söndag 9 december 2012

Amylases vinterölsträff 2012


I går var det åter dags för det kanske trevligaste hembryggningsevenemanget under året. Ett trettiotal bryggare samt hundratalet besökare samlades på Fräntorps Folkets Hus för att ägna eftermiddagen åt att prova 34 olika hembrygder. En stor eloge till Föreningen Amylase som genomförde arrangemanget på ett förtjänstfullt sätt. Till skillnad från i fjol då det var fruktansvärt många besökare samtidigt som några fick vända i dörren så hade man infört föranmälan vilket gjorde att det var en mer rimlig mängd människor där.

Min enda invändning mot evenemanget är den opraktiska tiden. I år inträffade evenemanget på den första strålande vinterhelgdagen, och jag missade chansen till att ägna förmiddagen åt någon trevlig utomhusaktivitet, exempelvis längdskidåkning. De flesta jag pratade med höll med om att börja vid 3-4 på eftermiddagen vore mycket bättre. Men det finns kanske något vettigt skäl att börja redan kl. 13, vad vet jag.

Om vi går över till det viktigaste, nämligen ölen, så var kvaliteten högre än någonsin. Jag skippade några kryddade öl som jag ändå inte brukar uppskatta, och så missade jag att prova ytterligare fyra öl, men bland övriga var det bara två som vaskades, och dessa var det inget större fel på utan de var bara lite trista.

Mina egna öl mottogs ganska väl, men jag märkte en bit in på tillställningen att det inte var tillräckligt strykande åtgång på dem för att de skulle vara med och slåss om medaljerna. Bäst gick det för Brunportern som fick mycket beröm och uppskattning, men som i den mördande konkurrensen fick nöja sig med en tionde plats. Vetebocken hade mognat en del sedan jag provade den sist och den hamnade till slut på en helt okej sextonde plats. Vintervärmaren fick nöja sig med plats 24.

Det var faktiskt riktigt svårt att utse tre öl att rösta på, men till slut fick jag ändå bestämma mig bland sju öl som jag tyckte bäst om. Bland dessa öl fanns faktiskt inte den slutliga vinnaren med. Draken-trion Rick, Tomas och Magnus hade bryggt en svart-ipa som ungefär var samma som de vann med 2010. Den gången gav jag dem min främsta röst, men i år hade jag redan provat några andra öl som jag tyckte var bättre.

Bland mina bubblare kan nämnas en väldigt välgjord västkust-ipa (#31) från en i sammanhanget för mig ny bekantskap vid namn Karl Janred. Till skillnad från de flesta andra svenska hembryggare hade han avhållit sig från en massa specialmalt, och satsade i stället på hela 20 gram humle per liter vilket resulterade i en härlig fräsch humlearom som tilläts spela förstafiolen. Lika uppfriskande var Timo Krjukoffs Blue Berliner (#27) med perfekt syra, härliga bäriga aromer och en lätt stallig ton. Jag var lite kluven till dessa två öl. Å ena sidan utgjorde de ett perfekt avbrott till övriga tunga och/eller mörka öl. A andra sidan kändes de lite malplacerade som vinteröl. Hade de tävlat på sommarölsträffen hade de med stor sannolikhet fått min röst, nu får de nöja sig med ett hedersomnämnande här på bloggen.

Bland övriga bubblare fanns dels Fear Wolfs My Mothers Porter (#1) som kammade hem tredjeplatsen. Jag hade hellre sett att de hade vunnit i fjol med sin Mikkeller Fra Til-klon, men även denna porter höll hög klass. Martin Jonsson hade bryggt en utmärkt imperial stout (#32) som jag till slut fick välja bort.

I stället fick Martin min tredjeplatsröst med sin svart-ipa Blackout IPA (#34) som jag tyckte var snäppet bättre än vinnaren. Den hade ett härligt tryck i humlen och en skönt rostad ton som komplement, samt kändes hyfsat torr med en beska som satt som ett smäck.

Min andraplats gick till en annan imperial stout; Bättre börda (#33) av Johan Petterson och Henrik Trädgård, även de nya bekantskaper. Liksom #32 var det en imperial stout helt i min smak med mjuk rostade aromer av främst choklad men även en del kaffe. Däremot hade den en total avsaknad av salmiak och krut vilket man kan känna i höga nivåer i många amerikanska varianter och som jag inte brukar uppskatta.

Min absoluta favorit blev en ekfatslagrad old ale från Calle Tiger och Johan Häggström. Fatlagringen hade givit sköna mjuka träsmaker, och inte de här lätt kväljande vanilj- och kokostonerna man kan känna i många andra fatlagrade öl. Dessutom hade träet bistått med lite intressanta brett-aromer, vilket tillsammans med en läcker fruktighet gav ett såväl komplext som elegant öl. Det enda som jag har att invända mot var den något väl höga alkoholstyrkan som visserligen inte kändes spritig, men ändå lade ett lite tungt lock över brygden. Men ett kul, välgjort och spännande öl var det som hade förtjänat en lite bättre placering än att bli elva.

2 kommentarer:

  1. Drakens Imperial Cascadian Dark Ale var inte så väldigt lik förrförra årets. Årets variant hade nästan dubbelt så mkt humle, betydligt mer rostade maltsorter och betydande avvikelser i OG/FG.
    I övrigt håller jag med om det mesta du skriver. Kvaliten var helt otrolig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ok, det var en av dina medbryggare som hävdade att det bara var en del av humlen som var utbytt mot Citra. Tack för klargörandet!

      Radera