Resultat från SM

I ett tidigare inlägg försökte jag mig på att tippa hur det skulle gå för mina fyra öl i SM, http://fabrikorekstedt.blogspot.com/2011/04/fabrikorns-bidrag-till-sm-2011.html.

Nu har jag fått såväl protokoll som medalj, diplom och priser för ett av ölen som faktiskt vann silver. Vi börjar med själva resultaten, där min gissning ges inom parantes.

• Rollator dubbelbock 34 p (45) vilket väl var min största felbedömning. Några poäng rök säkert på grund av att en domare hade upptäckt svaga grönsakstoner vilket inte ska förekomma i en dubbelbock. Mer om detta längre ner.
• NZ Barley Wine 34 p (40) fick inga anmärkningar utöver att någon tyckte att den var lite för besk samt för kraftigt aromhumlad.
• NZ Extra IPA 34 p (30) underskattade jag alltså en aning. Den ansågs ha en aningen kärv beska vilket jag kan hålla med om. Någon anmärkte på grumligheten vilket också stämmer. Den underligaste anmärkningen gällde dock att alkoholhalten var för låg!
• Gammelöl fick 35 p precis som jag hade tippat. Detta räckte dessutom till silvermedalj vilket är lite förvånande då jag tidigare har haft flera öl över 40 p som inte har fått medalj. Men huvudklassen "Brown ale" som denna tävlade i har väl något lägre konkurrens än exempelvis klassen med Barley Wine och Imperial Stout.

Sammanfattningsvis får man väl säga att jag har nått en nivå där jag brygger öl utan större fel, men att jag får jobba hårdare för att få till fler riktiga toppöl. Ett sätt kan vara att brygga samma öl flera gånger och successivt modifiera receptet, exempelvis min dubbelbock som jag hoppas ska bli ännu bättre nästa år.

I denna process är återkoppling från erfarna öldomare väldigt värdefullt. Jag måste dock erkänna att jag blev lite besviken på domarprotokollen. Inte på grund av poängen utan snarare kommentarerna.

Till att börja med var många kommentarer smått oläsliga och kunde tydas endast med stor möda. Det mest problematiska är dock att de ofta inte känns särskilt upplysande eller användbara, och detta av två olika skäl.

En del kommentarer handlar endast om domarens egna smakpreferenser. Som exempel kan nämnas anmärkningarna på min NZ Barley Wine som jag redogör för ovan. Beskan låg inom det specificerade intervallet 50-100 IBU. I beskrivningen av öltypen står det att humlearomen får vara mycket hög. Detta är egentligen är helt okej; det är ju uppenbart att bedömningen inte enbart handlar om typriktighet, åtminstone inte när det gäller de högre poängen. Men det vore önskvärt om det framgick tydligare vilka kommentarer som gäller typriktighet och vilka som gäller mer allmänt personligt tyckande.

Det andra problemet gäller kommentarer om typriktighet och felsmaker, där endast en av domarna skriver om saken. Hur ska man tolka detta? Betyder det att det enbart är just denna domare som uppfattar avvikelsen, och att de övriga har en avvikande åsikt? Detta har stor betydelse anser jag. Om endast en av fyra eller fem uppfattar en felsmak så kan det ju antingen bero på att denna person är känsligare för just denna felsmak, eller helt enkelt har fel. Låt mig delgiva två exempel från mina protokoll.

Det första exemplet gäller grönsakstonerna i min dubbelbock. En av tre domare anmärkte på detta. Dessutom överfördes anmärkningen till sammanfattningen på förstasidan, vilket ger lite mer tyngd. Men det är fortfarande oklart om det rådde konsensus kring detta eller inte. Nu spelar detta ingen större roll egentligen. Jag har själv inte kännt några grönsakstoner men jag har däremot märkt (och oroat mig lite för) att jag har fått klenare kok med min portabla induktionsplatta än med min tidigare gasplatta. Visserligen kokade jag dubbelbocken i två timmar men det är ändå inte orimligt att en DMS-känslig person korrekt kan ha hittat grönsakstoner. Hursomhelst kommer detta förmodligen lösa sig när jag renoverar mitt kök i sommar och får en rejäl induktionshäll.

Mer oroande är däremot ett omdöme från en domarna om mitt Gammelöl; "Dofter är off och tyder på lätt/smygande infektion". Jaha? Ingen av de andra domarna säger något om detta, och inget står det på framsidan heller. Vad ska man tro? Det blev ju ändå 35 p och silver. Jag antar att det bästa att göra är att spara några flaskor och öppna efter sommaren. Då borde väl denna "smygande infektion" ha gett sig till känna lite mer ordentligt.

