Brygd #57: NZ Imperial Stout

Den sista brygden i NZ-serien blev alltså en gammal hederlig imperial stout. Allt gick väl förutom det lilla sidokoket på 2-3 liter där jag pytsade i maltextrakt och socker. Detta kokade över flera gånger, och till slut låg en så tjock sockersörja på spisen att den fattade eld av gaslågorna. Det gick att släcka med lite vatten och det var aldrig någon fara. Saneringsarbetet var omfattande däremot.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1095
• FG 1023
• BU 80
• SRM 53 (svart, typ)
• Abv 9,5 %

Malt & extraktgivare:

• 5 kg pale ale-malt
• 1 kg karamellmalt
• 500 g havreflingor
• 500 g melass
• 500 g ljust maltextrakt
• 500 ljus chokladmalt
• 300 g svartmalt
• 200 g rostat korn

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 65 C.

Humle:

• 20 g pacific gem, FWH
• 40 g riwaka, 30 minuter
• 20 g pacific gem, 30 minuter
• 40 g riwaka, 10 min
• 10 g pacific gem, 10 min
• 20 g riwaka, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05 i 10 dagar vid 18-20 C.

Övrigt:

• Kolsyresättning med druvsocker, 4 g/l

Bedömning (2/2 2010)

Chokladig med lätta salmiaktoner och aningen kaffe, och med tydliga björnbär- och ektoner. Perfekt balans mellan sötma, beska och brända toner. Gott, men hur gott? Inte riktigt Yeti-klass men kanske inte så långt borta.

Fabrikörn vs. Yeti (11/10 2010)

Båda är kolsvarta med ett krämigt ljusbrunt skum, aningens större (en respektive två centimeter) för Yeti. När ölen hålls upp mot en lampa är Yetin lite mer kompakt svart ute i kanterna där Fabrikörns har en tydlig rödbrun ton.

Fabrikörns har mer fruktiga toner med inslag av kola, träfat och björnbär, medan Yeti har en rejäl käftsmäll av kådig amerikansk humle. Tydligt mer beska i Yetin, delvis kanske på grund av att den är färskare. Två väldigt goda imperial stout, men jag får även denna gång känna mig slagen mot en av de bästa i sin genre.