Några obskyra klassiska pärlor - del 1

 

Några mörka pärlor.

Nu är det dags för en ny serie inlägg. Som namnet antyder kommer det komma åtminstone ett inlägg till i samma kategori. Sedan får vi se, det beror lite på intresset (antal  visningar) och annat.

Jag har redan skrivit ett antal inlägg som inte har med ölbryggning att göra över huvud taget. Jag lägger dem alla i kategorin Något helt annat, och återkommande teman har varit musik, matematik och Göteborg. Denna serie hamnar i första kategorin och kretsar kring mindre kända klassiska stycken som jag tycker borde lyftas fram och spelas mer. Det kan vara ett stycke från en relativt okänd kompositör eller ett okänt verk från en mer känd dito. Eller en mix. 

En inspirationskälla är Youtube-kanalen Symphonius Rex som just lyfter fram sällan spelade verk från okända kompositörer. Jag har ett par potentiella stycken därifrån. Även P2-programmet och podden Mästerverken har varit en inspiration, även om jag inte kommer ta något stycke från deras inslag. Den största källan att ösa ur har dock varit stycken jag har hört antingen live på Konserthuset i Göteborg* eller live-inspelningar på Youtube.

Jag har begränsat mig till enstaka stycken av längd ungefär 10-20 minuter, med några undantag av längd uppåt 30 minuter. Det är nästan uteslutande orkesterstycken, ibland med kör och/eller solister. Jag kommer rekommendera Youtube-videor i stället för inspelningar på Spotify eller liknande. Ibland är dessa videor baserade på en mixad inspelning, ofta med ett partitur där man kan följa med, något jag själv tycker är käckt. Men det blir oftast diverse inspelningar av konserter.

Jag har en lång lista på kandidater, men vi börjar beta av fem stycken som man kan lyssna på under julledigheten.

Gustav Holst - The Hymn of Jesus

Holst är mest känd för Planeterna, som blev något av en one hit wonder. Vilket retade Holst något oerhört som tyckte att han hade skrivit åtskilligt med musik som var bättre. Efter att ha lyssnat runt lite så kan jag ge honom delvis rätt; han skrev mycket annan fantastisk musik som är värd att spelas mer. Men jag tycker att Planeterna är det bästa av det jag har hört. Och det näst bästa är det han skrev direkt efter Planeterna: The Hymn of Jesus.

Detta är inte ett typiskt sakralt verk utan är baserat på en apokryfisk text i den gnostiska traditionen av kristendom. Den fokuserar på Jesus som en lärare snarare än en frälsare. Detta är ett skäl till att verket historiskt inte har framförts så ofta. Klassiska kristna är överrepresenterade bland körsångare, och gnosticismen är rätt kontroversiell bland dessa. Ett annat skäl är kombinationen av en gigantisk uppsättning och styckets längd. Man behöver rigga en stor orkester samt en dubbelkör plus en mindre diskantkör, för ett stycke som bara varar drygt 20 minuter.

Men under dessa 20 minuter levereras en massa bra musik. I synnerhet gillar jag första halvan fram till och med "To you" med dess läckra halvtonsdissonanser. Därefter blir det lite mer transportsträcka fram till slutet. Man känner igen en del musikaliska grepp från Planeterna, men det finns också en del nyskapande. Och det är mer fokus på rytm, exempelvis i avsnittet "The dance" som mixar taktarterna 5/4 och 5/8.

Det finns inte jättemånga inspelningar, men en bra är denna. Vad gäller live-inspelningar är det ännu magrare, det enda jag har hittat är från en universitetsorkester. De gör en habil instats, men man inser att det här inte är ett enkelt stycke att få ihop.

John Adams - My father knew Charles Ives

John Adams är en av de mest framförda nu levande kompositörerna. Därför är det måhända lite tveksamt att ha med honom på den här listan. Men jag tror ändå att det här stycket är ett av hans mindre spelade. De vanligaste är nog Shaker loop, Harmonium och Harmonienlehre.

I september fick jag det stora nöjet att se honom dirigera ett par av sina alster på konserthuset i Göteborg, tillsammans med verk av Stravinsky och Debussy. Han framförde dock inte ovanstående stycke utan en nyskriven pianokonsert samt ett stycke ur operan Nixon i Kina.