Brygd #83: Global IPA

En dubbel-ipa med humle från alla världens hörn är detta tänkt som. En sanning med modifikation förstås, eftersom humle enbart växer på en ganska begränsad del av jordytan. Men jag har ändå lyckats pricka in fyra världsdelar om man räknar generöst.

De humlesorter jag använde 100 g vardera av var

• Columbus, en amerikansk högalfa-sort som kan användas såväl som bitter- som aromhumle, och som ger lätt parfymiska toner med drag av svart te.
• Amarillo, en amerikansk humlesort med citrustoner som drar åt apelsin.
• Sorachi ace, en japansk humlesort som numer odlas i USA, och som ska ge tydliga toner av citron.
• Savinjski golding från Slovenien, som ger blommiga toner.
• Nelson sauvin från Nya Zeeland, som påminner om den vita druvan Sauvignon Blanc med toner av krusbär och nässlor.

Som bitterhumle använde jag enkom columbus, resten av humlen blandades i en stor skål. Låt oss kalla denna blandning för G5.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1078
• FG 1012
• Abv 8,7 %
• IBU 100+
• SRM 6 (gyllengul)

Malt:

• 6 kg pale ale-malt (maris otter)
• 500 g råsocker

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 62 C.

Humle:

• 20 g columbus i 90 minuter
• 140 g G5 i 20 minuter
• 200 g G5 vid kokslutet
• 140 g G5 i torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05

• vid 23-25 C i 5 dagar
• vid 22 C i 5 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (8/6)

Grumligt gyllenfärgad, medelstort vitt skum. Humledominerad arom med en del citrus och tropiska frukter, men det som sticker ut mest är toner av bittermandel och gråpäron. Efter att ha provat ett par sorachi ace-öl på Köpenhamnsmässan, så kan jag konstatera att det är just denna humlesort som dominerar, vilket är något överraskande.

Medelfyllig med måttlig kolsyra, torr med lite jordig beska, en del vaga alkoholtoner. Nja, detta blev en rätt medioker dubbel-ipa, och sorachi ace är en humlesort som jag främst tror passar i belgiska öl faktiskt. För dubbel-ipa ska jag nog hålla mig till amerikanska humlesorter framledes.

Fabrikörn vs. Drakens DIPA

Från början hade jag tänkt jämföra Fabrikörn's Globala IPA med Avery Dugan, fast eftersom den kom i en 65 cl-flaska - vilket lite grand försvårar att prova båda ölen samtidigt på egen hand - så blev denna jämförelse aldrig av. Men i augusti dök vinnaren av SM 2010 i Oppigårds version upp på Systembolaget; Drakens DIPA med recept av bl.a. min läromästare Rick Lindqvist. Den blir en bra jämförelse även om jag inte har några större förhoppningar om en seger.

När jag häller upp dem är skillnaden i färg slående; jag har tidigare sett Drakens DIPA som ett klockrent exempel på west coast style (D)IPA, men här framstår de orangea nyanserna ännu mer tydligt. Drakens DIPA innehåller nämligen ej försumbara mängder münchnermalt i receptet.

Detta framkommer ännu mer tydligt i aromen där Drakens DIPA har en tydligt kakig maltighet, medan malten i Fabrikörn's globala mest finns i bakgrunden för att stötta humlearomerna. Vilket som är att föredra är det dagsformen som avgör.

För det är i humlearomerna som den största skillnaden finns. Medan Fabrikörn's som sagts ovan domineras av sorachi's päronmandeltoner så är det apelsin och tropiska frukter som dominerar hos Drakens. Och jag föredrar nog det sistnämnda.

Den enda punkt där Fabrikörn vinner är beskan som har lite bättre bett. Men totalt sett viner Draken precis som väntat.

Fabrikörn - Omvärlden 11-10 således.

Brygd #82: Citrale

En annan citrale.

Namnet på denna öl - vilket den insatte förmodligen kan lista ut - kommer från den relativt nya och något hajpade amerikanska humlesorten citra. Som namnet antyder ska den ha tydliga citrustoner, vilket den har gemensamt med många andra amerikanska humlesorter.

