Brygd #75: NZ Imperial Stout

En olöslig fråga bland hembryggare, ölrejtare, ölbloggare och andra ölnördar är den om skillnaden - om någon - mellan porter och stout. Själva namnet stout härstammar sådär 250 år tillbaks från stout porter, d.v.s. en kraftigare variant av porter. Därefter har såväl porter som stout ändrat karaktär flera gånger.

Men för moderna varianter verkar de flesta vara överens om några lösa skiljelinjer:

• Porter är lite sötare än stout.
• Porter är lite ljusare än stout; en stout är alltid svart även när den hålls upp mot ljuset medan en porter ska vara mörkt rödbrun, åtminstone vid just nämnda förfarande.

Sedan finns det en bryggteknisk skiljelinje också; en stout ska innehålla rostat (omältat) korn vilket en porter inte får göra. Själv tycker jag en sådan distinktion egentligen är mindre intressant, det är väl ändå slutresultatet som räknas?

Ännu knepigare blir det när man diskuterar öltyperna imperial stout och imperial porter (eller strong porter som den även kallas). Vid de alkoholhalter vi pratar om här försvinner åtminstone ljushetskriteriet. Samtliga imperial/strong porter jag druckit har varit kolsvarta. Det där med sötma blir också lite mer flytande vid dessa alkoholhalter. Kvarstår då kriteriet angående rostat korn.

Min senaste skapelse med nyzeeländsk humle faller inom ramen för imperial stout med avseende på det sistnämnda kriteriet. Däremot har den en betydligt mindre mängd rostade maltsorter än förra årets variant. Skälet till detta är att min svartmalt var slut och att jag inte har för avsikt brygga några fler porter/stout under 2011.

Nu visade det sig att denna brygd blev betydligt mer utjäst än vad som var tänkt, och då känns det som att benämningen imperial stout ändå går vinnande ur striden.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1092
• FG 1017
• Abv 9,8 %
• BU 90
• SRM 38 (svart)

Malt och extraktgivare:

• 5 kg pilsnermalt
• 1 kg karamellmalt (SRM 50)
• 500 g havreflingor
• 500 g ljust maltextrakt
• 500 g melass
• 300 g ljus chokladmalt
• 200 g rostat korn

Infusionsmäskning vid 66 C i 60 minuter.

Humle:

• 30 g pacific gem, 60 minuter
• 30 g riwaka, 20 minuter
• 30 g pacific gem, 20 minuter
• 30 g riwaka, vid kokslutet
• 40 g pacific gem, vid kokslutet
• 40 g riwaka, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

• Jäsning med Danstar Nottingham i 5 dagar vid 19-20 C
• Efterjäsning vid 18 C i 5 dagar

Övrigt

Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l

Bedömning (11/2):

Inte fullt kolsyrad; pyset när flaskan öppnas är väldigt diskret och det beiga skummet blir lite tunt. Färgen är svart med en lite rödbrun kant.

Rostade toner med mörk choklad dominerar, jämte fruktiga björnbärstoner och en del jordiga lakritstoner (jästen igen?). Ganska torr avslutning med måttlig beska, vart tog de 90 BU vägen?

Ganska gott blev det i alla fall, den här öltypen är nog den lättaste att lyckas med.

Fabrikörns vs. Brooklyn Black Chocolate Stout (18/2):

Eftersom jag inte är helt nöjd med årets version av NZ ImpStout trodde jag att detta skulle bli en uppenbar förlust. Men, nja...

Brooklyn Black Chocolate Stout (BBCS) har lite mörkare (brunare) skum. BBCS drar mer åt bränt socker, salmiak och krut, medan Fabrikörn's har mer toner av saltlakrits, björnbär och kaffe/tobak.

Fabrikörns är lite torrare och strävare, medan BBCS är lite sötare.

Tuff match igen. Jag har mer och mer ledsnat på olika sorters stout och porter, och framförallt med toner av just salmiak och krut. Därför vinner faktiskt Fabrikörn's knappt igen, trots att årets upplaga är sämre än fjolårets.

Fabrikörn - Omvärlden 8-7 således.

Experiment: Kaffe (19/2)

Jag har tidigare testat att slänga i lite kaffe i diverse porter och stout, och resultatet brukar alltid bli bra. Denna gång tänkte jag testa betydelsen av när man har i kaffet. Jag tillsatte dels en skvätt presskaffe till en flaska vid tappningen. Sedan jämförde jag denna med att tillsätta samma skvätt vid upphällningen. Skillnaden blev slående; flaskan med kaffe tillsatt vid buteljering hade de här typiska grön paprika-tonerna man kan känna i de flesta kaffe-öl, exempelvis Beer Geek Breakfeast. Glaset med nytillsatt kaffe hade en lätt kaffeton utöver den ordinarie smaken. Givetvis borde jag haft med ett glas med en helt kaffefri variant också, men slutsatsen verkar uppenbar: kaffet och ölen utvecklar någon slags ny arom som inte finns vare sig i kaffe eller i (mörka) öl. Mitt mest intressanta experiment hittills

Tillägg 2011-12-11

Trots att jag alltså lät den här vinna över Black Chocolate Stout - vilket kanske inte var så förmätet trots allt - så har det inte varit någon rykande åtgång på den. Någon ströflaska här och där har slunkit ner, men när sommaren närmade sig så var det en hel back 35:or kvar samt några storflaskor. Jag beslutade då att jag skulle tävla med i den i Göteborgs Vinterölsträff, tillsammans med några nybryggda NZ-öl. Imperial Stout brukar alltid vara uppskattat.

Och det var den. Mycket riktigt var det den ölen som rönte mest uppskattning hos folk som passerade förbi mitt bord och testade mina brygder. Jag märkte också att åtskilliga kom och tog om, vilket brukar vara ett gott tecken. Senast det hände var för två år sedan med min Bälgoporter. Det blev ingen medalj den gången men en sjätteplats vill jag minnas. Denna gång blev det dock full pott, och jag fick nedanstående pokal med mig hem.

Normalt sett tycker jag det är lite löjligt att dricka ur pokaler, men den här passar ju faktiskt riktigt bra som veteölsglas. Det får nog drickas några Aventinus ur den framöver.