Pärlor för svin - Fabrikör Ekstedts betraktelser

Brygd #94: Sticka

2012-02-13T20:38:00.000+01:00

Altbierbryggerier brygger ibland en lite starkare variant av sin ordinarie produkt, och dessa kallas ofta Sticke Alt. Ordet "sticke" betyder hemlighet på den lokala dialekten kring Düsseldorf, och det finns kanske ett visst hemlighetsmakeri kring denna lite udda öltyp. Jag hittade ingen bra försvenskning av detta koncept så jag nöjer mig med att kalla ölet för Sticka, vilket säkert kommer skapa ett lagom huvudbryderi för många.

Om vanlig altbier skulle kunna ses som en slags tysk bitter, så blir kanske Sticke Alt en tysk motsvarighet till ESB. Det enda exemplar jag hittills har testat - Uerige Sticke Alt - skiljde sig dock en del från en typisk ESB. För det första hade den en mycket mer intensiv maltighet, förmodligen tack vare dekoktionsmäskning som är legio för altbier. Dessutom var den tydligt beskare. Utöver detta tillkommer skillnaderna mellan tysk och engelsk humle, samt den lite renare jäsprofilen som jäststammen tillsammans med den relativt kalla jäsningen ger.

Som nämndes ovan är det dekoktionsmäskning som gäller, åtminstone tvåstegsvarianten. Men eftersom jag var tvungen att klämma in bryggningen på en vardagskväll fick jag köra med en lite mindre tidskrävande fuskversion där man istället plockar ut några liter av den starkaste vörten i början av lakningen och låter denna koka kraftigt i ett separat kok. Receptet nedan är i övrigt inspirerat av Altbierboken i "Classic Beer Styles"-serien, även om andelen münchnermalt är betydligt högre än vad som är brukligt.

Malt:

4 kg münchnermalt
1 kg pilsnermalt
500 g caramünchnermalt

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Humle:

20 g Magnum i 60 minuter
30 g Spalter Select i 20 minuter
30 g Tettnanger i 20 minuter
30 g Spalter Select i 5 minuter
30 g Tettnanger i 5 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1007 vid ?? C i ?? dagar
Kallagring vid ?? C i ?? dagar

Data:

Satsstorlek 20 l
OG 1061
FG ??
Abv ??
IBU 55
SRM 16 (kopparfärgad)
Erhållen volym ??

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslut
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Brygd #93: Kölsch

2012-02-01T21:33:00.000+01:00

Inför denna brygd införskaffades ett exemplar av "Classic beer style series: Kölsch" (Eric Warner). Som brukligt är för böcker i denna serie avhandlas historia, bryggtekniska aspekter, ingredienser, och dessutom ges en hel del receptförslag i slutet. För den som vill fördjupa sig i denna minst sagt smala ölstil kan boken rekommenderas, även om man inte är hembryggare.

Sammanfattningsvis så är Kölsch en relativt ny ölstil som i sin moderna tappning uppstod i Köln för cirka hundra år eller så. Innan dess finns en vindlande historia om ölbryggning i Köln som till slut landade i det ljusa och uppfriskande överjästa öl som det är i dag. Kölsch är alltså överjäst, men dels vid lite svalare temperatur (15 C eller strax däröver) än vad som är brukligt, dels kallagras det som ett lageröl. Detta tillsammans med den ljusa färgen gör att en Kölsch lätt kan misstas för en lager.

Men en välgjord Kölsch ska ändå ha en diskret fruktighet från jästen, och tillsammans med lätta humliga toner och en friskhet från en mindre mängd vetemalt så är detta en delikat öl att dricka under rätta omständigheter. Och det sistnämnda innebär att den serveras färsk på fat, helst på plats i Köln. Jag har inte varit i Köln, men skillnaden mellan några Kölsch jag drack på fat i Berlin och de jag har provat på flaska i Sverige har varit slående.

Och vad kan man då göra förutom att brygga en Kölsch själv? Visserligen kommer jag inte tappa den på fat, men en flaskjäst version är väl det närmaste man kan komma.

Malt och extraktgivare:

4 kg pilsnermalt
1 kg vetemalt
100 g ljust maltextrakt (förkultur)

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

10 g Magnum i 80 minuter
20 g Spalter Select i 20 minuter
20 g Tettnanger i 20 minuter
20 g Spalter Select i 5 minuter
20 g Tettnanger i 5 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1007 (German ale) vid 15 C i ?? dagar
Kallagring vid ?? C i ?? dagar

Data:

Satsstorlek 25 l
OG 1047
FG ??
Abv ?? %
IBU 30
SRM 3 (halmgul)
Erhållen volym ?? l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 4 g/l

Fabrikörn vs. Omvärlden - svinversionen

2012-01-21T20:51:00.003+01:00

Med en varierande regelbundenhet har jag haft några kompisar hemma på en serie ölprovningar. De är inga renodlade ölnördar men är helt klart intresserade av välgjorda och spännande (och gratis?) öl. Det är under dessa sessioner som såväl bryggeriets som bloggens namn har spånats fram, och det sistnämnda vill jag minnas när jag för sjunde gången - troligen förgäves - förklarade vad OG, FG och BU står för.

Varje provning har haft ett tema. Vi har betat av amerikanska öl, belgiska öl, veteöl, ljusa öl, svaga öl och öl i stora flaskor. Vi har haft provningar som har kretsat kring olika jästssorter, kring olika humlesesorter, och vi har även haft vertikalprovningar.

I går var det dags igen, och denna gång var temat taget härifrån bloggen. Ni som följer bloggen lite noggrannare känner till att jag brukar parallellprova mina brygder med ett ekvivalent kommersiellt exemplar när så är möjligt. Eftersom jag själv är domare finns det förstås en risk att bedömningarna kan få en viss slagsida. Därför valde jag att köra samma koncept på gårdagens ölprovning med mina kompisar - nedan benämnda svinen - som domare i stället.

Efter att ha druckit Fabrikörns Enkel som välkomstöl så blev det fyra omgångar med någon av Fabrikörns hembrygder mot någon lämplig kommersiell öl. Vid tre av omgångarna provades dessutom ett "sidoöl"; ett öl i samma kategori som jag av olika anledningar ville ha hjälp med att dricka upp.

Fabrikörns källaröl vs. Beck Bräu Kellerbier Naturtrüb

Denna motståndare bryggs av det lilla bayerska bryggeriet Brauerei Beck Trabelsdorf, som inte brygger det ljusa lagerölet Beck's. Deras källaröl följde med i en nätbeställning av diverse tyska öl som jag gjorde nyligen. Då denna hade hyfsat RB-betyg (3.1) så tyckte jag det skulle bli en passande motståndare.

Tyvärr verkar flaskan ha passerat zenit för länge sedan trots att bäst före-datum var satt till april 2012. Omdömen som dammig, brödig, sädig och unken förekom från svinen. Någon knorrade att den smakade välling.

Fabrikörns fick däremot omdömen som frisk och fräsch, med toner av citrus, så det blev en enkel seger med 5-0 för Fabrikörn här.

Som sidoöl hade vi här Mikkeller Kellerbier, och även om den av svinen ansågs klart bättre än Beck Bräu så möttes den inte av något jubel direkt. Brie, vitpeppar, blomkål och gammal jordkällare var några av omdömena.

Fabrikörns Gobala IPA mot BrewDog/Mikkeller I Hardcore you

På grund av att Fabrikörns bidrag är över ett halvår gammalt, samt att Sorachi Ace-humlen är ganska dominant, trodde jag motståndet här skulle sopa banan med Fabrikörn, men borsten ville inte riktigt resa sig skulle man kunna säga.

Svinen ansåg att den globala IPA:n hade en udda doft, någon grymtade att den doftade utbrända tomtebloss, någon tyckte sig hitta toner av vanilj.

I Hardcore You ansågs vara allför söt och tung, med toner av gräddkola, citrus, och bränd(!) banan.

Ingen av ölen mottogs med någon större entusiasm, och ölen betraktades som väldigt olika i sin karaktär, något som jag är böjd att hålla med om. Fabrikörn vann dock knappt med 3-2 efter en stunds funderande.

Som sidoöl hade vi här Sigtuna Ace Of Spades, och den drog verkligen inte ned några stora applåder. Söt och alkoholisk avfärdades den snabbt som.

Fabrikörns NZ Barley Wine vs. Great Divide Old Ruffian

Dessa två öl har jag själv redan testat mot varandra, och då lät jag - kanske något förmätet - Fabrikörns avgå med en knapp seger.

Svinen hade dock även denna gång en del problem med tunghet och kvalmighet hos omvärldsölet. Aromer av apelsinchoklad noterades, och även någon slags bränd eller rostad ton.

Fabrikörns betraktades som fräschare och mer lättdrucken, och vann med hela 5-0. Ingen sidoöl i denna omgång.

Fabrikörns NZ Imperial Stout (2010) vs. Rogue XS Imperial Stout (2008)

Här var det alltså två lagrade Imperial Stout som skulle mäta sina krafter. Några av svinen trodde att det var vinnarölen i Amylases Vinterölsträff 2011 som skulle avsmakas, men det var i själva verket alltså föregående årgång. Som jag personligen tycker är mycket bättre.

Motståndet utgjordes av ett öl vars främsta egenskap är att det inte på något sätt stryker konsumenten medhårs. Torrt och beskt och med massiva brända maltaromer. Kanske har några års lagring mjukat upp det något?

Nja, svinen avfärdade det med beskrivningar som "sönderbränd arom", "vresig", "tjära" och "bladkrydda". Fabrikörns däremot ansågs vara subtil och balanserad. En ny storseger med 5-0 blev det således.

Som sidoöl provades Brewdog Tokyo* som omedelbart dissades som alltför söt, och därefter snabbt vaskades.

Sammanfattning

Totalt blev det alltså 4-0 till Fabrikörn i matcher, och 18-2 i totala antalet röster. Minst sagt förvånande får jag säga. Delvis beror den stora skillnaden i röster på att omvärldens bidrag i första omgången var så svagt. Men i övrigt hade jag nog trott på en ganska hård match. Nåväl, fortsättning följer förmodligen, då nästa träff med svinen preliminärt sattes till i början av mars.

Fabrikörn recenserar konkurrenter

2012-01-13T20:09:00.000+01:00

Ett av de mest svårlösta problemen för en hembryggare är att göra slut på allt öl man brygger. Lösningen är förstås att ge bort flaskor till vänner och bekanta, och en hel del av detta hamnar naturligt nog hos andra hembryggare. Men det sistnämnda innebär också att man själv får en del tillbaka att prova, vilket hamnar i kategorin angenäma problem.

I detta inlägg tänkte jag recensera några sådana öl. Samtliga av dessa hembryggare är duktiga, och i flera fall prisbelönta, så ölen håller generellt sett hög klass. I de fall jag har något negativt att säga handlar det snarare om personliga smakpreferenser än bristande bryggskicklighet.

Jag presenterar dem inte i någon speciell ordning, med undantag av första ölet som jag sitter och läppjar på i skrivande stund, samt det sista som jag utser till vinnaren.

Ida & Peters baltiska porter:

Ida & Peter är relativt nya hembryggare, men har ändå en guldmedalj i Amylases Sensommarölträff 2010 som tung merit. Den här flaskan har blivit stående sedan i våras då jag fick den, men med tanke på öltypen så borde det inte vara något problem.

Baltisk Porter är en något luddig öltyp, men det är i alla fall en ganska stark porter som har sitt ursprung i nordöstra Europa, och i synnerhet baltstaterna samt Polen. Många exemplar från dessa länder är dels underjästa, dels har de inte så tydligt rostade toner som andra starka porter. I många fall är de i princip en dubbelbock.

Den här versionen gissar jag är överjäst, men har ganska diskreta rostade toner av kaffe och choklad. Det är mer av bränt socker, sötlakrits, och en del röda bär. Kroppen är medelfyllig med måttlig kolsyra. Den är halvsöt med låg beska. En bra tolkning av denna ölstil.

Helsingborgs hembryggargilles W for Winter Warmer:

Helsingborgs hembryggargille (HBG2) är ett sjufaldigt gäng som brygger tillsammans, och de vann SHBF:s Höstölsträff 2011 (Folkets Val). De hade två representanter (Martin & Victoria) på plats på Amylases Vinterölsträff 2011, och jag fick då tillfället att snacka lite med dem samt utbyta lite hembrygder, bland annat deras Vintervärmare.

Till att börja med så hade flaskan en väldigt snygg etikett (se bilden ovan), något jag tycker bör uppmärksammas. Även upphälld är den väldigt snygg med en djupt mörkröd färg med medelstort beige skum.

Aromen är tydligt maltig med lätt rostade toner, aningen jordig, med vaga toner av krut och aska, samt en del gräsig och örtig humle.

Ganska torr med medelstor beska. God, men den hade enligt mig vunnit på aningen mer restsötma.

Gnoffs Sassafrasporter

Jan "Gnoff" Berglund är en mycket rutinerad hembryggare med såväl ett SM-guld (2010 i porter/stout-klassen) samt en vinst i Amylases Sommaröl (2006?) i meritlistan. Han kan nog ses som något av en porter- och stoutspecialist, även om han gör mycket annan bra öl också, oftast med låg eller måttlig alkoholstyrka. Min absoluta favorit bland de brygder jag har provat är nog hans plommon(pseudo)lambic, tätt följd av en modern lager med Riwakahumle.

Han har en viss fäbless för kryddade öl som jag inte riktigt delar. Denna gång har han spetsat en porter med sassafras, vilket är vad som ger den karaktäristiska aromen till tuggummit Jenka. Till en början så är sassafrastonen hyfsat tillbakahållen men ganska snart tar den över mer och mer och blir helt klart för dominant för mig. Jag hade helt klart föredragit den okryddade portern som finns där i bakgrunden med sköna fruktiga och chokladiga toner.

Janne, Tomas & Magnus En Extra Grönsvart Stout

Janne Hall, Magnus Alström och Tomas Lundqvist är samtliga medlemmar av hembryggarkollektivet Draken som håller till i en källarlokal i Mölndal. De två sistnämnda har tillsammans med Rick Lindqvist (också Draken-medlem) vunnit åtskilliga medeljer i såväl SM som i Amylases ölträffar. Deras tyngsta merit är förstås den totala guldmedaljen i SM 2010 med Drakens DIPA. De specialiserar sig på öltyper såsom APA, IPA, DIPA och Imperial Stout med amerikansk humleprofil.

Till vinterölsträffen hade de dock gjort en lite mer klassik brittisk Extra Stout, d.v.s. en lite starkare stout på runt 6 %. De hamnade direkt till vänster om mig bland utställarna så jag fick en flaska av dem att ta med mig hem. Ölet är tänkt som någon slags hyllning till GAIS, men om det finns någon specifik koppling till fotbollslaget så har jag missat eller glömt den.

Ölet är som sig bör helt svart med ett kraftigt beige skum. Aromen består av kraftigt rostade toner av kaffe och mörk choklad. Avslutningen är ganska torr med måttlig beska. Ett mycket välgjort öl, men jag måste nog säga att det här är en öltyp som jag inte riktigt går i gång på.

För mig okända bryggares Fra Via Til-klon

Den bästa ölen fick jag av bryggarna som stod direkt till höger om mig på vinterölsträffen. När jag tittar på resultatlistan och försöker utröna vilka de kan ha varit så har jag två kandidatöl, men jag avstår från att spekulera vilken av dessa det är.

Ett av deras öl var ett försök att efterapa Mikkeller Fra Via Til, vilket är en kryddad stark porter som görs inför varje jul i lite olika versioner. Jag fick en flaska som jag öppnade på julafton och parallellprovade med mitt inköpta "original".

Båda ölen är svarta, men klonen har ett ljusare och krämigare skum, jämfört med originalets mörkare och fluffigare.

Klonen är fruktig, chokladig, och med en skön kryddighet som smälter in väl. Originalet är lite fränare med toner av salmiak, krut, grön paprika och sparris. Kryddorna kan anas vagt i bakgrunden.

Klonen är halvsöt med tydlig men behaglig beska. Originalet är torrare, tunnare och beskare.

Jag tyckte klonen hade fångat mycket av karaktären i originalet, men ändå lyckats få den lite mer harmonisk och njutbar. Klonen vinner alltså klart. Att jag uppskattade den tydliga kryddigheten måste ses som ett mycket gott betyg. Bra jobbat!

Brygd #92: Dubbel

2012-01-08T22:31:00.001+01:00

I boken "Brew like a monk" av Stan Hieronymus diskuteras i ett avsnitt skillnaden mellan belgiska och amerikanska bryggare vad avser maltkompositionen för mörkare belgiska öl. I genomsnitt använder den amerikanska bryggaren många fler maltsorter än sin belgiska kollega. Där den senare använder en ljus basmalt, och eventuellt en eller två specialmaltsorter (vete-, münchner-, biskvi-, aromatisk, karamell- o.s.v.) , så använder den förre ofta en hel cocktail av dessa specialmaltsorter för att få färg och komplexitet i ölet. Den belgiske bryggaren använder i stället mörkt socker för att få färg och djup i sitt öl.

Samma sak med kryddor; där den amerikanske bryggaren förhållandevis ofta slänger i kryddor så är detta mer sällsynt bland belgiska bryggare, med undantag för julölen förstås. Bland trappistbryggerierna är det bara Rochefort som kryddar sina öl, och då på en minst sagt diskret nivå.

Jag har nog tidigare varit inne på den amerikanska linjen och haft ganska komplicerade maltscheman för mina mörka belgiska öl. Men ju mer jag tänker på det, desto mer tilltalas jag av den här enkelheten. Dels för att jag tycker att de bästa belgiska klosterölen sopar banan med sina amerikanska konkurrenter, framförallt med deras lite lättare och elegantare framtoning jämfört med de mer tunga och lite överlastade jänkarversionerna. Men enkelheten har även en poäng i sig, då det är lättare att justera sina recept för perfektion ju färre parametrar man har att bolla med.

Sedan en tid tillbaka kan man köpa belgisk kandisirap från Humlegården, så det blev en flaska sådan tillsammans med melass för att få färg och smak på min dubbel.

Malt och extraktgivare:

5 kg pilsnermalt
500 g aromatisk malt
325 g kandisirap
300 g melass

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

20 g Savinskij Golden i 80 minuter
20 g Savinskij Golding i 20 minuter
20 g Saaz i 20 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med White Labs WLP500 vid 22 C i en vecka
Efterjäsning vid 20 C i två veckor, och vid 15 C i en vecka

Data:

Satsstorlek 21 l
OG 1070
FG 1015
Abv 7,2 %
IBU 25
SRM 17 (djupt kopparröd)
Erhållen volym 20 l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 7 g/l

Experimentbrygd 1: Vinjäst vs. öljäst

2012-01-01T22:08:00.000+01:00

Nyårsdagen är egentligen en optimal dag att brygga på. Man är ledig men samtidigt för seg för att göra något alltför aktivt. I stället för att fastna i soffan och strötitta på backhoppning och engelska riddare, kan man anstränga sig lagom mycket bland mäskkärl, kastruller och jäshinkar.