Detta är alltså en så kallad Single Hop Ale, d.v.s. en öl med enbart en humlesort. I de flesta öl blandar man flera humlesorter för att få mer komplexitet, men på senare tid har det blivit lite av en trend att enbart använda en humlesort. Flitigast har Mikkeller varit med i dagsläget ungefär tjugotal sorter, samtliga bryggda på samma basrecept för en ipa på 7 %.

Till skillnad från de sistnämnda har jag valt att göra denna lite alkoholsvagare och inte så jättebesk. Tanken är att få ett lättdrucket men ändå smakrikt öl att sippa på under varma sommardagar. En svårighet med svagare öl är att de lätt kan kännas lite vattniga. Detta kan man komma runt på några olika sätt:

• Karamellmalt ger en viss fyllighet. Vill man inte ha karamellsötman och karamellfärgen finns det s.k. ljus karamellmalt som mest ger fyllighet och möjligtvis en viss sötma.
• Dextrinpulver innehåller långa sockermolekyler (dextriner) som inte jästen rår på och ökar fylligheten men ger inte någon märkbar sötma
• Ökad mäsktemperatur ger en vört med högre andel ojäsbara sockerarter (bl.a. dextriner) vilket ger ökad fyllighet och eventuellt viss sötma
• Omältade sädesslag ger extra fyllighet

Jag valde de två senaste sätten och använde 500 g havre samt mäskade vid 68 C i stället för mina 65 C som jag oftast brukar sikta på.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1,045
• FG 1,012
• ABV 4,3 %
• IBU 35
• SRM 5 (gyllengul)

Malt:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 500 g havreflingor

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 66 C.

Humle:

• 10 g citra i 60 minuter
• 20 g citra i 20 minuter
• 30 g citra vid kokslutet
• 40 g citra som torrhumling

Total koktid 60 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05

• vid 23-24 C i 7 dagar
• vid 22 C i 5 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (1/6)

Vi går direkt på jämförelse med en annan citra-öl, se nedan.

Nja (tillagt 8/6), jag klämmer in en liten passus om fyllighet. Den känns onödigt tunn, trots den låga alkoholhalten. Jag tror att en sådan här öl kan behöva lite tyngre maltprofil med facit i hand. Några kilo münchnermalt kanhända? Något att överväga till nästa års sommaröl.

Fabrikörn vs. St Eriks Pale Ale (1/6)

Ölen i St Eriks-serien bryggs av biologen, öldomaren och hembryggaren Jessica Heidrich. Hur det är med hennes meriter som biolog ska jag låta vara osagt, men som såväl hembryggare som öldomare är hon högt aktad med åtskilliga SM-medaljer och uppdrag i SHBF:s domarkommitté.

Hennes kommersiella öl har dock fått ett något blandat mottagande. Vissa tycker ungefär som undertecknad att de är mycket välgjorda men kanske aningen tråkiga. Somliga verkar reta sig på att St Eriks-ölen ständigt kvalar sig in till Systembolagets lanseringar samtidigt som andra svenska mikrobryggare misslyckas.

St Eriks Pale Ale (SEPA) är påpassligt nog också humlad enkom med citra, och har en alkoholhalt på 4,5 % vilket gör den till ett perfekt motståndare.

När jag häller jag upp ölen inser jag att Citrale nog måste vara den ljusaste öl jag någonsin bryggt, möjligtvis med undantag av mina två witbier. Den har just den har ljusa mjölkgula nyansen med dragning åt grönt som man hittar i just belgiska veteöl. SEPA är mer gyllengul med dragning åt bärnsten.

SEPA har en mer komplex arom med en brödig maltprofil med dragning åt biskvier, och en lite återhållsam citrushumleton med en aning krusbär. Fabrikörn har mer karaktären av humlejuice med påtagliga toner av tropiska frukter och krusbär, och med malten bara som en stöttande grund.

SEPA är aningen mer fyllig, och har samtidigt lite mer restsötma och bättre häng i efterbeskan.

Detta var kanske den jämnaste matchen hittills; fyllighet, komplexitet, balans och skön beska mot en renodlad fruktig humlesmak? Jag går på det senare med minimal övervikt.

Fabrikörn - Omvärlden 11-9 således.

Om vaskning av öl i allmänhet, och av hembrygder i synnerhet

I brist på nya hembrygder att skriva om ska jag i stället göra skäl för bloggens namn och dela med mig av just en liten betraktelse.

