Brygd #67: C4 IPA - en humlebomb

Min nya dubbel-ipa är mitt fjärde försök i genren. Mitt första försök har jag inte så där jättemycket minnen av, men jag har för mig att jag tyckte den var god. Mina två senaste försök har gjorts med de nyzeeländska humlesorterna riwaka och pacific gem. De har också varit goda, men jag har saknat det där riktiga trycket i humlen. Orsaken har nog varit för lite humle, vilket jag diskuterar här.

Sagt och gjort, denna gång fick det bli 400 g humle på en 22-literssats. Jag använde 100 g vardera av de amerikanska humlesorterna cascade, centennial, chinook och columbus. Denna humle blandade jag sedan i en stor skål. Låt oss lustiga vara och kalla denna explosiva blandning för C4. För första gången testade jag mäskhumling, d.v.s. att man låter humlekottar ligga med i mäskningen. Detta är tänkt att ge en del aromer som på något mystiskt sätt inte kokar bort under vörtkoket. Likaså använde jag mig av first wort hopping (FWH), d.v.s. att humle får ligga med i kokkärlet från början av lakningen. Även här ska aromämnena på något magiskt vis stanna kvar under vörtkoket.

För första gången gjorde jag också min dubbel-ipa west coast style, d.v.s. enbart med ljus basmalt (och lite socker).

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1081
• FG 1012
• Abv 9,1 %
• IBU 100+
• SRM 7 (ljust bärnstensfärgad till orange)

Malt och extraktgivare:

• 7 kg pale ale-malt (maris otter)
• 500 g råsocker

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 64 C.

Humle:

• 50 g C4, mäskhumling
• 50 g C4, FWH
• 100 g C4, 20 minuter
• 100 g C4, 0 minuter
• 100 g C4, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäsning:

Jäsning med Safale US-05

• i 9 dagar vid 22-24 C

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Bedömning (24/6):

Orange med lätt köldgrumling. Mycket tallbar och citrus, en del aprikos, och en lätt aning av anis och lakrits. Torr med rejäl, lång, rustik beska. Gott, kanske till och med mycket gott, men inte lika bra som t.ex. Death by hops som jag drack på SM 2010. Bra mängd humle, och om jag hade fått önska så hade jag velat ha lite mer tropiska frukter. Jag kanske borde ha kastat in lite amarillo också?

Fabrikörn vs. Amager Nitro (27/8):



Amager Nitro (t.h.) är aningen men ändå märkbart mörkare, skummen är ganska identiska.

Fabrikörn's arom drar tydligt mer åt tallbar & anis, medan Amager Nitro har mer parfymiga toner och mer tropiska frukter. Fabrikörn's har visserligen en del persika, men Amager drar mer åt litchefrukt, mango och passionsfrukt. På minussidan kan nämnas att Amager har en lätt alkoholisk ton med inslag av lösningsmedel, medan Fabrikörn's har en lite lantlig, robust ton.

Amager känns aningen lenare i munnen, och med en lite behagligare kolsyra. Inga minuspoäng till Fabrikörn's dock, utan det är snarare Amager Nitro som har en väldigt behaglig munkänsla.

Fabrikörns är aningens torrare, beskan är ungefär samma.

Sammanfattningsvis förlorar Fabrikörn denna match, framförallt på en lite sämre humlearom.

Resultat av tripelexperiment

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om mitt och Rick's tripelexperiment. Nu är det dags att avslöja vilken jäst som tillhörde vilken kapsylfärg samt redovisa resultat från två blindprovningar jag har hållit med dessa öl.

