.

Munkänsklan hos de båda ölen är likartad, fyllig med lätt kolsyra, precis som det ska vara. Även sötman är likartad, medan Bötet - något överraskande med tanke på åldersskillnaden - har en tydligare och ganska skön beska.

Nä, det blir omöjligt att utse en vinnare här. Jag tror att Bötet har passerat sin peak vad det gäller mina smaklökar som inte uppskattar de madeiraliknande tonerna som långvarig lagring av öl ger särskilt mycket. Ett år yngre Bötet hade säkert vunnit mot denna färska variant av D&F:s kornvin. Men frågan är vad ett år gammal D&F kornvin hade haft att sätta mot lika gammal Bötet. Vi får se om det ges chans till en sådan jämförelse i framtiden.

Drakens & Fabrikörns vs. Bötet 2011 (3/11):

Äntligen kom en ny laddning med Bötet till Systembolaget, så det blev att köpa ett gäng flaskor. Detta borde bli en relevant jämförelse då  båda ölen lär vara ungefär ett år gamla.

Precis som i den tidigare jämförelsen är Bötet något ljusare och klarare, medan Drakens & Fabrikörns (DF) har ett något större och långvarigare skum.

Bötet har en lite skönare karamellig och brödig malt aroma, DF är lite mulligare med toner av mandel och russin, samt en ton av alkohol. Bötet har en lätt citrusaktig humletone medan BF har en mer blommig dito.

Munkänsla, torrhet och beska är likvärdiga.

Bötet vinner klart med en skönare karamellighet.

Brygd #85: NZ Black IPA

Det allra senaste tillskottet i den vildvuxna floran av ölstilar är black ipa. Det första exemplet ska ha bryggts redan på 90-talet, men det var i början av 2000-talet som det började dyka upp fler exemplar på marknaden.

En black ipa fås genom att ta ett vanligt ipa-recept och lägga till en liten del mörka maltsorter. Oftast är dessa öl inte svarta utan snarare mörkbruna, varför egentligen dark ipa vore ett bättre namn. Just namnet på denna ölstil har fått utså viss kritik eftersom det innehåller en oxymoron (black & pale). Ett alternativt förslag som har getts är cascadian dark ale, där Cascadia refererar till de stater där Cascade Mountains ligger (Washington, Oregon och Kalifornien), vilka också utgör det huvudsakliga odlingsområdet för amerikansk humle.

Jag tycker det sistnämnda namnet är ganska otympligt och föredrar black ipa även om dark ipa vore ännu bättre. Förkortningen ipa är väletablerad för ett välhumlat och lite starkare öl, och att p:et står för "pale" kan knappast orsaka några missförstånd.

En del vill hävda att en black ipa bara är en välhumlad porter. Även om det givetvis kan tänkas stämma i vissa fall så måste rimligen klassen black ipa innehålla varianter som näppeligen kan klassas som porter. Om man tar en västkust-ipa - ljus och torr - och slänger i någon eller några få procent mörka maltsorter så får man ett brunt öl som fortfarande är torrt, med hög beska och humlearom. Knappast en porter.

Jag valde själv att göra det sistnämnda genom att använda Carafa I (tysk chokladmalt), som jag för tillfället har en stor femkilos säck av. Receptet för 20 liter är som följer:

Data:

• OG 1061
• FG1013
• Abv 6,3 %
• IBU 60
• SRM 22 (mörkt rödbrun)

Malt:

• 5 kg pale ale-malt
• 300 g Carafa 1

Infusionsmäskning vid 64 C i 60 minuter.

Humle:

• 20 g pacific gem, 60 minuter
• 30 g riwaka, 20 minuter
• 20 g pacific gem, 20 minuter
• 30 g riwaka, vid kokslutet
• 40 g pacific gem, vid kokslutet
• 40 g riwaka, torrhummling
• 20 g pacific gem, torrhumling

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05

• vid 23 C i 6 dagar
• vid 21 C i 6 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter innan kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Bedömning (14/11):

Mörkt rödbrun med ett medelstort beige skum. Ser ut som en porter i färgen vilket var precis vad jag var ute efter.