Planen i år var att brygga öl nummer två i julhelgernas belgoserie (tripeln), men eftersom den första ölen jäste ut fortare än vad jag räknat med kunde tripeln bryggas ett par dagar tidigare och det uppstod då ett hål i schemat.

Detta hål passade alldeles utmärkt för ett litet experiment som jag har funderat ett tag på: att jäsa öl med vinjäst. Detta har naturligtvis gjorts förut. Champagnejäst har använts för ett antal lite alkoholstakare öl (exempelvis BrewDog Tokyo). Här handlar det dock om sekundärjäsning, d.v.s. man har jäst med en öljäst först och när denna gjort sitt har man tillsatt Champagnejästen för att jäsa ut ölet riktigt torrt. I dessa fall är det dock tveksamt om man får så mycket aromer från jästen.

Ölet Omnipollo/Leon har dock jästs med enkom Champagnejäst om jag har förstått det hela rätt. När jag provade detta öl tyckte jag mig kunna skönja en tydlig vitvinsarom. Men för att verkligen kunna utskilja vinjästens bidrag behöver man något slags referensöl att jämföra med.

Jag bestämde mig därför att jäsa halva satsen med en vanlig öljäst, och den andra halvan med vinjäst. Som öljäst valde jag US-05 som är en ganska neutral jäst med måttlig esterproduktion. Vinjästen blev vad som fanns i hembryggaraffären, nämligen en namnlös och anonym torrjäst i en vit påse markerad enbart med "Super Wine Yeast".

Som grundöl fick det bli en vanlig pale ale utan krusiduller, och jag passade på att använda 160 g Nelson Sauvin som har legat i min frys i snart ett år. Jag gjorde receptet för en liten större sats än vanligt, men plockade ut enbart 25 liter för kokning, vilket är maximalt vad jag klarar av. I stället kommer jag späda med vatten i efterhand för att hamna rätt i styrka.

Malt:

5 kg pale ale-malt
2 kg münchnermalt

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

30 g Nelson Sauvin i 60 minuter
50 g Nelson Sauvin i 20 minuter
80 g Nelson Sauvin vid kokslutet

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning vid 22 C i 5 dagar med

Safale US-05
Namnlös vinjäst

Efterjäsning vid 20 C i 10 dagar

Data:

Satsstorlek 30 l
OG 1055
FG

Öljäst 1010
Vinjäst 1017

Öljäst 5,9 %
Vinjäst 5,0 %

IBU 35
SRM 6 (djupt gyllengul)
Erhållen volym 27 l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Uppdatering (16/12 2012):

Jag brukar normalt sett inte skriva något extra vid flasktappning, utöver att fylla i eventuella nya data, men detta projekts karaktär - samt att detta inlägg har dragit till sig ganska många läsare - tarvar kanske en liten preliminär rapport.

Precis som för mitt och Ricks tripelexperiment så gäller den initialt mest uppenbara skillnaden utjäsningen; öljästen har helt enkelt jäst ut väldigt mycket mer. Jag hade nog väntat mig ett FG på ungefär 1013-105 för båda varianterna, men öljästen jäste väldigt torrt, medan vinjästen jäste oväntat svagt.

Den andra påtagliga skillnaden när jag smakar på de två skvättar jag sparade för att mäta FG är hur mycket mer estrig vinjästversionen är. Jag får lite lätta vibbar av att detta skulle kunna vara jäsprodukter som jästen normalt sett har brutit ner i sekundärjäsningen, men att jästen inte riktigt är färdig, vilket också skulle förklara det höga värdet på FG. Detta motsäges dock av hur jästerna faktiskt betedde sig. Jag jäste de båda versionerna i genomskinliga plastbehållare, så jag hade bra visuell koll på hur jäsningen fortskred och det var ingen signifikant skillnad mellan de båda jäskärlen. Jag får helt enkelt avvakta kolsyrejäsningen och se vad sluresultatet blir.

Något annat som slog mig med båda versionerna var beskan, som var betydligt mer påtaglig än förväntat. Jag kompenserade för humlens ålder i ProMash men förmodligen överdrevs denna effekt. Framför allt öljästversionen med sin torrhet framstod som väldigt besk.

Horisontalprovning (30/1 2012):

Efter två veckors nyfiket väntande så är det till slut dags. Två 33-centilitare hälls upp i varsitt glas. Öljästversionen har aningen större skum, annars är de identiska till utseendet; gyllengula, minimalt disiga, med ett medelstort vitt skum som lägger sig ganska snabbt.

Den stora skillnaden som jag kände vid flasktappningen har delvis försvunnit; öljästversionen är fortfarande väldigt ren, medan vinjästversionen nu endast har vaga estriga toner. Eller mittåt; vinjästversionen har snarare fenoliska toner, lite åt Nynäshamnhållet. Jag har läst vid flera tillfällen att många belgiska jäststammar skulle likna och/eller ha sitt ursprung i kultiverade vinjäststammar, något som förstås skulle kunna bero på närheten till Frankrike. Jag är nog böjd att tro att det kan ligga en hel del i det, då vinjästversionen hade en aning belgisk karaktär.

Skillnaden i utjäsning märktes knappt; båda varianterna känndes ungefär lika torra. Detta känns lite svårförklarligt, då det inte var någon skillnad i kolsyrenivå, d.v.s. vinjästen har inte knaprat i sig något utöver kolsyresockret. Jag tror dock kolsyran i sig kan dämpa förnimmelsen av restsötma en aning.

Så, vilken var bäst? Just för den här öltypen, en Pale Ale med fruktig (nyzeeländsk) humle, passade den lite renare US-05 bättre. Men båda varianterna blev väldigt bra, och Nelson Sauvin-humlens ålder tycker jag inte har påverkat ölet i någon påtagligt negativt riktning. Oavsett jäst blev det en torr, fräsch och lättdrucken APA, med fruktiga krusbärsaktiga humletoner, samt en tydlig beska.

Ett ganska trevligt experiment, även om jag kanske hade hoppats på lite större skillnader. Vinjäst är någonting jag tänker fortsätta utforska, och då tänker jag vara noggrannare med jästvalet och inte bara slänga i innehållet från en anonym vit påse. Efter att ha kollat runt lite om vinjäster så verkar det grovt sett som att vitvinsjäster verkar vara bättre lämpade för öl med kort lagringstid, medan rödvinsjäster verkar kräva lite längre lagringstider.

Brygd #91: Tripel

2011-12-29T19:16:00.001+01:00

Efter enkel kommer dubbel, och därefter tripel, kan man kanske tycka. Men det finns två skäl för mig att brygga min tripel innan dubbeln:

en tripel behöver maximal utjäsning, och andra generationens jäst brukar vara den piggaste. En dubbel behöver inte alls lika hög utjäsning (tredje generationen är piggare än första men inte lika pigg som den andra)
om jag brygger tripeln efter den mörka dubbeln, kommer tripeln att ta upp en del färg från dubbeln

En tripel karaktäriseras nämligen av att den är stark (8-10 %) och ljus. Från början indikerade benämningarna enkel, dubbel och tripel vörtstyrka, och det lär ha funnits mörka triplar om man bara backar en sådär 100 år bak i tiden. Men när Westmalle lanserade sin version 1934 så satte man en ny standard som numer får betraktas som allmänt vedertagen. Det enda undataget jag känner till - om man ens kan räkna det som ett sådant - är Gulden Draak som beskrivs som en "dark triple".

Förutom att en tripel ska vara ljus och stark ska den också vara väl utjäst, även om det bryts friskt mot denna regel. För att uppnå hög utjäsning finns det ett par knep man kan använda:

Ha en pigg jäst
Mäska vid låg temepratur (62-65 C), vilket ger en hög andel enkla sockerarter i vörten
Använda socker som extraktgivare, för en tripel 10-20 %

En annan karaktäristisk egenskap hos triplar som man ser om man granskar recept från erkända belgiska bryggerier är enkelheten; man har oftast bara pilsnermalt och socker, och i undantagsfall någon ytterligare maltsort (vete- eller münchner- exempelvis), och humleschemat innefattar bara en bittergiva samt eventuellt en mellangiva vid 20-30 minuter. I stället är det jästen som ger komplexitet och djup.

Malt & extraktgivare:

6 kg pale ale-malt
1 kg strösocker (tillsatt sent i koket)

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:

20 g Perle i 60 minuter
20 g Styrian Golding i 20 minuter
20 g Saaz i 20 minuter

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med White Labs WLP500 vid 23 C i 9 dagar
Efterjäsning vid 16 C i 20 dagar

Data:

Satsstorlek 22 l
OG 1080
FG 1008
Abv 9,5 %
BU 30
SRM 6 (gyllengul)
Erhållen volym 20 l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l

Bedömning (7/2 2012):

Efter drygt två veckor öppnas bygelflaskan med ett tydligt "plopp", och tripeln hälls upp med ett hyfsat vitt skum. Färgen är gyllengul med en lätt disighet.

Aromen är fruktig med toner av mandelmassa och apelsin, samt en del blommig humle. Lätta alkoholtoner också, vilket är svårt att helt undvika i en tripel.

Torr med medelstor beska. Kolsyran är måttlig, vilket får mig att tro att kolsyrejäsningen inte är helt klar än. Nåväl, det här var ändå ganska gott redan nu. En gedigen tripel helt enkelt.

Brygd #90: Enkel

2011-12-23T21:04:00.001+01:00

De flesta av oss förknippar nog belgiska klosteröl med ganska kraftiga och alkoholstinna brygder, och i synnerhet när det handlar om Trappistbryggerierna. Bland de senare gör dock samtliga förutom Rochefort även en eller flera alkoholsvagare varianter. Traditionellt bryggdes dessa för munkarna själva, och än i dag kan de vara svåra att få tag på om man inte besöker klostren. Chimay gör sin Dorée på 4,8 %, Westmalle Extra ligger på 4,5 %, Petit Orval landar på blygsamma 3,5 % och har vid något tillfälle siktats i en svensk livsmedelaffär. Achel gör ett par femprocentiga öl och La Trappe likaså.

I några få fall används någon av benämningarna enkel eller singel för dylika öl, i analogi med begreppen dubbel och tripel, och för all del, quadrupel. Jag tyckte enkel lät bra på svenska, i synnerhet som jag kommer brygga just såväl dubbel och trippel i denna bryggomgång.

Jästvalet föll på Chimay i White Labs tappning. För att inte få ett för tunt öl använde jag som brukligt för mina alkoholsvagare öl en hög mäsktemperatur. Lite havreflingor ger dessutom ytterligare fyllighet till ölet.

Malt och extraktgivare:

3 kg pale ale-malt
500 g aromatisk malt
500 g havregryn

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:

20 g Perle i 60 minuter
20 g Styrian Golding i 20 minuter
20 g Tettnanger vid kokslutet
20 g Saaz vid kokslutet
20 g Styrian Golding vid kokslutet

Jäst:

Jäsning med White Labs WLP500 vid 25 C i 6 dagar
Efterjäsning vid 17 C i 9 dagar

Data:

Satsstorlek: 20 liter
OG 1046
FG1016
Abv 4,0 %
IBU 35
SRM 7 (gyllengul)
Erhållen volym 18 l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l

Bedömning (21/1):

Den här brygden är den första som har drabbats av ojämn kolsyresättning. En del flaskor har haft ganska lite kolsyra, medan andra har haft en så kallad slow motion-fontän.

När jag tappar upp på flaska använder jag en jäshink med tappkran, samma hink som är ytterst i mitt mäskkärl för övrigt. Jag tillsätter först en sockerlag med kolsyrejäsningssockret, därefter tappar jag över själva ölet, och i samband med detta ska det då skapas tillräckligt med rörelse för att sockerlagen ska fördelas jämnt. Men denna gång blev det inte så, och jag gissar att det beror på att slangdelen hos min hävert har börjat kröka sig så att ölet inte alltid rinner ut i botten av hinken. Därmed blir det mer socker i den undre delen av hinken. Framgent får jag se till att röra om manuellt också.

Den här flaskan måste ha tappats någon gång i den senare halvan, för den har ett ganska beskedligt pys när den öppnas. Utseendet är gyllengult med en lätt disighet. Skummet är vitt, fluffigt, medelstort coh snabbt försvinnande.

Aromen är ganska mycket som en engelsk bitter med en lätt fruktighet, och blommig humlearom. Utöver det en del distinkta tuggummifenoler och en lätt jästig syrlighet.

Kroppen är lätt till medelstor, kolsyran är mjuk. Avslutningen är ganska torr med en måttlig men ändå påtaglig beska.

Ett ganska bra och lättdrucket öl, men jag känner mig inte riktigt nöjd med ester- och fenolkaraktären.

Fabrikörns Enkel vs. Taras Boulba (7/2 2012):

Utöver ett antal Lambicbryggerier och -blandare så är det mig veterligen ganska tunnsått med bra bryggerier i och kring Bryssel. Ett undantag är dock det nystartade bryggeriet Brasserie de la Senne, som gör flera bra öl i en lite modernare belgisk stil. Ett av deras flaggskepp är Taras Boulba (TB) som precis som Fabrikörns Enkel skulle kunna karaktäriseras som en Belgisk Bitter; ganska alkoholsvag (4,5 %) men med rejäl beska och med en tydlig belgisk jästkaraktär.

Det är stor skillnad i utseendet; TB är ljust halmgul och samtidigt ganska disig vilket gör att den ser ut lite som en Witbier. Båda ölen har snabbt försvinnande vita skum.

TB har en elegant fenolisk ton som tillsammans med gräsig och örtig humle för tankarna till XX Bitter, fast i alkoholsvagare tappning. Fabrikörn är lite fruktigare med blommig humle och en lite annorlunda fenolisk ton.

TB är tydligt torrare med aningen mer beska, och har dessutom lite mer kolsyra. Så, vilken var godast? Glaset med TB gick åt fortare, och framför allt kändes den lite fräschare och lättdrucken.

Fabrikörn - Omvärlden 14-15 således.

Brygd #89: Dubbelbock

2011-11-26T13:56:00.001+01:00

Detta är fjärde gången gillt att göra den ultimata dubbelbocken. Om de två senaste försöken kan man läsa här och här:

Årets version är väldigt lik förra årets, skillnaderna är:

Mer och mörkare münchnermalt
Mindre pilsnermalt
Mindre caramünchnermalt

Dessutom skippar jag att komma på något putslustigt namn som slutar på -ator, och kallar ölen rätt och slätt för Dubbelbock. Precis som min favorit inom denna kategori; Andechser Dunkler Doppelbock, som jag dessutom har två flaskor av hemma just nu. Räkna med en jämförelse om två månader ungefär.

Malt:

5 kg mörk münchnermalt
1 kg pilsnermalt
500 g caramünchnermalt (SRM 40-50)
100 g carafa I

Dekoktionsmäskning i tre steg, erhållna temperaturer:

Syrarast: 36 C
Proteinrast: 48 C
Sockerrast: 64 C
Utmäskning 72 C

Humle:

20 g Perle, 90 minuter
10 g Perle, 20 minuter

Total koktid två timmar

Jäst:

Jäsning med Saflager W 34/70 i två veckor vid 8-12 C
Lagring i 5 veckor vid 4-8 C

Data:

Satsstorlek 20 l
OG 1076
FG 1020
Abv 7,5 %
IBU 25
SRM 23 (kastanjebrun)
Erhållen volym 19 l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Bedömning (23/1):

Exakt två veckor efter flasktappningen är det dags för premiärsmakning (okej då, jag har tjuvsmakat två 25-centilitare redan).

Flaskan öppnas med ett mjukt litet pys. Upphälld i glaset är det första intrycket hur klart ölet är. Precis som ett filtrerat öl. Den fem veckor långa lagringen har gjort sitt. Det beige skummet är lite klent, men jag misstänker att kolsyrejäsningen inte har nått ända fram än.

I munnen möts jag av en underbar maltarom; nygräddat bröd, nötter, fikon och lätt chokladiga toner. Lite gräsig humle finns diskret i bakgrunden.

Kroppen är medelstor, kolsyran måttlig. Halvtorr till halvsöt, med en mjuk beska. Jag misstänker att ytterligare kolsyrejäsning kommer göra ölet aningen torrare och lite mer kolsyrat, vilket jag tror kommer förbättra det ytterligare.

Men redan nu är det nog det godaste jag har bryggt. Visst, öl som precis kolsyrats kan ibland vara på sin topp, men ändå: Andechser Doppelbock, se upp!

Fabrikörn vs. Andechser Doppelbock Dunkel (28/1)

Detta är en högtidsstund som jag länge har sett fram emot. Andechser Doppelbock tillhör mina topp tio-favoriter alla kategorier, och mitt eget bidrag är jag väldigt nöjd med även om jag ingalunda räknar med en seger här.

När jag häller upp dem bredvid varandra är Fabrikörns något mörkare, och har ett något krämigare och mer långlivat beige skum. Två snygga öl är det, men Fabrikörns vinner knappt på utseendet.

Aromerna är ganska olika, även om det förstås finns klara likheter. Andechser har vid jämförelse en lite tydligare rostad ton än vad jag har noterat tidigare, som nästan drar åt rökt korv, medan Fabrikörns har en lätt rostad chokladton. Andechser har en lite sockrigare karamellighet medan Fabrikörns är lite fruktigare. Det finns också en härlig nötig ton hos Andechser, och som vanligt så har Fabrikörns lageröl lite mindre ren lagerkaraktär.

Fylligheten är likartad, och Fabrikörn har aningen mindre kolsyra. Båda ölen är halvsöta med en diskret efterbeska som är aningen mer framträdande hos Fabrikörns.

Som väntat vinner Andechser, framförallt på den lite renare lagerkaraktären, samt på lite större maltkomplexitet med de här sköna nötiga tonerna. Men Fabrikörns bjöd på bra motstånd.

Fabrikörn - Omvärlden 14 - 14.

Brygd #88: Källaröl

2011-11-12T14:36:00.001+01:00

Till slut har någon slags normal novembertemperatur infunnit sig, och då är det ett perfekt tillfälle att brygga lageröl, eller närmare bestämt tysk lager av typen Kellerbier. Nu hävdar somliga - med viss rätt - att detta inte är en ölstil per se, utan snarare en tillverknings- och serveringsmetod, ungefär som real ale.

Det speciella med Kellerbier är nämligen att den är ofiltrerad och opastöriserad, med naturlig kolsyra från jäsningen. Namnet kommer sig av att ölet på de tyska krogarna serverades direkt från faten, som låg svalt just nere i källaren.

Man skulle därför kunna hävda att mina tidigare försök med tyska lageröl kan klassas som Kellerbier. Men det är ändå så att öl som säljs som Kellerbier tenderar att ha en viss profil. De är lite maltigare än en pilsner, och normalt sett också en aning mörkare, antingen gyllengula eller bärnstensfärgade. De har i genomsnitt också aningen lägre beska än en pilsner men har i gengäld mer aromatisk humlesmak tack vare mer humle sent i koket.

