Årets surölshöjdpunkt är att få blanda en ny pseudo-geuze. Tidigare år har det varit ganska stor variation mellan de olika aktuella satserna, såväl vad gäller färg som pH, OG, syra och smak i största allmänhet. Men då min metod har konvergerat mot något standardiserat de senaste två åren så var skillnaderna mindre denna gång. Det enda som stack ut var sats 14, som är den enda jag har fermenterat med en kommersiell laboratoriekultur. Jag funderade länge på hur jag skulle använda den. Men till slut kom jag fram till att den nog skulle kunna fungera som ett komplement i små mängder i en geuze. Utöver de 5 l som jag använder nedan kommer resterande användas för att toppa upp Brasse, alternativt hamna i någon fruktlambik.
Efter initialt ha varit ganska skeptisk till behovet av gammal och oxiderad humle har jag på sistone börjat bli något mer positivt inställd.Jag kommer inom kort börja använda mina påsar som står och oxiderar ovanför skåpen i köket fullt ut i en bryggning, men för denna tappning testade jag att torrhumla med 10 g i en av de ingående satserna. Eventuellt kommer jag skala upp detta något till nästa års version. För att mildra syran tillsattes även en dos kalciumkarbonat.
Data:
- Volym 27 l
- OG 1056
- FG 1010
- Abv 6,0
- pH 3,04
Blandning:
- 5 l sats 13
- 5 l sats 14
- 5 l sats 16
- 12 l sats 21
- 10 g tre år gammal lågalfahumle
- 1 msk kalciumkarbonat
- 162 g bitsocker
Bedömning 2017-02-04:
Gyllengul med ett rejält vitt skum som dock dör ut fort.
Fruktig arom med toner av äpplen och grapefrukt. Lite multna toner och en gnutta svavel. Jag tycker mig också känna en slags örtig, jordig ton från humlen. Kanske känner jag den för att jag vill att den oxiderade humlen ska ha påverkat. Jag kan definitivt dra med dubbelt så mycket oxiderad humle nästa år i alla fall.
Kolsyran är pärlande, avslutningen är torr med en viss beska och en påtaglig med ändå rimlig syra som gärna får vara snäppet lägre.
Men gott är det ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar