Experimentbrygd 1: Vinjäst vs. öljäst

Nyårsdagen är egentligen en optimal dag att brygga på. Man är ledig men samtidigt för seg för att göra något alltför aktivt. I stället för att fastna i soffan och strötitta på backhoppning och engelska riddare, kan man anstränga sig lagom mycket bland mäskkärl, kastruller och jäshinkar.

Planen i år var att brygga öl nummer två i julhelgernas belgoserie (tripeln), men eftersom den första ölen jäste ut fortare än vad jag räknat med kunde tripeln bryggas ett par dagar tidigare och det uppstod då ett hål i schemat.

Detta hål passade alldeles utmärkt för ett litet experiment som jag har funderat ett tag på: att jäsa öl med vinjäst. Detta har naturligtvis gjorts förut. Champagnejäst har använts för ett antal lite alkoholstakare öl (exempelvis BrewDog Tokyo). Här handlar det dock om sekundärjäsning, d.v.s. man har jäst med en öljäst först och när denna gjort sitt har man tillsatt champagnejästen för att jäsa ut ölet till hög alkoholhalt. I dessa fall är det dock tveksamt om man får så mycket aromer från jästen.

Ölet Omnipollo/Leon har dock jästs med enkom champagnejäst om jag har förstått det hela rätt. När jag provade detta öl tyckte jag mig kunna skönja en tydlig vitvinsarom. Men för att verkligen kunna utskilja vinjästens bidrag behöver man något slags referensöl att jämföra med.

Jag bestämde mig därför att jäsa halva satsen med en vanlig öljäst, och den andra halvan med vinjäst. Som öljäst valde jag US-05 som är en ganska neutral jäst med måttlig esterproduktion. Vinjästen blev vad som fanns i hembryggaraffären, nämligen en namnlös och anonym torrjäst i en vit påse markerad enbart med "Super Wine Yeast".

Som grundöl fick det bli en vanlig pale ale utan krusiduller, och jag passade på att använda 160 g nelson sauvin som har legat i min frys i snart ett år. Jag gjorde receptet för en liten större sats än vanligt, men plockade ut enbart 25 liter för kokning, vilket är maximalt vad jag klarar av. I stället kommer jag späda med vatten  i efterhand för att hamna rätt i styrka.

Malt:

• 5 kg pale ale-malt
• 2 kg münchnermalt

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 30 g nelson sauvin i 60 minuter
• 50 g nelson sauvin i 20 minuter
• 80 g nelson sauvin vid kokslutet

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

• Jäsning vid 22 C i 5 dagar med
• Safale US-05
• namnlös vinjäst
• Efterjäsning vid 20 C i 10 dagar

Data:

• Satsstorlek 30 l
• OG 1055
• FG
• öljäst 1010
• vinjäst 1017
• Abv
• öljäst 5,9 %
• vinjäst 5,0 %
• IBU 35
• SRM 6 (djupt gyllengul)
• Erhållen volym 27 l

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Uppdatering (16/12 2012):

Jag brukar normalt sett inte skriva något extra vid flasktappning, utöver att fylla i eventuella nya data, men detta projekts karaktär - samt att detta inlägg har dragit till sig ganska många läsare - tarvar kanske en liten preliminär rapport.

Precis som för mitt och Ricks tripelexperiment så gäller den initialt mest uppenbara skillnaden utjäsningen; öljästen har helt enkelt jäst ut väldigt mycket mer. Jag hade nog väntat mig ett FG på ungefär 1013-1015 för båda varianterna, men öljästen jäste väldigt torrt, medan vinjästen jäste oväntat svagt.

Den andra påtagliga skillnaden när jag smakar på de två skvättar jag sparade för att mäta FG är hur mycket mer estrig vinjästversionen är. Jag får lite lätta vibbar av att detta skulle kunna vara jäsprodukter som jästen normalt sett har brutit ner i sekundärjäsningen, men att jästen inte riktigt är färdig, vilket också skulle förklara det höga värdet på FG. Detta motsäges dock av hur jästerna faktiskt betedde sig. Jag jäste de båda versionerna i genomskinliga plastbehållare, så jag hade bra visuell koll på hur jäsningen fortskred och det var ingen signifikant skillnad mellan de båda jäskärlen. Jag får helt enkelt avvakta kolsyrejäsningen och se vad sluresultatet blir.