Ett annat namn på väsentligen samma typ av öl är Zwickel. Vidare finns det i Franken en öltyp som heter Landbier, som har lite mer maltbetoning och något lägre humleprofil.

Kommersiella exemplar är ovanliga i Sverige. Överraskande nog gör Krönleins en riktigt bra variant; Three Hearts Källaröl. Denna kan man hitta på fat ibland, och i synnerhet på City Pub i Göteborg där den i princip har en fast kran. Och i decembersläppet på Systembolaget kommer Mikkeller med sin tolkning, som gissningsvis kommer smaka mer Mikkeller än Keller.

Så vad kan man då göra, annat än att brygga en variant själv?

Malt:

3 kg pilsnermalt
2 kg münchnermalt

Infusionsmäskning i 60 minuter vid 67 grader.

Humle:

20 g Perle i 80 minuter
20 g Saaz i 20 minuter
20 g Tettnanger i 20 minuter
30 g Saaz vid kokslutet
30 g Tettnanger vid kokslutet

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Saflager W-34/70 i två veckor vid 10-12 C
Lagring vid 5-7 C i 3 veckor

Data:

Satsstorlek 22 l
OG 1052
FG 1012
Abv 5,3 %
SRM 6 (mörkt gyllengul)
IBU 30
Erhållen volym 20 l

Övrigt:

Klarning med 1/2 kryddmått Protafloc 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (2/1 2012):

Efter dryga två veckor borde kolsyrejäsningen vara klar och jag öppnar bygelflaskan med ett ljudligt 'plopp'. Jag kan direkt erkänna att jag redan har tullat på ett par flaskor under helgledigheten.

Utseendet finns det inget att anmärka på; djupt gyllengul, nästan helt klar, och med ett stort, luftigt vitt skum. Det sistnämnda hade möjligen fått vara lite hårdare.

Aromen är brödigt maltig med fina gräsiga och örtiga humletoner. Ändå saknas något - svårt att precisera exakt vad - jämfört exempelvis med Three Hearts version eller de bästa exemplaren jag har smakat i Tyskland.

Munkänslan är lätt- till medelfyllig, kolsyran måttlig och kunde kanske varit ännu lägre. Avslutningen är ganska torr med måttlig beska.

Ganska gott men jag saknar den fräschör som brukar finnas i riktigt bra exemplar.

Fabrikörn vs. Hacker-Pschorr Kellerbier (11/1 2012):

Hacker-Pschorr Bavaria Bräu heter en bryggpub i München. Det är dock inte de som gör Hacker-Pschorr Kellerbier (HPK) utan den bryggs av Paulaner. Det exakta förhållandet mellan Paulaner och denna bryggpub har jag inte lyckats luska ut, men jag har i ärlighetens namn inte ansträngt mig så mycket heller. Kanske har Paulaner i något läge köpt upp själva bryggeriet och varumärket, och låtit bryggeripuben fortsätta under inarbetat namn. Eller så har man köpt puben också. Strunt samma, ölet i fråga har hyfsat betyg på RateBeer (3,14) och blir en bra motståndare.

Vid upphällningen är det första som slår mig hur mycket klarare Fabrikörns Kallaröl är. Förmodligen beror det på att HPK inte har tillsatt klarningsmedel, något som förmodligen inte är tillåtet enligt de tyska renhetslagarna. I övrigt är Fabrikörns lite ljusare med något mindre skum.

Fabrikörns är mer fruktig, eventuellt p.g.a. en något högre jästemperatur, samt mer humlig. HPK är mer sädig och höig, lätt sockrig, med milda, örtiga humletoner. HPK känns också något renare.

Fyllighet och kolsyra är likartade, torrheten likaså, men Fabrikörns är aningen beskare.

Intialt tyckte jag Fabrikörns var lite bättre, men allt eftersom tyckte jag HPK kom i kapp med sin lite renare lagersmak. Jag låter dock Fabrikörns Källaröl ta hem ännu en knapp seger. Det kan nämnas att jag blandade de sista vardera decilitrarna , och denna blandning var faktiskt allra godast.

Hursom, Fabrikörn - Omvärlden 14-13.

Brygd #87: Brunporter

2011-11-06T22:34:00.001+01:00

Detta blir en repris från i fjol, fast med biskvimalten utbytt mot karamellmalt. Det var så det blev när jag bryggde detta öl första gången 2009 på Dugges Braumeister, eftersom Dugge inte hade biskvimalt i bryggeriet. Jag tycker det blev godare med karamellmalt, och det är skäl nog att strunta i originalreceptet som tydligen ska härröra från sent 1700-tal.

En annan skillnad är att jag denna gång bryggde på andra generationens jäst. Detta brukar enligt min erfarenhet innebära att ölet jäser ut några punkter extra. För att kompensera för detta siktade jag på 70 grader i mäsktemperatur. Jag hamnade dock på 68 grader och valde då i att stället mäska i enbart en halvtimma. Eftersom jag inte mäskar ut så är det tveksamt om det får så stor effekt; det återstår att se.

Malt & extraktgivare:

2 kg pale ale-malt
2 kg karamellmalt (SRM 50)
2 kg brunmalt
300 g muskovadosocker

Mäskning i en halvtimma vid 68 C.

Humle:

40 g Fuggles i 60 minuter
40 g Fuggles i 20 minuter
20 g Fuggles i 5 minuter

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning vid 24 C i 4 dagar
Efterjäsning vid 22 C i 7 dagar

Data:

Satsstorlek 22 l
OG 1060
FG1026
Abv 4,5 %
BU 40
SRM 30 (mörkbrun)
Erhållen volym 20 l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protaflocm, tillsatt 20 minuter från kokslut
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker , 4 g/l.

Bedömning (30/11):

Mörkt rödbrun, nästan ogenomskinlig, medelstort beige skum.

Kraftigt rostade, brända aromer med lite toner av salmiak. Medelfyllig med måttlig kolsyra. Upplevs ganska torr trots FG 1026, tack vare all rostad malt. Hade nog behövt sina OG 1030 för att bli riktigt bra.

Fabrikörn vs. Ocean Göteborgsporter (5/12):

Brunportern är aningen ljusare med ett aningen ljusare (och snyggare) skum.

Precis som Oceanjulölet har Göteborgsportern en lätt fenolisk ton á la Nynäshamn som jag inte har uppfattat tidigare. I övrigt är den som vanligt även om jag tycker att de chokladiga tonerna samt de mörka bären från Bramling Cross inte är så framträdande som de kan vara. Brunportern har en lite jordig arom som är svår att placera, men troligen är det brunmalten som bidrar med den.

Fabrikörns är fyllig och söt medan Göteborgsportern är stramare och något tunnare.

Det blev väldigt jämnt det här, och det blir inte lättare för att jag har smakat bättre versioner av båda ölen. Göteborgsportern får ändå avgå som segrare p.g.a. lite större renhet och elegans, trots de där fenolerna.

Fabrikörn - Omvärlden 13-13 således.

Brygd #86: Vintervärmare

2011-11-01T21:31:00.000+01:00

Jag fortsätter min nya linje med att brygga samma öl flera gånger för att slipa på recepten. Denna gång är det alltså Vintervärmarens tur. Den här gången slängde jag ut biskvimalten och använde karamellmalt av olika mörkhetsgrad i stället. Dessutom ökade jag på den totala mängden malt men mäskade vid högre temperatur för att få ett lite sötare och fylligare öl med ungefär samma alkoholhalt.

Malt:

5 kg pale ale-malt
1 kg ljus karamellmalt (SRM 30)
500 g karamellmalt (SRM 60)

Infusionsmäskning vid 70 C i 60 minuter.

Humle:

40 g East Kent Golding i 60 minuter
30 g East Kent Golding i 20 minuter
30 g East Kent Golding vid kokslutet

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale S-04 vid 24 C i 5 dagar
Efterjäsning vid 22 C i 4 dagar

Data:

Satsstorlek 22 l
OG 1063
FG 1023
Abv 5,3 %
IBU 30
SRM 15 (kopparfärgad)
Erhållen volym 20 l

Övrigt:

Klarning med ett halvt kryddmått Protafloc 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 4 g/l

Bedömning (25/11):

Klar djupt kopparfärgad med medelstort beige skum. Fruktig och karamellig maltsmak med träiga och blommiga humletoner. Medelfyllig med mjuk kolsyra. Tydlig sötma med bestämd men ändå behaglig beska. Jag var lite orolig att den skulle vara för söt (jag hade siktat på FG 1020) men den är faktiskt perfekt avvägd för sin typ. Mycket gott, och den borde fungera perfekt till julbordet.

Fabrikörn vs. Ocean Julöl (5/12):

Bland Oceanbryggeriets brygder är nog julölen min absoluta favorit; i sina bästa stunder är den en perfekt blandning av knäckig och karamellig malt, och fruktig och blommig humle. Tyvärr varierar kvaliteten något på de flaskor jag har köpt genom åren, medan den alltid har varit bra på fat. En bra motståndare är det i alla fall.

Oceanjulölet är mörkare med en djupröd nyans till skillnad från Fabrikörns mer kopparröda. Skummen är ganska likvärdiga.

Tyvärr var detta en av de sämre varianterna av Oceanjulölet jag har provat. Fruktigheten och maltigheten är som bortblåst och i stället dominerar en fenolisk jästton á la Nynäshamn. Fabrikörns fruktighet och blommiga EKG-humle är desto mer tydlig i jämförelse. Även beskan känns behagligare och piggare hos Vintervärmaren.

En Ocean Julöl i sina bästa stunder hade tagit hem det här, men nu blev det en klar seger till Fabrikörn.

Fabrikörn - Omvärlden 13-12 således.

Drakens & Fabrikörns kornvin

2011-10-22T21:19:00.002+02:00

Under hösten har jag och Rick Lindqvist - läromästare och SM-vinnare - legat i förhandlingar om att göra ett nytt projekt ihop. Tidigare har vi gjort följande brygder tillsammans:

Engelsk Brown Ale; min första bryggning någonsin, och från början var det tänkt som en ESB tror jag, men så vägde jag in för mycket chokladmalt och vips blev det en brunöl. Men god blev den vill jag minnas.
Tysk pilsner; här gjorde vi en massa missar med såväl malt (pale ale i.s.f. pilsner), humle (aromhumlade med Magnum i.s.f. Tettnanger) och jästemperatur (kylskåpet fungerade inte som tänkt så den fick jäsa i sval rumstemperatur), men det blev en god öl i alla fall.
Imperiel Vienna; den hade samma jäsproblematik som pilsnern och dessutom frös den, men i övrigt gick allt enligt plan och det blev ett i mitt tycke ett mycket gott öl.
Tripel med fyra olika jästsorter; något jag tidigare har redogjort för här.

Denna gång hade vi först pratat om en Pliny the Elder-klon. Men eftersom Rick är lite less på att brygga Dubbel-IPA, samt hade läst en mycket intressant artikel om engelsk barley wine i Brew your own 2011/7, så blev det just ett kornvin denna gång.

Artikeln - skriven av den välrenommerade amerikanska hembryggaren Jamil Zainasheff - trycker främst på följande saker

låt vörtkoket pågå i minst två timmar, vilket ger färg och maltkomplexitet via Maillard-reaktioner
använd måttligt med karamellmalt, max 10 %,
jäs med brittisk jäst vid en inte för hög temperatur
sikta på beska mellan 30 och 70 IBU
använd måttligt med aromhumle, och endast engelska sorter såsom exempelvis East Kent Golding och Fuggles

Vi följde väl i stort dessa rekommendationer och hamnade efter lite bollande fram och tillbaka på följande recept:

Malt och extraktgivare:

16 kg pale ale-malt
1 kg ljus karamellmalt (SRM 30)
1 kg karamellmalt (SRM 60)
1 kg strösocker

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma, därefter utmäskning vid 77 C i tio minuter.

Humle:

100 g Northern Brewer i 60 minuter
100 g East Kent Golding i 20 minuter
100 g East Kent Golding i 2 minuter

Total koktid 2 timmar

Jäst:

Primärjäsning med 3 paket Safale S-04, 1 paket Safale US-05 och ett paket Danstar Nottingham Ale vid 22 C i en vecka
Efterjäsning vid 20 C i två veckor

Data:

Satsstorlek 50 l
OG 1096
FG1026
Abv 9,2 %
IBU 55
SRM 14 (kopparfärgad)
Erhållen volym 40 l

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 4 g/l.

Uppdatering 31/10

Rick har nu öppnat på locket till jästunnan för första gången och enligt de första preliminära rapporterna så är det så att

det smakar gott
ölet har jäst ner till 1026

Stay tuned.

Uppdatering 13/11

I dag har ölen tappats upp, och Ricks preliminära rapport var helt korrekt. En mer detaljerad smakrapport kommer om cirka två veckor när kolsyran bör ha kommit.

Första provningen (28/11):

Den första 25-centilitaren öppnas med ett tydligt litet pys så kolsyrejäsningen verkar ha fungerat väl. Ölet är djupt kopparfärgat, aningen disigt, med ett medelstort beige skum.

Fruktig och karamellig arom med toner av röda bär - i synnerhet jordgubbar - och blommig humle. En lätt alkoholton ligger och stör en aning i bakgrunden. Kanske en aning mandelmassa också.

Fyllig kropp med mjuk kolsyra. Halvsöt med en aning kantig beska.

Gott nu, förhoppningsvis ännu godare framöver.

Draken & Fabrikörn vs. Bötet (4/1):

Bötet Barley Wine bryggs av Nynäshamns Ångbryggeri och är ett utmärkt kornvin i mestadels engelsk stil, även om jag tror att man använder en del amerikansk humle. Men eftersom den har mycket mindre humlefokus än många amerikanska varianter så tränger inte den amerikanska humlen igenom så mycket. Min flaska var två år gammal vilket måhända ger jämförelsen en viss äpplen/päron-karaktär, men eftersom det inte är uppenbart vilken av ölen som gynnas av detta kör vi ändå.

Bötet är ljusare i färgen som nog skulle kunna klassas som någonstans mellan mörkt bärnstensfärgad och ljust kopparfärgad, och det lutar mer åt det förstnämnda. Även skummet är tydligt ljusare med en mer smutsvit nyans. En annan tydlig skillnad är att Bötet är mindre grumligt, även om det har en svag disighet.

Bötet har tydliga lagrade toner av russin och bränt socker, medan D&F har mer fräscha fruktiga och karamelliga aromer, med en liten mandelmassaton i bakgrunden. Bötet är å andra sidan lite renare vilket gör att de lätta högre alkoholtonerna hos D&F märks extra tydligt. En lätt citrusartad humleton tycker jag mig kunna skönja hos Bötet också, medan D&F har tydliga drag av brittisk humle.

Munkänsklan hos de båda ölen är likartad, fyllig med lätt kolsyra, precis som det ska vara. Även sötman är likartad, medan Bötet - något överraskande med tanke på åldersskillnaden - har en tydligare och ganska skön beska.

Nä, det blir omöjligt att utse en vinnare här. Jag tror att Bötet har passerat sin peak vad det gäller mina smaklökar som inte uppskattar de madeiraliknande tonerna som långvarig lagring av öl ger särskilt mycket. Ett år yngre Bötet hade säkert vunnit mot denna färska variant av D&F:s kornvin. Men frågan är vad ett år gammal D&F kornvin hade haft att sätta mot lika gammal Bötet. Vi får se om det ges chans till en sådan jämförelse i framtiden.

Brygd #85: NZ Black IPA

2011-10-15T21:40:00.000+02:00

Det allra senaste tillskottet i den vildvuxna floran av ölstilar är Black IPA. Det första exemplet ska ha bryggts redan på 90-talet, men det var i början av 2000-talet som det började dyka upp fler exemplar på marknaden.

En Black IPA fås genom att ta ett vanligt IPA-recept och lägga till en liten del mörka maltsorter. Oftast är dessa öl inte svarta utan snarare mörkbruna, varför egentligen Dark IPA vore ett bättre namn. Just namnet på denna ölstil har fått utså viss kritik eftersom det innehåller en oxymoron (black & pale). Ett alternativt förslag som har getts är Cascadian Dark Ale, där Cascadia refererar till de stater där Cascade Mountains ligger (Washington, Oregon och Kalifornien), vilka också utgör det huvudsakliga odlingsområdet för amerikansk humle.

Jag tycker det sistnämnda namnet är ganska otympligt och föredrar Black IPA även om Dark IPA vore ännu bättre. Förkortningen IPA är väletablerad för ett välhumlat och lite starkare öl, och att P:et står för "pale" kan knappast orsaka några missförstånd.

En del vill hävda att en Black IPA bara är en välhumlad porter. Även om det givetvis kan tänkas stämma i vissa fall så måste rimligen klassen Black IPA innehålla varianter som näppeligen kan klassas som porter. Om man tar en västkust-IPA - ljus och torr - och slänger i någon eller några få procent mörka maltsorter så får man ett brunt öl som fortfarande är torrt, med hög beska och humlearom. Knappast en porter.

Jag valde själv att göra det sistnämnda genom att använda Carafa I (tysk chokladmalt), som jag för tillfället har en stor femkilos säck av. Receptet för 20 liter är som följer:

Malt:

5 kg pale ale-malt
300 g Carafa 1

Infusionsmäskning vid 64 C i 60 minuter.

Humle:

20 g Pacific Gem, 60 minuter
30 g Riwaka, 20 minuter
20 g Pacific Gem, 20 minuter
30 g Riwaka, vid kokslutet
40 g Pacific Gem, vid kokslutet
40 g Riwaka, torrhummling
20 g Pacific Gem, torrhumling

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05 vid 23 C i 6 dagar
Efterjäsning vid 21 C i 6 dagar

Data:

OG 1061
FG1013
Abv 6,3 %
IBU 60
SRM 22 (mörkt rödbrun)
Erhållen volym 18 l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter innan kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Bedömning (14/11):

Mörkt rödbrun med ett medelstort beige skum. Ser ut som en porter i färgen vilket var precis vad jag var ute efter.

Tydlig citrushumlearom med lite toner av björnbär, och de här typiska rostade aromerna från chokladmalt som jag har svårt att beskriva, annat än att de inte påminner om choklad på något sätt.

Lätt till medelstor kropp, mjuk kolsyra. Torr med medlestor beska.

Gott, men ingen riktig fullträff.

Fabrikörn vs. Beer Here Höstcitra (25/11):

Beer Here Höstcitra heter egentligen Kama Citra, men för att komma in i Systembolagets höstlansering 1/9 var ett av kraven att begreppet "höst" måste ingå i namnet på något sätt. Så då bytte man helt sonika namn och vips så kom man med. Detta avslöjar väl lite hur löjliga reglerna kring systembolagets lanseringar är. Men ett bra höstöl är detta onekligen, med sina mustiga halvmörka och lätt rostade toner tillsammans med en rejäl dos amerikansk humle (av den krusbärs- och citrusdoftande sorten Citra). På RateBeer listas den som en brown ale, men den skulle trots att den innehåller en del karamellmalt lika gärna kunna klassas som en Black IPA. Vilket väl säger en del om ölstilarnas vaga karaktär. En bra motståndare är det hursomhelst.

Höstcitra är något ljusare och drar mer åt mahogny. Skummen är likvärdiga.

Den stora skillnaden är att Fabrikörns har en tydlig jästton. Denna kommer förmodligen av att jag för första gången torrhumlade utan att tappa om ölet. Trots att humlepåsarna inte sjönk till botten samlade de på sig en ansenlig mängd jäst, vilket jag noterade vid flasktappningen. Något att tänka på framöver.

I övrigt är ölen väldigt lika med avseende på munkänsla, torrhet och beska. Men Höstcitra vinner på renhet och fräschör i aromen.

Fabrikörn - Omvärlden 12-12 således.

Brygd #84: NZ Strong Ale

2011-10-09T22:34:00.000+02:00

Denna öl har jag bryggt hela tre gånger tidigare. Första gången var jag väldigt nöjd med den. Andra gången var även några ur SHBF väldigt nöjda med den, ty de gav den 43 poäng och en hedersutmärkelse. I våras var det tredje gången gillt och då blev den inte alls bra. Jag tror orsaken var för stora mängder biskvimalt (2 kg), ty de gånger jag har använt denna malt i större mängder (1 kg eller mer) har ölen fått väldigt speciella jordiga, lätt rostade toner.

Ut med biskvimalten och in med ljus karamellmalt i stället. Dessutom blev det som chokladmalt denna gång carafa 1, vilket är en "avbittrad" (debittered) tysk chokladmalt. Så här blev receptet för 22 liter:

Malt

4 kg pale ale-malt
2 kg caravienne-malt
1 kg karamellmalt (SRM 40)
500 g havreflarn
200 g carafa 1

Infusionsmäskning vid 65 C i 60 minuter.

Humle:

20 g Pacific Gem, 60 minuter
30 g Riwaka, 20 minuter
40 g Pacific Gem, 20 minuter
30 g Riwaka, vid kokslutet
20 g Pacific Gem, vid kokslutet
40 g Riwaka, torrhumling
20 g Pacific Gem, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05 vid 24 C i 6 dagar
Efterjäsning vid 21 C i 6 dagar

Data:

FG 1073
OG1018
Abv 7,2 %
IBU 75
SRM 24 (kastanjebrun)
Erhållen volym 19 l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Bedömning (4/11):

Lätt grumligt djupröd, nästan porterfärgad, med medelstort krämigt gulbeige skum. Snyggt!

Karamellig och fruktig arom med toner av björnbär, röda bär, och lite lakrits.

Halvfyllig med mjuk kolsyra. Halvtorr med måttlig till hög beska.

Bättre än förra årets version, men inte riktigt lika bra som versionen anno 2009. Varför vet jag inte riktigt. Kanske har jag själv blivit för kräsen.

NZ Strong Ale vs. Snowblind Strong Ale (18/11):

Mohawk Snowblind Strong Ale (MSSA) är en halvmörk starkare öl med tydliga toner av amerikansk humle. Dylika öl brukar placeras i slaskkategorin American Strong Ale, och det enda dessa öl har gemensamt är att de

är för mörka för att vara en IPA/DIPA
inte är tillräckligt maltiga för att vara (amerikanska) Barley Wine
är lite för humliga, alkoholstarka och beska för att vara en American Brown Ale, även om den sistnämnda klassen ofta (men inte alltid) skulle vara den som ligger närmast till hands.

Eftersom Fabrikörns NZ Strong Ale passar väl in i denna kategori, med enda undantaget för humlens härkomst, så blir detta en bra jämförelse.

Det är ganska stor skillnad i utseende till att börja med. MSSA är kopparfärgad medan fabrikörns har en djup kastanjebrun ton, med en lite brunare nyans av beige på skummet jämfört med en gulare dito för MSSA.

MSSA har lite nötiga och sockriga malttoner jämfört med fabrikörns mer karamelliga och lätt brända. Den senare har humletoner av tropiska frukter och mörka bär medan MSSA har klassiska tallbar- och citrustoner, med lite inslag av apelsin.

Munkänsla, torrhet och beska är ganska likvärdiga.

Fabrikörn vinner knappt tack vare de fräscha bäriga humletonerna som gifter sig väl med den rostade maltkaraktären.

Fabrikörn - Omvärlden 12-11 således.

Ändrade planer samt bryggningar våren 2012

2011-10-06T22:22:00.000+02:00

I ett tidigare inlägg där jag redogjorde för höstens planerade bryggningar, trodde jag att renoveringen av köket skulle bli klar under augusti månad och att bryggningen skulle kunna starta i september som brukligt. Så blev det nu inte, utan i stället blev min lägenhet en byggarbetsplats under nästan hela september månad. Nu är det dock äntligen klart, och det blev så bra att jag drar mig lite för att kladda ner köket med en massa vört.

Men till helgen ska det förhoppningsvis bli av. Ingredienserna är inhandlade, och det som återstår är bara lite arbete med att anpassa kylanläggningen till den nya kranen.De planerade belgiska ölen skjuts dock på framtiden, närmare bestämt till januari. Eftersom jag har haft flera månader på mig att planera framtida bryggningar kan jag lika gärna passa på att presentera ett preliminärt bryggschema för våren 2012.

Januari: Belgien

Det blir Chimay-jästen (den är redan inköpt). För att kompensera för bortfallet i september blir det en trippel också.

Enkel, en med belgiska mått mätt alkoholsvag klosteröl.
Dubbel, en lite starkare och mörkare öl än enkel.
Trippel, starkt och ljust öl.

Februari: Tyskt överjäst

Någon av de tyska överjästa jag bryggde i fjol; Kotbüsser eller Altbier.
Doppel Sticke, d.v.s. den starkaste varianten av altbier.

Mars: Saison

Med hjälp av den fantastiska Dupont-jästen ska jag brygga:

Vanlig Saison, lite ljusare och torrare än sist.
Sorachi Super Saison.

April:Tyskt underjäst

Samma som 2011

Pilsner
Grosspils

Maj:Humle

Humledominerade öl är gott.

Single Hop Ale (humlesort bestäms senare)
C4 IPA, en (dubbel) IPA med Citra, Chinook, Centennial och Columbus.

Uppdatering (25/12 2011):

Det är alltid kul att göra upp planer långt fram i tiden, men ju längre fram planerna sträcker sig, desto större är chansen att man hinner ändra sig. Man ska inte ändra sina planer för lättvindigt, men inte vara rigid heller, så följande ändringar och tillägg har jag efter vidare överväganden kommit fram till:

Det blir varken Kotbüsser eller Altbier som första brygd i februari, utan en Kölsch, d.v.s. ungefär som den Kotbüsser jag bryggde i fjol fast utan de i Tyskland olagliga ingredienserna socker och havre.
Det blir bara Sticke Alt och inte Doppel Sticke, d.v.s. runt 6 % i alkoholhalt i stället för 7-8 %.
Pilsnern och dess storebror i april blir tjeckiska i stället för tyska.
Single Hop-humlen i maj blir med den australienska sorten Summer som verkar väldigt spännande. Namnet på ölen blir givetvis Summer Ale.
Konceptet C4 skippas för dubbel-IPA:n och det blir i stället en dubbel-IPA med 100 g vardera av Amarillo, Centennial, Columbus och den spännande nya australiensiska (!) humlesorten Galaxy. Eventuellt slänger jag i 100 g Citra också om jag får tag på denna populära och för tillfället slutsålda humlesort.

Jag kan förstås inte garantera att sista ordet är sagt än, men eftersom de många ingredienser redan är inköpta (i synnerhet humlen) så blir det nog endast smärre justeringar.

Komplexitet och balans - två honnörsord inom ölkulturen

2011-07-19T12:05:00.002+02:00

I brist på bättre sysselsättning så här en dryg vecka in på semestern tänkte jag åter göra skäl för bloggens namn och skriva en liten betraktelse över något jag stött på och reflekterat över på diverse ölbloggar och -fora.

Det var lite svårt att hitta ett bra begrepp för bloggämnet; vad jag är ute efter är ord/begrepp med en positiv klang eller värdeladdning, och med en lite lagom oklar betydelse så att man ska kunna använda det för att stödja den egna ståndpunkten. Från den politiska debatten kan man ta exempel såsom demokrati, frihet, rättvisa, jämlikhet m.m.

Jag funderade först på begreppet "buzzword" som på svenska tydligen ska översättas med "modeord". Men efter att ha tittat på Wikipedia-artikeln så insåg jag att begreppet inte fångar det jag är ute efter. Efter en stunds funderande fastnade jag i stället för begreppet "honnörsord".

De ölrelaterade honnörsord jag tänkte breda ut mig kring en smula är således balans och komplexitet, begrepp som jag ofta stöter på i olika diskussioner, såväl i.r.l. som på nätet. Ofta tenderar dessa att vara något av en diskussionsdödare; vem vill inte att ett öl ska vara balanserat och komplext? Men ändå har jag i dessa sammanhang ofta haft en vag känsla av att argumentet i grund och botten är svagt, men utan att ha kunnat sätta fingret på det direkt.

En viss eftertanke ger snart vid handen att problemet givetvis sitter i definitioner; vad menar personen i fråga med balanserad respektive komplex? Så låt oss nu skärskåda dessa begrepp ordentligt.

Balans

Det är knappast uppenbart vad ordet balans ska innebära för ett öl, men de flesta är nog överens om att det på något sätt innebär att de olika smakkomponenterna i ölet i mer eller mindre utsträckning uppväger varandra så att ingen komponent blir för dominant. Oftast avser man nog balansen mellan maltighet/sötma och humlighet/beska, och låt oss för enkelhets skull begränsa diskussionen till detta.

Trots denna avgränsning är begreppet fortfarande ganska brett tack vare formuleringen "mer eller mindre", vilket var helt avsiktligt. Jag ser nämligen ett spektrum av betydelser i begreppet "balanserat" för öl, där en ytterlighetsposition utgörs av att humlighet/beska och maltighet/sötma ska förekomma i samma utsträckning, medan en mer vidare variant tillåter antingen malt eller humle att dominera, fast balans ändå finns i den meningen att den andra komponenten finns där med en stöttande funktion.

Angående den mer vidare tolkningen, så kan man alltså tänka sig två fall (givet begränsningen till maltighet/sötma vs. humlighet/beska)

Maltdominerade öl, där en viss humlebeska ändå stadgar upp ölet och hindrar det från att bli sötsliskigt. Jag tänker exempelvis då på dubbelbockar, skotska Shilling 80/- och 90, brittiska barley wine och även alkoholstarka belgare, i synnerhet de lite mörkare sorterna.

Humledominerade öl, såsom IPA och dubbel-IPA, som ska ha en påtaglig humlearom och beska och företrädesvis vara ganska torra. På grund av den höga alkoholhalten har dessa ändock en tydlig maltighet som grund att stå på. Även den tyska pilsnern får anses vara humledominerad med en påtaglig torrhet, tydlig örtig humlighet och rejäl, hård beska. Ändå finns den sädiga maltigheten där och styr upp det hela.

Enligt den lite snävare varianten av begreppet "balans" är dessa öl alltså obalanserade. Man får givetvis tycka vad man vill, och ingen smak är mer rätt än andra, men jag kan tycka att det verkar lite trist att malt och humle alltid måste vara jämnbördiga. Jag uppskattar verkligen såväl humledominerade som maltdominerade öl.

Jag minns en diskussion på någon ölblogg angående Nynäshamn Dragets Kanal Dubbel-IPA, där jag med flera tyckte att den inte hade tillräckligt med humlearom och beska för att klassas som en dubbel-IPA. Naturligtvis ryckte någon ut och tyckte att denna öl var mycket mer balanserad än andra dubbel-IPA (och därmed bättre får man förmoda), varvid jag påpekade att en dubbel-IPA inte ska vara balanserad, utan det är humlen (och beskan) som ska spela förstafiolen (notera hur jag där använde begreppet i dess snävare form).

Komplexitet

Ännu mer grumligt är måhända begreppet "komplexitet". Jag ser det ofta användas för att försvara RateBeers bisarra top 50-lista där en överväldigande majoritet av ölen är av typen Imperial Stout. Dessa är ju så komplexa. Punkt.

Den mest direkta tolkningen av begreppet i ölsammanhang är att ölet innehånger många olika smaker. Och detta stämmer förvisso på Imperial Stout (och många andra ölstilar), även om jag kan tycka att de rostade aromerna tenderar att maskera humlearomer och andra aromer.

Men jag har svårt att se att "många smaker" i sig skulle vara något så entydigt positivt. Inom matlagning finns det många som propagerar för att man ska hålla sig till ett begränsat antal smakkomponenter. Om man komplicerar (sic!) sina recept för mycket blir det lätt en mish-mash av olika smaker.

Samma sak tycker jag gäller för öl; det är lätt att skapa ett "komplext" öl i denna triviala bemärkelse genom att slänga in en massa olika malt- och humlesorter, samt toppa med honung, någon form av oraffinerat socker och diverse kryddor. Men resultatet blir lätt en kakafoni med smaker som inte bildar någon slags sammanhängande helhetsupplevelse. Jag har har nog själv gjort mig skyldig till detta, i synnerhet när jag har bryggt starka, mörka belgare.

Men här närmade jag mig kanske just en förbättrad definition; endast "många smaker" räcker inte, utan dessa smaker måste samverka till en helhet, gifta sig, komplettera varandra. En del menar att komplexa öl har egenskapen att vissa av smakerna framträder tidigt, medan andra smaker smyger sig fram när man suttit med glaset en stund (eventuellt delvis en uppvärmningseffekt).

Med denna definition - som förvisso är mer subjektiv - kan jag instämma i att komplexitet är en i grunden positiv egenskap, om än inte det enda eller ens den viktigaste. Men jag instämmer inte alls i att Imperial Stout skulle vara den mest komplexa öltypen. Tvärtom tycker jag många exemplar är ganska enkelspåriga.

Till sist en uppmaning; nästa gång du tänker använda något av begreppen "balanserad" eller "komplex" (eller något annat honnörsbegrepp), fundera på vad du menar och vill säga, och förklara det gärna också för din tilltänkta publik. Och om någon annan använder dylika begrepp, kräv en precisering av vad som avses.

P.S. Någon som kommer på några andra honnörsord i ölsammanhang? D.S.

Bryggning hösten 2011

2011-05-20T20:18:00.003+02:00

Bryggningen av Global IPA blev den sista i mitt provisoriska kök. Under juni månad kommer starka farbröder riva ut mitt gamla kök och sätta in ett sprillans nytt. Till hösten slipper jag därmed hålla på med portabla kokplattor med begränsad kapacitet.

En tydlig tendens är att brygga om öl som jag gjorde i fjol, för att lära av eventuella misstag och slipa på recepten. Enda undantaget är Belgoölen, som är helt nya. Detta kommer vara två ledstjärnor framöver; brygga belgiskt, och brygga om tidigare öl för att slipa på recept och färdigheter.

Varje månad innebär fokus på ett specifikt land.

September: Belgien

Jag har inte bestämt mig för jäststam här än, men det lutar åt Chimay-jästen.

Enkel, en med belgiska mått mätt alkoholsvag klosteröl.
Dubbel, en lite starkare och mörkare öl än enkel.

Oktober: Nya Zeeland

Jag fortsätter att envisas med att använda Nyzeeländsk humle. Följande öl bryggs främst för vinterölsträffen, och det andra ölet skulle kunna ha goda chanser till en toppplacering om jag får till det som i fornstora dagar (2009).

NZ Black Ale, en välhumlad ale med en mindre mängd mörk malt.
NZ Strong Ale, en modern klassiker.

November: Tyskland

Det är bara att hoppas på lämplig utomhustemperatur (runt 5 C) för perfekt lagerjäsning på min vind. Dubbelbocken ska bli bättre än någonsin.

Källaröl, d.v.s. en ofiltrerad tysk lager med "naturlig" kolsyra.
Dubbelbock, med ett lämpligt namn som slutar på -ator.

December: England

Samma som ifjol, fast godare.

Vintervärmare
Brunporter

Resultat från SM

2011-05-19T21:21:00.003+02:00

I ett tidigare inlägg försökte jag mig på att tippa hur det skulle gå för mina fyra öl i SM, http://fabrikorekstedt.blogspot.com/2011/04/fabrikorns-bidrag-till-sm-2011.html.

Nu har jag fått såväl protokoll som medalj, diplom och priser för ett av ölen som faktiskt vann silver. Vi börjar med själva resultaten, där min gissning ges inom parantes.

Rollator dubbelbock 34 p (45) vilket väl var min största felbedömning. Några poäng rök säkert på grund av att en domare hade upptäckt svaga grönsakstoner vilket inte ska förekomma i en dubbelbock. Mer om detta längre ner.
NZ Barley Wine 34 p (40) fick inga anmärkningar utöver att någon tyckte att den var lite för besk samt för kraftigt aromhumlad.
NZ Extra IPA 34 p (30) underskattade jag alltså en aning. Den ansågs ha en aningen kärv beska vilket jag kan hålla med om. Någon anmärkte på grumligheten vilket också stämmer. Den underligaste anmärkningen gällde dock att alkoholhalten var för låg!
Gammelöl fick 35 p precis som jag hade tippat. Detta räckte dessutom till silvermedalj vilket är lite förvånande då jag tidigare har haft flera öl över 40 p som inte har fått medalj. Men huvudklassen "Brown ale" som denna tävlade i har väl något lägre konkurrens än exempelvis klassen med Barley Wine och Imperial Stout.

Sammanfattningsvis får man väl säga att jag har nått en nivå där jag brygger öl utan större fel, men att jag får jobba hårdare för att få till fler riktiga toppöl. Ett sätt kan vara att brygga samma öl flera gånger och successivt modifiera receptet, exempelvis min dubbelbock som jag hoppas ska bli ännu bättre nästa år.

I denna process är återkoppling från erfarna öldomare väldigt värdefullt. Jag måste dock erkänna att jag blev lite besviken på domarprotokollen. Inte på grund av poängen utan snarare kommentarerna.

Till att börja med var många kommentarer smått oläsliga och kunde tydas endast med stor möda. Det mest problematiska är dock att de ofta inte känns särskilt upplysande eller användbara, och detta av två olika skäl.

En del kommentarer handlar endast om domarens egna smakpreferenser. Som exempel kan nämnas anmärkningarna på min NZ Barley Wine som jag redogör för ovan. Beskan låg inom det specificerade intervallet 50-100 IBU. I beskrivningen av öltypen står det att humlearomen får vara mycket hög. Detta är egentligen är helt okej; det är ju uppenbart att bedömningen inte enbart handlar om typriktighet, åtminstone inte när det gäller de högre poängen. Men det vore önskvärt om det framgick tydligare vilka kommentarer som gäller typriktighet och vilka som gäller mer allmänt personligt tyckande.

