Pseudolambik - sats #5

Jag är nu inne på mitt femte pseudolambikförsök och då tänkte jag att det vore dags att ta det hela till nästa nivå. Jag provade därför för första gången grumlig mäskning, vars beskrivning jag ursprungligen hade nedan, men som jag numer har flyttat till ett eget inlägg.

Jag hamnade lite snett direkt på steg 2 där jag fick 50 C, men det är bara att ha lite lägre temperatur på mäskvattnet nästa gång. Något som sket sig totalt däremot var steg 2 där jag fick en temperatur på 65 C. Denna siffra ser dock fullt rimlig ut så jag undrar om det är något galet här, eller något som jag har missförstått. Jag pytsade snabbt i en extra lite kallt kranvatten dock och fick ned temperaturen till 58 C. Därefter hamnade jag allt mer rätt för varje steg, så jag gissar att man kan dra ner på mängderna mäskvatten i dessa steg. 

Malt och extraktgivare:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg krossat vete

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 50 C
• 58 C
• 68 C
• 74 C
• 79 C

Humle:

• 30 g savinjski golding i 60 minuter

Total koktid 2 timmar.

Jäst:

• Jäsning med 5 g Safbrew F2 samt bottensatsen ur Drie Fonteinen-flaskor (4x375 ml) vid klädkammartemperatur.

Data:

• Satsvolym 25 l
• OG 1050
• IBU 10
• SRM 5
• Volym i jäskärlet 23 l

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 15 minuter från kokslutet.

Uppdatering (2013-04-20):

Efter en månad ungefär hade misstänkt pedioslajm utvecklat sig vilket är ett bra tecken. Några veckor efter att bilden ovan togs hade en bretthinna etablerat sig.

Provsmakning (2013-06-07):

Efter den miserabla första halvleken mot Österrike fick jag trösta mig med att göra en första provsmakning av min femte pseudolambiksats. Jag korkar samtidigt upp en flaska Gueuze Tilquin som referens.

Det första som slår mig är bristen på kolsyra som givetvis kontrasteras skarpt mot Tilquins rejäla dito. Jag pytsade ändå i ett kryddmått socker i bygelflaskan på 25 cl, och det finns ingen märkbar restsötma, så jag utgår från att flaskan inte har hållit helt tätt. Det har hänt mig förut med dessa flaskor.

Färgen är också påtagligt ljusare än Tilquin, och eventuellt får jag fundera på att koka lite längre alternativt slänga i lite münchnermalt framöver. Jag har dock inget emot den ljusa färgen egentligen, så jag får se hur det blir med detta.

Aromen skiljer sig en hel del från tidigare försök. Den här vetedegstonen som har hemsökt tidigare versioner finns här på sin höjd på diskreta nivåer. Det finns en lite estrig fruktighet som jag faktiskt har kännt när jag har provat andra jonge lambik, exempelvis just Tilquins dylika.

Det som ändå skiljer mest mot tidigare satser är att det är mer tryck i syran, åtföljt av en viss skalbeska i eftersmaken. Det känns preliminärt som att den grumliga mäskningen har motiverat sin existens. Frånvaron av kolsyra gör dock att munkänslan är en smula tunn.

Ganska lovande, redan nu får jag utnämna den till den bästa satsen tillsammans med sats 2. Det ska bli intressant att prova den efter sommaren då den förhoppningsvis har utvecklats ytterligare.

Provsmakning 9/8 2013:

Hemkommen från en Belgienresa med besök på Drie Fonteinen och Oud Beersel samt en rejäl konsumtion av lambik & gueze, korkar jag upp en flaska som har stått på kolsyrejäsning under tiden. Flaskan öppnas med en rejäl smäll, och ölet ser ordentligt kolsyrat ut när jag häller upp, även om skummet är ganska klent.

Det har inte hänt så mycket sedan sist, men syran har nog ökat en del och ligger nog på min högstanivå hittills. Utöver det är det fruktiga aromer, diskret vetedagston viss skalbeska samt en liten restsötma. Kolsyran är distinkt utan att nå upp till riktiga guezenivåer, men lyfter munkänslan och fräschören sedan sist. Ganska gott faktiskt.

Uppdatering 27/12 2013:

I samband med blandningen av pseudogeuze #1 provsmakades denna sats, och tillsammans med sats 2 var den klart bäst. Förutom att utgöra ryggraden i min första geuze valde jag även att buteljera 5 liter som ren lambik. En vecka efter flasktappningen kan jag inte bärga mig längre utan öppnar den första (bygel)flaskan som öppnas med ett rejält pluppljud. Det blir ingen fontän men ölet verkar ändå hyfsat kolsyrat redan. Jag får nog hålla koll på utvecklingen här. Jag använde visserligen bara 6 g/l kolsyresocker, men på sikt kan ju bretten öka trycket.

Utseendet är ljusgult - en aning för ljust för en lambik kanske - och skummet lägger sig snabbt. Aromaen är friskt syrlik och fruktig med äpplekart och grapefrukt, diskreta stalltoner, samt lite källartoner. Munkänslan är aningen tunn, kolsyran är medelhög. Det hela avslutas med en distinkt syrlighet som jag inte skulle vilja ha högre i alla fall, samt en stiltypisk lätt strävhet. Gott och uppfriskande.