Om öltyper

Världens öltyper enligt Pelle Stridh.

Ett ämne som ständigt dyker upp i diskussioner kring öl är öltyper, eller ölstilar som man också säger. Grovt tillyxat finns det två diametrala ståndpunkter. I den ena ringhörnan har vi synpunkten att öltyper är jätteviktiga och att öl måste bedömas utefter sin specifika öltyp; att hävda att Budweiser är en kass öl är okunnigt eftersom den är gjord för att vara en internationell/amerikansk lager, lättdrucken, utan större felsmaker och läskande. I andra ringhörnan har vi dem som hävdar att öltyper är helt irrelevanta eller ointressanta, och en öl ska bedömas för vad den är; är den god så är den det oavsett vilken öltyp som den anses tillhöra. De flesta intar väl en hållning någonstans mittemellan eller utanför, och min egen inställning är vad detta inlägg kommer handla om.

Det ligger djupt i människans natur att kategorisera, generalisera och systematisera, och öltyper kommer rimligtvis alltid finnas i någon form. Öltyper är - trots alla brister som finns med gränsdragnings-problem och liknande - i grova drag ett praktiskt verktyg för att prata om öl. Har jag bryggt ett hyfsat ljust öl med någon överjäst och med måttliga mängder malt och humle så kan jag till andra ölintresserade människor säga att jag har bryggt en pale ale, och de kommer få en ganska bra uppfattning om ölet ifråga.

Ett sammanhang där öltyper spelar en viktig roll är vid domartävlingar, såsom SM i hembryggning och diverse ölfestivaler där man vill ha möjligheten att utse medaljörer inom olika grenar. Här är det relevant med ganska väl specificerade och avgränsade ölstilar á lá BJCP eller SHBF; den bryggare som skickar in ett eller flera bidrag känner (förhoppningsvis) till ölstilens specifikation och kan rätta sig därefter.

I praktiken är ölstilar dock inte så välordnade utan snarare diffusa, med tiden varierande, överlappande och ej uttömmande. I grunden finns det ett antal kontinuerliga parametrar såsom alkoholhalt, mörkhet, beska, restsötma, och utöver detta diverse smak- och aromegenskaper som inte ens låter sig kvantifieras. I denna komplexa tillståndsrymd blir ölstilar snarare någons slags kluster till vilka man kan associera vissa öl men långt i från alla. Så länge man är medveten om dessa brister tycker jag dock att ölstilar har sin givna plats i den birologiska diskursen. Dessutom har ölstilar ofta intressanta anknytningar i tid och rum; de har vuxit fram på grund av teknisk utveckling, lokala förhållanden och politiska beslut. Så att lära sig om ölstilar innebär att lära sig mer om såväl ölhistoria som bryggtekniker.

På sistone har jag dock alltmer tyckt mig se en överdriven fokusering på ölstilar i olika sammanhang. Det kan dels vara hembryggare som är överdrivet ängsliga att passa in sina öl i exempelvis SHBF:s mallar, utan att ha för avsikt att tävla i SM. I stället för att ta ölstilar som en utgångspunkt kring vilken man spinner sina recept i en riktning man själv önskar.

Det kan också handla om märkliga och förvirrade diskussioner kring vilken öltyp en viss öl tillhör. Allra mest påtagligt blir det när det är belgiska öl som diskuteras. Jag har tidigare skrivit om saken här, och den refererade inlagan av Joris Pattyn är särskilt relevant i sammanhanget. Belgiska bryggare tar allmänt ölstilar med en klackspark, och när ett öl benämns med exempelvis "Brune" är det i första hand för att ge en indikation på färgen och inte att den ska följa någon mall i övrigt. Likaledes kan man ange vörtstyrkans härad med någon av benämningarna "Enkel", "Dubbel" eller "Tripel", även om det så småningom har associerats andra attribut på just dessa benämningar, som att en tripel ska vara ljus.

Att trappistbryggeriet De Koningshoeven döpte ett av sina öl till "Quadrupel" bör således i första hand ses som att man ger en fingervisning om ölets vörtstyrka snarare än att ölet skulle definiera en ny ölstil. Därför blir det lite märkligt när man - vilket jag har sett - diskuterar huruvida Westvleteren 12 är en "Quadrupel" eller en "Belgian Strong Dark Ale". Eftersom den förvisso är (1) belgisk, (2) stark, (3) mörk och (4) överjäst, är det väl rimligen högst relevant att betrakta den som en "Belgian Strong Dark Ale". Men varför man ska hänga på epitetet "Quadrupel" på den undandrar sig min förståelse.

Något annat som jag har svårt att förstå är tanken att öl ska betygsättas utifrån sin tilltänkta öltyp i andra sammanhang än de som jag diskuterade ovan i tredje stycket. Diskussionen dyker upp i forumet på RateBeer med jämna mellanrum och jag har alltid tyckt att argumenten för "rating to style" är väldigt svaga. Utöver gränsdragningsproblem och liknande så bryr sig ju många bryggare  inte om öltyper i någon större utsträckning, och brygger lite som man känner för. Att då bedöma dessa alster utifrån någon mall eller specifikation blir för min del bara krystat. Och även om bryggare benämner ett öl som "IPA" så är det inte alls säkert att hans uppfattning om vad en ipa skall vara överensstämmer med min eller någon annans. Jag har druckit åtskilliga öl med benämningen "IPA" på etiketten, som jag tycker inte har levt upp till idealen för en ipa. Ibland har det ändå varit goda öl, och ibland inte, och jag har försökt betygsätta ölen därefter oavsett vad det står på etiketten. Möjligtvis kan man se benämningen "IPA" på etiketten på ett sådant öl som vilseledande marknadsföring, men varför det borde påverka mitt betyg kan jag inte begripa.

Ett annat argument som ibland anförs i favör för "rating to style" är att detta är det enda sättet för lättare ölstilar som exempelvis pilsner att hävda sig. Detta är för mig ett ännu konstigare argument. Till att börja med så har jag med många andra inga problem med att ge höga betyg till en pilsner; jag har 3 stycken på min topp 50-lista på RateBeer. Nu har jag förvisso ännu fler starka belgare exempelvis, så jag kan knappast helt rentvå mig från att ha en viss fäbless för kraftigare öl. Men då kommer min huvudinvändning påpassligt: om man tenderar att tycka bättre om kraftigare öl än lättare, varför ska det inte genomsyra ens betyg? RateBeers topplista är ofta i skottgluggen eftersom den är så extremt enkelspårig med en överväldigande majoritet imperial stout, dubbel-ipor och barley wine, och så några suröl och (starka) belgare. Men det är ju uppenbarligen så medlemmarna tycker, så varför skulle inte listan återspegla det?

Sammanfattningsvis: öltyper är ett bra verktyg för att diskutera öl, men de bör inte tas på för mycket allvar.