Det andra problemet gäller kommentarer om typriktighet och felsmaker, där endast en av domarna skriver om saken. Hur ska man tolka detta? Betyder det att det enbart är just denna domare som uppfattar avvikelsen, och att de övriga har en avvikande åsikt? Detta har stor betydelse anser jag. Om endast en av fyra eller fem uppfattar en felsmak så kan det ju antingen bero på att denna person är känsligare för just denna felsmak, eller helt enkelt har fel. Låt mig delgiva två exempel från mina protokoll.

Det första exemplet gäller grönsakstonerna i min dubbelbock. En av tre domare anmärkte på detta. Dessutom överfördes anmärkningen till sammanfattningen på förstasidan, vilket ger lite mer tyngd. Men det är fortfarande oklart om det rådde konsensus kring detta eller inte. Nu spelar detta ingen större roll egentligen. Jag har själv inte kännt några grönsakstoner men jag har däremot märkt (och oroat mig lite för) att jag har fått klenare kok med min portabla induktionsplatta än med min tidigare gasplatta. Visserligen kokade jag dubbelbocken i två timmar men det är ändå inte orimligt att en DMS-känslig person korrekt kan ha hittat grönsakstoner. Hursomhelst kommer detta förmodligen lösa sig när jag renoverar mitt kök i sommar och får en rejäl induktionshäll.

Mer oroande är däremot ett omdöme från en domarna om mitt Gammelöl; "Dofter är off och tyder på lätt/smygande infektion". Jaha? Ingen av de andra domarna säger något om detta, och inget står det på framsidan heller. Vad ska man tro? Det blev ju ändå 35 p och silver. Jag antar att det bästa att göra är att spara några flaskor och öppna efter sommaren. Då borde väl denna "smygande infektion" ha gett sig till känna lite mer ordentligt.

Brygd #83: Global IPA

2011-05-16T15:06:00.014+02:00

En dubbel-IPA med humle från alla världens hörn är detta tänkt som. En sanning med modifikation förstås, eftersom humle enbart växer på en ganska begränsad del av jordytan. Men jag har ändå lyckats pricka in fyra världsdelar om man räknar generöst.

De humlesorter jag använde 100 g vardera av var

Columbus, en amerikansk högalfa-sort som kan användas såväl som bitter- som aromhumle, och som ger lätt parfymiska toner med drag av svart te.
Amarillo, en amerikansk humlesort med citrustoner som drar åt apelsin.
Sorachi Ace, en japansk humlesort som numer odlas i USA, och som ska ge tydliga toner av citron.
Savinskij Golding från Slovenien, som ger blommiga toner.
Nelson Sauvin från Nya Zeeland, som påminner om den vita druvan Sauvignon Blanc med toner av krusbär och nässlor.

Som bitterhumle använde jag enkom Columbus, resten av humlen blandades i en stor skål. Låt oss kalla denna blandning för G5.

Här är receptet för 20 liter:

Malt:

6 kg Pale Ale-malt
500 g råsocker

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma, vid slutet hade emperaturen sjunkit till 62 C.

Humle:

20 g Columbus i 90 minuter
140 g G5 i 20 minuter
200 g G5 vid kokslutet
140 g G5 i torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05 vid 23-25 C i 5 dagar
Efterjäsning vid 22 C i 5 dagar

Data:

OG 1078
FG 1012
Abv 8,7 %
IBU 100+
SRM 6 (gyllengul)
Erhållen volym 18 liter

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (8/6)

Grumligt gyllenfärgad, medelstort vitt skum. Humledominerad arom med en del citrus och tropiska frukter, men det som sticker ut mest är toner av bittermandel och gråpäron. Efter att ha provat ett par Sorachi Ace-öl på Köpenhamnsmässan, så kan jag konstatera att det är just denna humlesort som dominerar, vilket är något överraskande.

Medelfyllig med måttlig kolsyra, torr med lite jordig beska, en del vaga alkoholtoner. Nja, detta blev en rätt medioker dubbel-IPA, och Sorachi Ace är en humlesort som jag främst tror passar i belgiska öl faktiskt. För dubbel-IPA ska jag nog hålla mig till amerikanska humlesorter framledes.

Fabrikörn vs. Drakens DIPA

Från början hade jag tänkt jämföra Fabrikörn's Globala IPA med Avery Dugan, fast eftersom den kom i en 65 cl-flaska - vilket lite grand försvårar att prova båda ölen samtidigt på egen hand - så blev denna jämförelse aldrig av. Men i augusti dök vinnaren av SM 2010 i Oppigårds version upp på Systembolaget; Drakens DIPA med recept av bl.a. min läromästare Rick Lindqvist. Den blir en bra jämförelse även om jag inte har några större förhoppningar om en seger.

När jag häller upp dem är skillnaden i färg slående; jag har tidigare sett Drakens DIPA som ett klockrent exempel på west coast style (D)IPA, men här framstår de orangea nyanserna ännu mer tydligt. Drakens DIPA innehåller nämligen ej försumbara mängder münchnermalt i receptet.

Detta framkommer ännu mer tydligt i aromen där Drakens DIPA har en tydligt kakig maltighet, medan malten i Fabrikörn's globala mest finns i bakgrunden för att stötta humlearomerna. Vilket som är att föredra är det dagsformen som avgör.

För det är i humlearomerna som den största skillnaden finns. Medan Fabrikörn's som sagts ovan domineras av Sorachi's päronmandeltoner så är det apelsin och tropiska frukter som dominerar hos Drakens. Och jag föredrar nog det sistnämnda.

Den enda punkt där Fabrikörn vinner är beskan som har lite bättre bett. Men totalt sett viner Draken precis som väntat.

Fabrikörn - Omvärlden 11-10 således.

Brygd #82: Citrale

2011-05-05T19:38:00.010+02:00

Namnet på denna öl - vilket den insatte förmodligen kan lista ut - kommer från den relativt nya och något hajpade amerikanska humlesorten Citra. Som namnet antyder ska den ha tydliga citrustoner, vilket den har gemensamt med många andra amerikanska humlesorter.

Detta är alltså en så kallad Single Hop Ale, d.v.s. en öl med enbart en humlesort. I de flesta öl blandar man flera humlesorter för att få mer komplexitet, men på senare tid har det blivit lite av en trend att enbart använda en humlesort. Flitigast har Mikkeller varit med i dagsläget ungefär tjugotal sorter, samtliga bryggda på samma basrecept för en IPA på 7 %.

Till skillnad från de sistnämnda har jag valt att göra denna lite alkoholsvagare och inte så jättebesk. Tanken är att få ett lättdrucket men ändå smakrikt öl att sippa på under varma sommardagar. En svårighet med svagare öl är att de lätt kan kännas lite vattniga. Detta kan man komma runt på några olika sätt:

Karamellmalt ger en viss fyllighet. Vill man inte ha karamellsötman och karamellfärgen finns det s.k. ljus karamellmalt som mest ger fyllighet och möjligtvis en viss sötma.
Dextrinpulver innehåller långa sockermolekyler (dextriner) som inte jästen rår på och ökar fylligheten men ger inte någon märkbar sötma
Ökad mäsktemeperatur ger en vört med högre andel ojäsbara sockerarter (bl.a. dextriner) vilket både ger ökad fyllighet och sötma
Omältade sädesslag ger extra fyllighet

Jag valde de två senaste sätten och använde 500 g havre samt mäskade vid 68 C i stället för mina 65 C som jag oftast brukar sikta på.

Här är receptet för 22 liter:

Malt:

4 kg pale ale-malt (Maris Otter)
500 g havreflingor

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 66 C.

Humle:

10 g Citra i 60 minuter
20 g Citra i 20 minuter
30 g Citra vid kokslutet
40 g Citra i torrhumling

Total koktid 60 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05 vid 22-24 C i 7 dagar
Efterjäsning vid 22 C i 5 dagar

Data:

OG 1045
FG 1012
Abv 4,3 %
IBU 35
SRM 5 (gyllengul)
Erhållen volym 20 l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (1/6)

Vi går direkt på jämförelse med en annan Citra-öl, se nedan.

Nja (tillagt 8/6), jag klämmer in en liten passus om fyllighet. Den känns onödigt tunn, trots den låga alkoholhalten. Jag tror att en sådan här öl kan behöva lite tyngre maltprofil med facit i hand. Några kilo Münchnermalt kanhända? Något att överväga till nästa års sommaröl.

Fabrikörn vs. St Eriks Pale Ale (1/6)

Ölen i St Eriks-serien bryggs av biologen, öldomaren, hembryggaren Jessica Heidrich. Hur det är med hennes meriter som biolog ska jag låta vara osagt, men som såväl hembryggare som öldomare är hon högt aktad med åtskilliga SM-medaljer och uppdrag i SHBF:s domarkommitté.

Hennes kommersiella öl har fått ett något blandat mottagande. Vissa tycker ungefär som undertecknad att de är mycket välgjorda men kanske aningen tråkiga. Somliga verkar reta sig på att St Eriks-ölen ständigt kvalar sig in till Systembolagets lanseringar samtidigt som andra svenska mikrobryggare misslyckas.

St Eriks Pale Ale är påpassligt nog också humlad enkom med Citra, och har en alkoholhalt på 4,5 % vilket gör den till ett perfekt motståndare.

När jag häller jag upp ölen inser jag att Citrale nog måste vara den ljusaste öl jag någonsin bryggt, möjligtvis med undantag av mina två Witbier. Den har just den har ljusa mjölkgula nyansen med dragning åt grönt som man hittar i just belgiska veteöl. St Erik är mer gyllengul med dragning åt bärnsten.

St Erik har en mer komplex arom med lite brödig maltprofil med dragning åt biskvier, och en lite återhållsam citrushumleton med en aning krusbär. Fabrikörn har mer karaktären av humlejuice med toner av tropiska frukter och krusbär, och med malten bara som en stöttande grund.

St Eriks är aningen mer fyllig, och har samtidigt lite mer restsötma och bättre häng i efterbeskan.

Detta var kanske den jämnaste matchen hittills; fyllighet, komplexitet, balans och skön beska mot en renodlad fruktig humlesmak? Jag går på det senare med minimal övervikt.

Fabrikörn - Omvärlden 11-9 således.

Om vaskning av öl i allmänhet, och av hembrygder i synnerhet

2011-04-27T21:08:00.004+02:00

I brist på nya hembrygder att skriva om ska jag i stället göra skäl för bloggens namn och dela med mig av just en liten betraktelse.

Ämnet för dagen är det mytomspunna fenomenet vaskning. Enligt sägnen uppstod fenomenet när stekarna ä.k.s. bratsen inte längre fick ägna sig åt sin hobby att spruta champagne på sina favoritkrogar i Båstad och Visby. I stället skulle man då ha börjat beställa in champagne för att sedan be personalen att vaska den, d.v.s. hälla ut den i vasken. Bara för att man kan.

Det är oklart i vilken utsträckning - om någon - detta har förekommit, se t.ex. den här artikeln: http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/catia-hultquist-om-vaskning-finns-ar-oklart. En kvalificerad gissning är att det har skett någon enstaka gång och därefter har djungeltelegrafen gjort sitt.

Bland ölnördar är dock vaskning ett högt reellt fenomen. Man har helt enkelt mer öl som man vill prova än vad man klarar av med hälsan och figuren i behåll, och den enklaste lösningen är då att det som inte håller måttet åker ner i vasken. Detta är dock inte helt okontroversiellt.

I en forumtråd på RateBeer ondgjorde sig en skribent över detta beteende; hur omoraliskt det var med tanke på det slit och engagemang som den stackars bryggaren hade plöjt ner i dessa vaskade droppar. Och för att inte tala om hur irrationellt det var med tanke på de pengar som vaskaren hade spenderat.

Men här gjorde i själva verket den indignerade forumdebattören sig själv skyldig till det högst irrationella men ack så vanliga tankefelet sunk cost fallacy (http://en.wikipedia.org/wiki/Sunk_costs). Pengarna, likväl som bryggarens insats, är ju redan satsade, och är helt irrelevanta för beslutet att dricka upp den aktuella ölen eller inte.

Samma problematik ställs man inför som hembryggare. Man har klurat på ett recept, köpt in ingredienserna, ägnat 5-6 timmars arbete på bryggdagen, samt ytterligare två timmar vid flasktappningen. Efter att ha skänkt lite flaskor till vänner, A-lagarna på Olskrokstorget samt kidsen på Stig Center brukar jag ha en back kvar för eget bruk. Med knappt 20 satser per år är detta en avsevärd mängd öl att konsumera, vilket tillsammans med all annan öl man vill prova blir en övermäktig uppgift.

Lösningen blir förstås att vaska delar av produktionen, vilket inte är helt enkelt. De psykologiska mekanismerna bakom de sjunkna kostnaderna är starka även om man är medveten om dem, och att vaska sina älskade hembrygder är således inte det lättaste. Men det löser sig ändå av sig självt på något sätt. De hembrygder man är nöjd med går ganska snabbt åt, medan de mediokra har en tendens att bli stående. Och när de har stått länge nog blir det lite lättare att hälla ut dem.

Min senaste vaskning var Wit IPA; det var inget större fel på den, men jag var inte jätteförtjust i den och det fanns alltid något annat som lockade mer. Så när jag hade drygt halva backen kvar och behövde flaskor för tappning av min Grosspils så blev det Ryaverken nästa.

Om man ska sia om kommande vaskningar så känns det som att den senaste versionen av NZ Strong Ale ligger pyrt till. Inte för att den är dålig på något sätt, men den är klart sämre än tidigare versioner, och den har haft marginell åtgång.

En mildare version av vaskning är att man öppnar en flaska, dricker hälften för att konstatera att "ja, den här var ju OK men lite trist", varefter alkoholhalten i Göteborgs avloppsvatten höjs en aning. Hembrygder som ligger i riskzonen för detta är Kotbüsser samt Gammelöl.

Fabrikörns bidrag till SM 2011

2011-04-20T21:26:00.003+02:00

I onsdags var jag och lämnade in fyra öl till årets SM. Nedan ska jag försöka mig på att tippa hur det kommer gå för dem. Eftersom jag och domarna brukar vara ganska överens om mina öl så borde nedanstående kunna stämma ganska bra. Det är bara att beväpna sig med tålamod tills 7 maj.

Rollator dubbelbock

Enligt Reza på 3 små rum så borde denna vinna guldmedalj (i sin klass förmodar jag att han menar). Dels litar jag på hans omdöme, dels är jag väldigt nöjd med denna själv, och vågar därför sticka ut hakan och gissa på att den hamnar på 45 poäng.

NZ Barley Wine

Denna mötte visst jubel på en Barley Wine-provning för ett tag sedan. Jag är ganska nöjd med den själv, och gissar därmed på att poängen blir cirka 40.

Gammelöl

Jag har svårt att se några större fel med denna öl, men samtidigt tycker jag inte att den blev sådär fantastisk heller. Poängen borde då hamna runt 35.

NZ Extra IPA

Jag tror i princip på receptet här, men jästen var inte helt pigg och ölen har fått en lite alkoholisk ton. Jag gissar på 30 poäng.

Brygd #81: Kvadruppel

2011-04-12T19:53:00.014+02:00

Jag skulle kunna skriva en riktigt lång inledning om detta öl för att reda ut vad en quadrupel är för något, men det skulle kräva en del grävande i källor och det orkar jag inte. I stället blir det lite korta fakta direkt ur närminnet.

Trappistmunkar och andra klosterbryggerier brygger ofta någon eller några av ölstilarna Enkel, Dubbel, Tripel och Quadrupel. Man kan i grova drag sammanfatta dem så här:

Enkel är en med belgiska mått mätt ganska svag ljus eller halvmörk öl med alkoholhalt 4-6 % som dricks av munkarna själva. En del av dessa kan vara svåra att få tag på.
Dubbel är mörkare och starkare (6-8 %), kan vara halvsöt, med karamelliga och fruktiga toner.
Tripel är ljus, stark (8-10 %), med toner av marsipan och kryddor (oftast från jästen men ibland även från tillsatta kryddor).
Quadrupel är mycket stark (>10 %), halvmörk med mycket fruktiga toner.

Exempel på den sistnämnda typen är La Trappe Quadrupel, som för övrigt var den första ölen som använde denna benämning. Ibland används beteckningen Abt för liknande öl, exempelvis den fantastiska St. Bernardus Abt.

Nog om det och över till receptet för 20 liter.

Malt:

3 kg Pale Ale-malt
1 kg vetemalt
1 kg biskvimalt
1 kg aromatisk malt
1 kg råsocker
700 g havregryn
300 muskovadosocker

Infusionsmäskning vid 63 C i 60 minuter.

Humle:

10 g Magnum, 60 minuter
60 g Styrian Golding, 20 minuter

Total koktid 80 minuter.

Jäst:

Jäsning vid 22 C med Wyeast 1762 i 10 dagar
Efterjäsning vid 21 C i 11 dagar

Data:

OG 1098
FG 1020
Abv 10,2 %
IBU 30
SRM 16 (kopparfärgad)
Erhållen volym 18 L

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 7 g/l

Bedömning (29/8)

Jag hade visst glömt av att bedöma denna, men bättre sent än aldrig. Den är brunröd åt kastanjehållet, lätt grumlig, med ett lite tunt och kortlivat skum. Nötig arom med den här lite jordiga, anisaktiga tonen som jag har känt i många öl på sistone (Belgisk IPA t.e.x) och som jag misstänker härrör från ett alltför frikostigt användande av biskvimalt. Halvstor kropp med måttlig kolsyra. Torr till halvtorr med halvstor beska.

Ingen höjdare direkt, och jag tror att det är just biskvimalten som är boven. Lite sämre utjäsning tror jag skulle göra susen också.

Fabrikörn vs. St. Bernardus Abt (4/10)

St. Bernardus Abt (SBA) är mitt favoritöl alla kategorier; den är mitt enda 5.0-öl på RateBeer, tätt skuggat av Westvleteren 12 på 4.9. Nåväl, ska man förlora kan man lika gärna göra det stort.

Båda ölen är halgrumligt rödbruna med beige skum, fast det sistnämnda är såväl större som krämigare hos SBA.

Mot fabrikörns lite nötiga rostade arom med ton av anis framträder den härliga fruktigheten hos SBA tydligt, med toner av plommon, smultron och en aning mandel.

Även munkänslan är lite krämigare hos SBA.

SBA har en perfekt lätt sötma som matchas väl av en mild beska. Fabrikörns är aningen torrare med likartad beska.

SBA vinner inte helt oväntat på alla punkter. Fabrikörn - Omvärlden 11-11 således.

Brygd #80: Belgisk IPA

2011-04-02T17:56:00.012+02:00

Mitt hembryggande kommer alltmer gå mot att brygga öltyper med låg eller obefintlig tillgänglighet (inkluderat öltyper som inte finns). En sådan öltyp är Belgisk IPA, d.v.s. en öl med belgisk jästkaraktär samt hög beska och humlearom. De enda dylika öl som har funnits hos Systembolaget är XX Bitter som har dykt upp ett par gånger som tillfällig nyhet, Dugges Wallonia 2007, Duvel Triple Hop samt La Chouffe Houblon.