Något annat som slog mig med båda versionerna var beskan, som var betydligt mer påtaglig än förväntat. Jag kompenserade för humlens ålder i ProMash men förmodligen överdrevs denna effekt. Framför allt öljästversionen med sin torrhet framstod som väldigt besk.

Horisontalprovning (30/1 2012):

Efter två veckors nyfiket väntande så är det till slut dags. Två 33-centilitare hälls upp i varsitt glas. Öljästversionen har aningen större skum, annars är de identiska till utseendet; gyllengula, minimalt disiga, med ett medelstort vitt skum som lägger sig ganska snabbt.

Den stora skillnaden som jag kände vid flasktappningen har delvis försvunnit; öljästversionen är fortfarande väldigt ren, medan vinjästversionen nu endast har vaga estriga toner. Eller mittåt; vinjästversionen har snarare fenoliska toner, lite åt Nynäshamnhållet. Jag har läst vid flera tillfällen att många belgiska jäststammar skulle likna och/eller ha sitt ursprung i kultiverade vinjäststammar, något som förstås skulle kunna bero på närheten till Frankrike. Jag är nog böjd att tro att det kan ligga en hel del i det, då vinjästversionen hade en aning belgisk karaktär.

Skillnaden i utjäsning märktes knappt; båda varianterna känndes ungefär lika torra. Detta känns lite svårförklarligt, då det inte var någon skillnad i kolsyrenivå, d.v.s. vinjästen har inte knaprat i sig något utöver kolsyresockret. Jag tror dock kolsyran i sig kan dämpa förnimmelsen av restsötma en aning.

Så, vilken var bäst? Just för den här öltypen, en Pale Ale med fruktig (nyzeeländsk) humle, passade den lite renare US-05 bättre. Men båda varianterna blev väldigt bra, och nelson sauvin-humlens ålder tycker jag inte har påverkat ölet i någon påtagligt negativt riktning. Oavsett jäst blev det en torr, fräsch och lättdrucken APA, med fruktiga krusbärsaktiga humletoner, samt en tydlig beska.

Ett ganska trevligt experiment, även om jag kanske hade hoppats på lite större skillnader. Vinjäst är någonting jag tänker fortsätta utforska, och då tänker jag vara noggrannare med jästvalet och inte bara slänga i innehållet från en anonym vit påse. Efter att ha kollat runt lite om vinjäster så verkar det grovt sett som att vitvinsjäster verkar vara bättre lämpade för öl med kort lagringstid, medan rödvinsjäster verkar kräva lite längre lagringstider.

Brygd #91: Tripel

Efter enkel kommer dubbel, och därefter tripel, kan man kanske tycka. Men det finns två skäl för mig att brygga min tripel innan dubbeln:

• en tripel behöver maximal utjäsning, och andra generationens jäst brukar vara den piggaste. En dubbel behöver inte alls lika hög utjäsning (tredje generationen är piggare än första men inte lika pigg som den andra)
• om jag brygger tripeln efter den mörka dubbeln, kommer tripeln att ta upp en del färg från dubbeln

En tripel karaktäriseras nämligen av att den är stark (8-10 %) och ljus. Från början indikerade benämningarna enkel, dubbel och tripel vörtstyrka, och det lär ha funnits mörka triplar om man bara backar en sådär 100 år bak i tiden. Men när Westmalle lanserade sin version 1934 så satte man en ny standard som numer får betraktas som allmänt vedertagen. Det enda undataget jag känner till - om man ens kan räkna det som ett sådant - är Gulden Draak som beskrivs som en "dark triple".

Förutom att en tripel ska vara ljus och stark ska den också vara väl utjäst, även om det bryts friskt mot denna regel. För att uppnå hög utjäsning finns det ett par knep man kan använda:

• Ha en pigg jäst
• Mäska vid låg temperatur (62-65 C), vilket ger en hög andel enkla sockerarter i vörten
• Använda socker som extraktgivare, för en tripel 10-20 %

En annan karaktäristisk egenskap hos triplar som man ser om man granskar recept från erkända belgiska bryggerier är enkelheten; man har oftast bara pilsnermalt och socker, och i undantagsfall någon ytterligare maltsort (vete- eller münchner- exempelvis), och humleschemat innefattar bara en bittergiva samt eventuellt en mellangiva vid 20-30 minuter. I stället är det jästen som ger komplexitet och djup.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1080
• FG 1008
• Abv 9,5 %
• BU 30
• SRM 6 (gyllengul)

