Mina favoritbelgare

Platsade ej på listan, även om två av tre är riktigt bra.

Det har blivit och kommer bli en del belgofila inlägg här på bloggen under året. Kanske beror det på en viss abstinens över att senaste besöket till detta ölmecka är snart två år tillbaka i tiden. Som om man skulle behöva motivera att skriva inlägg med fokus på Belgien. Eftersom en viss semesterlättja har börjat infinna sig blir det ett banalt och lättuggat inlägg; en klassisk topplista.

Eller flera listor snarare. Jag valde att dela upp den belgiska ölfloran baserat på Joryn Pattyns ölstilskrönika kompletterat med två surölskategorier. Witbier & saison hamnar under kategorin ljusa belgare, medan Orval är i en egen klass i dubbla bemärkelser och hamnar utanför listorna. Eller nej, den får komma med på den avslutande övergripande topplistan.

Innan vi drar igång vill jag påpeka att jag har uteslutit one-offs och vita valar. Inte för att någon av dylika som jag har provat skulle platsa på listan, de är ofta gravt överskattade. Undantaget är möjligen Lindemans Loerik som jag i ett utslag av oförstånd bara köpte en endaste flaska av då den dök upp på Systembolaget 2007. Ölen som listas nedan går samtliga att få tag på med en rimlig ansträngning, som i värsta fall innebär att åka till bryggeriet.

Lambik

Under denna kategori lägger jag alla produkter från lambikproducenterna; ung och gammal oblandad lambik, geuze, faro och olika fruktlambikar. Det finns många brukslambikar som är i princip lika bra men nedanstående är ändå de jag helst häller i mig. Som synes finns inga fruktlambikar med. Även om en välgjord kriek kan vara vansinningt gott, och färsk Fou Foune fantastiskt fräscht, så föredrar jag de rena varianterna.

1. Cantillon Grand Cru Broucsella. En underbar gammal lambik med fina träfatstoner. Lyckligtvis är den inte hajpad som Fou Foune eller Lou Pepe-ölen och brukar alltid gå att få tag i på bryggeriet.
2. Drie Fonteinen Golden Blend. Snäppet vassare än den ordinarie Oude Geuze, och vansinningt gott.
3. Cantillon Geuze Bio. Den bästa brukslambiken.

Oud bruin & flamländska rödöl

Denna surölskategori är inte en favorit på samma sätt som lambik. Men nedanstående dricker jag gärna när tillfälle ges.

1. Rodenbach Grand Cru. Fantastiskt gott med väl avvägd vinägerton.
2. Liefman Goudenband. Mustigt och vansinnigt gott.
3. Duchesse de Bourgogne. Lättdrucket men med väl avvägd sötma och syra.

Ljusa belgare

Det här är något av en favoritkategori för egen del. Avsaknaden av specialmalt och mörk sirap gör att jästaromerna och i förekommande fall även humlen får komma fram. Samtidigt är de inte så alkoholtunga utan ofta ganska lättdruckna och uppfriskande. Det var närmast ett omöjligt uppdrag att välja tre favoriter här, och till min stora bedrövelse tvingades jag utelämna fantastiska öl som S:t Bernardus Extra, Tongerlo Blonde, Taras Boulba och Dupont Saison.

1. Westmalle Extra. Namnet till trots så är detta det alkoholsvagaste ölet i Westmalles produktportfölj men ändock det bästa. Här får verkligen jästen komma till sin rätt.
2. Westvleteren Blond. Ett underskattat öl i skuggan av sin mörkare och starkare broder tolva.
3. De Ranke XX Bitter. Ett fantastiskt uppfriskande men samtidigt komplext öl. En modern klassiker.

Ljusa starka belgare

Tyvärr tycker jag de ljusa belgarna tappar en del av finessen och poängen när man skruvar upp alkoholstyrkan. Alkoholen slår lätt igenom en smula, exempelvis i det av många andra så hyllade Westmalle Tripel. Eller Duvel. Ett annat hyllat öl i kategorin är Tripel Karmeliet som jag inte har så mycket till övers för; kvalmigt, sött. De Ranke Guldenberg är en bubblare men får ändå ge sig.

1. Chimay Blanc. Snygga estrar och tuggummifenoler. Finns tyvärr inte på bolaget längre, men finns då och då på fat på stadens krogar och då brukar jag passa på.
2. Dupont Avec les Bons Voeux. Ett makalöst gott öl som jag första gången drack på ett fullknökat Kulminator utan att ha en aning om vad det var för något.
3. S:t Bernardus Tripel. Sköna estrar och ingen spritighet vad jag kan förnimma.

Mörka belgare

Detta är en kategori som inte innehåller så mycket intressant för egen del. Jag blev faktiskt tvungen att tänja alkoholgrönsen till 7 % för att kunna fylla ut listan, men då kom å andra sidan ett par riktigt bra öl med.

1. S:t Bernardus Pater. Till skillnad från många andra fadersöl är denna inte ljus, och den är dessutom starkare.
2. Westmalle Dubbel. Kanske den enda på listan där man inte saknar mer tyngd.
3. Chimay Röd. Inte lika bra som den starkare blåa versionen men fortfarande mycket gott.

Mörka starka belgare

Efter de ljusa (och normalstarka) är detta min favoritkategori. Den höga alkoholhalten fungerar bättre ihop med en lite mustigare och mörkare maltprofil. Även här tvingas jag utelämna en hel del fantastiska öl som Chimay Blå, Gouden Carolus Cuvée van de Kaizer, Gulden Draak och Rochefort 10.

1. S:t Bernardus Abt. Bättre än så här blir det kanske inte. En mörk, fruktig och mustig sipparöl för den mörka och kalla årshalvan. En del menar att den kräver lagring i flera öl för att komma till sin rätt, men jag tycker tvärtom att den är som godast färsk på fat.
2. Westvleteren 12. Överskattad enligt många men jag tycker nog att den är en högklassisk öl.
3. Gouden Carolus Classic. Mycket välgjord öl med en lite träig karaktär. Kommer ofta i symundan av den starkare och sötare Cuvée-versionen.

Sammanfattning

Vi ser att mitt favoritbryggeri är S.t Bernardus med tre öl på listorna samt Cantillon, Chimay, Westmalle och Westvleteren med två vardera. Om jag slutligen avtvingas anmäla mina tre absoluta favoriter oavsett kategori hamnar det nog på

1. S:t Bernardus Abt
2. Cantillon Grand Cru Broucsella
3. Orval