Bomber och granater och kaskader

I ett nyligt nummer av Hembryggaren ägnades en artikel åt hembryggandets risker. Det är trots allt en hobby som även om den inte kan anses som farlig, inte heller kan klassas som helt ofarlig. Bland annat hanterar man ju stora mängder het vätska, vilket för mig är ett skäl att inte dricka öl under bryggdagen, något som annars kan vara frestande.

En annan av riskerna med hembryggning är flaskbomber, d.v.s. att en flaska exploderar under trycket från kolsyrejäsningen. Detta är kanske något av hembryggarens stora fasa, åtminstone för oss som tappar och kolsyrejäser på flaska. Lyckligtvis är detta ganska ovanligt, och när det inträffar beror det på någon eller några av följande orsaker:

1. För mycket kolsyresocker
2. Ojämnt fördelat kolsyresocker
3. Svag flaska
4. Ej färdigjäst öl vid flasktappning
5. Flaskjäsning med en annan organism än den/de som användes under den ordinarie jäsningen

För den första punkten ska det till en ganska rejäl försumlighet för att kunna infalla, men de andra kan inträffa med lite otur och ett visst mått av oaktsamhet. Jag har själv fått min beskärda del av flasksprängningar orsakat av (2)-(4) och eventuellt även av (5).

Den första inträffade med en flaska av min Bigfoot-klon Storfot. En dag när jag öppnade dörren till mitt källarförråd och klev in kände jag direkt att något var fel; det luktade intorkad öl. Sedan såg jag förödelsen med en bomber som hade ramlat från lagerhyllan ner på cementgolvet och splittrats. Botten av flaskan stod kvar på hyllan, så det var här som flaskan hade spruckit. Det var inte särskilt mycket splitter runt omkring flaskan så explosionen hade nog inte varit så kraftig, utan det mesta (eller allt) splittret hade uppstått när överdelen hade trillat och splittrats mot golvet.

Varför flaskan hade sprängts är fortfarande ett mysterium; ingen annan av flaskorna hade haft anmärkningsvärt mycket kolsyra eller spår av någon infektion. Då jag tidigare har haft en tendens att de sista tappade flaskorna har haft mer kolsyra än övriga på grund av något dålig omrörning av sockerlagen vid omtappning till flasktappningskärl, kan (2) ha varit boven, eventuellt i kombination med (3). Det går förstås heller inte att utesluta (5) - att just denna flaskan hade drabbats av någon oönskad organism.

Lustigt nog exploderade en inköpt flaska av originalet - Sierra Nevada Bigfoot - bara några månader senare, något som borde få munnen att vattnas på alla Jungianer. Även här var det bottenplattan som hade sprängts bort, och tack vare att flaskan stod i en systemkasse blev det varken splitter eller skador överhuvudtaget.

Nästa gång det var dags var knappt två år senare, och då var det tydligt så att det var (2) som var kulpriten. Som tidigare nämnts så hade jag haft problem med omblandningen av sockerlagen - på grund av en hävertslang som allt mer kröktes och tenderade att ha sitt utlopp allt närmare vätskeytan. Detta problem drogs till sin spets vid upptappningen av min Enkel, där en del flaskor fick väldigt låg kolsyrenivå medan andra blev tydligt överkolsyrade. Värst kolsyrad blev den sista flaskan, en designad enliters patentkorkflaska inhandlad på Werner & Werner för en icke försumbar summa. Åter var det bottenplattan som sprängdes bort, och åter trillade resten av flaskan ner på golvet med ett omfattande saneringsarbete som följd.

Efter detta debackel började jag vara noggrann med att röra om under omtappningen och problemet med ojämnt kolsyrade flaskor försvann. Däremot var det tyvärr inte slut med flasksprängningarna, och det var (4) som stod på tur nästa gång, och det med besked. Normalt sett ska det inte vara några problem att avgöra att ölet har jäst ut tillräckligt; när jästskummet har lagt sig, aktiviteten i jäsröret har lagt sig och ölet har klarnat är primärjäsningen över. Väntar man dessutom ytterligare en vecka ska det absolut inte vara några problem.