Malt & extraktgivare:

• 6 kg pale ale-malt
• 1 kg strösocker (tillsatt sent i koket)

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:

• 20 g perle i 60 minuter
• 20 g savinjski golding i 20 minuter
• 20 g saaz i 20 minuter

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med White Labs WLP500

• vid 23 C i 9 dagar
• vid 16 C i 20 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l

Bedömning (22/2):

Efter drygt två veckor öppnas bygelflaskan med ett tydligt "plopp", och tripeln hälls upp med ett hyfsat vitt skum. Färgen är gyllengul med en lätt disighet.

Aromen är fruktig med toner av mandelmassa och apelsin, samt en del blommig humle. Lätta alkoholtoner också, vilket är svårt att helt undvika i en tripel.

Torr med medelstor beska. Kolsyran är måttlig, vilket får mig att tro att kolsyrejäsningen inte är helt klar än. Nåväl, det här var ändå ganska gott redan nu. En gedigen tripel helt enkelt.

Fabrikörn vs. Westmalle Tripel (25/2):

Vid upphällningen börjar jag fundera på om jag har tagit fel Fabrikör-flaska. Jag var beredd på att Fabrikörns skulle vara mörkare, men bredvid Westmalles blekgula färg ter sig Fabrikörns nästan bärnstensfärgad. Ett väldigt tydligt exempel på hur stor skillnad det faktiskt är på pilsner- och pale ale-malt. Förutom att vara betydligt ljusare och aningen klarare och så har Westmalle ett rejälare skum, och vinner klart på utseendet.

Aromen är också väsensskild. Fabrikörn har en lätt brödig maltighet med tydliga tuggummiliknande toner. Westmalle har toner av jasmin och bränt gummi, samt en lite störande spritighet.

Båda ölen har ungefär samma fyllighet, medan Westmalle har betydligt mer kolsyra. Torrhet och beska är ungefär samma; Westmalle känns aningen torrare och har också en del alkoholbeska.

Fabrikörn vinner detta på grund av alkoholtonerna hos Westmalle.

Fabrikörn - Omvärlden 15-15 således.

Brygd #90: Enkel

De flesta av oss förknippar nog belgiska klosteröl med ganska kraftiga och alkoholstinna brygder, och i synnerhet när det handlar om Trappistbryggerierna. Bland de senare gör dock samtliga förutom Rochefort även en eller flera alkoholsvagare varianter. Traditionellt bryggdes dessa för munkarna själva, och än i dag kan de vara svåra att få tag på om man inte besöker klostren. Chimay gör sin Dorée på 4,8 %, Westmalle Extra ligger på 4,5 %, Petit Orval landar på blygsamma 3,5 % och har vid något tillfälle siktats i ett Bishops Arms-kylskåp. Achel gör ett par femprocentiga öl och La Trappe likaså.

I några få fall används någon av benämningarna enkel eller singel för dylika öl, i analogi med begreppen dubbel och tripel, och för all del, quadrupel. Jag tyckte enkel lät bra på svenska, i synnerhet som jag kommer brygga just såväl dubbel och trippel i denna bryggomgång.

Jästvalet föll på Chimay i White Labs tappning. För att inte få ett för tunt öl använde jag som brukligt för mina alkoholsvagare öl en hög mäsktemperatur. Lite havreflingor ger dessutom ytterligare fyllighet till ölet.

Data:

• Satsstorlek: 20 liter
• OG 1046
• FG 1016
• Abv 4,0 %
• IBU 35
• SRM 7 (gyllengul)

Malt och extraktgivare:

• 3 kg pale ale-malt
• 500 g aromatisk malt
• 500 g havregryn

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:

• 20 g perle i 60 minuter
• 20 g savinjski golding i 20 minuter
• 20 g tettnanger vid kokslutet
• 20 g saaz vid kokslutet
• 20 g savinjski golding vid kokslutet

Jäst:

Jäsning med White Labs WLP500

• vid 25 C i 6 dagar
• vid 17 C i 9 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l

Bedömning (21/1):

Den här brygden är den första som har drabbats av ojämn kolsyresättning. En del flaskor har haft ganska lite kolsyra, medan andra har haft en så kallad slow motion-fontän.

