Bryggsäsongen 2025/2026

 

Den gångna helgen gick åter Amylases Sommarölsträff av stapeln. Det mesta var som vanligt, förutom en sak. På grund av en dubbelbokning tvingades eventet flyttas till Mölndals Folkets Hus. Även om lokalen som sådan är större och rymligare, och med fler kylskåp, så föredrar jag ändå Fräntorp Folkets Hus av olika skäl. Dels är det trevligare med fönster och utsikt, även om Sävenäs Sopförbränningsstation är ett blickfång. Och precis som de senaste upplagorna hade man lyckats pricka in en av årets soligaste och varma dagar, och då erbjuder Fräntorp Folkets Hus en ganska trevlig gräsmatta att sitta på.

Men det mesta var sig likt som sagt; vädret var soligt och varmt, ölen var goda med något enstaka undantag, och Sture ropade på slutet ut ett gäng medaljörer. Dock fick samtliga tre medaljöl högsta betyg av mig denna gång, vilket kanske inte alltid är fallet. Och ja just det, det fanns en ostmånglare på plats, vilket var ett ypperligt alternativ till varmkorven.

Skälet till att jag tar upp allt detta är för att Sommarölsträffen på ett naturligt sätt känns som en avslutning på en bryggsäsong. Och därmed är det dags att blicka framåt på nästa.

Hösten:

Här blir det belgiskt, och jag överlåter till läsaren att gissa vilket bryggeri och vilka öl som står som förebild:

• Tjoffblond,
• Tjoffhumle.

Vintern:

Efter ett års uppehåll är det brittiskt igen. Jag funderar på att kanske ge mig på en skotsk eller irländsk jäststam denna gång. Alternativ blir det favoriten West Yorkshire igen. Oavsett funderar jag på

• Bitter, red ale (om irländsk jäst) eller brunporter,
• Vintervärmare.

Våren:

Här tror jag det är dags för Nya världen igen. Med andra ord neutral amerikansk jäst (troligen Chico-stammen) och med humle från USA, Nya Zeeland och Australien. Exakt vad det blir får jag dock fundera på ett tag till.

P-lambik:

Som vanligt blir det två p-lambikar; en i samband med höstens bryggningar, och en i samband med våren. Vid den sistnämnda blir det som vanligt blandning av tappning av en p-geuze. Utöver det siktar jag på en hallonlambik under förutsättning att det finns god tillgång på bär att plocka.

Martyn Cornell in memoriam

 

Jag hade egentligen tänkt skriva ett helt annat inlägg den här veckan, och i ett utslag av "research" gick jag in på Milk The Funk på Facebook. Där möttes jag av ett inlägg med det tråkiga beskedet att Martyn Cornell just har gått bort. 

För den som inte känner till Martyn så var han en ölskribent som fokuserade på ölhistoria. Utöver sin blogg Zytophile så har han gett ut ett antal böcker. Mest känd är kanske Amber, Gold and Black som jag själv har stående i min bokhylla. Han verkar precis ha hunnit bli klar med en ny bok om porter (se bilden ovan) som han tyvärr inte kommer få uppleva lanseringen av.

Martyn var en amatörhistoriker, och jag är ännu mer amatör, så jag vågar inte uttala mig alltför tvärsäkert om hans gärning. Men det är otvivelaktigt så att han har höjt nivån inom ämnet genom att helt enkelt göra det tunga grovjobbet och gå till ursprungskällorna. Vilket i detta fall innebär läsa igenom gamla tidningsartiklar och bryggloggar.

Tidigare bestod fältet mest av obekräftade utsagor som stod i någon gammal bok som ingen någonsin hade haft orken att verifiera. Exempel på sådana myter som sedan okritiskt spreds vidare i flera led var att ipa på något sätt var en "uppfinning" för att lösa problemet med att öl som skeppades till Indien blev dåliga under den långa färden, eller att porter var ett sätt att skapa "three threads" (enligt legenden en pubblandning av tre olika öl av varierande ålder) i stor skala på bryggerierna.

Jag inbillar mig inte att Martyn på något sätt var felfri, och jag har exempelvis sett honom argumentera ganska dubiöst och tvärsäkert för att alkoholskatter inte skulle ha någon effekt på konsumtionen. Han kunde ibland ha en något grälsjuk sida; det syntes kanske som mest i hans sågning av The Oxford Beer Companion som han kallade för en katastrof ungefär.

Men jag uppskattar att han brann för fakta och sanning, något som jag känner att jag delar med honom i hög utsträckning. Tack vare honom - och inte att förglömma även en sådan som Ron Pattinson - så är ämnet ölhistoria idag i mycket bättre skick, och flera efterföljare har dykt upp och börjat gräva i belgisk ölhistoria till exempel. Förhoppningsvis kan det även börja bli ett aktivt och erkänt akademiskt fält också.