Brygd #89: Dubbelbock

Detta är tredje gången gillt att göra den ultimata dubbelbocken. Om de två senaste försöken kan man läsa här och här:

Årets version är väldigt lik förra årets, skillnaderna är:

• Mer och mörkare münchnermalt
• Mindre pilsnermalt
• Mindre caramünchnermalt

Dessutom skippar jag att komma på något putslustigt namn som slutar på -ator, och kallar ölen rätt och slätt för Dubbelbock. Precis som min favorit inom denna kategori; Andechser Dunkler Doppelbock, som jag dessutom har två flaskor av hemma just nu. Räkna med en jämförelse om två månader ungefär.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1076
• FG 1020
• Abv 7,5 %
• IBU 25
• SRM 23 (kastanjebrun)

Malt:

• 5 kg mörk münchnermalt
• 1 kg pilsnermalt
• 500 g caramünchnermalt (SRM 40-50)
• 100 g carafa I

Dekoktionsmäskning i tre steg, erhållna temperaturer:

• Syrarast: 36 C
• Proteinrast: 48 C
• Sockerrast: 64 C
• Utmäskning 72 C

Humle:

• 20 g perle, 90 minuter
• 10 g perle, 20 minuter

Total koktid två timmar

Jäst:

Jäsning med Saflager W 34/70

• i två veckor vid 8-12 C
• i 5 veckor vid 4-8 C (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Bedömning (23/1):

Exakt två veckor efter flasktappningen är det dags för premiärsmakning (okej då, jag har tjuvsmakat två 25-centilitare redan).

Flaskan öppnas med ett mjukt litet pys. Upphälld i glaset är det första intrycket hur klart ölet är. Precis som ett filtrerat öl. Den fem veckor långa lagringen har gjort sitt. Det beige skummet är lite klent, men jag misstänker att kolsyrejäsningen inte har nått ända fram än.

I munnen möts jag av en underbar maltarom; nygräddat bröd, nötter, fikon och lätt chokladiga toner. Lite gräsig humle finns diskret i bakgrunden.

Kroppen är medelstor, kolsyran måttlig. Halvtorr till halvsöt, med en mjuk beska. Jag misstänker att ytterligare kolsyrejäsning kommer göra ölet aningen torrare och lite mer kolsyrat, vilket jag tror kommer förbättra det ytterligare.

Men redan nu är det nog det godaste jag har bryggt. Visst, öl som precis kolsyrats kan ibland vara på sin topp, men ändå: Andechser Doppelbock, se upp!

Fabrikörn vs. Andechser Doppelbock Dunkel (28/1)

Detta är en högtidsstund som jag länge har sett fram emot. Andechser Doppelbock tillhör mina topp tio-favoriter alla kategorier, och mitt eget bidrag är jag väldigt nöjd med även om jag ingalunda räknar med en seger här.

När jag häller upp dem bredvid varandra är Fabrikörns något mörkare, och har ett något krämigare och mer långlivat beige skum. Två snygga öl är det, men Fabrikörns vinner knappt på utseendet.

Aromerna är ganska olika, även om det förstås finns klara likheter. Andechser har vid jämförelse en lite tydligare rostad ton än vad jag har noterat tidigare, som nästan drar åt rökt korv, medan Fabrikörns har en lätt rostad chokladton. Andechser har en lite sockrigare karamellighet medan Fabrikörns är lite fruktigare. Det finns också en härlig nötig ton hos Andechser, och som vanligt så har Fabrikörns lageröl lite mindre ren lagerkaraktär.

Fylligheten är likartad, och Fabrikörns har aningen mindre kolsyra. Båda ölen är halvsöta med en diskret efterbeska som är snäppet mer framträdande hos Fabrikörns.

Som väntat vinner Andechser, framförallt på den lite renare lagerkaraktären, samt på lite större maltkomplexitet med de här sköna nötiga tonerna. Men Fabrikörns bjöd på bra motstånd.

Fabrikörn - Omvärlden 14 - 14.

Brygd #88: Källaröl

Till slut har någon slags normal novembertemperatur infunnit sig, och då är det ett perfekt tillfälle att brygga lageröl, eller närmare bestämt tysk lager av typen kellerbier. Nu hävdar somliga - med viss rätt - att detta inte är en ölstil per se, utan snarare en tillverknings- och serveringsmetod, ungefär som real ale.