My father knew Charles Ives är baserat dels på John Adams beundran av nämnda framåtblickande kompositör, som han hade som förebild. Det förekommer rena citat, exempelvis från Den obesvarade frågan. Men det innehåller också typiska John Adams-egenarter, som hans tydliga repetetiva rytmiska figurer. Det är en bra introduktion till hans konstnärsskap, även om de övriga nämnda styckena ovan fungerar lika bra. Här är en inspelning med partitur.

Ferrucio Busoni - Berceuse elegiaque

Ferrucio Busoni är en relativt okänd kompositör, och hans kanske mest kända verk är hans pianokonsert som är en riktig best, i synnerhet för pianisten. Min favorit är hans Berceuse som jag hörde med Göteborgs Symfoniker under ledning av Barbara Hannigan för några år sedan.

Ordet berceuse betyder "vaggvisa", och ibland förekommer tillägget "för en döende moder" i titeln. Och det finns onekligen en stundtals olycksbådande ton i stycket. Men det är samtidigt vackert och mustigt med de typiska halvtonala harmonierna som började dyka upp i början av nittonhundratalet.

Ett bra live-framträdande ges här, i den fantastiska konsertbyggnaden i Amsterdam. Att dirigenten ser lite halvläskig ut bidrar lite extra till den lätt kusliga stämningen. När gong-gongen slår ut stycket är det svårt att inte tolka in vilken typ av avslutning det symboliserar.

Bohdana Frolyak - Adagio in memoriam av Myroslav Skoryk

Det här är ännu ett stycke som jag först hörde framföras av Göteborgs Symfoniker, mer bestämt under våren 2024. Den ukrainska dirigenten Oksana Lyniv besökte besökte Göteborgs konserthus med ett program som främst bestod av Rachmaninovs tredje pianokonsert och Schumanns Rhensymfoni. Men konserten inleddes med ovanstående stycke.

DN:s recensent avfärdade det som "neoromantiskt och inte särskilt intressant". Jag kan visserligen hålla med om beskrivningen rent principiellt, men i mina öron var det en angenäm upplevelse. Det är ganska svårt att skriva den här sortens vacker musik utan att det blir smetigt, men det tycker jag kompositören lyckades med väl i detta fall. Jag kan inte låta bli att höra vissa likheter med Mahlers Adagietto. 

Möjligen kunde stycket ha varit fem minuter kortare; det känns inte riktigt som materialet håller för 16-17 minuter. En bra live-inspelning från Lviv finns här, även om jag tycker göteborgsymfonikernas var snäppet vassare. 

Lille Bror Söderlund - Oboekonsert

Åter igen ett stycke jag har lyssnat på i Göteborgs Konserthus, denna gång så sent som i höstas. Det var i samband med en konsert där orkestern skippade dirigenten och leddes antingen av förstaviolinisten, eller i detta fall av solisten. Upplägget krävde inte alltför avancerad musik, i synnerhet inte rytmiskt. Och utöver nämnda oboekonsert var det klassikern Eine kliene Nachtmusik samt någon Haydn-symfoni.

Kompositören kan knappast anses särskilt känd, i synnerhet inte utanför Sveriges gränser. Min enda bekantskap är ett kortare körstycke som jag sjöng för typ 20 år sedan. Men denna oboekonsert var en positiv överraskning, i en ganska traditionell tonal stil men med många inslag av moderna harmonier. Som extranummer gavs även Gabriels oboe av Ennio Morricone.

Eftersom det var så nyss jag lyssnade på detta har jag inte hunnit testa några inspelningar, men denna ser ut att ha seriösa namn, och denna konsertinspelning verkar bra.

* Inklusive på GSOPlay.

Står det något mellan raderna?

 

Älskning, var står parfymen?

Är inläggsrubriken ett exempel på Betteridges lag? Bara nästan. Det hela utgår från ett FB-inlägg som jag såg i mitt flöde för några år sedan med rubriken "Det står inget mellan raderna". Det var skrivet av någon bekants bekant som refererade till en klok gammal svensklärare från sin barndom som hade drivit denna tesen.