När jag tappar upp på flaska använder jag en jäshink med tappkran, samma hink som är ytterst i mitt mäskkärl för övrigt. Jag tillsätter först en sockerlag med kolsyrejäsningssockret, därefter tappar jag över själva ölet, och i samband med detta ska det då skapas tillräckligt med rörelse för att sockerlagen ska fördelas jämnt. Men denna gång blev det inte så, och jag gissar att det beror på att slangdelen hos min hävert har börjat kröka sig så att ölet inte alltid rinner ut i botten av hinken. Därmed blir det mer socker i den undre delen av hinken. Framgent får jag se till att röra om manuellt också.

Den här flaskan måste ha tappats någon gång i den senare halvan, för den har ett ganska beskedligt pys när den öppnas. Utseendet är gyllengult med en lätt disighet. Skummet är vitt, fluffigt, medelstort och snabbt försvinnande.

Aromen är ganska mycket som en engelsk bitter med en lätt fruktighet, och blommig humlearom. Utöver det en del distinkta tuggummifenoler och en lätt jästig syrlighet.

Kroppen är lätt till medelstor, kolsyran är mjuk. Avslutningen är ganska torr med en måttlig men ändå påtaglig beska.

Ett ganska bra och lättdrucket öl, men jag känner mig inte riktigt nöjd med ester- och fenolkaraktären.

Fabrikörns Enkel vs. Taras Boulba (7/2 2012):

Utöver ett antal lambikbryggerier och -blandare så är det mig veterligen ganska tunnsått med bra bryggerier i och kring Bryssel. Ett undantag är dock det nystartade bryggeriet Brasserie de la Senne, som gör flera bra öl i en lite modernare belgisk stil. Ett av deras flaggskepp är Taras Boulba (TB) som precis som Fabrikörns Enkel skulle kunna karaktäriseras som en Belgisk Bitter; ganska alkoholsvag (4,5 %) men med rejäl beska och med en tydlig belgisk jästkaraktär.

Det är stor skillnad i utseendet; TB är ljust halmgul och samtidigt ganska disig vilket gör att den ser ut lite som en witbier. Båda ölen har snabbt försvinnande vita skum.

TB har en elegant fenolisk ton som tillsammans med gräsig och örtig humle för tankarna till XX Bitter, fast i alkoholsvagare tappning. Fabrikörn är lite fruktigare med blommig humle och en lite annorlunda fenolisk ton.

TB är tydligt torrare med aningen mer beska, och har dessutom lite mer kolsyra. Så, vilken var godast? Glaset med TB gick åt fortare, och framför allt kändes den lite fräschare och lättdrucken.

Fabrikörn - Omvärlden 14-15 således.

Brygd #89: Dubbelbock

Detta är tredje gången gillt att göra den ultimata dubbelbocken. Om de två senaste försöken kan man läsa här och här:

Årets version är väldigt lik förra årets, skillnaderna är:

• Mer och mörkare münchnermalt
• Mindre pilsnermalt
• Mindre caramünchnermalt

Dessutom skippar jag att komma på något putslustigt namn som slutar på -ator, och kallar ölen rätt och slätt för Dubbelbock. Precis som min favorit inom denna kategori; Andechser Dunkler Doppelbock, som jag dessutom har två flaskor av hemma just nu. Räkna med en jämförelse om två månader ungefär.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1076
• FG 1020
• Abv 7,5 %
• IBU 25
• SRM 23 (kastanjebrun)

Malt:

• 5 kg mörk münchnermalt
• 1 kg pilsnermalt
• 500 g caramünchnermalt (SRM 40-50)
• 100 g carafa I

Dekoktionsmäskning i tre steg, erhållna temperaturer:

• Syrarast: 36 C
• Proteinrast: 48 C
• Sockerrast: 64 C
• Utmäskning 72 C

Humle:

• 20 g perle, 90 minuter
• 10 g perle, 20 minuter

Total koktid två timmar

Jäst:

Jäsning med Saflager W 34/70

• i två veckor vid 8-12 C
• i 5 veckor vid 4-8 C (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Bedömning (23/1):

Exakt två veckor efter flasktappningen är det dags för premiärsmakning (okej då, jag har tjuvsmakat två 25-centilitare redan).

