De tre bästa makroölen

Mums?

Det fanns en tid när distinktionen mellan makro- och mikrobryggerier var hyfsat väldefinierad. Gränsen sattes på en miljon liter i årsproduktion och så var det bra med den saken. Men efter ett tag började flera av de tidiga mikrobryggerierna med Sierra Nevada Brewing Company i spetsen expandera sin produktion väl över denna mängd, och det blev allt svårare att bibehålla en rimlig gräns.

Så sakteliga började det i stället pratas om craft beer, d.v.s. hantverksöl på svenska eller craft öl på ölsvengelska. Mycket diskussioner har det blivit kring hur man mer precist ska definiera detta begrepp, och mig veterligen finns det ingen som har kommit fram med något klockrent. Detta behöver visserligen inte betyda så mycket; det minns rätt många begrepp som inte är så lätta att definiera, men som ändå kan vara användbara, exempelvis jazz. Ett klassiskt citat kommer från domaren Potter Stewart i USA:s Högsta Domstol i filmcensurmålet Jacobellis v. Ohio. Angående en definition av [hård]porr så avböjde han att ge en sådan, utan nöjde sig i stället med I know it when I see it i sin motivering till att fria den aktuella filmen från obscenitetsanklagelserna.

Mitt problem med begreppet craft beer är i stället att det tenderar att bli ett honnörsord som på något sätt ska skilja bra öl från dålig öl. Efter att ha provat drygt 5000 öl från bryggerier av alla de slag, tycker jag inte att det finns något särskilt starkt samband mellan att klassas som hantverksbryggeri och att göra bra öl. Alla dessa nya mediokra till rent ut sagt dåliga svenska bryggerier illustrerar väldigt väl detta.

Nedan kommer jag därför hylla öl från de större bryggerierna. Just på grund av grändragningsproblematiken kommer öl som Jever, Bitburger, Brooklyn lager, Fullers London Pride eller Samuel Adams Boston Lager inte med. Jag överlåter åt läsaren att avgöra vilka av dessa som kan förses med etiketten craft.

De öl jag valde mellan är sådana som bryggs av de stora jättarna i branschen, samt är allestädes närvarande även på mindre välsorterade ölställen. Exempel på kandidater som inte kom med på listan är Guiness och Kilkenny, helt okej men något trista öl som jag kan tänka mig att dricka om det i övrigt bara finns stor stark på fat. De som hamnade på listan är sådana som jag med glädje dricker, inte sällan även när det finns mikrobryggeriöl att tillgå. De är också öl som jag regelbundet köper hem från vårt favoritapotek.

3. Hoegaarden

En komplex, subtil och samtidigt lättdrucken törstsläckare med fantastiskt utseende och munkänsla. Det sägs att den var ännu bättre innan InBev tog över, men fortfarande skulle jag hålla den som en av de främsta vitölen. Många förment bättre varianter är ofta för kryddtunga, och saknar den finess som kännetecknar detta öl.

2. Pilsner Urquell

Detta SABMiller-öl är förstås som bäst när det dricks i "originalutförandet" direkt från faten i källargångarna på bryggeriet. Den ofiltrerade och opastöriserade ordinarie varianten är nästan lika bra. Den filtrerade och pastöriserade versionen som vi oftast får oss till hands når förvisso inte upp till samma höjder, men är fortfarande ett mycket gott öl som slår det mesta i lagerväg.

1. Leffe Blond

Ännu en högklassig InBev-produkt som man lyckligtvis kan hitta även på mindre välsorterade pubar. Snygg gyllengul färg, perfekt balans mellan en lätt sötma och en läcker beska, lätta päron- och mandeltoner, en aning tuggummi-fenoler samt lite blommig och örtig humle. En filtrerad belgare som jag efter ett idogt botaniserande i den belgiska ölfloran måste säga faktiskt slår en majoritet av sina landsmän på fingrarna.