Två svåra val ställs man inför när man ska brygga en belgisk IPA. Dels vilken jäst man ska använda, och dels om man ska använda amerikansk eller europeisk humle, eller en kombination. På jästsidan valde jag mellan Wyeast 1762 (Rochefort) och Wyeast 1214 (Chimay). Valet föll på den förra då jag kan tycka att Chimay-jästen kan ha lite väl mycket tuggummi-fenoler.

På humlesidan valde jag europeisk humle, då jag med erfarenhet från tidigare försök gärna skippar citrus- och tallbarrstoner i kombination med belgiska jästtoner. Det blev Styrian Golding och Saaz, de två kanske vanligaste humlesorterna i belgiska öl. Receptet nedan är för 22 liter.

Malt:

3 kg pale ale-malt (Maris Otter)
2 kg pilsnermalt
1 kg biskvimalt

Infusionsmäskning vid 65 C i en timme, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 63 C.

Humle:

20 g Magnum, 60 minuter
30 g Saaz, 20 minuter
30 g Styrian Golding, 20 minuter
40 g Saaz, vid kokslutet
40 g Styrian Golding, vid kokslutet
30 g Saaz, torrhumling
30 g Styrian Golding, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1762 vid 22 C i en vecka
Efterjäsning vid 22 C i en vecka

Data:

OG 1060
FG 1013
Abv 6,2 %
IBU 50
SRM 10
Erhållen volym 20 l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med sråsocker, 6 g/l

Bedömning (6/5)

Vackert kopparfärgad med ett smutsvitt skum.

Det som först slår mig är en tydlig jordig ton med dragning av lakritsrot och anis som jag inte är helt förtjust i. Jag misstänker att den härrör från jästen, och den påminner lite om tonerna jag fick från Danstar-jästerna i vintras. Förutom denna jordighet finns det nötiga och lätt fruktiga toner, samt gräsig och örtig humle. Relativt torr med en påtaglig men behaglig beska.

Inte riktigt vad jag hade tänkt mig, åtminstone inte vad gäller den belgiska jästkaraktären. Jag har dock använt denna jäst förut med goda resultat, så jag är lite förbryllad över den här jordiga tonen. Det kan förstås vara någon annan källa än jästen, men eftersom jag inte har känt detta exempelvis i mina "tyska" öl som jag bryggt under våren så känns ändå jästen som den troliga källan.

Nåväl, ganska gott blev det trots allt. Något att fundera på inför eventuella framtida likna de brygder är - utöver jästen - användandet av biskvimalt. Åtminstone i sådana här mängder. Det blev kanske lite väl mycket nötighet.

Fabrikörns vs. XX Bitter (11/5)

De Ranke Brouwerij är ett relativt nytt belgiskt bryggeri som jag är rätt förtjust i. Man gör inte så jättemånga olika ölsorter; förutom ett par riktigt bra suröl så är ett genomgående tema att man gör klassiska belgiska öl med jästig karaktär fast med mer humle än vad som är brukligt. Deras flaggskepp är XX Bitter vilket som namnet antyder har en rejäl beska.

Redan vid upphällningen inser jag att detta kommer vara som att jämföra äpplen och päron. Fabrikörns Belgiska IPA framträder som väldigt mörk jämfört med XX Bitters halmgula färg.

Även på smakfronten är ölen väldigt olika, där XX Bitter har kryddiga fenoler, örtig humle och en skönt läcker beska med långt häng. Fabrikörns jordiga och nötiga toner övergår i en lite mildare beska och inte riktigt lika torr avslutning.

XX Bitter är helt enkelt ett fantastiskt gott öl som Fabrikörns Belgiska IPA står sig slätt mot utan att vara dåligt på något sätt.

Fabrikörn - Omvärlden 10-9 således.

Experiment: Orval-jäst (14/5)

Vid flasktappningen korkade jag upp en Orval och tillsatte bottensatsen till de sista fem litrarna och rörde om.

När jag häller upp denna brettanomyces-spetsade variant bredvid originalet (Orval alltså) är det slående hur lika de är till utseendet. Fabrikörns är lätt grumlig, i övrigt är de i stort sett identiska.

Fabrikörns har utvecklat en tydlig brettanomyceston, som faktiskt inte är helt olik den jag fick med mina oavsiktliga brett-öl för ett drygt år sedan. Orval själv har mer tydlig brettkaraktär, som också känns bättre integrerad med övriga smaker.

De här jordiga tonerna som finns hos Fabrikörns Belgiska IPA passar inte helt in i bilden, men trots detta var det intressant experiment med ett ganska lyckat resultat.

Brygd #79: Grosspils

2011-03-20T20:18:00.008+01:00

Även detta är en repris av fjolårets version, som till skillnad från det årets Pils inte var lika tydligt Brettanomycesinfekterad. Kanske hjälpte den höga alkoholhalten till.

Förutom att årets version ska vara Brettanomycesfri, så blir det några receptändringar också. In med lite münchnermalt samt ytterligare 100 g humle i form av Tettnanger.

Här är receptet för 20 liter:

Malt:

5 kg pilsnermalt
2 kg münchnermalt

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 62 C.

Humle:

30 g Magnum, 60 minuter
30 g Hallertauer Mittelfrüh, 20 minuter
30 g Saaz, 20 minuter
30 g Tettnanger, 20 minuter
40 g Hallertauer Mittelfrüh, vid kokslutet
40 g Saaz, vid kokslutet
40 g Tettnanger, vid kokslutet
30 g Hallartauer Mittelfrüh, torrhumling
30 g Saaz, torrhumling
30 g Tettnanger, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Saflager W-34/70 i 2 veckor vid 10-15 C
Kallagring vid 4-6 C i 2 veckor

Data:

OG 1073
FG 1015
Abv 7,7 %
IBU 70
SRM 8 (bärnstensfärgad)
Erhållen volym 18 l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (20/4)

Djupt gyllene, nästan helt klar, fint vitt skum. Behagligt örtig och blommig humlearom, särskilt tydligt känner jag igen tonerna från Mittelfrüh (tänk Samuel Adams Boston Lager). Torr med en rejäl men inte påträngande beska.

Mycket bra skulle jag vilja säga. Jag funderar dock på om det inte skulle kunna bli ändå godare med en skvätt karamellmalt (caramünich eller liknande) så att den blir lite fruktigare och inte riktigt så torr. Jag bryggde ett liknande öl tidigt i min bana som hembryggare och vill minnas att det var väldigt gott.

Fabrikörn vs. Port Brewing (5/5)

Från nätbutiken The Cracked Kettle hade jag tidigare i vår beställt Port Brewing Panzer Imperial Pilsner (9.5 %). Port Brewing är ett högt aktat bryggeri med ett antal toppöl i sin produktportfölj.

Denna öl var tyvärr misstänkt gammal. Det börjar redan när flaskan öppnas med ett högst beskedligt pys. Upphälld i glaset har den knappt något skum alls. Den är gyllengul jämfört med Fabrikörns lite mer orangea färg.

Aromen har tydliga lagrade toner med honung och russin. Dessutom en del alkohol, men inga tydliga humletoner. Fabrikörns är mycket fräschare med brödig malt, torkade tropiska frukter och örtiga toner. Fabrikörns är torrare medan pansarpilsnern har betydligt tuffare men ändå väldigt skön beska.

Nä, förutom beskan så vinner Fabrikörn på de flesta punkter. Det var synd att jag inte fick en färskare flaska att tävla mot, men jag tror faktiskt att storpilsnern hade vunnit i alla fall.

Fabrikörn - Omvärlden 10-8 således.

Brygd #78: Pils

2011-03-06T15:29:00.013+01:00

Det är egentligen inte så mycket att säga om detta öl, det är i stort sett identiskt med det jag bryggde för ungefär ett år sedan: http://fabrikorekstedt.blogspot.com/2010/04/tysk-pils.html.

Jag hade egentligen tänkt mig att vattenbehandla för att få ett lite hårdare vatten, och därmed lite mer likartade förhållanden som i Tyskland. Detta glömde jag dock helt bort tills det var försent, så det får bli en försvenskad version även detta år.

Detta år ska pilsnern även bli Brettanomycesfri; förra årets version var god i någon månad, sedan blev den...tja, intressant skulle man kunna säga. En annan skillnad är jag mäskade några grader lägre denna gång, så att den förmodligen blir aningen torrare.

Även om receptet är i stort sett oförändrat så tar vi det ändå. Satsstorlek 24 liter är det som gäller.

Malt

5 kg pilsnermalt

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 62 C.

Humle

20 g Magnum i 60 minuter
50 g Tettnanger i 20 minuter
50 g Tettnanger vid kokslutet

Total koktid 90 minuter.

Jäst

Primärjäsning med Saflager W/34 vid 10-15 C i 14 dagar
Kallagring vid 4-6 C i 12 dagar.

Data:

OG 1046
FG 1010
Abv 4,7 %
SRM 3 (ljusgul)
BU 45
Erhållen volym 23 L

Övrigt

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning (tillagd 11/4)

Ljus och nästan helt klar, med en fluffigt vit skum. Rent utseendemässigt skulle den här kunna vara upphälld på någon krog i Tyskland.

Smakmässigt är det sädig hö tillsammans med gräsig och örtig humle som dominerar. Ganska torr och besk, men som väntat så infinner den här strama nordtyska pilskänslan inte sig. Men det gör nog inte så mycket. En perfekt törstsläckare för våren och sommaren.

Fabrikörns vs. Jever (23/4)

Denna gång är det ingen tvekan om att Fabrikörn får hårt motstånd. Jever Pils är en mycket välgjord stram nordtysk pils.

Båda ölen är halmgula med rejält vitt skum. Fabrikörns är aningen disig vilket kanske också gör att den ser något mörkare ut.

Fabrikörns har lite mer jästiga toner, Jever är lite mer rent sädig vilket kanske beror på längre lagringstid, bättre jäsning eller både och. Båda ölen är örtigt och gräsigt humliga, kanske har Jever lite mer örtighet medan Fabrikörn är mer gräsig.

Den tydligaste skillnaden är i smaken där Jever är mer utjäst och med en lite mer distinkt beska.

Mina tre vänner som deltog i denna parallellprovning tyckte att Fabrikörns var godast, men det är jag som fäller avgörandet och då blir det Jever som vinner denna match knappt.

Fabrikörn - Omvärlden 9-8 således.

Brygd #77: Gammelöl

2011-03-01T18:16:00.017+01:00

Innan pilsner och annan lageröl slog igenom på bred front i Tyskland under 1800-talet var de flesta tyska öl överjästa, d.v.s. jästa i rumstemperatur med Saccaromyces Cerevisiae. Under 1900-talet förde överjästa tyska öl en tynande tillvaro (förutom tyska veteöl), men i samband med det ökande intresset för öl de senaste decennierna har dessa ölstilar upplevt något av en renässans.

En sådan öltyp är Altbier som framförallt är vanligt förekommande i och kring Düsseldorf. Namnet anspelar förstås på att det görs som förr i tiden, innan lagerrevolutionen, och det kan sägas vara en tysk version av bitter. Aningen mörkare, och moderna versioner jäses dessutom aningen kallare (15-20 C) än de flesta andra överjästa öl, och kallagras som en lager, vilket ger lite mindre fruktiga toner från jästen. Med runt 15 C i mitt källarförråd vintertid är det förstås hög tid att ge sig på denna öltyp.

Här är receptet för 22 l.

Malt:

2 kg pilsnermalt
2 kg mörk münchnermalt
1 kg caravienne-malt

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 64 C.

Humle:

10 g Magnum, 60 minuter
60 g Tettnager, 20 minuter
60 g Tettnanger, 0 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1007 (German ale) i 10 dagar
Kallagring vid 8 C i 14 dagar.

Data:

OG 1048
FG 1012
Abv 4,7 %
BU 30
SRM 15 (kopparfärgad)
Erhållen volym 20 l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Prortafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Fabrikörn vs. Schlösser Alt

Först var min tanke att jämföra min Gammelöl mot en av de bättre varianterna som jag hade lyckats få tag på via nätbutiken bierkompass.de: Uerige Sticke. Nu är just "sticke" en lite starkare variant av altbier, en tysk motsvarighet till ESB skulle man kanske kunna säga. Därför kändes denna jämförelse något missriktad. Men det finns faktiskt en Altbier på Systembolaget, nämligen Schlösser Alt. Eller fanns, ty den försvinner ur ordinarie sortimentet 1 april. Inte så konstigt då den är en ganska medioker representant för ölstilen. Vi kör på den i stället.

De är ganska lika i utseendet; Fabrikörns drar mer åt kopparrött medan Schlösser är mer mörkt bärnstensfärgad. Skummen är nästan identiska och drar åt smutsvitt. Schlösser känns väldigt lageraktig, såpass att jag verkligen undrar om den är överjäst. Sädig, utan några som helst fruktiga toner, fast med viss sockrig karamellighet. Gammelölet har toner av röda bär samt örtig humle.

Gammelölet har en tydligare beska som hänger kvar rätt skönt.

Fabrikörns Gammelöl vinner utan att på något sätt glänsa.

Fabrikörn - Omvärlden 9-7 således.

Brygd #76: Kotbüsser

2011-02-11T18:00:00.004+01:00

Alla som är seriöst intresserade av öl har någon gång hört talas om "de tyska renhetslagarna", eller Reinheitsgebot. Denna lag (som av någon underlig anledning ofta benämns i pluralis på svenska) grundades 1516 i Bayern, och stipulerade i sin ursprungsform att öl endast fick bryggas av kornmalt, humle och vatten. Lagen utvidgades senare till att innefatta övrig malt, och när jästen och dess roll i ölbryggning upptäcktes under mitten av 1800-talet så lades denna fjärde ingrediens till i lagtexten.

Syftet med lagen var att öka kvaliteten på ölbryggningen, men en oönskad bieffekt var förstås att kreativiteten blev lidande, i synnerhet när lagen spreds till övriga Tyskland efter dess enande 1871. Detta innebar att en hel del lokala specialitetsöl plötsligt blev förbjudna att brygga. Ett exempel på ett sådant öl är Kotbüsser, från staden Cottbus i östra Tyskland. Med såväl omältat havre som honung och socker i receptet faller den in under kategorin "outlaw ales of northern Germany" som Mosher diskuterar i "Radical brewing", s. 256-260. Receptet nedan för 22 L är i stort sett taget därifrån; jag har ökat andelen socker och honung, samt dragit ner på mängden vete.

Malt & extraktgivare:

3 kg pilsnermalt
1 kg vetemalt
500 g havre
300 g ljust muscovadosocker
200 g honung (acacia)

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

10 g Magnum, 60 minuter
40 g Tettnanger, 20 minuter
40 g Tettnanger, vid kokslutet

Total koktid 90 minuter.

Jäst

Jäsning med Wyeast 1007 (German ale) vid 15 C i 12 dagar
Lagring vid 5 C i 10 dagar

Data:

OG 1054
FG 1012
Abv 5,5 %
BU 30
SRM 5 (gyllengul)

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslut
Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l

Bedömning (16/3)

Klart ljusgul med fint vitt skum. Sädig arom med en del gräsig och örtig humle. Jag tycker mig kunna ana lite aromatiskt sockriga toner från honungen och/eller muscovadosockret, som nästan drar lite åt röda äpplen. Bra balans med en lätt sötma och medelstor beska. I slutet blir den lite jolmig, och jag tröttnar lite på den. Den funkade bäst ganska kall direkt från kylskåpet.

Brygd #75: NZ Imperial Stout

2011-01-24T21:19:00.007+01:00

En olöslig fråga bland hembryggare, ölrejtare, ölbloggare och andra ölnördar är den om skillnaden - om någon - mellan porter och stout. Själva namnet stout härstammar sådär 250 år tillbaks från stout porter, d.v.s. en kraftigare variant av porter. Därefter har såväl porter som stout ändrat karaktär flera gånger.

Men för moderna varianter verkar de flesta vara överens om några lösa skiljelinjer:

Porter är lite sötare an stout
Porter är lite ljusare än stout; en stout är alltid svart även när den hålls upp mot ljuset medan en porter ska vara mörkt rödbrun, åtminstone vid just nämnda förfarande.

Sedan finns det en bryggteknisk skiljelinje också; en stout ska innehålla rostat (omältat) korn vilket en porter inte får göra. Själv tycker jag en sådan distinktion egentligen är mindre intressant, det är väl ändå slutresultatet som räknas?

Ännu knepigare blir det när man diskuterar öltyperna Imperial Stout och Imperial Porter (eller Strong Porter som den även kallas). Vid de alkoholhalter vi pratar om här försvinner åtminstone ljushetskriteriet. Samtliga Imperial/Strong Porter jag druckit har varit kolsvarta. Det där med sötma blir också lite mer flytande vid dessa alkoholhalter. Kvarstår då kriteriet angående rostat korn.

Min senaste skapelse med nyzeeländsk humle faller inom ramen för imperial stout med avseende på det sistnämnda kriteriet. Däremot har den en betydligt mindre mängd rostade maltsorter än förra årets variant. Skälet till detta är att min svartmalt var slut och att jag inte har för avsikt brygga några fler porter/stout under 2011.

Nu visade det sig att denna brygd blev betydligt mer utjäst än vad som var tänkt, och då känns det som att benämningen imperial stout ändå går vinnande ur striden. Här följer receptet för 20 liter:

Malt och extraktgivare:

5 kg pilsnermalt
1 kg karamellmalt (SRM 50)
500 g havreflingor
500 g ljust maltextrakt
500 g melass
300 g ljus chokladmalt
200 g rostat korn

Infusionsmäskning vid 66 C i 60 minuter.

Humle:

30 g Pacific Gem, 60 minuter
30 g Riwaka, 20 minuter
30 g Pacific Gem, 20 minuter
30 g Riwaka, vid kokslutet
40 g Pacific Gem, vid kokslutet
40 g Riwaka, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Danstar Nottingham i 5 dagar vid 19-20 C
Efterjäsning vid 18 C i 5 dagar

Data:

OG 1092
FG 1017
Abv 9,8 %
BU 90
SRM 38 (svart)
Erhållen volym 18 L

Övrigt

Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/L

Bedömning (11/2):

Inte fullt kolsyrad; pyset när flaskan öppnas är väldigt diskret och det beiga skummet blir lite tunt. Färgen är svart med en lite rödbrun kant.

Rostade toner med mörk choklad dominerar, jämte fruktiga björnbärstoner och en del jordiga lakritstoner (jästen igen?). Ganska torr avslutning med måttlig beska, vart tog de 90 BU vägen?

Ganska gott blev det i alla fall, den här öltypen är nog den lättaste att lyckas med.

Fabrikörns vs. Brooklyn Black Chocolate Stout (18/2):

Eftersom jag inte är helt nöjd med årets version av NZ ImpStout trodde jag att detta skulle bli en uppenbar förlust. Men, nja...

Brooklyn Black Chocolate Stout (BBCS) har lite mörkare (brunare) skum. BBCS drar mer åt bränt socker, salmiak och krut, medan Fabrikörn's har mer toner av saltlakrits, björnbär och kaffe/tobak.

Fabrikörns är lite torrare och strävare, medan BBCS är lite sötare.