Ämnet för dagen är det mytomspunna fenomenet vaskning. Enligt sägnen uppstod fenomenet när stekarna ä.k.s. bratsen inte längre fick ägna sig åt sin hobby att spruta champagne på sina favoritkrogar i Båstad och Visby. I stället skulle man då ha börjat beställa in champagne för att sedan be personalen att vaska den, d.v.s. hälla ut den i vasken. Bara för att man kan.

Det är oklart i vilken utsträckning - om någon - detta har förekommit, se t.ex. den här artikeln. En kvalificerad gissning är att det har skett någon enstaka gång och därefter har djungeltelegrafen gjort sitt.

Bland ölnördar är dock vaskning ett högt reellt fenomen. Man har helt enkelt mer öl som man vill prova än vad man klarar av med hälsan och figuren i behåll, och den enklaste lösningen är då att det som inte håller måttet åker ner i vasken. Detta är dock inte helt okontroversiellt.

I en forumtråd på RateBeer ondgjorde sig en skribent över detta beteende; hur omoraliskt det var med tanke på det slit och engagemang som den stackars bryggaren hade plöjt ner i dessa vaskade droppar. Och för att inte tala om hur irrationellt det var med tanke på de pengar som vaskaren hade spenderat.

Men här gjorde i själva verket den indignerade forumdebattören sig själv skyldig till det högst irrationella men ack så vanliga tankefelet sunk cost fallacy. Pengarna, likväl som bryggarens insats, är ju redan satsade, och är helt irrelevanta för beslutet att dricka upp den aktuella ölen eller inte.

Samma problematik ställs man inför som hembryggare. Man har klurat på ett recept, köpt in ingredienserna, ägnat 5-6 timmars arbete på bryggdagen, samt ytterligare två timmar vid flasktappningen. Efter att ha skänkt lite flaskor till vänner, A-lagarna på Olskrokstorget samt kidsen på Stig Center brukar jag ha en back kvar för eget bruk. Med knappt 20 satser per år är detta en avsevärd mängd öl att konsumera, vilket tillsammans med all annan öl man vill prova blir en övermäktig uppgift.

Lösningen blir förstås att vaska delar av produktionen, vilket inte är helt enkelt. De psykologiska mekanismerna bakom de sjunkna kostnaderna är starka även om man är medveten om dem, och att vaska sina älskade hembrygder är således inte det lättaste. Men det löser sig ändå av sig självt på något sätt. De hembrygder man är nöjd med går ganska snabbt åt, medan de mediokra har en tendens att bli stående. Och när de har stått länge nog blir det lite lättare att hälla ut dem.

Min senaste vaskning var Wit IPA; det var inget större fel på den, men jag var inte jätteförtjust i den och det fanns alltid något annat som lockade mer. Så när jag hade drygt halva backen kvar och behövde flaskor för tappning av min Grosspils så blev det Ryaverken nästa.

Om man ska sia om kommande vaskningar så känns det som att den senaste versionen av NZ Strong Ale ligger pyrt till. Inte för att den är dålig på något sätt, men den är klart sämre än tidigare versioner, och den har haft marginell åtgång.

En mildare version av vaskning är att man öppnar en flaska, dricker hälften för att konstatera att "ja, den här var ju OK men lite trist", varefter alkoholhalten i Göteborgs avloppsvatten höjs en aning. Hembrygder som ligger i riskzonen för detta är Kotbüsser samt Gammelöl.

Fabrikörns bidrag till SM 2011

I onsdags var jag och lämnade in fyra öl till årets SM. Nedan ska jag försöka mig på att tippa hur det kommer gå för dem. Eftersom jag och domarna brukar vara ganska överens om mina öl så borde nedanstående kunna stämma ganska bra. Det är bara att beväpna sig med tålamod tills 7 maj.

Rollator dubbelbock

Enligt Reza på 3 små rum så borde denna vinna guldmedalj (i sin klass förmodar jag att han menar). Dels litar jag på hans omdöme, dels är jag väldigt nöjd med denna själv, och vågar därför sticka ut hakan och gissa på att den hamnar på 45 poäng.

NZ Barley Wine

Denna mötte visst jubel på en Barley Wine-provning för ett tag sedan. Jag är ganska nöjd med den själv, och gissar därmed på att poängen blir cirka 40.

Gammelöl

Jag har svårt att se några större fel med denna öl, men samtidigt tycker jag inte att den blev sådär fantastisk heller. Poängen borde då hamna runt 35.

NZ Extra IPA

Jag tror i princip på receptet här, men jästen var inte helt pigg och ölen har fått en lite alkoholisk ton. Jag gissar på 30 poäng.

