Bryggsäsongen 2025/2026

 

Den gångna helgen gick åter Amylases Sommarölsträff av stapeln. Det mesta var som vanligt, förutom en sak. På grund av en dubbelbokning tvingades eventet flyttas till Mölndals Folkets Hus. Även om lokalen som sådan är större och rymligare, och med fler kylskåp, så föredrar jag ändå Fräntorp Folkets Hus av olika skäl. Dels är det trevligare med fönster och utsikt, även om Sävenäs Sopförbränningsstation är ett blickfång. Och precis som de senaste upplagorna hade man lyckats pricka in en av årets soligaste och varma dagar, och då erbjuder Fräntorp Folkets Hus en ganska trevlig gräsmatta att sitta på.

Men det mesta var sig likt som sagt; vädret var soligt och varmt, ölen var goda med något enstaka undantag, och Sture ropade på slutet ut ett gäng medaljörer. Dock fick samtliga tre medaljöl högsta betyg av mig denna gång, vilket kanske inte är fallet. Och ja just det, det fanns en ostmånglare på plats, vilket var ett ypperligt alternativ till varmkorven.

Skälet till att jag tar upp allt detta är för att Sommarölsträffen på ett naturligt sätt känns som en avslutning på en bryggsäsong. Och därmed är det dags att blicka framåt på nästa.

Hösten:

Här blir det belgiskt, och jag överlåter till läsaren att gissa vilket bryggeri och vilka öl som står som förebild:

• Tjoffblond,
• Tjoffhumle.

Vintern:

Efter ett års uppehåll är det brittiskt igen. Jag funderar på att kanske ge mig på en skotsk eller irländsk jäststam denna gång. Alternativ blir det favoriten West Yorkshire igen. Oavsett funderar jag på

• Bitter, red ale (om irländsk jäst) eller brunporter,
• Vintervärmare.

Våren:

Här tror jag det är dags för Nya världen igen. Med andra ord neutral amerikansk jäst (troligen Chico-stammen) och med humle från USA, Nya Zeeland och Australien. Exakt vad det blir får jag dock fundera på ett tag till.

P-lambik:

Som vanligt blir det två p-lambikar; en i samband med höstens bryggningar, och en i samband med våren. Vid den sistnämnda blir det som vanligt blandning av tappning av en p-geuze. Utöver det siktar jag på en hallonlambik under förutsättning att det finns god tillgång på bär att plocka.

Martyn Cornell in memoriam

 

Jag hade egentligen tänkt skriva ett helt annat inlägg den här veckan, och i ett utslag av "research" gick jag in på Milk The Funk på Facebook. Där möttes jag av ett inlägg med det tråkiga beskedet att Martyn Cornell just har gått bort. 

För den som inte känner till Martyn så var han en ölskribent som fokuserade på ölhistoria. Utöver sin blogg Zytophile så har han gett ut ett antal böcker. Mest känd är kanske Amber, Gold and Black som jag själv har stående i min bokhylla. Han verkar precis ha hunnit bli klar med en ny bok om porter (se bilden ovan) som han tyvärr inte kommer få uppleva lanseringen av.

Martyn var en amatörhistoriker, och jag är ännu mer amatör, så jag vågar inte uttala mig alltför tvärsäkert om hans gärning. Men det är otvivelaktigt så att han har höjt nivån inom ämnet genom att helt enkelt göra det tunga grovjobbet och gå till ursprungskällorna. Vilket i detta fall innebär läsa igenom gamla tidningsartiklar och bryggloggar.

Tidigare bestod fältet mest av obekräftade utsagor som stod i någon gammal bok som ingen någonsin hade haft orken att verifiera. Exempel på sådana myter som sedan okritiskt spreds vidare i flera led var att ipa på något sätt var en "uppfinning" för att lösa problemet med att öl som skeppades till Indien blev dåliga under den långa färden, eller att porter var ett sätt att skapa "three threads" (enligt legenden en pubblandning av tre olika öl av varierande ålder) i stor skala på bryggerierna.