Det speciella med kellerbier är nämligen att den är ofiltrerad och opastöriserad, med naturlig kolsyra från jäsningen. Namnet kommer sig av att ölet på de tyska krogarna serverades direkt från faten, som låg svalt just nere i källaren.

Man skulle därför kunna hävda att mina tidigare försök med tyska lageröl kan klassas som kellerbier. Men det är ändå så att öl som säljs som kellerbier tenderar att ha en viss profil. De är lite maltigare än en pilsner, och normalt sett också en aning mörkare, antingen gyllengula eller bärnstensfärgade. De har i genomsnitt också aningen lägre beska än en pilsner men har i gengäld mer aromatisk humlesmak tack vare mer humle sent i koket.

Ett annat namn på väsentligen samma typ av öl är zwickel. Vidare finns det i Franken en öltyp som heter landbier, som har lite mer maltbetoning och något lägre humleprofil.

Kommersiella exemplar är ovanliga i Sverige. Överraskande nog gör Krönleins en riktigt bra variant; Three Hearts Källaröl. Denna kan man hitta på fat ibland, och i synnerhet på City Pub i Göteborg där den i princip har en fast kran. Och i decembersläppet på Systembolaget kommer Mikkeller med sin tolkning, som gissningsvis kommer smaka mer Mikkeller än Keller.

Så vad kan man då göra, annat än att brygga en variant själv?

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1052
• FG 1012
• Abv 5,3 %
• SRM 6 (mörkt gyllengul)
• IBU 30

Malt:

• 3 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt

Infusionsmäskning i 60 minuter vid 67 grader.

Humle:

• 20 g perle i 80 minuter
• 20 g saaz i 20 minuter
• 20 g tettnanger i 20 minuter
• 30 g saaz vid kokslutet
• 30 g tettnanger vid kokslutet

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Saflager W-34/70

• i två veckor vid 10-12 C
• vid 5-7 C i 3 veckor (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 kryddmått Protafloc 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (2/1 2012):

Efter dryga två veckor borde kolsyrejäsningen vara klar och jag öppnar bygelflaskan med ett ljudligt 'plopp'. Jag kan direkt erkänna att jag redan har tullat på ett par flaskor under helgledigheten.

Utseendet finns det inget att anmärka på; djupt gyllengul, nästan helt klar, och med ett stort, luftigt vitt skum. Det sistnämnda hade möjligen fått vara lite hårdare.

Aromen är brödigt maltig med fina gräsiga och örtiga humletoner. Ändå saknas något - svårt att precisera exakt vad - jämfört exempelvis med Three Hearts version eller de bästa exemplaren jag har smakat i Tyskland.

Munkänslan är lätt- till medelfyllig, kolsyran måttlig och kunde kanske varit ännu lägre. Avslutningen är ganska torr med måttlig beska.

Ganska gott men jag saknar den fräschör som brukar finnas i riktigt bra exemplar.

Fabrikörn vs. Hacker-Pschorr Kellerbier (11/1 2012):

Hacker-Pschorr Bavaria Bräu heter en bryggpub i München. Det är dock inte de som gör Hacker-Pschorr Kellerbier (HPK) utan den bryggs av Paulaner. Det exakta förhållandet mellan Paulaner och denna bryggpub har jag inte lyckats luska ut, men jag har i ärlighetens namn inte ansträngt mig så mycket heller. Kanske har Paulaner i något läge köpt upp själva bryggeriet och varumärket, och låtit bryggeripuben fortsätta under inarbetat namn. Eller så har man köpt puben också. Strunt samma, ölet i fråga har hyfsat betyg på RateBeer (3,14) och blir en bra motståndare.

Vid upphällningen är det första som slår mig hur mycket klarare Fabrikörns Källaröl är. Förmodligen beror det på att HPK inte har tillsatt klarningsmedel, något som inte är tillåtet enligt de tyska renhetslagarna. I övrigt är Fabrikörns lite ljusare med något mindre skum.