Brygd #81: Kvadruppel

En kvadruppel i tysk stil med pik.

Jag skulle kunna skriva en riktigt lång inledning om detta öl för att reda ut vad en quadrupel är för något, men det skulle kräva en del grävande i källor och det orkar jag inte. I stället blir det lite korta fakta direkt ur närminnet.

Trappistmunkar och andra klosterbryggerier brygger ofta öl med benämningarna enkel, dubbel, tripel och quadrupel i ökande alkoholstyrka. Dessutom har vissa andra smakegenskaper kommit att förknippas med dessa benämningar. Man kan i grova drag sammanfatta dem så här:

• Enkel är en med belgiska mått mätt ganska svag ljus eller halvmörk öl med alkoholhalt 4-6 % som dricks av munkarna själva. En del av dessa kan vara svåra att få tag på. Alternativa benämningar är singel, patersbier eller märkligt nog extra.
• Dubbel är mörkare och starkare (6-8 %), kan vara halvsöt, med karamelliga och fruktiga toner. Kallas även prior av exempelvis S:t Bernardus.
• Tripel är ljus, stark (8-10 %), med toner av marsipan och kryddor (oftast från jästen men ibland även från tillsatta kryddor).
• Quadrupel är mycket stark (>10 %), halvmörk med mycket fruktiga toner. Alternativ benämning är abt.

Exempel på det sistnämnda är La Trappe Quadrupel och den fantastiska S:t Bernardus Abt. Det var för övrigt Koningshoefen som var först med att använda termen quadrupel.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1098
• FG 1020
• Abv 10,2 %
• IBU 30
• SRM 16 (kopparfärgad)

Malt:

• 3 kg pale sle-malt
• 1 kg vetemalt
• 1 kg biskvimalt
• 1 kg aromatisk malt
• 1 kg råsocker
• 700 g havregryn
• 300 muskovadosocker

Infusionsmäskning vid 63 C i 60 minuter.

Humle:

• 10 g magnum, 60 minuter
• 60 g styrian golding, 20 minuter

Total koktid 80 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1762

• vid 22 C  i 10 dagar
• vid 21 C i 11 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 7 g/l

Bedömning (29/8)

Jag hade visst glömt av att bedöma denna, men bättre sent än aldrig. Den är brunröd åt kastanjehållet, lätt grumlig, med ett lite tunt och kortlivat skum. Nötig arom med den här lite jordiga, anisaktiga tonen som jag har känt i många öl på sistone (Belgisk IPA t.e.x) och som jag misstänker härrör från ett alltför frikostigt användande av biskvimalt. Halvstor kropp med måttlig kolsyra. Torr till halvtorr med halvstor beska.

Ingen höjdare direkt, och jag tror att det är just biskvimalten som är boven. Lite sämre utjäsning tror jag skulle göra susen också.

Fabrikörn vs. St. Bernardus Abt (4/10)

St. Bernardus Abt (SBA) är mitt favoritöl alla kategorier; den är mitt enda 5.0-öl på RateBeer, tätt skuggat av Westvleteren 12 på 4.9. Nåväl, ska man förlora kan man lika gärna göra det stort.

Båda ölen är halvgrumligt rödbruna med beige skum, fast det sistnämnda är såväl större som krämigare hos SBA.

Mot fabrikörns lite nötiga rostade arom med ton av anis framträder den härliga fruktigheten hos SBA tydligt, med toner av plommon, smultron och en aning mandel.

Även munkänslan är lite krämigare hos SBA.

SBA har en perfekt lätt sötma som matchas väl av en mild beska. Fabrikörns är aningen torrare med likartad beska.

SBA vinner inte helt oväntat på alla punkter. Fabrikörn - Omvärlden 11-11 således.

Brygd #80: Belgisk IPA

Mitt hembryggande kommer alltmer gå mot att brygga öltyper med låg eller obefintlig tillgänglighet (inkluderat öltyper som inte finns). En sådan öltyp är Belgisk IPA, d.v.s. en öl med belgisk jästkaraktär samt hög beska och humlearom. De enda dylika öl som har funnits hos Systembolaget är XX Bitter som har dykt upp ett par gånger som tillfällig nyhet, Dugges Wallonia 2007, Duvel Triple Hop samt La Chouffe Houblon.