Tydlig citrushumlearom med lite toner av björnbär, och de här typiska rostade aromerna från chokladmalt som jag har svårt att beskriva, annat än att de inte påminner om choklad på något sätt.

Lätt till medelstor kropp, mjuk kolsyra. Torr med medlestor beska.

Gott, men ingen riktig fullträff.

Fabrikörn vs. Beer Here Höstcitra (25/11):

Beer Here Höstcitra heter egentligen Kama Citra, men för att komma in i Systembolagets höstlansering 1/9 var ett av kraven att begreppet "höst" måste ingå i namnet på något sätt. Så då bytte man helt sonika namn och vips så kom man med. Detta avslöjar väl lite hur löjliga reglerna kring systembolagets lanseringar är. Men ett bra höstöl är detta onekligen, med sina mustiga halvmörka och lätt rostade toner tillsammans med en rejäl dos amerikansk humle (av den krusbärs- och citrusdoftande sorten citra). På RateBeer listas den som en brown ale, men den skulle trots att den innehåller en del karamellmalt lika gärna kunna klassas som en black ipa. Vilket väl säger en del om ölstilarnas vaga karaktär. En bra motståndare är det hursomhelst.

Höstcitra är något ljusare och drar mer åt mahogny. Skummen är likvärdiga.

Den stora skillnaden är att Fabrikörns har en tydlig jästton. Denna kommer förmodligen av att jag för första gången torrhumlade utan att tappa om ölet. Trots att humlepåsarna inte sjönk till botten samlade de på sig en ansenlig mängd jäst, vilket jag noterade vid flasktappningen. Något att tänka på framöver.

I övrigt är ölen väldigt lika med avseende på munkänsla, torrhet och beska. Men Höstcitra vinner på renhet och fräschör i aromen.

Fabrikörn - Omvärlden 12-12 således.

Brygd #84: NZ Strong Ale

Denna öl har jag bryggt hela tre gånger tidigare. Första gången var jag väldigt nöjd med den. Andra gången var även några ur SHBF väldigt nöjda med den, ty de gav den 43 poäng och en hedersutmärkelse. I våras var det tredje gången gillt och då blev den inte alls bra. Jag tror orsaken var för stora mängder biskvimalt (2 kg), ty de gånger jag har använt denna malt i större mängder (1 kg eller mer) har ölen fått väldigt speciella jordiga, lätt rostade toner.

Ut med biskvimalten och in med ljus karamellmalt i stället. Dessutom blev det som chokladmalt denna gång carafa 1, vilket är en "avbittrad" (debittered) tysk chokladmalt. Så här blev receptet för 22 liter:

Data:

• FG 1073
• OG 1018
• Abv 7,2 %
• IBU 75
• SRM 24 (kastanjebrun)

Malt

• 4 kg pale ale-malt
• 2 kg ljus karamellmalt (Caravienne)
• 1 kg karamellmalt (SRM 40)
• 500 g havreflarn
• 200 g chokladmalt (Carafa I)

Infusionsmäskning vid 65 C i 60 minuter.

Humle:

• 20 g pacific gem, 60 minuter
• 30 g riwaka, 20 minuter
• 40 g pacific gem, 20 minuter
• 30 g riwaka, vid kokslutet
• 20 g pacific gem, vid kokslutet
• 40 g riwaka, torrhumling
• 20 g pacific gem, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05

• vid 24 C i 6 dagar
• vid 21 C i 6 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Bedömning (4/11):

Lätt grumligt djupröd, nästan porterfärgad, med medelstort krämigt gulbeige skum. Snyggt!

Karamellig och fruktig arom med toner av björnbär, röda bär, och lite lakrits.

Halvfyllig med mjuk kolsyra. Halvtorr med måttlig till hög beska.

Bättre än förra årets version, men inte riktigt lika bra som versionen anno 2009. Varför vet jag inte riktigt. Kanske har jag själv blivit för kräsen.