Flaskan öppnas med ett mjukt litet pys. Upphälld i glaset är det första intrycket hur klart ölet är. Precis som ett filtrerat öl. Den fem veckor långa lagringen har gjort sitt. Det beige skummet är lite klent, men jag misstänker att kolsyrejäsningen inte har nått ända fram än.

I munnen möts jag av en underbar maltarom; nygräddat bröd, nötter, fikon och lätt chokladiga toner. Lite gräsig humle finns diskret i bakgrunden.

Kroppen är medelstor, kolsyran måttlig. Halvtorr till halvsöt, med en mjuk beska. Jag misstänker att ytterligare kolsyrejäsning kommer göra ölet aningen torrare och lite mer kolsyrat, vilket jag tror kommer förbättra det ytterligare.

Men redan nu är det nog det godaste jag har bryggt. Visst, öl som precis kolsyrats kan ibland vara på sin topp, men ändå: Andechser Doppelbock, se upp!

Fabrikörn vs. Andechser Doppelbock Dunkel (28/1)

Detta är en högtidsstund som jag länge har sett fram emot. Andechser Doppelbock tillhör mina topp tio-favoriter alla kategorier, och mitt eget bidrag är jag väldigt nöjd med även om jag ingalunda räknar med en seger här.

När jag häller upp dem bredvid varandra är Fabrikörns något mörkare, och har ett något krämigare och mer långlivat beige skum. Två snygga öl är det, men Fabrikörns vinner knappt på utseendet.

Aromerna är ganska olika, även om det förstås finns klara likheter. Andechser har vid jämförelse en lite tydligare rostad ton än vad jag har noterat tidigare, som nästan drar åt rökt korv, medan Fabrikörns har en lätt rostad chokladton. Andechser har en lite sockrigare karamellighet medan Fabrikörns är lite fruktigare. Det finns också en härlig nötig ton hos Andechser, och som vanligt så har Fabrikörns lageröl lite mindre ren lagerkaraktär.

Fylligheten är likartad, och Fabrikörns har aningen mindre kolsyra. Båda ölen är halvsöta med en diskret efterbeska som är snäppet mer framträdande hos Fabrikörns.

Som väntat vinner Andechser, framförallt på den lite renare lagerkaraktären, samt på lite större maltkomplexitet med de här sköna nötiga tonerna. Men Fabrikörns bjöd på bra motstånd.

Fabrikörn - Omvärlden 14 - 14.

Brygd #88: Källaröl

Till slut har någon slags normal novembertemperatur infunnit sig, och då är det ett perfekt tillfälle att brygga lageröl, eller närmare bestämt tysk lager av typen kellerbier. Nu hävdar somliga - med viss rätt - att detta inte är en ölstil per se, utan snarare en tillverknings- och serveringsmetod, ungefär som real ale.

Det speciella med kellerbier är nämligen att den är ofiltrerad och opastöriserad, med naturlig kolsyra från jäsningen. Namnet kommer sig av att ölet på de tyska krogarna serverades direkt från faten, som låg svalt just nere i källaren.

Man skulle därför kunna hävda att mina tidigare försök med tyska lageröl kan klassas som kellerbier. Men det är ändå så att öl som säljs som kellerbier tenderar att ha en viss profil. De är lite maltigare än en pilsner, och normalt sett också en aning mörkare, antingen gyllengula eller bärnstensfärgade. De har i genomsnitt också aningen lägre beska än en pilsner men har i gengäld mer aromatisk humlesmak tack vare mer humle sent i koket.

Ett annat namn på väsentligen samma typ av öl är zwickel. Vidare finns det i Franken en öltyp som heter landbier, som har lite mer maltbetoning och något lägre humleprofil.

Kommersiella exemplar är ovanliga i Sverige. Överraskande nog gör Krönleins en riktigt bra variant; Three Hearts Källaröl. Denna kan man hitta på fat ibland, och i synnerhet på City Pub i Göteborg där den i princip har en fast kran. Och i decembersläppet på Systembolaget kommer Mikkeller med sin tolkning, som gissningsvis kommer smaka mer Mikkeller än Keller.

Så vad kan man då göra, annat än att brygga en variant själv?

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1052
• FG 1012
• Abv 5,3 %
• SRM 6 (mörkt gyllengul)
• IBU 30

Malt:

• 3 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt

Infusionsmäskning i 60 minuter vid 67 grader.