Fabrikörns är mer fruktig, eventuellt p.g.a. en något högre jästemperatur, samt mer humlig. HPK är mer sädig och höig, lätt sockrig, med milda, örtiga humletoner. HPK känns också något renare.

Fyllighet och kolsyra är likartade, torrheten likaså, men Fabrikörns är aningen beskare.

Intialt tyckte jag Fabrikörns var lite bättre, men allt eftersom tyckte jag HPK kom i kapp med sin lite renare lagersmak. Jag låter dock Fabrikörn ta hem ännu en knapp seger. Det kan nämnas att jag blandade de sista vardera decilitrarna , och denna blandning var faktiskt allra godast.

Hursomhelst, Fabrikörn - Omvärlden 14-13.

Brygd #87: Brunporter

Detta blir en repris från i fjol, fast med biskvimalten utbytt mot karamellmalt. Det var så det blev när jag bryggde detta öl första gången 2009 på Dugges Braumeister, eftersom Dugge inte hade biskvimalt i bryggeriet. Jag tycker det blev godare med karamellmalt, och det är skäl nog att strunta i originalreceptet som tydligen ska härröra från sent 1700-tal.

En annan skillnad är att jag denna gång bryggde på andra generationens jäst. Detta brukar enligt min erfarenhet innebära att ölet jäser ut några punkter extra. För att kompensera för detta siktade jag på 70 grader i mäsktemperatur. Jag hamnade dock på 68 grader och valde då i att stället mäska i enbart en halvtimma. Eftersom jag inte mäskar ut så är det tveksamt om det får så stor effekt; det återstår att se.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1060
• FG 1026
• Abv 4,5 %
• BU 40
• SRM 30 (mörkbrun)

Malt & extraktgivare:

• 2 kg pale ale-malt
• 2 kg karamellmalt (SRM 50)
• 2 kg brunmalt
• 300 g muskovadosocker

Mäskning i en halvtimma vid 68 C.

Humle:

• 40 g fuggles i 60 minuter
• 40 g fuggles i 20 minuter
• 20 g fuggles i 5 minuter

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale S-04

• vid 24 C i 4 dagar
• vid 22 C i 7 dagar

Övrigt: 

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslut
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker , 4 g/l.

Bedömning (30/11):

Mörkt rödbrun, nästan ogenomskinlig, medelstort beige skum.

Kraftigt rostade, brända aromer med lite toner av salmiak. Medelfyllig med måttlig kolsyra. Upplevs ganska torr trots FG 1026, tack vare all rostad malt. Hade nog behövt sina OG 1030 för att bli riktigt bra.

Fabrikörn vs. Ocean Göteborgsporter (5/12):

Brunportern är aningen ljusare med ett aningen ljusare (och snyggare) skum.

Precis som Oceanjulölet har Göteborgsportern en lätt fenolisk ton á la Nynäshamn som jag inte har uppfattat tidigare. I övrigt är den som vanligt även om jag tycker att de chokladiga tonerna samt de mörka bären från bramling cross inte är så framträdande som de kan vara. Brunportern har en lite jordig arom som är svår att placera, men troligen är det brunmalten som bidrar med den.

Fabrikörns är fyllig och söt medan Göteborgsportern är stramare och något tunnare.

Det blev väldigt jämnt det här, och det blir inte lättare för att jag har smakat bättre versioner av båda ölen. Göteborgsportern får ändå avgå som segrare p.g.a. lite större renhet och elegans, trots de där fenolerna.

Fabrikörn - Omvärlden 13-13 således.

Brygd #86: Vintervärmare

Jag fortsätter min nya linje med att brygga samma öl flera gånger för att slipa på recepten. Denna gång är det alltså Vintervärmarens tur. Den här gången slängde jag ut biskvimalten och använde karamellmalt av olika mörkhetsgrad i stället. Dessutom ökade jag på den totala mängden malt men mäskade vid högre temperatur för att få ett lite sötare och fylligare öl med ungefär samma alkoholhalt.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1063
• FG 1023
• Abv 5,3 %
• IBU 30
• SRM 15 (kopparfärgad)

Malt:

• 5 kg pale ale-malt
• 1 kg ljus karamellmalt (SRM 30)
• 500 g karamellmalt (SRM 60)

Infusionsmäskning vid 70 C i 60 minuter.