Vi börjar med jäst vs. kapsylfärg samt utjäsning (FG):

• Blå: Rochefort, FG 1032
• Guld: Westmalle, FG 1020
• Grön: Safbrew torrjäst, FG 1012
• Röd: Chimay, FG 1009

Också resultaten. Vid första provningen lät jag 6 kompisar, ölintresserade och inte helt oerfarna, prova ölen blint. För att undvika problem med individuella betygsskalor fick varje provare rangordna ölen från plats 1 till 4, och därefter summerades dessa rankningar. Vid andra provningen genomförde jag samma procedur, denna gång med 7  RateBeer-personer. Resultatet blev som följer:

Det är tydligt att de väl utjästa varianterna gick hem bäst i båda grupperna, och i något högre grad bland "amatörerna". I övrigt blev det alltså jämnt skägg mellan Safbrew-torrjästen och Chimay-jästen, något överraskande för mig som inte är så förtjust i den förstnämnda, varken i mina egna produkter eller i kommersiella.

Min egen rangordning, som förvisso kommer från oblindade provningar och därmed har lägre vikt, är följande från bäst till sämst; Chimay, Westmalle, Rochefort, Torrjäst.

Brygd #66: Nelson Sauvin Blanc

Trots att jag har bryggt en lång räcka öl med nyzeeländsk humle, har inga nelson sauvin-kottar (eller pellets eller puckar för den delen) ännu hamnat i mina grytor (eller sekundärhinkar eller..ja, ni fattar nog). Tills nu då.

Nelson sauvin är alltså en humlesort som är framtagen och odlas i Nya Zeeland. Mer bestämt odlas den i Nelson-regionen, därav första delen av namnet. Den andra delen kommer sig av att humlesorten har vissa smakmässiga likheter med den vita druvan sauvignon blanc, som för övrigt är en populär druvsort i just Nya Zeeland. De smakegenskaper jag talar om brukar beskrivas som drag av krusbär och nässlor.

Jag skrev ihop ett recept baserat lite på vad jag råkade ha hemma, förutom själva humlen då, som jag fick beställa. Från början hade jag tänkt brygga i september, men när jag insåg att detta hade potential att bli ett perfekt sommaröl, valde jag att tidigarelägga bryggningen.

Eftersom jag bara hade 4 kg basmalt att tillgå, beslöt jag att slänga i 500 g havregryn samt 500 g maltodextrin för att inte få ett för tunt öl. Maltodextrin är ett pulver som innehåller dextriner, d.v.s. långa sockermolekyler, som öljästen inte kan rå på. Den har ingen speciell sötma utan bidrar endast till att ge ett lite fylligare öl.

Data:

• Satsstorlek: 25 l
• OG 1046
• FG 1014
• Abv 4,2 %
• IBU 40
• SRM 5 (gyllengul)

Malt och extraktgivare:

• 3 kg pilsnermalt
• 1 kg münchnermalt
• 500 g havregryn
• 500 g maltodextrin

Infusionsmäskning i en timma vid 66 C, vid slutet hade temperaturen fallit till 65 C.

Humle:

• 10 g nelson sauvin, 60 minuter
• 20 g nelson sauvin, 30 minuter
• 30 g nelson sauvin, 5 minuter
• 40 g nelson sauvin, torrhumling

Total koktid 90 minuter

Jäsning

Jäsning med Safale US-05

• vid 22 C i 10 dagar

Övrigt:

• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning (tillagt 19/6):

Vackert gyllengul med ett rejält vitt skum. Fruktig arom med passionsfrukt och kanske lite krusbär också. Hyfsat fyllig för sin låga alkoholhalt, maltodextrinet har gjort sitt. Bra balans, torr avslutning med en behaglig beska. Ett gott uppfriskande öl.

Fabrikörn vs. Det Lille Bryggeri Nelson Sauvin Pale Ale (27/8):

Samma utseende. Fabrikörns har aromer av krusbär, mango och papaya. Dansken har mest degig malt, en del vaga toner av tropiska frukter, och en lätt ton av bränt gummi. Fabrikörns är faktiskt aningen fylligare, trots den klart lägre alkoholhalten (4,2 % vs. 5,5 %). Ungefär samma beska. Här vinner fabrikörns lätt, men jag undrar om allt står rätt till med det lilla bryggeriets version. Misstänkt fall av autolys.