Tuff match igen. Jag har mer och mer ledsnat på olika sorters stout och porter, och framförallt med toner av just salmiak och krut. Därför vinner faktiskt Fabrikörn's knappt igen, trots att årets upplaga är sämre än fjolårets.

Fabrikörn - Omvärlden 8-7 således.

Experiment: Kaffe (19/2)

Jag har tidigare testat att slänga i lite kaffe i diverse porter och stout, och resultatet brukar alltid bli bra. Denna gång tänkte jag testa betydelsen av när man har i kaffet. Jag tillsatte dels en skvätt presskaffe till en flaska vid tappningen. Sedan jämförde jag denna med att tillsätta samma skvätt vid upphällningen. Skillnaden blev slående; flaskan med kaffe tillsatt vid buteljering hade de här typiska grön paprika-tonerna man kan känna i de flesta kaffe-öl, exempelvis Beer Geek Breakfeast. Glaset med nytillsatt kaffe hade en lätt kaffeton utöver den ordinarie smaken. Givetvis borde jag haft med ett glas med en helt kaffefri variant också, men slutsatsen verkar uppenbar: kaffet och ölen utvecklar någon slags ny arom som inte finns vare sig i kaffe eller i (mörka) öl. Mitt mest intressanta experiment hittills

Tillägg 2011-12-11

Trots att jag alltså lät den här vinna över Black Chocolate Stout - vilket kanske inte var så förmätet trots allt - så har det inte varit någon rykande åtgång på den. Någon ströflaska här och där har slunkit ner, men när sommaren närmade sig så var det en hel back 35:or kvar samt några storflaskor. Jag beslutade då att jag skulle tävla med i den i Göteborgs Vinterölsträff, tillsammans med några nybryggda NZ-öl. Imperial Stout brukar alltid vara uppskattat.

Och det var den. Mycket riktigt var det den ölen som rönte mest uppskattning hos folk som passerade förbi mitt bord och testade mina brygder. Jag märkte också att åtskilliga kom och tog om, vilket brukar vara ett gott tecken. Senast det hände var för två år sedan med min Bälgoporter. Det blev ingen medalj den gången men en sjätteplats vill jag minnas. Denna gång blev det dock full pott, och jag fick nedanstående pokal med mig hem.

Normalt sett tycker jag det är lite löjligt att dricka ur pokaler, men den här passar ju faktiskt riktigt bra som veteölsglas. Det får nog drickas några Aventinus ur den framöver.

Brygd #74: NZ Strong Ale

2011-01-12T18:20:00.006+01:00

Tredje gången gilt blir det för detta mitt favoritöl. Receptet är i stort sett identiskt med förra årets version, och det är väl inte så mycket mer att säga än att (åter) presentera receptet för 22 liter.

Malt:

4 kg pale ale-malt
2 kg biskvimalt
1 kg karamellmalt (SRM 50)
500 g havregryn
200 ljus chokladmalt

Infusionsmäskning i en timma vid 67 C.

Humle:

20 g Pacific Gem, 60 minuter
30 g Riwaka, 20 minuter
40 g Pacific Gem, 20 minuter
30 g Riwaka, vid kokslutet
20 g Pacific Gem, vid kokslutet
40 g Riwaka, torrhumling
20 g Pacific Gem, torrhumling

Jäst:

Jäsning vid 19-20 C i 6 dagar med Danstar Nottingham
Efterjäsning i 5 dagar vid 19-20 C

Data:

OG 1075
FG 1020
Abv 7,2 %
BU 75
SRM 26 (mörkt rödbrun)
Erhållen volym 19 L

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/L

Bedömning (7/2):

Den här ölen tog tid på sig för att kolsyresättas; efter två veckor var den nätt och jämnt kolsyrad. Efter tre veckor blir det dock äntligen ett rejält beige skum över den kopparfärgade vätskan.
Aromen är dock en besvikelse. Jag har bryggt den här ölen två gånger innan och den har alltid haft en rejäl humlearom, framför allt med feta björnbärstoner från Pacific Gem-humlen. Här lyser dock dessa humlearomer med sin frånvåro. Dessutom känns maltigheten lite fadd, plus att den lite tråkiga jästtonen från Danstar som jag hade i såväl Brunportern som Vintervärmaren åter gör sig påmind.
Detta öl i sin ursprungsversion fick 43 poäng i SM 2009. Årets version skulle nog få minst 10 p sämre. Inte för att det är några direkta felsmaker, men fräschören från tidigare årgångar är som bortblåst. Mycket underligt, då receptet väsentligen är oförändrat. Det enda som är annorlunda är jästen, men det kan knappast förklara hela tappet. Jag kommer dock aldrig använda Danstar-jäster igen.

Fabrikörn vs. Great Divide Hibernation Ale:

När jag bryggde denna öl för första gången hade jag just Hibernation Ale som förebild. När jag sedan lämnade in den till SM i klassen "övriga starka överjästa öl" eller vad det nu kan tänkas heta (jag betraktar den själv som en "American Strong Ale" men den klassen finns inte med i SHBF:s öltypsdefinitioner) angav jag Hibernation Ale som referensöl. En av domarna tyckte att den var mycket bättre än Hibernation, och jag är nog böjd att hålla med. Så det borde funnits mycket goda chanser att kvittera mot omvärlden, om version 3 hade levt upp till tidigare utgåvor. Men så är ju nu inte fallet.

Båda ölen går i nyanser av rödbrun mahogny/teak. Fabrikörns är något mörkare medan Hibernation märkligt nog har något mörkare beige ton i skummet.

Aromen skiljer sig ganska mycket åt; Fabrikörns har mer tydliga fruktiga humletoner och en tydligare rostad ton, medan Hibernation har mer bränt socker och teaktiga humletoner.

Munkänsla och smak (torrhet & beska) är likartade.

Fabrikörns står sig väl även här, kanske är årets version inte så tokig ändå. Det är i princip helt jämnt här, men jag låter fabrikörns vinna med tanke på de ännu bättre tidigare årgångarna.

Fabrikörn - Omvärlden 7-7 således.

Brygd #73: NZ Barley Wine

2011-01-07T20:50:00.006+01:00

Jag ska inte orda så mycket om detta öl utan enbart konstatera att det är ett kornvin i amerikansk stil - hög beska och mycket humlearom - fast med nyzeeländsk humle. Receptet nedan är för 22 liter, och NZ-mix står för en blandning i lika delar av humlesorterna Nelson Sauvin, Pacific Gem och Riwaka.

Malt:

4 kg pale ale-malt (Maris Otter)
2 kg münchnermalt
1 kg biskvimalt
500 g ljust maltextrakt
500 g karamellmalt (SRM 50)

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

50 g NZ-mix, 60 minuter
50 g NZ-mix, 20 minuter
100 g NZ-mix, 0 minuter
100 g NZ-mix, torrhumling

Total koktid 120 minuter.

Jäst:

Jäsning med Danstar Nottingham vid 18-19 C i 6 dagar
Efterjäsning vid 18-19 C i 8 dagar

Data:

OG 1095
FG 1022
Abv 9,6 %
BU 90
SRM 18 (mörkt kopparfärgad)
Erhållen volym 18 L

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med druvsocker, 4 g/L.

Bedömning (24/1):

Kopparfärgad, lätt grumlig (från all humle troligen) med ett krämigt beige skum.

Brödig och karamellig maltarom med tropiska frukter och den ständiga feta björnbärssmaken från Pacific Gem.

Medelstor kropp, mjuk kolsyra.

Mycket väl balanserad; havltorr med rejäl beska. Den hade gärna fått vara aningen mindre utjäst.

Trots det mitt bästa kornvin hittills, vi får se hur det går i SM där jag har tänkt tävla med den. Det enda orosmolnet är att med 5/6 sannolikhet så var en av fem flaskor som jag tappade upp för SM ej desinficerad.

NZ Barley Wine vs. Old Ruffian (26/1):

Old Ruffian är lite mörkare; mahogny- respektive kopparfärgad kanske kunde fånga skillnaden. Fabrikörns har smutsvitt skum av ungefär samma storlek och konsistens som Old Ruffians mer gulbeiga. Fabrikörns är aningen mer grumlig.

Fabrikörns har mer tropiska frukter (plus de obligatoriska björnbästonerna) medan Old Ruffian har mer av en sockrig karamellighet samt svarta vinbär och tallbarr.

Likartad munkänsla, Old Ruffian har aningen mer beska.

Oväntat nog vinner Fabrikörns med hjälp av den härliga tropiska fruktigheten. Ställningen är således Fabrikörn-Omvärlden 6-7.

Brygd #72: NZ Extra IPA

2011-01-01T14:57:00.007+01:00

Var går gränsen mellan IPA och dubbel-IPA? Vad gäller alkoholstyrkan skulle jag säga någonstans i intervallet 7-8 %. I detta intervall finns det några öl med benämningen "Extra IPA", och via Systembolaget har vi fått lära känna Sierra Nevada Torpedo Extra IPA samt vår inhemska Mohawk Extra IPA. På RateBeer hittade jag totalt 6 öl med denna beteckning.

Jag fick själv lust att göra en egen tolkning av "Extra IPA" i samband med min numera traditionsenliga NZ-serie, alltså öl bryggda med humle enkom från Nya Zeeland. Jag siktar på ett öl med lite lägre alkoholhalt än en dubbel-IPA, och lägre beska, men med en ordentlig humlearom.

De humlesorter jag använde denna gång var som tidigare Pacific Gem och Riwaka, och dessutom Nelson Sauvin. Dessa användes i lika delar vid alla humlegivor, och denna blandning refereras nedanför som "NZ-mix".

Malt:

5 kg pale ale-malt
1 kg caravienna-malt

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

30 g NZ-mix, 60 minuter
50 g NZ-mix, 20 minuter
100 g NZ-mix, vid kokslutet
120 g NZ-mix, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning vid 17-18 C med Danstar Nottingham i 8 dagar
Efterjäsning vid 17-18 C i 7 dagar

Data:

Satsstorlek 20 l
OG 1072
FG 1015
Abv 7,5 %
BU 80
SRM 10 (djupt bärnstensfärgad med dragning åt orange)
Erhållen volym 16l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (14/1):

Grumligt bärnstensfärgad med smutsvitt skum. Grumligheten förvånar mig lite; delvis kan den förklaras med mängden humle, men så här grumliga brukar inte mina humlebomber vara. Nåväl, den är ju bara en vecka gammal, tiden brukar ju göra sitt för klarheten. Frisk fruktig humlearom med tropiska frukter, krusbär, björnbär, en lite träig ton (från Pacific Gem) samt en aning (högre?) alkohol. Medelfyllig, bra kolsyra. Ganska torr med en behaglig men aningen jordig beska. Gott, rätt och slätt.

Fabrikörn's vs. Mohawk Extra IPA:

Eftersom Sierra Nevada Torpedo-flaskorna har varit lite humletrötta på sistone (bäst före mars 2011, vilket tyder på att de är 10 månader gamla, lite väl mycket) kör jag med den delvis bespottade Mohawk Extra IPA i stället. Själv har jag tidigare gillat denna väldigt mycket.

Mohawk är ljusare och helt klar, skummen är likartade med en lite gulaktigare nyans hos Fabrikörn's.
Aromen hos Fabrikörn's är mycket humlefräschare än hos Mohawk; jag minns den sistnämnda som mer humlestinn än så här. Dessutom har Mohawk en lite fenolisk ton som påminner en aning om vissa av Nynäshamn-ölen. Å andra sidan har Fabrikörn's lite alhoholiska toner som framträder mer tydligt vid jämförelse.

Likartad munkänsla, torrhet och beska.

Fabrikörn's vinner på den fräschare humlearomen, trots de där lite finkelaktiga tonerna. Hoppas de klingar av med tiden.

Fabrikörn - Omvärlden 5-7 således.

Brygd #71: Rollator dubbelbock

2010-12-08T20:15:00.011+01:00

Efter brettanomycesdebaclet med Defibrillator var jag fylld av revanschlust när jag skulle brygga min tredje dubbelbock - Rollator. Precis som för den tjäcka pilsnern var det dekoktionsmäskning i tre steg som gällde. Jag ska inte orda mer om det förutom att nämna att jag fick till temperaturstegen betydligt bättre denna gång.

I stället ska jag uppehålla mig kring ett annat kritiskt moment för lagerbryggning: jäsningen. De flesta överjästa öl kan man jäsa vid normal rumstemperatur, och därmed går det bra att ställa jäshinken på vilket ställe som helst, bara man undviker starkt ljus. Underjästa öl däremot ska helst jäsa vid 10-14 C, och för många hembryggare är detta aningen knepigt. Själv har jag möjligheten att använda min vind, som är några grader varmare än utomhus under höst och vinter, och tvärtom under sommaren. Perfekt om det är 5-10 grader ute alltså.

Nu blev ju årets november den kallaste på länge, så för att försöka hålla jäsningen igång lindade jag in jäshinken i ett rejält duntäcke. Detta lyckades hålla kylan stången ett tag i alla fall. Pilsnern kunde jäsa vid runt 8-10 en och en halv vecka, sedan fick jag ställa ner den i källaren där det var strax under 20 C. Därmed fick jag en diacetylrast som kanske inte var helt önskad. Dubbelbocken jäste ungefär i en vecka, sedan kom den riktiga köldtoppen, och det blev ner till källaren som nu höll 15 C. Perfekt diacetylrast alltså, och denna gång mer önskvärd.

Nog om det, över till receptet för 22 L som skiljer sig från Defibrillator på två sätt; dels är det mer münchnermalt på bekostnad av pilsnermalt, dels har jag dragit ner på aromhumle.

Malt:

4 kg münchnermalt
2 kg pilsnermalt
1 kg caramünchnermalt
100 g ljus chokladmalt

Dekoktionsmäskning i tre steg, erhållna temperaturer:

Syrarast: 35 C
Proteinrast: 57 C
Sockerrast: 65 C
Utmäskning: 75 C

Humle:

20 g Perle, 60 min
20 g Perle, 20 min

Total koktid 120 minuter.

Jäsning:

Jäsning med Wyeast 2124 vid 8-12 C i en vecka, därefter vid 15 C i en vecka
Lagring i två veckor vid 3-5 C

Data:

OG 1074
FG 1020
Abv 7,2 %
IBU 25
SRM 19 (rödbrun)
Erhållen volym 21 L

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 6 g/L

Bedömning (27/12):

Kopparfärgad med ett ordentligt ljust beige skum. Nötiga och brödiga toner med en lätt gräsig humleton. Halvfyllig med mjuk kolsyra. Halvtorr med måttlig beska. Detta är gott.

Fabrikörns vs. Ayinger Winterbock (27/12):

Min absoluta favoritdubbelbock är Andechser Doppelbock Dunkel. I höstas kom den in på Systembolagets beställningssortiment. Glad i hågen försökte jag beställa en låda med några trosbröder. Det stötte dock på patrull; den var slut hos leverantören.

På RateBeer är Ayinger Celebrator rankad som den bästa dubbelbocken (med Andechser som god tvåa). Den är jag inte lika förtjust i; jag tycker den har lite för mycket brända toner. Enligt RateBeer är Celebrator och den på Systembolaget just nu förekommande Ayinger Winterbock samma öl. Även om de har samma alkoholhalt så är jag tveksam. På Ayingers hemsida beskrivs de separat, med olika beskrivningar. Mitt eget intryck är också att det rör sig om olika öl. Hursom, Ayinger Winterbock blir en bra motståndare.

Ayinger är lite mörkare, skummen är ungefär lika stora. Ayinger har en tydlig arom av bränt/karamelliserat socker, Rollator är mer brödig och nötig. Det finns en lätt gräsig humleton i Rollator, och överlag känns Winterbocken lite renare. Munkänsla, torrhet och beska är likvärdiga.

Det var svårt det här. Trots en aning mer orenhet hos Rollator utser jag den ändå till vinnare, lite grand för att jag inte är så jätteförtjust i tonerna av bränt socker. Mot Andechser tror jag Rollator hade varit chanslös.

Fabrikörn - Omvärlden 4-7 således.

Flaskexperiment - hallon (18/1):

Jag glömde visst att lägga in detta, men jag slängde i ett färskt hallon i en bygelflaska på 33 cl . Resultatet denna gång blev mycket lyckat, inte helt förvånande eftersom hallon är erkänt som en bra frukt att smaksätta öl med. Paradexemplet i grenen är det hajpade amerikanska ölet Kuhnhehn Raspberry Eisbock.
Hallonsmakerna gifter sig perfekt med den nötiga och karamelliga maltigheten, och syran balanserar maltsötman perfekt.

Brygd #70: Tjäck pilsner

2010-11-22T20:34:00.014+01:00

En riktigt välgjord tjeckisk pilsner är något av det godaste jag vet. Tyvärr måste man åka ner till Tjeckien för att få njuta av en dylik, även om filtrerad Pilsner Urquell eller Bernard är goda substitut här på hemmaplan. Men varför inte försöka själv?

Till att börja med är det tjeckiska råvaror som gäller, och således inköpte jag tjeckisk malt, tjeckisk humle (förutom bitterhumlen) och tjeckisk jäst för ändamålet. Vattnet blir av nödvändighet Göteborgs kommunala, men eftersom vi har mjukt vatten så blir det ändå ganska nära originalet.

Malten, ja. För tjeckiska öl är det böhmisk golvmältad malt som gäller. Jag ska inte gå in på vad golvmältad innebär mer än att det är en lite äldre, traditionell maltningsmetod. Vad som är viktigast i sammanhanget är att en vanlig infusionsmäskning inte räcker, utan man behöver såväl syrarast som proteinrast vid mäskningen. Exakt varför dessa raster behövs tänker jag inte heller gå in på, och uppriktigt sagt har jag inte total koll på detta då jag normalt sätt använder modern malt där man med fördel kan skippa såväl syra- som proteinrast.

Ett sätt att utföra dessa raster på är genom dekoktionsmäskning i tre steg, även känt som three-step decoction mash eller Dreimaischenverfahren. I korthet går det ut på att man för varje temperaturhöjning gör en dekoktion, d.v.s. plockar ut en del av mäsken (oftast 1/3) och låter denna sakta uppvärmas i ett kokkärl för att sedan kokas en stund. Därefter återförs denna kokta delmäsk till "huvudmäsken" vars temperatur följaktligen höjs, förhoppningsvis till önskad nivå.

Detta ganska krångliga förfarande var ändå ett smidigt sätt att genomföra mäskning med olika temperaturraster på förr i tiden, och även för en hembryggare utan möjlighet att direkt kontrollera mäskens temperatur är det ett intressant alternativ.

En trevlig bieffekt av dekoktionsmäskning är dessutom att man får en ökad maltkomplexitet i ölet, något som framförallt är viktigt för maltfokuserade öl såsom wieneröl, dunkel eller dubbelbock. Nackdelen är att det tar tid, minst tre timmar extra jämfört med en enkel infusionsmäskning. För egen del avsattes en hel söndag med strålande höstväder åt detta. Tack vare att jag kortade ner koktiderna lite för att inte få ett för mörkt öl lyckades jag hålla mig till totalt åtta timmar.