Humle:

• 40 g east kent golding i 60 minuter
• 30 g east kent golding i 20 minuter
• 30 g east kent golding vid kokslutet

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale S-04

• vid 24 C i 5 dagar
• vid 22 C i 4 dagar

Övrigt:

• Klarning med ett halvt kryddmått Protafloc 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 4 g/l

Bedömning (25/11):

Klar djupt kopparfärgad med medelstort beige skum. Fruktig och karamellig maltsmak med träiga och blommiga humletoner. Medelfyllig med mjuk kolsyra. Tydlig sötma med bestämd men ändå behaglig beska. Jag var lite orolig att den skulle vara för söt (jag hade siktat på FG 1020) men den är faktiskt perfekt avvägd för sin typ. Mycket gott, och den borde fungera perfekt till julbordet.

Fabrikörn vs. Ocean Julöl (5/12):

Bland Oceanbryggeriets brygder är nog julölen min absoluta favorit; i sina bästa stunder är den en perfekt blandning av knäckig och karamellig malt, och fruktig och blommig humle. Tyvärr varierar kvaliteten något på de flaskor jag har köpt genom åren, medan den alltid har varit bra på fat. En bra motståndare är det i alla fall.

Oceanjulölet är mörkare med en djupröd nyans till skillnad från Fabrikörns mer kopparröda. Skummen är ganska likvärdiga.

Tyvärr var detta en av de sämre varianterna av Oceanjulölet jag har provat. Fruktigheten och maltigheten är som bortblåst och i stället dominerar en fenolisk jästton á la Nynäshamn. Fabrikörns fruktighet och blommiga humleton är desto mer tydlig i jämförelse. Även beskan känns behagligare och piggare hos Vintervärmaren.

En Ocean Julöl i sina bästa stunder hade tagit hem det här, men nu blev det en klar seger till Fabrikörn.

Fabrikörn - Omvärlden 13-12 således.

Drakens & Fabrikörns kornvin

Under hösten har jag och Rick Lindqvist - läromästare och SM-vinnare - legat i förhandlingar om att göra ett nytt projekt ihop. Tidigare har vi gjort följande brygder tillsammans:

• Engelsk Brown Ale; min första bryggning någonsin, och från början var det tänkt som en ESB tror jag, men så vägde jag in för mycket chokladmalt och vips blev det en brunöl. Men god blev den vill jag minnas.
• Tysk pilsner; här gjorde vi en massa missar med såväl malt (pale ale i.s.f. pilsner), humle (aromhumlade med magnum i.s.f. tettnanger) och jästemperatur (kylskåpet fungerade inte som tänkt så den fick jäsa i sval rumstemperatur), men det blev en god öl i alla fall.
• Imperiel Vienna; den hade samma jäsproblematik som pilsnern och dessutom frös den, men i övrigt gick allt enligt plan och det blev ett i mitt tycke ett mycket gott öl.
• Tripel med fyra olika jästsorter; något jag tidigare har redogjort för här.

Denna gång hade vi först pratat om en Pliny the Elder-klon. Men eftersom Rick är lite less på att brygga dubbel-ipa, samt hade läst en mycket intressant artikel om engelsk barley wine i Brew your own 2011/7, så blev det just ett kornvin denna gång.

Artikeln - skriven av den välrenommerade amerikanska hembryggaren Jamil Zainasheff - trycker främst på följande saker

• låt vörtkoket pågå i minst två timmar, vilket ger färg och maltkomplexitet via Maillard-reaktioner
• använd måttligt med karamellmalt, max 10 %,
• jäs med brittisk jäst vid en inte för hög temperatur
• sikta på beska mellan 30 och 70 IBU
• använd måttligt med aromhumle, och endast engelska sorter såsom exempelvis east kent golding och fuggles

Vi följde väl i stort dessa rekommendationer och hamnade efter lite bollande fram och tillbaka på följande recept:

Malt och extraktgivare:

• 16 kg pale ale-malt
• 1 kg ljus karamellmalt (SRM 30)
• 1 kg karamellmalt (SRM 60)
• 1 kg strösocker

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma, därefter utmäskning vid 77 C i tio minuter.