Dessvärre finns det vissa jäststammar som är högflockulerande och tenderar att klistra sig fast i botten av jäskärlet innan de har slutfört sitt arbete. En sådan jäststam är Fullers-jästen Wyeast 1968 som jag tidigare hade använt utan problem. Men när jag bryggde min Vintervärmare och Brunporter anno 2012 så blev det problem. De hade ganska hög FG vid flasktappning, men med tanke på maltsammansättning, mäsktemperatur och erfarenhet från att brygga väsentligen samma öl tidigare år så var det ungefär förväntade värden. Ganska snart upptäckte jag dock att att flaskorna var rejält kolsyrade; jag trodde/hoppades först att det berodde på dålig omblandning av sockerlagen vid omtappning till flasktappningskärl, även om det hade varit osannolikt eftersom jag numer alltid rör om ordentligt.

Men det visade sig snart att samtliga flaskor var överkolsyrade. Det som rimligen hade hänt var att jästen hade lagt sig i botten av jästunnan och somnat in långt innan den var färdig. När jag sedan virvlade upp jästen i samband med flasktappningen och matade jästen med nytt socker satte den i gång igen och betade då av en del av det socker den hade lämnat efter sig under första omgången.

Jag ställde ner dem i källarförrådet där det vintertid är runt 15 C och hoppades på att flaskjäsningen skulle lugna ner sig. Men så tog jag några veckor senare med en flaska vardera hem till en kompis på en grabbmiddag. Väl framme hamnade vintervärmaren i kylskåpet men brunportern blev av någon anledning kvar i en systempåse på hallbordet. Precis när vi hade satt oss och gett oss på förrätten hördes en rejäl smäll - ungefär som när man öppnar en väl omskakad champagneflaska - följt av ett klirr. Toppen av flaskan hade flugit ur påsen och krossats mot golvet, en annan större bit hade flugit genom (!) påsen och landat flera meter bort i hallen, och resten av flaskan var kvar i ett antal bitar i påsen tillsammans med ölen. De andra verkade ta händelsen med ett roat lugn, men själv tyckte jag det hela var rejält obehagligt, då denna flasksprängning jämfört med de tidigare faktiskt hade kunnat åsamka rejäl skada med lite otur.

Några veckor senare fick jag höra om ännu en flaska som hade sprängts hemma hos en kompis, lyckligtvis när ingen var hemma. Övriga som har fått flaskor verkar ha klarat sig undan incidenter, även om de har rapporterat om rejält överkolsyrade öl och i flera fall flaskfontäner. Det var med stor nervositet jag själv öppnade mina sista flaskor, men det gick bra förutom att jag fick dekantera ölen och vänta en halvtimma innan det värsta skummet lagt sig. Jag passade även på att ta ett nytt SG-prov på brunportern och den hade jäst ner från 1026 till 1016 i flaskan, kolsyresockret ej medräknat. Detta betyder att jag hade fått ungefär fyra gånger så mycket kolsyra som planerat!

Dessa senaste incidenter har gjort mig lite nojjig inför flaskjäsning, och jag kommer nogsamt följa utvecklingen av kolsyrenivån på mina flaskor framöver. Faktum är att min Nipponale har visat sig fortsätta jäsa annat än kolsyresockret på flaska. Troligen är detta en väldigt långsam jäst, så att mina tre veckor i jäskärlet inte var tillräckligt. Det är dock inte alls i nivå med brunportern ovan, utan det är mer "skum som långsamt stiger upp genom flaskhalsen". Jag tog en ny SG-mätning på en flaska som hamnade på 1011, så jag har ungefär dubbelt så mycket kolsyra som planerat men fortfarande hälften så mycket som i brunportern. För säkerhets skull har jag ändå ställt alla flaskor i kylskåpet eller på vinden där det åtminstone är kylskåpskallt för närvarande. De flaskor jag kommer dela ut tänker jag dessutom öppna för att släppa ut lite övertryck och sedan kapsylera om. Ni som redan har fått en flaska gör nog bäst i att låta den stå i kylskåpet tills det är dags att dricka upp den.