Naturligtvis insåg denna lärare att det ibland står saker mellan raderna. Typiska exempel på texter där detta kan vara en stor poäng är poesi respektive diplomati. I det sistnämnda fallet kan det vara fördelaktigt att uttrycka sig tvetydigt så att båda parternas läsare kan hitta en tolkning som är tillfredsställande. Ytterligare ett exempel är i totalitära stater där människor hittar olika sätt att uttrycka kritik och missnöje mellan de politiskt godkända raderna.

Lärarens poäng var dock att man i normalfallet ska utgå ifrån att det inte står något mellan raderna. I stället ska man försöka tolka det som faktiskt står så gott det går. Naturligtvis kan man stöta på meningar och formuleringar som är oklara och då får man försöka tolka det som står efter bästa förmåga. Men att leta efter dolda meddelanden är vanskligt, och risken är att det blir ens egna förutfattade meningar som slår igenom. Eller att man väljer en tolkning som är lättare att argumentera mot, s.k. "halmgubbe".

"Så du menar att..."

Det här en alltför vanlig replik, och alltid lika irriterande. För man kan kallt räkna med det som följer inte alls är vad man skrev och således inte heller vad man menade. Det är dock aningen bättre än att bara klampa på och utgå ifrån att den felaktiga tolkningen var korrekt. I det förra fallet kan man ju nämligen svara med ett kort "nej".

Oavsett är det alltid irriterande när någon läser in saker som inte alls följer av det som skrevs eller sades. Naturligtvis kan det hända att något är oklart eller tvetydigt, men det bästa är i det fallet att helt enkelt be om ett förtydligande.

Ett ganska flagrant exempel på detta var en FB-diskussion där någon gjorde en stor grej av påståendet att jäst inte kan förökas i mer än X generationer. Olika varianter av påståendet förekommer visserligen i hembryggningsgrupper, där X brukar anges mellan 10 och 20 ungefär. En extrem variant av påståendet att det skulle vara omöjligt över huvud taget är förstås helt orimlig, vilket också var vad vederbörande försökte göra sig lustig över.

När jag påtalade att inga seriösa källor påstår detta hänvisade han till boken Yeast. Eftersom jag äger boken var det lätt att kolla att författarna uttrycker sig betydligt mer försiktigt. Men det bet föga, och det hela slutade med att han lämnade gruppen*.

"Jag menar ju egentligen..."

Det här kan man få riktat mot sig när man argumenterar mot det som andra faktiskt säger. Och det kan jag normalt ha betydligt mer överseende med. Ofta handlar det om en retorisk reträtt för att slippa erkänna att man har fel. Ett närliggande - men mer problematiskt - fenomen är Motte & Bailey.**

Någon gång har jag dock råkat ut för att det framförs som en anklagelse; att jag borde läsa mellan raderna och argumentera mot vad vederbörande faktiskt menar. Och då slår jag bakut. Det är inte upp till mig att försöka gissa vad någon egänckligen menar. Skriv vad du faktiskt menar.

Slutligen kan det vara värt att åter säga något om när det som faktiskt sägs är otydligt. Som jag redan påpekat är det bästa att helt enkelt fråga. Om det inte är möjligt och man tvingas att försöka tolka vad som avses finns det en del föreslagna strategier. En del hävdar att man ska välja en så välvillig tolkning som möjligt. Det kan förstås tyckas sympatiskt och etisk lämpligt, men rent epistemologiskt tycker jag det är lika tveksamt som att välja en ofördelaktig tolkning. I stället bör man fokusera på vad som är den mest rimliga tolkningen, och gärna vara öppen för flera tolkningar.

Slutligen, det bästa är förstås att vi hela tiden skärper oss och försöker uttrycka oss så klart som möjligt, samt läser vad andra skriver under utgångspunkten: det står inget mellan raderna!

* Vilket på sätt och vis var lite synd då han verkade ha kunskaper en bra bit över genomsnittet i slika grupper. Men tyvärr verkade han lite för uppfylld av sin egen förträfflighet.

** Utöver de exempel som ges i Wikipedia-artikeln, så är den kostvetenskapliga debatten kring socker ett annat ställe där detta förekommer. Bailey i detta fall är då något extremt påstående i stil med att "socker är en drog". Om man då påpekar att detta inte stämmer med gängse och rimliga definitioner sker ofta en reträtt till något vagt eller trivialt påstående som att socker påverkar belöningssystemet eller liknande.