Humle:

• 100 g northern brewer i 60 minuter
• 100 g east kent golding i 20 minuter
• 100 g east kent golding i 2 minuter

Total koktid 2 timmar

Jäst:

• Primärjäsning med 3 paket Safale S-04, 1 paket Safale US-05 och ett paket Danstar Nottingham Ale vid 22 C i en vecka
• Efterjäsning vid 20 C i två veckor

Data:

• Satsstorlek 50 l
• OG 1096
• FG 1026
• Abv 9,2 %
• IBU 55
• SRM 14 (kopparfärgad)
• Erhållen volym 40 l

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 4 g/l.

Uppdatering 31/10

Rick har nu öppnat på locket till jästunnan för första gången och enligt de första preliminära rapporterna så är det så att

• det smakar gott
• ölet har jäst ner till 1026

Stay tuned.

Uppdatering 13/11

I dag har ölen tappats upp, och Ricks preliminära rapport var helt korrekt. En mer detaljerad smakrapport kommer om cirka två veckor när kolsyran bör ha kommit.

Första provningen (28/11):

Den första 25-centilitaren öppnas med ett tydligt litet pys så kolsyrejäsningen verkar ha fungerat väl. Ölet är djupt kopparfärgat, aningen disigt, med ett medelstort beige skum.

Fruktig och karamellig arom med toner av röda bär - i synnerhet jordgubbar - och blommig humle. En lätt alkoholton ligger och stör en aning i bakgrunden. Kanske en aning mandelmassa också.

Fyllig kropp med mjuk kolsyra. Halvsöt med en aning kantig beska.

Gott nu, förhoppningsvis ännu godare framöver.

Draken & Fabrikörn vs. Bötet (4/1):

Bötet Barley Wine bryggs av Nynäshamns Ångbryggeri och är ett utmärkt kornvin i mestadels engelsk stil, även om jag tror att man använder en del amerikansk humle. Men eftersom den har mycket mindre humlefokus än många amerikanska varianter så tränger inte den amerikanska humlen igenom så mycket. Min flaska var två år gammal vilket måhända ger jämförelsen en viss äpplen/päron-karaktär, men eftersom det inte är uppenbart vilken av ölen som gynnas av detta kör vi ändå.

Bötet är ljusare i färgen som nog skulle kunna klassas som någonstans mellan mörkt bärnstensfärgad och ljust kopparfärgad, och det lutar mer åt det förstnämnda. Även skummet är tydligt ljusare med en mer smutsvit nyans. En annan tydlig skillnad är att Bötet är mindre grumligt, även om det har en svag disighet.

Bötet har tydliga lagrade toner av russin och bränt socker, medan D&F har mer fräscha fruktiga och karamelliga aromer, med en liten mandelmassaton i bakgrunden. Bötet är å andra sidan lite renare vilket gör att de lätta högre alkoholtonerna hos D&F märks extra tydligt. En lätt citrusartad humleton tycker jag mig kunna skönja hos Bötet också, medan D&F har tydliga drag av brittisk humle.

Munkänsklan hos de båda ölen är likartad, fyllig med lätt kolsyra, precis som det ska vara. Även sötman är likartad, medan Bötet - något överraskande med tanke på åldersskillnaden - har en tydligare och ganska skön beska.

Nä, det blir omöjligt att utse en vinnare här. Jag tror att Bötet har passerat sin peak vad det gäller mina smaklökar som inte uppskattar de madeiraliknande tonerna som långvarig lagring av öl ger särskilt mycket. Ett år yngre Bötet hade säkert vunnit mot denna färska variant av D&F:s kornvin. Men frågan är vad ett år gammal D&F kornvin hade haft att sätta mot lika gammal Bötet. Vi får se om det ges chans till en sådan jämförelse i framtiden.

Drakens & Fabrikörns vs. Bötet 2011 (3/11):

Äntligen kom en ny laddning med Bötet till Systembolaget, så det blev att köpa ett gäng flaskor. Detta borde bli en relevant jämförelse då  båda ölen lär vara ungefär ett år gamla.

Precis som i den tidigare jämförelsen är Bötet något ljusare och klarare, medan Drakens & Fabrikörns (DF) har ett något större och långvarigare skum.