Jag inbillar mig inte att Martyn på något sätt var felfri, och jag har exempelvis sett honom argumentera ganska dubiöst och tvärsäkert för att alkoholskatter inte skulle ha någon effekt på konsumtionen. Han kunde ibland ha en något grälsjuk sida; det syntes kanske som mest i hans sågning av The Oxford Beer Companion som han kallade för en katastrof ungefär.

Men jag uppskattar att han brann för fakta och sanning, något som jag känner att jag delar med honom i hög utsträckning. Tack vare honom - och inte att förglömma även en sådan som Ron Pattinson - så är ämnet ölhistoria idag i mycket bättre skick, och flera efterföljare har dykt upp och börjat gräva i belgisk ölhistoria till exempel. Förhoppningsvis kan det även börja bli ett aktivt och erkänt akademiskt fält också.

Hur väljer jag öl att köpa?

 

Så många val.

I veckan som gick publicerade Beernews en artikel om öls fysiska ursprung, och hur vissa produkter i olika grad vilseleder konsumenterna på denna punkt. Det är den senaste i en serie av artiklar; tidigare har man bland annat gjort en marknadsundersökning av vad konsumenterna tycker i frågan.

Jag har inga större invändningar mot artiklarna, snarare är det så att detta för mig personligen väsentligen är en icke-burgare. Jag har genom åren aldrig ens ägnat en tanke åt var öl som Mariestads eller Melleruds är bryggda. I synnerhet har jag aldrig kommit på tanken att de skulle vara bryggda på klassiska bryggerier i nämnda orter. Jag köper ibland öl som Melleruds pilsner eller Wisby Kloster på krogen, men det har inget med härkomst att göra. Så vad är det då som styr mina ölinköp? Vi tar det i prioritetsordning.

Smak

Öl, vin och cider innehåller som bekant det högst onyttiga ämnet etanol. Därför tycker jag det är självklart att inte hälla i mig detta gift med mindre än att det smakar bra, och helst mycket bra. Det skulle aldrig falla mig in numera att dricka upp något alkoholhaltigt som inte smakar bra.

Och här har vi då ett problem med de svenska mikrobryggerierna. Senast för två veckor sedan fick jag låta ett glas med en vissen bitter stå ouppdrucken hos min lokala favoritkvarterskrog. Föreningen Sveriges Oberoende Bryggerier har varit ute och vevat kring sänkt alkoholskatt och craftwashing och fan och hans moster. Jag har har dock aldrig hört dem diskutera kvaliteten hos deras medlemmars produkter.

Jag är väldigt restriktiv numera med att prova nya svenska mikrobryggerier. Händelsen ovan var ett undantag; jag ville stötta min lokala krog och deras vilja att ge dessa bryggerier chansen, och det var en tap takeover så jag hoppades att det kanske skulle vara bra. Annars är det mestadels* på festivaler jag provar nytt; att vaska en deciliter öl känns ändå acceptabelt. Ibland upptäcker man ju nya fynd på det här sättet. Exempelvis upptäckte jag Ferna Forge på småbryggeritorget på den stora Öl- och whiskeymässan i Göteborg.

Därmed kommer det sig också att jag ibland köper öl från Spendrups på krogen. Inte för att jag tycker att de är fantastiska, men de är ändå ganska bra. Och hellre det än godisöl, häjs eller riskera att dra en nitlott.

Etik

Jag funderade lite på vilken plats jag skulle lägga denna på. Etiska överväganden är onekligen viktiga, men det är sällan som de är aktuella. Eventuella bryggerier som samarbetar med Ryssland går bort direkt, även om jag inte känner till några exempel på rak arm. Likaså har jag slutat köpa Bernard efter att jag blev varse att de hade kört en absurd transfobisk kampanj. Jag har även funderat på amerikanska öl, men dels köper jag inte särskilt mycket slika, och de jag köper är från bryggare som jag är rätt säker på inte stöttar den orangea clownen.