Två svåra val ställs man inför när man ska brygga en belgisk IPA. Dels vilken jäst man ska använda, och dels om man ska använda amerikansk eller europeisk humle, eller en kombination. På jästsidan valde jag mellan Wyeast 1762 (Rochefort) och Wyeast 1214 (Chimay). Valet föll på den förra då jag kan tycka att Chimay-jästen kan ha lite väl mycket tuggummi-fenoler.

På humlesidan valde jag europeisk humle, då jag med erfarenhet från tidigare försök gärna skippar citrus- och tallbarrstoner i kombination med belgiska jästtoner. Det blev styrian golding och saaz, de två kanske vanligaste humlesorterna i belgiska öl.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1060
• FG 1013
• Abv 6,2 %
• IBU 50
• SRM 10

Malt:

• 3 kg pale ale-malt (Maris Otter)
• 2 kg pilsnermalt
• 1 kg biskvimalt

Infusionsmäskning vid 65 C i en timme, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 63 C.

Humle:

• 20 g magnum, 60 minuter
• 30 g saaz, 20 minuter
• 30 g styrian golding, 20 minuter
• 40 g saaz, vid kokslutet
• 40 g styrian golding, vid kokslutet
• 30 g saaz, torrhumling
• 30 g styrian golding, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1762

• vid 22 C i en vecka
• vid 22 C i en vecka

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med sråsocker, 6 g/l

Bedömning (6/5)

Vackert kopparfärgad med ett smutsvitt skum.

Det som först slår mig är en tydlig jordig ton med dragning av lakritsrot och anis som jag inte är helt förtjust i. Jag misstänker att den härrör från jästen, och den påminner lite om tonerna jag fick från Danstar-jästerna i vintras. Förutom denna jordighet finns det nötiga och lätt fruktiga toner, samt gräsig och örtig humle. Relativt torr med en påtaglig men behaglig beska.

Inte riktigt vad jag hade tänkt mig, åtminstone inte vad gäller den belgiska jästkaraktären. Jag har dock använt denna jäst förut med goda resultat, så jag är lite förbryllad över den här jordiga tonen. Det kan förstås vara någon annan källa än jästen, men eftersom jag inte har känt detta exempelvis i mina "tyska" öl som jag bryggt under våren så känns ändå jästen som den troliga källan.

Nåväl, ganska gott blev det trots allt. Något att fundera på inför eventuella framtida likna de brygder är - utöver jästen - användandet av biskvimalt. Åtminstone i sådana här mängder. Det blev kanske lite väl mycket nötighet.

Fabrikörns vs. XX Bitter (11/5)

De Ranke Brouwerij är ett relativt nytt belgiskt bryggeri som jag är rätt förtjust i. Man gör inte så jättemånga olika ölsorter; förutom ett par riktigt bra suröl så är ett genomgående tema att man gör klassiska belgiska öl med jästig karaktär fast med mer humle än vad som är brukligt. Deras flaggskepp är XX Bitter vilket som namnet antyder har en rejäl beska.

Redan vid upphällningen inser jag att detta kommer vara som att jämföra äpplen och päron. Fabrikörns Belgiska IPA framträder som väldigt mörk jämfört med XX Bitters halmgula färg.

Även på smakfronten är ölen väldigt olika, där XX Bitter har kryddiga fenoler, örtig humle och en skönt läcker beska med långt häng. Fabrikörns jordiga och nötiga toner övergår i en lite mildare beska och inte riktigt lika torr avslutning.

XX Bitter är helt enkelt ett fantastiskt gott öl som Fabrikörns Belgiska IPA står sig slätt mot utan att vara dåligt på något sätt.

Fabrikörn - Omvärlden 10-9 således.

Experiment: Orval-jäst (14/5)

Vid flasktappningen korkade jag upp en Orval och tillsatte bottensatsen till de sista fem litrarna och rörde om.

När jag häller upp denna brettanomyces-spetsade variant bredvid originalet (Orval alltså) är det slående hur lika de är till utseendet. Fabrikörns är lätt grumlig, i övrigt är de i stort sett identiska.

Fabrikörns har utvecklat en tydlig brettanomyceston, som faktiskt inte är helt olik den jag fick med mina oavsiktliga brett-öl för ett drygt år sedan. Orval själv har mer tydlig brettkaraktär, som också känns bättre integrerad med övriga smaker.

De här jordiga tonerna som finns hos Fabrikörns Belgiska IPA passar inte helt in i bilden, men trots detta var det intressant experiment med ett ganska lyckat resultat.