Bötet har en lite skönare karamellig och brödig malt aroma, DF är lite mulligare med toner av mandel och russin, samt en ton av alkohol. Bötet har en lätt citrusaktig humletone medan BF har en mer blommig dito.

Munkänsla, torrhet och beska är likvärdiga.

Bötet vinner klart med en skönare karamellighet.

Brygd #85: NZ Black IPA

Det allra senaste tillskottet i den vildvuxna floran av ölstilar är black ipa. Det första exemplet ska ha bryggts redan på 90-talet, men det var i början av 2000-talet som det började dyka upp fler exemplar på marknaden.

En black ipa fås genom att ta ett vanligt ipa-recept och lägga till en liten del mörka maltsorter. Oftast är dessa öl inte svarta utan snarare mörkbruna, varför egentligen dark ipa vore ett bättre namn. Just namnet på denna ölstil har fått utså viss kritik eftersom det innehåller en oxymoron (black & pale). Ett alternativt förslag som har getts är cascadian dark ale, där Cascadia refererar till de stater där Cascade Mountains ligger (Washington, Oregon och Kalifornien), vilka också utgör det huvudsakliga odlingsområdet för amerikansk humle.

Jag tycker det sistnämnda namnet är ganska otympligt och föredrar black ipa även om dark ipa vore ännu bättre. Förkortningen ipa är väletablerad för ett välhumlat och lite starkare öl, och att p:et står för "pale" kan knappast orsaka några missförstånd.

En del vill hävda att en black ipa bara är en välhumlad porter. Även om det givetvis kan tänkas stämma i vissa fall så måste rimligen klassen black ipa innehålla varianter som näppeligen kan klassas som porter. Om man tar en västkust-ipa - ljus och torr - och slänger i någon eller några få procent mörka maltsorter så får man ett brunt öl som fortfarande är torrt, med hög beska och humlearom. Knappast en porter.

Jag valde själv att göra det sistnämnda genom att använda Carafa I (tysk chokladmalt), som jag för tillfället har en stor femkilos säck av. Receptet för 20 liter är som följer:

Data:

• OG 1061
• FG1013
• Abv 6,3 %
• IBU 60
• SRM 22 (mörkt rödbrun)

Malt:

• 5 kg pale ale-malt
• 300 g Carafa 1

Infusionsmäskning vid 64 C i 60 minuter.

Humle:

• 20 g pacific gem, 60 minuter
• 30 g riwaka, 20 minuter
• 20 g pacific gem, 20 minuter
• 30 g riwaka, vid kokslutet
• 40 g pacific gem, vid kokslutet
• 40 g riwaka, torrhummling
• 20 g pacific gem, torrhumling

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05

• vid 23 C i 6 dagar
• vid 21 C i 6 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter innan kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Bedömning (14/11):

Mörkt rödbrun med ett medelstort beige skum. Ser ut som en porter i färgen vilket var precis vad jag var ute efter.

Tydlig citrushumlearom med lite toner av björnbär, och de här typiska rostade aromerna från chokladmalt som jag har svårt att beskriva, annat än att de inte påminner om choklad på något sätt.

Lätt till medelstor kropp, mjuk kolsyra. Torr med medlestor beska.

Gott, men ingen riktig fullträff.

Fabrikörn vs. Beer Here Höstcitra (25/11):

Beer Here Höstcitra heter egentligen Kama Citra, men för att komma in i Systembolagets höstlansering 1/9 var ett av kraven att begreppet "höst" måste ingå i namnet på något sätt. Så då bytte man helt sonika namn och vips så kom man med. Detta avslöjar väl lite hur löjliga reglerna kring systembolagets lanseringar är. Men ett bra höstöl är detta onekligen, med sina mustiga halvmörka och lätt rostade toner tillsammans med en rejäl dos amerikansk humle (av den krusbärs- och citrusdoftande sorten citra). På RateBeer listas den som en brown ale, men den skulle trots att den innehåller en del karamellmalt lika gärna kunna klassas som en black ipa. Vilket väl säger en del om ölstilarnas vaga karaktär. En bra motståndare är det hursomhelst.

Höstcitra är något ljusare och drar mer åt mahogny. Skummen är likvärdiga.