Pris

Jag är relativt prisokänslig, och det är sällan som det är en faktor i mina inköp. Enda fallen jag kan komma på är en del superdyra suröl som kostar flera hundralappar för en 75:a. Om man jämför vilka vin man kan få för samma prislapp så tycker jag inte dessa öl motiverar prislappen. För 100 kr, visst, men vid 200 kr och över hoppar jag av. Jag tycker helt enkelt inte att öl har samma utväxling vid högre priser som vin. Jag fattar naturligtvis att prislappen oftast föranleds av höga produktionskostnader, men det är ju helt irrelevant för mig som kund.

Lyckligtvis så är de öl jag föredrar inte särskilt dyra. Sådant som fatlagrat, rariteter, extrema humlemängder med mera intresserar mig helt enkelt inte. Någon dyrare suris blir det ibland, men i övrigt så hamnar mina inköp oftast i mellansegmentet.

Övrigt

Nu har vi kommit till saker som lokalt, småskaligt, oberoende med mera. Det enda av detta som har någon betydelse över huvud taget för mig är det förstnämnda. Det är helt enkelt en aning dubiöst att skeppa vad som huvudsakligen är vatten över stora avstånd. Samtidigt är det också så att de bästa exemplaren från olika ölkulturer görs just i dessa kulturer. Därför köper jag trots allt nästan uteslutande belgiska öltyper från Belgien, engelska öltyper från England och tyska öltyper från Tyskland. Ett undantag är lageröl där jag tycker det finns en del bra svenska exempel, i synnerhet om man får dricka dem riktigt färska. Lyckligtvis finns det även bra svenska versioner av amerikanska öltyper, även om det är något jag inte köper så mycket generellt.

Sedan tycker jag det är trevligt att köpa öl från bryggerier där jag känner någon eller några av bryggarna; Dugges, O/O, Stigberget och Brewski för att nämna några. Dock är det inte alltid så att de brygger öltyper som jag uppskattar. Men saker som småskaligt, oberoende, eller rena floskler som att man brygger med "passion", "själ", "attityd" eller liknande har ingen positiv effekt, i det sistnämnda fallet snarare det omvända.

Epilog

Vilka öl dricker jag då, undrar kanske någon? Det beror förstås på var i världen jag är, men låt oss hålla det till Göteborg.

Från Belgien köper jag regelbundet Saison Dupont, Leffe Blond, Hoegaarden Wit, Orval, Chimay blå, Rochefort 10 och St Bernardus Abt.

Från Storbritannien köper jag regelbundet Timothy Taylor Boltmaker och Landlord. Theakston är ett annat trevligt bryggeri som ofta har några öl på Ölstudion. Tidigare köpte jag mycket Fullers-öl, men jag tycker de har ganska svajig kvalitet numera, så det är lite av ett vågspel.

Från Tyskland köper jag mycket från Ayinger, Bitburger samt Jever Pils. Vad gäller lageröl generellt så står det ofta en burk Pislner Urquell i mitt kylskåp.

Från USA är det främst Sierra Nevada Pale Ale och Great Divide Yeti som jag köper, men inte lika ofta som de övriga ovan.

På fat har jag några andra återkommande öl. Mitt lokala favorithak som jag nämnde ovan har alltid någon öl på cask, så det väljer jag ofta. Dessutom har de tre andra stående öl som jag regelbundet köper: Weihenstephaner Weizen, Rothaus Maidle och La Chouffe Blond. Den sistnämnda köper jag däremot inte så ofta på flaska, den är mycket bättre färsk på fat. Samma sak med Chimay Vit som jag alltid köper när den finns på fat.

Lageröl från Nynäshamn är ett annat givet val så fort de finns på fat, i synnerhet när de är självrunna. Samma sak med öl som Pivot Pils med mera. Ja, också köper jag ju då och då en Mellerud eller Wisby.

