Brygd #80: Belgisk IPA

Mitt hembryggande kommer alltmer gå mot att brygga öltyper med låg eller obefintlig tillgänglighet (inkluderat öltyper som inte finns). En sådan öltyp är Belgisk IPA, d.v.s. en öl med belgisk jästkaraktär samt hög beska och humlearom. De enda dylika öl som har funnits hos Systembolaget är XX Bitter som har dykt upp ett par gånger som tillfällig nyhet, Dugges Wallonia 2007, Duvel Triple Hop samt La Chouffe Houblon.

Två svåra val ställs man inför när man ska brygga en belgisk IPA. Dels vilken jäst man ska använda, och dels om man ska använda amerikansk eller europeisk humle, eller en kombination. På jästsidan valde jag mellan Wyeast 1762 (Rochefort) och Wyeast 1214 (Chimay). Valet föll på den förra då jag kan tycka att Chimay-jästen kan ha lite väl mycket tuggummi-fenoler.

På humlesidan valde jag europeisk humle, då jag med erfarenhet från tidigare försök gärna skippar citrus- och tallbarrstoner i kombination med belgiska jästtoner. Det blev styrian golding och saaz, de två kanske vanligaste humlesorterna i belgiska öl.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1060
• FG 1013
• Abv 6,2 %
• IBU 50
• SRM 10

Malt:

• 3 kg pale ale-malt (Maris Otter)
• 2 kg pilsnermalt
• 1 kg biskvimalt

Infusionsmäskning vid 65 C i en timme, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 63 C.

Humle:

• 20 g magnum, 60 minuter
• 30 g saaz, 20 minuter
• 30 g styrian golding, 20 minuter
• 40 g saaz, vid kokslutet
• 40 g styrian golding, vid kokslutet
• 30 g saaz, torrhumling
• 30 g styrian golding, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1762

• vid 22 C i en vecka
• vid 22 C i en vecka

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med sråsocker, 6 g/l

Bedömning (6/5)

Vackert kopparfärgad med ett smutsvitt skum.

Det som först slår mig är en tydlig jordig ton med dragning av lakritsrot och anis som jag inte är helt förtjust i. Jag misstänker att den härrör från jästen, och den påminner lite om tonerna jag fick från Danstar-jästerna i vintras. Förutom denna jordighet finns det nötiga och lätt fruktiga toner, samt gräsig och örtig humle. Relativt torr med en påtaglig men behaglig beska.

Inte riktigt vad jag hade tänkt mig, åtminstone inte vad gäller den belgiska jästkaraktären. Jag har dock använt denna jäst förut med goda resultat, så jag är lite förbryllad över den här jordiga tonen. Det kan förstås vara någon annan källa än jästen, men eftersom jag inte har känt detta exempelvis i mina "tyska" öl som jag bryggt under våren så känns ändå jästen som den troliga källan.

Nåväl, ganska gott blev det trots allt. Något att fundera på inför eventuella framtida likna de brygder är - utöver jästen - användandet av biskvimalt. Åtminstone i sådana här mängder. Det blev kanske lite väl mycket nötighet.

Fabrikörns vs. XX Bitter (11/5)

De Ranke Brouwerij är ett relativt nytt belgiskt bryggeri som jag är rätt förtjust i. Man gör inte så jättemånga olika ölsorter; förutom ett par riktigt bra suröl så är ett genomgående tema att man gör klassiska belgiska öl med jästig karaktär fast med mer humle än vad som är brukligt. Deras flaggskepp är XX Bitter vilket som namnet antyder har en rejäl beska.

Redan vid upphällningen inser jag att detta kommer vara som att jämföra äpplen och päron. Fabrikörns Belgiska IPA framträder som väldigt mörk jämfört med XX Bitters halmgula färg.

Även på smakfronten är ölen väldigt olika, där XX Bitter har kryddiga fenoler, örtig humle och en skönt läcker beska med långt häng. Fabrikörns jordiga och nötiga toner övergår i en lite mildare beska och inte riktigt lika torr avslutning.

XX Bitter är helt enkelt ett fantastiskt gott öl som Fabrikörns Belgiska IPA står sig slätt mot utan att vara dåligt på något sätt.

Fabrikörn - Omvärlden 10-9 således.

Experiment: Orval-jäst (14/5)

Vid flasktappningen korkade jag upp en Orval och tillsatte bottensatsen till de sista fem litrarna och rörde om.

När jag häller upp denna brettanomyces-spetsade variant bredvid originalet (Orval alltså) är det slående hur lika de är till utseendet. Fabrikörns är lätt grumlig, i övrigt är de i stort sett identiska.

Fabrikörns har utvecklat en tydlig brettanomyceston, som faktiskt inte är helt olik den jag fick med mina oavsiktliga brett-öl för ett drygt år sedan. Orval själv har mer tydlig brettkaraktär, som också känns bättre integrerad med övriga smaker.

De här jordiga tonerna som finns hos Fabrikörns Belgiska IPA passar inte helt in i bilden, men trots detta var det intressant experiment med ett ganska lyckat resultat.