Humle:

• 20 g perle i 80 minuter
• 20 g saaz i 20 minuter
• 20 g tettnanger i 20 minuter
• 30 g saaz vid kokslutet
• 30 g tettnanger vid kokslutet

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Saflager W-34/70

• i två veckor vid 10-12 C
• vid 5-7 C i 3 veckor (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 kryddmått Protafloc 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (2/1 2012):

Efter dryga två veckor borde kolsyrejäsningen vara klar och jag öppnar bygelflaskan med ett ljudligt 'plopp'. Jag kan direkt erkänna att jag redan har tullat på ett par flaskor under helgledigheten.

Utseendet finns det inget att anmärka på; djupt gyllengul, nästan helt klar, och med ett stort, luftigt vitt skum. Det sistnämnda hade möjligen fått vara lite hårdare.

Aromen är brödigt maltig med fina gräsiga och örtiga humletoner. Ändå saknas något - svårt att precisera exakt vad - jämfört exempelvis med Three Hearts version eller de bästa exemplaren jag har smakat i Tyskland.

Munkänslan är lätt- till medelfyllig, kolsyran måttlig och kunde kanske varit ännu lägre. Avslutningen är ganska torr med måttlig beska.

Ganska gott men jag saknar den fräschör som brukar finnas i riktigt bra exemplar.

Fabrikörn vs. Hacker-Pschorr Kellerbier (11/1 2012):

Hacker-Pschorr Bavaria Bräu heter en bryggpub i München. Det är dock inte de som gör Hacker-Pschorr Kellerbier (HPK) utan den bryggs av Paulaner. Det exakta förhållandet mellan Paulaner och denna bryggpub har jag inte lyckats luska ut, men jag har i ärlighetens namn inte ansträngt mig så mycket heller. Kanske har Paulaner i något läge köpt upp själva bryggeriet och varumärket, och låtit bryggeripuben fortsätta under inarbetat namn. Eller så har man köpt puben också. Strunt samma, ölet i fråga har hyfsat betyg på RateBeer (3,14) och blir en bra motståndare.

Vid upphällningen är det första som slår mig hur mycket klarare Fabrikörns Källaröl är. Förmodligen beror det på att HPK inte har tillsatt klarningsmedel, något som inte är tillåtet enligt de tyska renhetslagarna. I övrigt är Fabrikörns lite ljusare med något mindre skum.

Fabrikörns är mer fruktig, eventuellt p.g.a. en något högre jästemperatur, samt mer humlig. HPK är mer sädig och höig, lätt sockrig, med milda, örtiga humletoner. HPK känns också något renare.

Fyllighet och kolsyra är likartade, torrheten likaså, men Fabrikörns är aningen beskare.

Intialt tyckte jag Fabrikörns var lite bättre, men allt eftersom tyckte jag HPK kom i kapp med sin lite renare lagersmak. Jag låter dock Fabrikörn ta hem ännu en knapp seger. Det kan nämnas att jag blandade de sista vardera decilitrarna , och denna blandning var faktiskt allra godast.

Hursomhelst, Fabrikörn - Omvärlden 14-13.

Brygd #87: Brunporter

Detta blir en repris från i fjol, fast med biskvimalten utbytt mot karamellmalt. Det var så det blev när jag bryggde detta öl första gången 2009 på Dugges Braumeister, eftersom Dugge inte hade biskvimalt i bryggeriet. Jag tycker det blev godare med karamellmalt, och det är skäl nog att strunta i originalreceptet som tydligen ska härröra från sent 1700-tal.

En annan skillnad är att jag denna gång bryggde på andra generationens jäst. Detta brukar enligt min erfarenhet innebära att ölet jäser ut några punkter extra. För att kompensera för detta siktade jag på 70 grader i mäsktemperatur. Jag hamnade dock på 68 grader och valde då i att stället mäska i enbart en halvtimma. Eftersom jag inte mäskar ut så är det tveksamt om det får så stor effekt; det återstår att se.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1060
• FG 1026
• Abv 4,5 %
• BU 40
• SRM 30 (mörkbrun)

Malt & extraktgivare:

• 2 kg pale ale-malt
• 2 kg karamellmalt (SRM 50)
• 2 kg brunmalt
• 300 g muskovadosocker

Mäskning i en halvtimma vid 68 C.

Humle:

• 40 g fuggles i 60 minuter
• 40 g fuggles i 20 minuter
• 20 g fuggles i 5 minuter

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale S-04

• vid 24 C i 4 dagar
• vid 22 C i 7 dagar

Övrigt: 

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslut
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker , 4 g/l.

Bedömning (30/11):

Mörkt rödbrun, nästan ogenomskinlig, medelstort beige skum.

Kraftigt rostade, brända aromer med lite toner av salmiak. Medelfyllig med måttlig kolsyra. Upplevs ganska torr trots FG 1026, tack vare all rostad malt. Hade nog behövt sina OG 1030 för att bli riktigt bra.

Fabrikörn vs. Ocean Göteborgsporter (5/12):

Brunportern är aningen ljusare med ett aningen ljusare (och snyggare) skum.

Precis som Oceanjulölet har Göteborgsportern en lätt fenolisk ton á la Nynäshamn som jag inte har uppfattat tidigare. I övrigt är den som vanligt även om jag tycker att de chokladiga tonerna samt de mörka bären från bramling cross inte är så framträdande som de kan vara. Brunportern har en lite jordig arom som är svår att placera, men troligen är det brunmalten som bidrar med den.

Fabrikörns är fyllig och söt medan Göteborgsportern är stramare och något tunnare.

Det blev väldigt jämnt det här, och det blir inte lättare för att jag har smakat bättre versioner av båda ölen. Göteborgsportern får ändå avgå som segrare p.g.a. lite större renhet och elegans, trots de där fenolerna.

Fabrikörn - Omvärlden 13-13 således.

Brygd #86: Vintervärmare

Jag fortsätter min nya linje med att brygga samma öl flera gånger för att slipa på recepten. Denna gång är det alltså Vintervärmarens tur. Den här gången slängde jag ut biskvimalten och använde karamellmalt av olika mörkhetsgrad i stället. Dessutom ökade jag på den totala mängden malt men mäskade vid högre temperatur för att få ett lite sötare och fylligare öl med ungefär samma alkoholhalt.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1063
• FG 1023
• Abv 5,3 %
• IBU 30
• SRM 15 (kopparfärgad)

Malt:

• 5 kg pale ale-malt
• 1 kg ljus karamellmalt (SRM 30)
• 500 g karamellmalt (SRM 60)

Infusionsmäskning vid 70 C i 60 minuter.

Humle:

• 40 g east kent golding i 60 minuter
• 30 g east kent golding i 20 minuter
• 30 g east kent golding vid kokslutet

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale S-04

• vid 24 C i 5 dagar
• vid 22 C i 4 dagar

Övrigt:

• Klarning med ett halvt kryddmått Protafloc 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 4 g/l

Bedömning (25/11):

Klar djupt kopparfärgad med medelstort beige skum. Fruktig och karamellig maltsmak med träiga och blommiga humletoner. Medelfyllig med mjuk kolsyra. Tydlig sötma med bestämd men ändå behaglig beska. Jag var lite orolig att den skulle vara för söt (jag hade siktat på FG 1020) men den är faktiskt perfekt avvägd för sin typ. Mycket gott, och den borde fungera perfekt till julbordet.

Fabrikörn vs. Ocean Julöl (5/12):

Bland Oceanbryggeriets brygder är nog julölen min absoluta favorit; i sina bästa stunder är den en perfekt blandning av knäckig och karamellig malt, och fruktig och blommig humle. Tyvärr varierar kvaliteten något på de flaskor jag har köpt genom åren, medan den alltid har varit bra på fat. En bra motståndare är det i alla fall.

Oceanjulölet är mörkare med en djupröd nyans till skillnad från Fabrikörns mer kopparröda. Skummen är ganska likvärdiga.

Tyvärr var detta en av de sämre varianterna av Oceanjulölet jag har provat. Fruktigheten och maltigheten är som bortblåst och i stället dominerar en fenolisk jästton á la Nynäshamn. Fabrikörns fruktighet och blommiga humleton är desto mer tydlig i jämförelse. Även beskan känns behagligare och piggare hos Vintervärmaren.

En Ocean Julöl i sina bästa stunder hade tagit hem det här, men nu blev det en klar seger till Fabrikörn.

Fabrikörn - Omvärlden 13-12 således.