* det händer att jag testar nytt efter rekommendationer från sådana jag litar på, exempelvis just Beernews recensenter.

Pseudolambik #50

 

När jag nu brygger min femtionde p-lambik borde det kanske vara något extra, men det är det sannerligen inte. Det enda värt att kommentera är att jag vacklade lite mellan att återanvända sats 47 och att tillsätta ny jäst och nya bottensatser. Det landade lite i både och till slut. Jag använde bottensatserna från nygamla lambikbryggeriet Eylenbosch, vilket har blivit något av en ny favorit. Till hösten har som plan att göra ett nytt försök på en delad sats med Eylenbosch vs. Allagash.

Mäskning:

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 43 C
• 52 C
• 65 C
• 71 C
• 80 C

Kok:

Två timmars kok med 50 g oxiderad humle (pellets).

Fermentering:

Vid varierande temperatur med

• en aning av bottensatsen från sats 47
• några gram Lalvin EC-1118
• bottensatserna från några flaskor Eylenbosh Gueze

Brygd #222: Vit chimär

 

Nu har äntligen turen kommit till det sista "ordinarie" Chimay-ölet för att göra något slags klonartat. Vilket är lite märkligt eftersom det är min favorit i Chimay-portföljen. I synnerhet gillar jag den färsk på fat. Här träder verkligen jästens tuggummifenoler och fruktighet fram på ett snyggt sätt. Jag uppskattar också den måttliga alkoholhalten på 8 % jämfört med många andra triplar.

Den är också lite mörkare än andra triplar. Brew Like a Monk anger SRM till 8,5 men tyvärr finns det ingen receptskiss (enbart för Chimay Blå) så jag fick chansa på vilka maltsorter som höjer SRM. Jag gick på münchnermalt, men det skulle även kunna vara karamellmalt. Det är också oklart hur mycket - om något - socker som används. Jag valde att skippa socker under koket för att se om jag träffade önskat OG, vilket jag också gjorde. Hade jag haft sämre utbyte - vilket händer ibland - hade jag kunnat pytsa i några hundra gram socker.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,010
• ABV 8,2 %
• SRM 7
• IBU 30

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:

• 20 magnum i 80 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1214 (hela jäskakan från Förgylld Chimär)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 22 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Vit Chimär vs. Chimay Vit:

Även om jag föredrar Chimay Vit färsk på fat, så köper jag den ibland på Ölstudion. Eftersom den sistnämnda temporärt har flyttats till Majorna så passerar jag inte förbi lika ofta som när den låg i Nordstan. Men för några veckor sedan körde jag förbi och köpte lite öl. Tyvärr fanns den numera bara i storflaskor, men en sådan fick det bli.

Jag öppnade även en 75:a av min egen version, hällde upp en kalk av vardera, hällde över resterna av Chimay till bygelflaskan med Chimär och förslöt för att dricka upp denna häxblandning vid ett senare tillfälle.

Chimär är aningen mörkare och aningen disigare, Chimay är helt klar och har lite stabilare skum. Chimay vinner utseendematchen.

Chimay är maltig med de typiska tuggummifenolerna på en lite mer modest nivå än normalt. Chimär är fruktigare och har även mer fenoler. Kanske är Chimay något gammal, men den har samtidigt inga tydliga oxiderade toner heller.

Båda ölen har likartad beska, torrhet och ett lätt alkoholbett på slutet. Jag skulle säga att färsk Chimay på fat är godare, men nu vinner Fabrikören knappt. Således är ställningen Fabrikörn - Omvärlden 45 - 46.

Brygd #221: Förgylld chimär

 

Chimärmöss där mamman med lite god vilja kan ses som gyllene.

Nu är det dags för en repris igen. Precis som för Dubbelstickan så återanvänder jag inledningsbilden av ren lathet. Men i övrigt är det lite ändringar.