NZ Strong Ale vs. Snowblind Strong Ale (18/11):

Mohawk Snowblind Strong Ale (MSSA) är en halvmörk starkare öl med tydliga toner av amerikansk humle. Dylika öl brukar placeras i slaskkategorin American Strong Ale, och det enda dessa öl har gemensamt är att de

• är för mörka för att vara en ipa/dipa
• inte är tillräckligt maltiga för att vara (amerikanska) barley wine
• är lite för humliga, alkoholstarka och beska för att vara en american brown ale, även om den sistnämnda klassen ofta (men inte alltid) skulle vara den som ligger närmast till hands. 

Eftersom Fabrikörns NZ Strong Ale passar väl in i denna kategori, med enda undantaget för humlens härkomst, så blir detta en bra jämförelse.

Det är ganska stor skillnad i utseende till att börja med. MSSA är kopparfärgad medan fabrikörns har en djup kastanjebrun ton, med en lite brunare nyans av beige på skummet jämfört med en gulare dito för MSSA.

MSSA har lite nötiga och sockriga malttoner jämfört med fabrikörns mer karamelliga och lätt brända. Den senare har humletoner av tropiska frukter och mörka bär medan MSSA har klassiska tallbar- och citrustoner, med lite inslag av apelsin.

Munkänsla, torrhet och beska är ganska likvärdiga.

Fabrikörn vinner knappt tack vare de fräscha bäriga humletonerna som gifter sig väl med den rostade maltkaraktären.

Fabrikörn - Omvärlden 12-11 således.

Ändrade planer samt bryggningar våren 2012

I ett tidigare inlägg där jag redogjorde för höstens planerade bryggningar, trodde jag att renoveringen av köket skulle bli klar under augusti månad och att bryggningen skulle kunna starta i september som brukligt. Så blev det nu inte, utan i stället blev min lägenhet en byggarbetsplats under nästan hela september månad. Nu är det dock äntligen klart, och det blev så bra att jag drar mig lite för att kladda ner köket med en massa vört.

Men till helgen ska det förhoppningsvis bli av. Ingredienserna är inhandlade, och det som återstår är bara lite arbete med att anpassa kylanläggningen till den nya kranen. De planerade belgiska ölen skjuts dock på framtiden, närmare bestämt till januari. Eftersom jag har haft flera månader på mig att planera framtida bryggningar kan jag lika gärna passa på att presentera ett preliminärt bryggschema för våren 2012.  

Januari: Belgien

Det blir Chimay-jästen (den är redan inköpt). För att kompensera för bortfallet i september blir det en trippel också.

• Enkel, en med belgiska mått mätt alkoholsvag klosteröl.
• Dubbel, en lite starkare och mörkare öl än enkel.
• Trippel, starkt och ljust öl.

Februari: Tyskt överjäst

• Någon av de tyska överjästa jag bryggde i fjol; Kotbüsser eller Altbier.
• Doppel Sticke, d.v.s. den starkaste varianten av altbier.

Mars: Saison

Med hjälp av den fantastiska Dupont-jästen ska jag brygga:

• Vanlig Saison, lite ljusare och torrare än sist.
• Sorachi Super Saison.

April:Tyskt underjäst

Samma som 2011

• Pilsner
• Grosspils

Maj:Humle


Humledominerade öl är gott.

• Single Hop Ale (humlesort bestäms senare)
• C4 IPA, en (dubbel) IPA med Citra, Chinook, Centennial och Columbus.

