fredag 31 januari 2020

Muscovadik



Lambik är det generella samlingsnamnet för de spontanjästa ölen från Pajottenland. Från dessa kan man skapa en massa olika lambikprodukter; blandad lambik (geuze), fruktlambik (kriek och frambooz/framboise), torrhumlad lambik m.m. En udda fågel är faro; lambik blandad med farinsocker. Ett skäl till att den är så ovanlig är att den på grund av den stora mängden socker svårligen låter sig flaskas med mindre än att man pastöriserar den, vilket nog många lambikproducenter drar sig för. I stället hittas den oftast på fat nära producenten där den dricks upp innan sockret har hunnit börja jäsa.

En variant är vore dock att låta sockret faktiskt jäsa ut innan man paketerar. Då försvinner sötman, och kanske även en del smakämnen (ut genom jäsröret), men jag blev sugen att testa. Och då inte med farinsocker utan mörkt muscovadosocker. I samband med att jag blandade min senaste p-geuze så pytsade jag i två paket mörkt muscovadosocker i en tolvliters Better Bottle, och fyllde på med en halv sats lambik som hade blivit över, samt några gram Lalvin EC-1118.

Sedan väntade jag. Och väntade. Men inget hände på en två veckor. Jag insåg att sockret kanske hade löst sig dåligt så jag tappade över ölet på en glasdamejeanne. Och mycket riktigt; det låg fortfarande mycket olöst socker på botten. Med diverse handgrepp lyckades jag lösa upp sockret i vätska, på med ölen och ytterligare lite EC-1118 och så blev det mer väntan. När ytterligare en vecka hade gått utan någon aktivitet och SG fortfarande låg på 1,030 så började jag så sakta acceptera att det kanske inte skulle börja jäsa. Och inte mig emot; det var faktiskt rätt gott med sötman som balanserade syran fint.

För ett kort ögonblick tänkte jag tanken att faktiskt flaska den som den var; varför skulle den börja jäsa nu när det inte hade hänt något på drygt tre veckor? Men något inom mig stretade ändå emot att flaska något på SG 1,030 med mestadels enkla sockerarter, och jag började i stället överväga att servera den direkt från kärlet vid SM. Men knappt hade jag tänkt den tanken förrän det började pluppa intensivt i jäsröret. Efter ytterligare knappa två veckor hade det jäst ner till 1,006 och det var hög tid att flaska.

Data:
  • Volym 12 l
  • OG 1080
  • FG 1,006
  • ABV 10,3 %
Blandning:
  • 12 l sats 24
  • 800 g mörkt muscovadosocker
  • 72 g bitsocker
Provsmakning 2020-04-18:

Jag har naturligtvis provsmakat denna flera gånger, men av någon anledning glömt att skriva ner en bedömning. Men tack för påminnelsen i kommentarerna, och bättre sent än aldrig.

Färgen är lite murrigt mörkt bärnstensfärgad, med en dragning åt rött.

Aromen är mycket präglad av basölen, men muscovadosockret gör sig gällande med lite karamelliga och murriga toner. Det finns också en lite gummiaktig ton som jag inte kände innan jäsningen av sockret hade dragit igång. Inga spritiga toner kan jag förnimma.

Avslutningen är torr, med en tydlig lätt vinägeraktig syra som bränner till, kanske i samarbete med alkoholen.

Det smakar ganska mycket som sådana här starka amerikanska rödsurisar som jag inte är helt förtjust i. Och faktum är att jag hellre hade sett att muscovadosockret aldrig hade jäst ut; det var betydlig godare innan. Men ett intressant experiment var det, och fullt drickbart i små mängder.

2 kommentarer:

  1. Wow! Hur smakade den när det blev så starkt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hade visst glömt att lägga in en smakbeskrivning, det kommer snart.

      Radera