Dels valde jag använda kryddor denna gång, lite grand på grund av att jag ändå hade malda korianderfrön hemma efter att ha finslipat ett Vindaloo-recept under vintern och förvåren*. Dock vill jag inte ha alls lika kraftiga kryddtoner som i Chimay Dorée, så jag nöjde mig med 10 g vid kokslutet.Maltnotan blev också något annorlunda då jag valde att ha i hälften münchnermalt för lite djupare malttoner. 

Och jästen blev denna gång i Wyeast verison av Chimay-stammen. Lyckligtvis var jag lite alert för en gångs skull och såg att jästen bara var några veckor från att gå ut. Därför valde jag att dra igång förkulturen två dagar innan bryggdagen i stället för min vanliga endagsförkultur. Och det tog nästan två dagar för jästen att komma igång, men vid tillsats så hade den utvecklat ett fint kräusen. Nu hade det säkert gått bra ändå, men det är alltid trevligt att ha sett aktivitet innan man drar igång bryggningen.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,043
• FG 1,008
• ABV 4,6 %
• SRM 6
• IBU 20

Mäskning:

• 2 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 500 g krossat vete

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 10 g malda korianderfrön vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1214 (1 l förkultur)

• vid 20 C i 4 dagar,
• vid 22 C i 5 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Förgylld Chimär vs. Chimay Dorée:

Givetvis får det bli en match mot originalet, som finns på Ölstudion i Göteborg (samt i beställningssortimentet). Det är ganska stor färgskillnad; ljusgul vs gyllengul. Båda ölen har en lätt disighet, och CD behåller skummet lite bättre. Den sistnämnda vinner utseendematchen.

FG är fruktigare, med en tydligare maltighet, och en diskret - närmast svårupptäckt - korianderton. CD är en riktig korianderbomb som inte ger så mycket mer. Inga Chimayjästtoner går att skönja. Ett typexempel på en överkryddad öl; inget annat kommer till tals.

Torrhet och beska är likartade, likaså kolsyran. FG vinner detta enkelt, men inte för det är en lysande öl. Det är en bra öl, men CD är helt enkelt inte min grej. Det var ett tag sedan jag drack den, och jag minns den inte som såpass överkryddad. Även den obligatoriska blandningen hade för mycket korianderaromer. Ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 44 - 46.

* Jag utgick från detta recept. Jag bytte ut en del av vinägern mot rödvin. Jag valde också att använda passerade tomater i stället för kokosmjölk. Den största vinsten tyckte jag dock gavs av att brassa på rejält med torkade chilifrukter (piri-piri), 12-15 stycken. Jag är sannerligen ingen Scoville-junkie, och tyckte det blev hanterbar hetta, inte den starkaste jag har provat. Men framför allt blev det så mycket mer smak, som en riktig Vindaloo ska smaka.

Pseudogeuze #12

 

Tolfte blandningen.

Inför årets blandningsevent hade jag egentligen bara två satser att använda; ett- och tvåårig lambik. Detta beroende på att jag fick kassera flera satser i fjol. Främst på grund av brända fenoliska toner, och i några fall även ättika och etylacetat på grund av uttorkade jäsrör. Jag hade visserligen 10 l kvar av sats 38, men den har för klen syra och kommer användas för en fruktlambik till sommaren eller hösten. Men blandningen funkade bra som jag kommer skriva mer om nedan.

Data:

• Volym 24 l
• OG 1,056
• FG 1,008
• ABV 6,5 %

Blandning:

• 11 l sats 45
• 13 l sats 47
• 140 g bitsocker

Bedömning:

Jag passade på att prova blandningen under flasktappningen. Det fanns en väldigt snygg fruktighet, och i bakgrunden låg de här fenoliska tonerna. Syran är ganska diskret. Bra helhet, men jag ser fram emot att blanda nästa års p-geuze med sats 47 och några av de senaste.