Spånat om ekfat

Tidigt i min bana som ölnörd tyckte jag detta med ekfatslagrade öl var oerhört spännande. Visserligen var mina första smakprov några av de otroligt usla Innis & Gunn-ölen, men ändå. Det tog ett tag innan jag insåg att jag i regel faktiskt inte gillar ekade öl. Det var nog när jag för första gången provade Oak Aged Yeti som denna insikt slog rot. Detta öl är för mig sinnebilden för hur ett ekat öl inte ska vara, med tunga kväljande toner av vanilj, kokos och trä som helt tar överhanden. Goose Island Bourbon County Stout är ett annat exempel i denna klass.

Det finns dock ekfatslagrade öl som jag tycker är fantastiskt bra, exempelvis flera av de Jolly Pumpkin-öl jag har provat. Även tidiga årgångar av Kaggen är lysande, med mjuka och väl integrerade fattoner. Dock har senare årgångar lite grand kantrat över åt det tunga kväljande hållet, troligen för att man bytte till ett färskt ekfat inför årgång 2007.

En svårighet med ekfatslagring (eller ekspån) tror jag är att få det balanserat. Det är flera faktorer som spelar in, fatets typ (fransk eller amerikansk ek, vad som har legat på det innan), storlek (mängd för ekspån), ålder, beskaffenhet, samt hur länge man låter ölet ligga. Samma svårighet känner jag att det finns med att använda kryddor även om det där bara handlar om mängd. Det blir lätt för mycket.

Trots detta har jag bryggt en Wit IPA där jag igår (2/6) valde att slänga i 5 gram flisor från ett rödvinsfat. Jag fick för ett tag sedan en kloss från ett rödvinsfat från hembryggaren (och numera SM-guldmedaljören) Jan Gnoff Berglund. Hela klossen väger 35 gram, och jag spintade loss flisorna med hjälp av en hammare och en morakniv. Efter 10 minuter i ugnen på låg värme fick flisorna åka ner i efterjäsningshinken. Jag lade mig med avsikt lågt i mängd just för att undvika för mycket eksmak. Skulle det inte bli någon eksmak alls är ingen skada skedd, och då får jag testa 10 gram nästa gång. Följ tråden om Wit IPA för att se hur försöket slog ut.

Bryggningar hösten 2010

Nu när vårens bryggningar är avklarade är det dags att börja planera för höstens bryggprojekt.

September:

• Nelson Sauvin Blanc, en ljus single hop ale på 4-5 %.
• C4 IPA, en riktigt humlebomb (höhö) på 9 % och 100+ BU med 100 g vardera av humlesorterna Cascade, Centennial, Chinook och Columbus.

Oktober:

• Svettig Lekzak, en tjeckisk pilsner.
• Rullator, en dubbelbock.

November:

• Gammeldags porter, samma som jag bryggde med Dugges Braumeister för er som minns. Med lika delar ljus malt, biskvimalt och brunmalt, rejäl restsötma och rätt mycket Fuggles-humle. En kandidat till vinterölsträffen.
• Julöl, eller "Winter Warmer" snarare.

December/januari:

• NZ Extra IPA, 7-8 %, BU 70-80, 300 g humle
• NZ Barley Wine, i amerikansk stil med mycket humle.
• NZ Strong Ale, en favorit i repris
• NZ Imperial Stout.

För våren 2011 har jag i stort sett bestämt mig för vad som ska bryggas, men jag återkommer i ämnet.

Brygd #65: Wit IPA

Enligt Randy Mosher så är wit en bra ölstil att experimentera med; Wit Wine, mörka varianter, humliga varianter etc. Jag valde det sista alternativet och gick för en repris av förra årets Wit IPA. Vis av erfarenheten valde jag en mindre besk variant i nedkanten av IPA-intervallet, och tillförde den mesta humlen sent i koket. Utbytet blev väldigt dåligt, jag skulle med 75 % ha hamnat på 1065. Jag kan inte riktigt inse skälet då jag har legat stabilt runt 75 % på sistone.