Den stora skillnaden är att Fabrikörns har en tydlig jästton. Denna kommer förmodligen av att jag för första gången torrhumlade utan att tappa om ölet. Trots att humlepåsarna inte sjönk till botten samlade de på sig en ansenlig mängd jäst, vilket jag noterade vid flasktappningen. Något att tänka på framöver.

I övrigt är ölen väldigt lika med avseende på munkänsla, torrhet och beska. Men Höstcitra vinner på renhet och fräschör i aromen.

Fabrikörn - Omvärlden 12-12 således.

Brygd #84: NZ Strong Ale

Denna öl har jag bryggt hela tre gånger tidigare. Första gången var jag väldigt nöjd med den. Andra gången var även några ur SHBF väldigt nöjda med den, ty de gav den 43 poäng och en hedersutmärkelse. I våras var det tredje gången gillt och då blev den inte alls bra. Jag tror orsaken var för stora mängder biskvimalt (2 kg), ty de gånger jag har använt denna malt i större mängder (1 kg eller mer) har ölen fått väldigt speciella jordiga, lätt rostade toner.

Ut med biskvimalten och in med ljus karamellmalt i stället. Dessutom blev det som chokladmalt denna gång carafa 1, vilket är en "avbittrad" (debittered) tysk chokladmalt. Så här blev receptet för 22 liter:

Data:

• FG 1073
• OG 1018
• Abv 7,2 %
• IBU 75
• SRM 24 (kastanjebrun)

Malt

• 4 kg pale ale-malt
• 2 kg ljus karamellmalt (Caravienne)
• 1 kg karamellmalt (SRM 40)
• 500 g havreflarn
• 200 g chokladmalt (Carafa I)

Infusionsmäskning vid 65 C i 60 minuter.

Humle:

• 20 g pacific gem, 60 minuter
• 30 g riwaka, 20 minuter
• 40 g pacific gem, 20 minuter
• 30 g riwaka, vid kokslutet
• 20 g pacific gem, vid kokslutet
• 40 g riwaka, torrhumling
• 20 g pacific gem, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05

• vid 24 C i 6 dagar
• vid 21 C i 6 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Bedömning (4/11):

Lätt grumligt djupröd, nästan porterfärgad, med medelstort krämigt gulbeige skum. Snyggt!

Karamellig och fruktig arom med toner av björnbär, röda bär, och lite lakrits.

Halvfyllig med mjuk kolsyra. Halvtorr med måttlig till hög beska.

Bättre än förra årets version, men inte riktigt lika bra som versionen anno 2009. Varför vet jag inte riktigt. Kanske har jag själv blivit för kräsen.

NZ Strong Ale vs. Snowblind Strong Ale (18/11):

Mohawk Snowblind Strong Ale (MSSA) är en halvmörk starkare öl med tydliga toner av amerikansk humle. Dylika öl brukar placeras i slaskkategorin American Strong Ale, och det enda dessa öl har gemensamt är att de

• är för mörka för att vara en ipa/dipa
• inte är tillräckligt maltiga för att vara (amerikanska) barley wine
• är lite för humliga, alkoholstarka och beska för att vara en american brown ale, även om den sistnämnda klassen ofta (men inte alltid) skulle vara den som ligger närmast till hands. 

Eftersom Fabrikörns NZ Strong Ale passar väl in i denna kategori, med enda undantaget för humlens härkomst, så blir detta en bra jämförelse.

Det är ganska stor skillnad i utseende till att börja med. MSSA är kopparfärgad medan fabrikörns har en djup kastanjebrun ton, med en lite brunare nyans av beige på skummet jämfört med en gulare dito för MSSA.

MSSA har lite nötiga och sockriga malttoner jämfört med fabrikörns mer karamelliga och lätt brända. Den senare har humletoner av tropiska frukter och mörka bär medan MSSA har klassiska tallbar- och citrustoner, med lite inslag av apelsin.

Munkänsla, torrhet och beska är ganska likvärdiga.

Fabrikörn vinner knappt tack vare de fräscha bäriga humletonerna som gifter sig väl med den rostade maltkaraktären.

Fabrikörn - Omvärlden 12-11 således.