Ekfatet Brasse - andra fyllningen

Ett knappt år efter den första fyllningen hade Brasse-ölet i september utvecklat såpass med syra att vi tyckte det var hög tid för ett första uttag av 100 liter samtidigt som vi fyllde på med ny vört.

Påfyllning

Vi fyllde på med 10 l lambikvört vardera. För att få lite mer färg var grundreceptet modifierat till

• 3 delar pilsnermalt
• 2 delar vetemalt eller omältat vete
• 1 del münchnermalt eller liknande

För egen del hade jag 2,5 kg wienermalt liggande som jag vann på Amylases sommarölsträff 2015, så tillsammans med en av de andra medlemmarna bryggdes en variant på detta, 1 kg vetemalt samt 2 kg pilsnermalt.

Uttag

Efter en hel del diskussioner och ändringar så hamnade vi slutligen på följande produkter:

• 40 l tappades som en helt ren version
• 20 l torrhumlades med amarillo och nelson sauvin, 100 g vardera
• 20 l smaksattes med 5 kg gula plommon i 6 veckor
• 20 l smaksätts med 6 kg rieslingdruvor i 6 veckor

Bedömningar

För tydlighetens skulle så gäller nedanstående smakbedömningar första uttaget som alltså gjordes i samband med den andra fyllningen.

Ren

Den rena är nog min personliga favorit. Den har en bra fruktighet med subtila stalliga toner och en fin ekfatston som möjligen är lite för tydlig. Syran är ganska hög men något lägre än hos mina egna p-lambikar vilket jag ser som en fördel. Ett mycket gott öl, och för egen del ser jag gärna att en ännu större andel lämnas oförändrad vid framtida tömningar.

Torrhumlad

Enligt mina tidigare erfarenheter så är torrhumlad lambik gott. Det blir en intensiv fruktighet där framför allt citrustonerna framhävs. En vis teaktig gräsighet blir det som möjligen drar ner omdömet något.

Plommon

Det finns en tydlig fruktighet i denna, men jag vete fasen om jag hade prickat att det är plommon vid en blindprovning. Vid flasktappningen hade den en avsevärt tydligare plommonarom med en liten smörig ton. Nu har i stället en lätt fenolisk ton utvecklats. Gott är det hursomhelst.

Riesling

Precis som för plommonvarianten har denna en ganska generisk fruktighet vars ursprung man knappast skulle kunna gissa på ett blindtest. Till skillnad från plommonvarianten så är det en väldigt ren fruktighet utan några störande fenoler.

Sammanfattning

Totalt sett så får vi vara nöjda med detta första släpp av Brasse-produkter. Vi har lyckats hålla ättiksyran stången, och med ett inte alltför surt grundöl funkar det bra med olika bär- och frukttillsatser, även om de vi använde inte var överdrivet syrliga. Om jag ska rangordna de olika så blir det nog enligt följande

1. Grundölet
2. Riesling
3. Torrhumlad
4. Plommon

Vid nästa uttag kommer ekfatstonerna sannolikt vara lite diskretare också. Om jag fick bestämma skulle 60 % tappas som grundöl och resten som två olika smaksatta varianter. Men det får bli lite polsk riksdag kring detta när det lider.

Uppdatering 2016-03-25

På skärtordagen samlades delar av gänget i Spritköket för en genomprovning av samtliga varianter. Det hade hänt en del, och framförallt med de två fruktade versionerna. Rieslingvarianten hade utvecklat toner av skifferlera - ibland brukar de beskrivas i termer av petroleum - som är så typiska för tysk riesling. Detta var absolut ett positivt tillskott vilket man inte kan säga om plommonvarianten. Här hade plommonen kommit fram igen, fast mer som någon slags kokad variant, typ plommonkompott. Det är fortfarande ett okej öl, men inte mer än så. De två övriga var sig ganska lika, och jag skulle nog säga att den inbördes ordningen ovan fortfarande gäller. Dock har plommonvarianten hamnar obönhörligt sist på behörigt avstånd från övriga, och rieslingvarianten har närmat sig den rena och flåsar denna i nacken.