Dåligt utbyte är inte direkt det största problemet man kan drabbas av som hembryggare, så vi grubblar inte mer på det utan tittar på receptet istället.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1056
• FG 1012
• Abv 5,8 %
• SRM 7 (ljust bärnstensfärgad)
• IBU 40

Malt och extraktgivare:

• pilsnermalt, 1 kg
• vetemalt, 2 kg
• münchnermalt, 2 kg
• havregryn, 500 g

Infusionsmäskning i en timma vid 65 C.

Humle & kryddor:

• 40 g cascade, 30 minuter
• 20 g bobek, 30 minuter
• 40 g cascade, 5 minuter
• 40 g bobek, 5 minuter
• 20 g cascade, torrhumling
• 40 g bobek, torrhumling
• 5 g ekspån från ett rödvinsfat (tillagt i sekundären 2/6) 

Total koktid 90 minuter.

Jäsning: 

Jäsning med Hoegaardenjäst

• i tre veckor vid 20-22 C.

Övrigt:

• Kolsyrejäsning med druvsocker, 6 g/l.

Bedömning (12/6):

En lätt jästig ton är det första som möter mig när jag häller upp ölen. Sedan kommer citrus, lite apelsin, lite lätt lime ... och inte den minsta ton av ekfat. Hm, får nog köra minst dubbla mängden (och tiden) nästa gång jag provar ekspån. Väl balanserad beska med ett inslag av grapefruktdito. Helt okej.

Brygd #64: Wit

Här var det vitt.

Hoegaarden är ett öl som passar perfekt en varm sommardag. Ljust och uppfriskande, men ändå med en balanserad komplexitet. Det är också en bra öl att odla upp jäst från. Tydligen ska det vara svårt att misslyckas med detta. Visserligen finns en variant av jästen att köpa kommersiellt, men det är ändå roligare att odla upp jäst direkt från flaska.

Så när jag hade några lärjungar hemma på ölprovning startade vi med fyra flaskor Hoegaarden. Jag hade förberett en kyld e-kolv med förkultursvört, och bottensatserna åkte ner i denna. Några dagar senare började jästen vakna till liv, och efter ytterligare en uppstegring med en liten större förkultursvört, så var det dags att brygga en dryg vecka senare.

Data:

• Satsstorlek 24 l
• OG 1049
• FG 1013
• Abv 4,7 %
• IBU 15
• Färg 2 SRM (blekt gul)

Malt och extraktgivare:

• 2 kg pilsnermalt
• 2 kg vetemalt
• 500 g havregryn
• 200 g ljust maltextrakt (förkulturer)

Mäskning vid 66 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 65 C.

Humle & kryddor:

• 20 g perle, 60 minuter
• 10 g malda korianderfrön, 5 minuter
• rivet ytterskal från 2 limefrukter, 5 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäsning:

Jäsning med Hoegaarden-jäst i 3 veckor vid 20 C.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med druvsocker, 6 g/l.

Bedömning (tillagt 3/6)

Hemma efter en 9-hålsrunda knäcker en liten flaska som jag har ställt i kylen tidigare under dagen. Trots att jag tappade den för bara för 5 dagar sedan så blir det ett hyfsat vitt skum. Fräsha påtagliga dofter av lime och koriander. De jordiga toner jag kände vid omtappningen är som bortblåsta. Väldigt gott, men jag hade gärna sett lite mer diskreta toner av såväl lime som koriander. Nästa gång kommer jag halvera mängden av båda.

Fabrikörn vs. Hoegaarden (2/9):

Båda är disigt ljusgula; Hoegaarden är aningen ljusare med en grön anstrykning. Lite större skum för Hoegaarden.

Båda ölen har tydliga kryddiga drag av koriander. I Fabrikörn's framträder limeskalen tydligt, medan apelsinskalen i Hoegaarden inte är lätta att upptäcka. Den senare har även en tydlig ton av skumbanan, lite åt weizen-hållet.

Båda ölen är friska med bara en lätt sötma, och med samma låga beska. Munkänslan är samma; lätt men ändå inte tunn och med måttlig kolsyra.

Hoegaarden är tydlig men inte överlägsen vinnare här, ett väldigt bra och fräscht öl är det onekligen.