Uppdatering (25/12 2011):

Det är alltid kul att göra upp planer långt fram i tiden, men ju längre fram planerna sträcker sig, desto större är chansen att man hinner ändra sig. Man ska inte ändra sina planer för lättvindigt, men inte vara rigid heller, så följande ändringar och tillägg har jag efter vidare överväganden kommit fram till:

• Det blir varken Kotbüsser eller Altbier som första brygd i februari, utan en Kölsch, d.v.s. ungefär som den Kotbüsser jag bryggde i fjol fast utan de i Tyskland olagliga ingredienserna socker och havre.
• Det blir bara Sticke Alt och inte Doppel Sticke, d.v.s. runt 6 % i alkoholhalt i stället för 7-8 %.
• Pilsnern och dess storebror i april blir tjeckiska i stället för tyska.
• Single Hop-humlen i maj blir med den australienska sorten Summer som verkar väldigt spännande. Namnet på ölen blir givetvis Summer Ale.
• Konceptet C4 skippas för dubbel-IPA:n och det blir i stället en dubbel-IPA med 100 g vardera av Amarillo, Centennial, Columbus och den spännande nya australiensiska (!) humlesorten Galaxy. Eventuellt slänger jag i 100 g Citra också om jag får tag på denna populära och för tillfället slutsålda humlesort.

Jag kan förstås inte garantera att sista ordet är sagt än, men eftersom de många ingredienser redan är inköpta (i synnerhet humlen) så blir det nog endast smärre justeringar.

Komplexitet och balans - två honnörsord inom ölkulturen

I brist på bättre sysselsättning så här en dryg vecka in på semestern tänkte jag åter göra skäl för bloggens namn och skriva en liten betraktelse över något jag stött på och reflekterat över på diverse ölbloggar och -fora.

Det var lite svårt att hitta ett bra begrepp för bloggämnet; vad jag är ute efter är ord/begrepp med en positiv klang eller värdeladdning, och med en lite lagom oklar betydelse så att man ska kunna använda det för att stödja den egna ståndpunkten. Från den politiska debatten kan man ta exempel såsom demokrati, frihet, rättvisa, jämlikhet m.m.

Jag funderade först på begreppet "buzzword" som på svenska tydligen ska översättas med "modeord". Men efter att ha tittat på Wikipedia-artikeln så insåg jag att begreppet inte fångar det jag är ute efter. Efter en stunds funderande fastnade jag i stället för begreppet "honnörsord".

De ölrelaterade honnörsord jag tänkte breda ut mig kring en smula är således balans och komplexitet, begrepp som jag ofta stöter på i olika diskussioner, såväl i.r.l. som på nätet. Ofta tenderar dessa att vara något av en diskussionsdödare; vem vill inte att ett öl ska vara balanserat och komplext? Men ändå har jag i dessa sammanhang ofta haft en vag känsla av att argumentet i grund och botten är svagt, men utan att ha kunnat sätta fingret på det direkt.

En viss eftertanke ger snart vid handen att problemet givetvis sitter i definitioner; vad menar personen i fråga med balanserad respektive komplex? Så låt oss nu skärskåda dessa begrepp ordentligt.

Balans

Det är knappast uppenbart vad ordet balans ska innebära för ett öl, men de flesta är nog överens om att det på något sätt innebär att de olika smakkomponenterna i ölet i mer eller mindre utsträckning uppväger varandra så att ingen komponent blir för dominant. Oftast avser man nog balansen mellan maltighet/sötma och humlighet/beska, och låt oss för enkelhets skull begränsa diskussionen till detta.

Trots denna avgränsning är begreppet fortfarande ganska brett tack vare formuleringen "mer eller mindre", vilket var helt avsiktligt. Jag ser nämligen ett spektrum av betydelser i begreppet "balanserat" för öl, där en ytterlighetsposition utgörs av att humlighet/beska och maltighet/sötma ska förekomma i samma utsträckning, medan en mer vidare variant tillåter antingen malt eller humle att dominera, fast balans ändå finns i den meningen att den andra komponenten finns där med en stöttande funktion.

Angående den mer vidare tolkningen, så kan man alltså tänka sig två fall (givet begränsningen till maltighet/sötma vs. humlighet/beska)

• Maltdominerade öl, där en viss humlebeska ändå stadgar upp ölet och hindrar det från att bli sötsliskigt. Jag tänker exempelvis då på dubbelbockar, skotska Shilling 80/- och 90, brittiska barley wine och även alkoholstarka belgare, i synnerhet de lite mörkare sorterna.


• Humledominerade öl, såsom IPA och dubbel-IPA, som ska ha en påtaglig humlearom och beska och företrädesvis vara ganska torra. På grund av den höga alkoholhalten har dessa ändock en tydlig maltighet som grund att stå på. Även den tyska pilsnern får anses vara humledominerad med en påtaglig torrhet, tydlig örtig humlighet och rejäl, hård beska. Ändå finns den sädiga maltigheten där och styr upp det hela.

Enligt den lite snävare varianten av begreppet "balans" är dessa öl alltså obalanserade. Man får givetvis tycka vad man vill, och ingen smak är mer rätt än andra, men jag kan tycka att det verkar lite trist att malt och humle alltid måste vara jämnbördiga. Jag uppskattar verkligen såväl humledominerade som maltdominerade öl.

Jag minns en diskussion på någon ölblogg angående Nynäshamn Dragets Kanal Dubbel-IPA, där jag med flera tyckte att den inte hade tillräckligt med humlearom och beska för att klassas som en dubbel-IPA. Naturligtvis ryckte någon ut och tyckte att denna öl var mycket mer balanserad än andra dubbel-IPA (och därmed bättre får man förmoda), varvid jag påpekade att en dubbel-IPA inte ska vara balanserad, utan det är humlen (och beskan) som ska spela förstafiolen (notera hur jag där använde begreppet i dess snävare form).


Komplexitet

Ännu mer grumligt är måhända begreppet "komplexitet". Jag ser det ofta användas för att försvara RateBeers bisarra top 50-lista där en överväldigande majoritet av ölen är av typen Imperial Stout. Dessa är ju så komplexa. Punkt.

Den mest direkta tolkningen av begreppet i ölsammanhang är att ölet innehånger många olika smaker. Och detta stämmer förvisso på Imperial Stout (och många andra ölstilar), även om jag kan tycka att de rostade aromerna tenderar att maskera humlearomer och andra aromer.

Men jag har svårt att se att "många smaker" i sig skulle vara något så entydigt positivt. Inom matlagning finns det många som propagerar för att man ska hålla sig till ett begränsat antal smakkomponenter. Om man komplicerar (sic!) sina recept för mycket blir det lätt en mish-mash av olika smaker.

Samma sak tycker jag gäller för öl; det är lätt att skapa ett "komplext" öl i denna triviala bemärkelse genom att slänga in en massa olika malt- och humlesorter, samt toppa med honung, någon form av oraffinerat socker och diverse kryddor. Men resultatet blir lätt en kakafoni med smaker som inte bildar någon slags sammanhängande helhetsupplevelse. Jag har har nog själv gjort mig skyldig till detta, i synnerhet när jag har bryggt starka, mörka belgare.

Men här närmade jag mig kanske just en förbättrad definition; endast "många smaker" räcker inte, utan dessa smaker måste samverka till en helhet, gifta sig, komplettera varandra. En del menar att komplexa öl har egenskapen att vissa av smakerna framträder tidigt, medan andra smaker smyger sig fram när man suttit med glaset en stund (eventuellt delvis en uppvärmningseffekt).

Med denna definition - som förvisso är mer subjektiv - kan jag instämma i att komplexitet är en i grunden positiv egenskap, om än inte det enda eller ens den viktigaste. Men jag instämmer inte alls i att Imperial Stout skulle vara den mest komplexa öltypen. Tvärtom tycker jag många exemplar är ganska enkelspåriga.

Till sist en uppmaning; nästa gång du tänker använda något av begreppen "balanserad" eller "komplex" (eller något annat honnörsbegrepp), fundera på vad du menar och vill säga, och förklara det gärna också för din tilltänkta publik. Och om någon annan använder dylika begrepp, kräv en precisering av vad som avses.

P.S. Någon som kommer på några andra honnörsord i ölsammanhang? D.S.