Den stora svårigheten med dekoktionsmäskning är annars att få till de olika temperaturstegen. Här misslyckades jag delvis totalt; inmäskningen blev helt fel (rent slarv eftersom detta är det enklaste steget) och jag hamnade så högt att hela syrarasten får anses ha uteblivit. Exakt vad detta kommer få för konsekvenser för det färdiga ölet är för mig något oklart. Allting ser dock lovande ut hittills. Proteinrasten hamnade ganska bra medan försockringsrasten hamnade alldeles för lågt. Från det sista lärde jag mig att ta lite större andel malt till dekoktionen nästa gång.

Detta blev en mycket mer långrandig inledning än normalt, men det speglar lite av hur det är att brygga lager; man får beväpna sig med extra tålamod. Nu följer hursomhelst receptet för 24 liter.

Malt:

5 kg golvmältad böhmisk pilsnermalt

Dekoktion i tre steg, erhållna temperaturer

Syrarast: 43 C
Proteinrast: 56 C
Försockringsrast: 60 C
Utmäskning: 74 C

Humle:

20 g Perle, 60 minuter
50 g Saaz, 20 minuter
50 g Saaz, vid kokslutet

Total koktid två timmar

Jäst:

Jäsning med Wyeast 2124 vid 8-14 C i två veckor
Kallagring vid 5 C i två veckor

Data:

OG 1048
FG 1014
Abv 4,5 %
BU 42
SRM 4 (gyllengul)
Erhållen volym 22 L

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslutet
Kolsyrejäsning med druvsocker, 6 g/l

Bedömning (14/12):

Efter bara en dryg veckas kolsyrejäsning är ölet fullt kolsyresatt; det hörs ett rejält "plopp" när jag öppnar bygelkorken. Ölet är klart klart gyllengult med ett fluffigt vitt skum. Aningen degig maltarom med blommig och gräsig humle. Lätt till medelfyllig kropp. Bra balans med måttlig beska och en lätt kärvhet som känns lite vegitativ, så jag gissar på att den härrör från humlen snarare än från dekoktionerna. Godare än många av systemets tjecker, men jag tvivlar på att den kommer kunna rå på urpilsnern. Stay tuned.

Fabrikörn vs. Pilsner Urquell (18/12)

Urquell är aningen mörkare (och klarare) med ett kraftigare skum, utan att Fabrikörns skum på något sätt skulle vara klent.

På aromfronten är den stora skillnaden smörkolan; inte för att Urquell skulle vara någon slags diacetylbomb, men här blir skillnaden väldigt tydlig. Pilsner Urquell är också tydligt renare, nu upptäcker jag en liten äggig svavelton hos Fabrikörns; kanske skulle den behövt lagras längre än två veckor.

Pilsner Urquell har en något behagligare beska, där Fabrikörns lite sträva gräsiga toner träder fram tydligare än tidigare.

Totalt sett en tydlig vinst för Pilsner Urquell, men det blev jämnare än jag trodde. Ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 3-7.

Flaskexperiment - Kiwipils (19/12):

Efter mitt inlägg om ovanliga ingredienser i den andra ölbloggarstafetten blev jag sugen på att börja experimentera lite på flasknivå, d.v.s. att tillsätta någon rolig ingrediens till en eller ett par flaskor vid buteljeringstilfället. Fördelen med att göra så i stället för att experimentera med hela eller delar av batchen är ju att det inte är någon större skada skedd om experimentet misslyckas.

Till denna brygd valde jag Kiwi som tillsats. Några klyftor mostvarande ca: 50 g fick åka ner i en patentkorksflaska innan tappningen. Här uppstår nu en svårighet direkt: frukt innehåller ju lättjäst fruktsocker, och det är svårt att exakt beräkna hur mycket. Genom lite googlande kunde jag uppskatta sockermängden i detta fall till ungefär 5 g, alltså lagom för att kolsyresätta en knapp liter. Eftersom detta ändå var i mesta laget fick den sockerlagsberikade ölen åka ner även i denna flaskan, och sedan släppte jag ut kolsyra vid ett par tillfällen (därav valet av patentkorkflaska).

Vid provningen är ölet bra kolsyrat, med ett fint skum. Ingen tydlig skillnad i färg mot den ordinarie pilsnern, men ölet är betydligt grumligare med en del små bitar av fruktkött som simmar runt (jag hällde upp ölet genom en sil för att få bort stora kiwibitar). Vag kiwiaroam, inte särskilt spännande, smaken är en aning syrlig.

Helt OK öl, men som experiment betraktat får det nog anses rätt misslyckat.

Bryggning våren 2011

2010-11-11T21:40:00.003+01:00

Någon gång under våren kommer en fullständig stamrenovering äga rum i fastigheten, varvid jag kommer passa på att sätta in såväl nytt badrum som kök. Detta beräknas ta ungefär sex veckor. Under denna period blir det förstås inget bryggande, så nedanstående planering är därför högst preliminär vad avser tidsaspekten.

Januari

Under julledigheten kommer jag brygga fyra öl med nyzeeländsk humle.

NZ Extra IPA
NZ Barley Wine
NZ Strong Ale
NZ Imperial Stout

Förmodligen kommer de två första bryggas innan nyår.

Februari

Här blir det tysk överjäst öl.

Kotbüsser
Altbier

Det förstnämnda är ett ljust överjäst öl med bl.a. honung och melass, som bryggdes någonstans i norra Tyskland under 1800-talet. I samband med Tysklands enande 1871 började renhetslagarna gälla även utanför Bayern, och detta öl dog därmed ut. Nu är det dags att väcka liv i det igen.

Mars

I mars blir det belgiskt.

Belgisk IPA (tänk XX Bitter)
Quadrupel

Det enda som återstår att bestämma är vilken jäst jag ska använda. Det står just nu mellan Wyeast 1762 (Rochefort) eller Wyeast 3522 (D'Achouffe).

April

Här blir det lagerbryggning

Pils
Imperial pilsner

Maj

Slutligen blir det lite humlefrossa.

Single hop ale - Citra
Single hop ale - Sorachi Ace
Dubbel-IPA

Dubbel-IPA:n tänkte jag skulle bräcka årets C4 - en humlebomb, och ha minst 500 g humle på 20 liter. De humlesorter jag har tänkt mig är

Columbus
Amarillo
Nelson Sauvin
Pacific Gem
Sorachi Ace

Om någon har en åsikt om någon humlesort som absolut borde vara med så får man gärna komma med förslag. Helst ska det vara en sort med alfasyra > 10 %.

Brygd #69: Vintervärmare

2010-11-03T20:45:00.012+01:00

När man säger "julöl" ger detta lite olika associationer beroende på vem man pratar med. Hos gemene man leder det förmodligen tankarna till en halvmörk och aningen sötare och starkare lager. För många hembryggare verkar dock julöl vara synonymt med ett kryddat öl. Gärna starkt, mörkt och sött, men framförallt kryddat, och helst rejält kryddat.

För mig personligen är kryddor i julöl (likväl som i de flesta öl) helt otänkbart. För att inte riskera göra någon kryddjulölsälskare besviken så valde jag i stället namnet Vintervärmare, vilket är en medvetet tafflig översättning av det engelska begreppet Winter Warmer. Många engelska bryggerier har just en sådan öl i sitt sortiment som man brygger för den mörka årstiden. Variationen är stor, och en del använder just kryddor, men generellt sätt så är det en halvsöt, fyllig, halvmörk till mörk ale med måttlig beska. I Sverige är det främst Young's Winter Warmer vi har fått stifta bekantskap med, men även Fuller's Winter Ale passar in i den här kategorin.

Min egen vintervärmare passar nog inte fullt ut denna mall, men jag tyckte ändå det var en för årstiden passande och ganska neutral benämning på en öl som man lika gärna skulle kunna ha klassat som en ESB.
Nedan följer receptet för 20 liter.

Malt

3 kg pale ale-malt
1 kg biskvimalt
500 g havregryn
500 g karamellmalt (SRM 50)

Infusionsmäskning i en timma vid 68 C.

Humle:

40 g EKG i 60 minuter
30 g EKG i 20 minuter
30 g EKG vid kokets slut

Total koktid 90 minuter

Jäsning:

Jäsning i 4 dagar vid 20 C med Danstar Windsor
Efterjäsning i 4 dagar vid 20 C

Data

OG 1058
FG 1018
Abv 5,3 %
IBU 35
SRM 16 (kopparfärgad)
Erhållen volym 19 L

Övrigt

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l

Bedömning (22/11):

Vackert kopparfärgad med ett lite luftigt lätt skum. Fin karamellig maltarom, med en ganska tydlig och markant blommig och örtig humleton. Det finns också en lite jordig ton med en dragning av trä och tobak, som jag är osäker på kommer från jästen eller EKG-humlen. En lätt sötma som balanseras av en väl avvägd beska med fint häng.

Gott, men jag är lite tveksam till att använda den här jästen igen. Skälet till att jag köpte den var att S-04 var tillfälligt slut på Humlegården när jag lade min beställning.

Fabrikörn vs. Fuller's Winter Ale

Det här var väldigt jämnt. Fuller har en väldigt fin kakig maltighet, som visserligen matchas av vintervärmaren, men den jordiga (jäst?)tonen av kaffe och tobak stör en aning. Fullers har en aningen kantig beska dock som fäller avgörandet till Fabrikörns fördel.

Fabrikörn - Omvärlden 3-6 således.

Brygd #68: Brunporter

2010-10-30T15:38:00.018+02:00

Jag hade ursprungligen tänkt att brygga lager i oktober, men det blev ändrade planer. Den planerade köksrenoveringen är uppskjuten till våren, för att samordna med den totala stamrenovering som då kommer genomföras i min bostadsförening. Däremot stängdes gasen av som planerat i slutet av september, och jag har först nu hittat en reservlösning i form av två kokplattor tills jag får mitt nya kök.

Eftersom jag har för avsikt att ställa upp med denna porter vid Göteborgs vinterölsträff i början av december fanns det helt enkelt inte tid att först brygga två lageröl som planerat. Dessa får i stället bryggas en bit in i november.

Så nu blir det alltså en porter i stället, ungefär samma som jag bryggde till Dugges Bärsklubb för ett år sedan. Receptet är hämtat från "Radical brewing", s. 96. Randy Mosher kallar själv ölet "1776 Porter", och det sägs återspegla hur porter bryggdes vid den tiden. Jag tänkte först knycka namnet, men sedan insåg jag att det riskerar leda till den felaktiga föreställningen att jag har försökt brygga ett tidstroget öl för det aktuella årtalet. Så är inte alls fallet, utan jag föll för receptet framförallt för dess intressanta maltkomposition, som jag följde till punkt och pricka.

Däremot valde jag att skippa lakritsrot som finns med som krydda i Moshers recept, och slängde i lite muscovadosocker i stället. Jag hoppade även över det invecklade humlingsförfarande som föreslås, men använde samma sort och mängd humle.

Nedan följer receptet för 20 L.

Malt och extraktgivare

2 kg pale ale-malt
2 kg biskvimalt
2 kg brunmalt
200 g muscovadosocker

Infusionsmäskning i en timma vid 68 C.

Humle:

40 g Fuggles i 60 minuter
30 g Fuggles i 20 minuter
30 g Fuggles vid kokslut

Total koktid 90 minuter

Jäsning:

Jäsning i 4 dagar vid 20 C med Danstar Windsor
Efterjäsning i 4 dagar vid 20 C

Data

OG 1060
FG 1030
Abv 3,9 %
IBU 45
SRM 31 (mörkbrun)
Erhållen volym 19 L

Övrigt

Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/L

Bedömning (15/11)

Trots att det bara har gått en dryg vecka sedan flasktappningen så blir det ett rejält pys när jag öppnar flaskan. Det blir ett rejält ljusbrunt skum ovanpå den djupt rödbruna vätskan när ölen hälls upp. Ordentligt med brända toner av lakrits och kaffe, och även en del mörk choklad. Det finns också en mild jordig ton som jag tror kommer från jästen; den var ännu tydligare vid omtappningen. Ganska fyllig med tanke på den låga alkoholhalten, och det beror givetvis på den höga restsockerhalten. Trots den sistnämnda är ölet väl balanserat tack vare en rejäl beska såväl från brunmalten som humlen. Väldigt gott tycker jag själv fastän jag egentligen har börjat ledsna en aning på mörka öl. Vi får se om publiken på vinterölsträffen är lika postiva.

Fabrikörns vs. Mohawk Stitch

En ny trend i delar av ölbloggosfären verkar vara att dissa Mohawk-ölen. Själv är jag rätt oförstående inför detta, även om jag tycker att ingen av dessa öl har nått några fantastiska höjder. Eftersom Mohawk Stitch också är inspirerad av 1700-talsporter som jag har förstått det, så verkar Stitch en bra öl att jämföra med.

Båda ölen har samma mörkbrunröda färg med beige skum. Fabrikörn's har ett ågot mer långvarit skum. Brända kaffetoner i båda, Mohawk har en tydlig ton av amerikansk humle, Fabrikörn's har den här tydliga jordiga tobakstonen. Mohawk är aningen metallisk, medan Fabrikörns har en väl integrerad sötma och beska.

Klar seger till Fabrikörns, och nu står det således Fabrikörn-Omvärlden 2-6.

Sverige & dubbel-IPA

2010-09-28T20:22:00.008+02:00

Jag har länge haft ett behov av att skriva av mig en viss besvikelse över den lätt styvmoderliga behandling som ölstilen dubbel-IPA (DIPA) är utsatt för i Sverige. Och nu är tillfälligt lämpligt valt då jag påpassligt lät Viktor på bloggen "Något att dricka" skriva om just dubbel-IPA i den andra sträckan av den andra
ölbloggarstafetten.

Jag skippar därför allt bakgrundssnack och sätter igång direkt med gnället i stället. Jag hoppas dock att en positiv slutton ska framgå, då det trots allt har börjat se lite ljusare ut på sistone.

Svenska mikrobryggare och DIPA

På RateBeer finns följande svenska DIPA listade:

Dugges Never mind the Bollox!
Eskilstuna Bälgviken Booster
Mohawk Extra IPA
Närke Huvill
Nynäshamn DIPA
Nynäshamn Dragets Kanal Dubbel-IPA
Sigtuna Dubbel-IPA
Sigtuna Stockholm Syndrome

Det kan ändå se rätt hyfsat ut vid en första anblick, men problemet är bara att de flesta av dessa (a) bryggs ej regelbundet/längre och/eller (b) är inte renodlade exempel på ölstilen DIPA (Mohawk gör nog inte anspråk på att vara det, utan här är det snarare den som har lagt in ölet på RateBeer som har gjort fel).

Ett skäl till detta ljumma intresse kanske kan vara de tuffa villkor som svenska mikrobryggare arbetar under. På grund av den svenska alkohollagstiftningen är det svårt att få sälja sina produkter på ett vettigt sätt utanför krogen. Och den något märkliga prissättningen hos t.ex. Bishops Arms (5 ggr. inköpspriset) gör att just en renodlad DIPA med sina kopiösa humlemängder riskerar att bli oproportionerligt dyr. Det är lätt att förstå att man då som mikrobryggare drar sig för ett sådant högriskprojekt.

Det finns dock vissa tecken på att det börjar bli bättre. Sigtuna har ganska nyligen släppt sina två versioner ovan. Oppigårds lanserade sin på Bangalore Twice på SBWF 2010. Kanske kan Mohawk komma med något så småningom?

Vi får hoppas på att det lossnar framöver, då en DIPA med fördel avnjutes relativt färsk, och därför väl passar in i tidens vurm för närproducerat.

Svenska hembryggare och DIPA

I sina utmärkta inlägg om DIPA berör Viktor det märkliga faktum att det inte är en sanktionerad ölstil hos svenska hembryggarföreningen (SHBF). Extra märkligt är det då den långt ovanligare öltypen Super-saison - en extra alkoholstark Saison alltså - finns representerad.

Öltypsdefinitionerna diskuteras naturligtvis då och då på SHBF:s forum (http://shbf.se/index.php/forum.html). Senast kom det ett ganska omfattande och seriöst förslag på förändringar (sök efter tråden "Synpunkter och förslag på ny Öltypsdefinition för 2010" under kategorin "Föreningen och dess aktiviteter ...") och det var förutom DIPA bl.a. rågöl, Irish Red Ale och American Amber som efterfrågades. Efter några trista tjafsinlägg kom ett ganska långt svar från Jessica Heidrich, välkänd i ölsverige som bryggare av St: Erik- och Angels' Share-serierna, öldomare och ordförande i SHBF:s domarkommitté. Tyvärr var svaret inte särskilt imponerande.

Strategin verkar vara att införa ölstilar när tillräckligt många har lämnat in dylika öl i någon av de slaskkatgorier som finns, vilket kan förklara mysteriet med DIPA vs. Super-saison. Det har helt enkelt lämnats in fler av de sistnämnda än DIPA till SM genom åren. Om det säger något om svenska hembryggare ska jag inte spekulera i.

Utöver denna defensiva strategi för att utveckla svensk hembryggning verkar SHBF:s domarkommitté tyvärr ha ganska dålig koll på DIPA. Jessica Heidrich som jag i övrigt har fått intrycket av som en väldig kunnig person verkar tro att DIPA är någon slags delmängd av modern amerikansk barley wine. Visst finns det en gråzon mellan dessa ölstilar, men i stort sett är detta helt fel, vilket Viktor med bravur reder ut ovan.

Men trots allt finns det hopp även på den här fronten. Vid senaste SM vann som bekant en DIPA, inlämnad i klassen "Övriga klassiska starka specialöl" gubevars. Utöver denna provade jag ytterligare några, varav en i mitt tycke var ännu bättre än segraren; "Death by hops". Om vi hembryggare fortsätter att mata in DIPA till kommande SM kanske SHBF till slut tar sitt förnuft till fånga.

Edit 6/10: flyttade länk till SGBF:s forum samt lade till information för att hitta den relevanta tråden.

Tillägg 22/10 2011:

Så blev det till slut som jag/vi ville; Dubbel-IPA läggs till som en ny ölstil från och med SM 2012. Skälet var just att det har lämnats in ett flertal exemplar de senaste åren till SM. Bra beslut, dålig motivering således. Nu har jag tyvärr ingen DIPA i piplinan förrän efter SM, men jag får väl göra ett försök till SM 2013.

Ölbloggarstafett 2 - sträcka 1: Icke traditionella ingredienser

2010-09-20T19:09:00.015+02:00

Av Humlörerna (http://humlorerna.blogspot.com/) har jag fått uppdraget att starta den andra ölbloggarstafetten med ovanstående ämne. Ni som besöker den här bloggen företrädesvis för att läsa om mina hembrygdsprojekt, och undrar vad det här ska betyda, kan läsa mer om saken här:

http://nagotattdricka.blogspot.com/2010/09/olbloggarstafetten-2-vi-kor.html

Om temat för sträcka 1

Jag tar och klipper in Humlörernas fullständiga beskrivning av temat i sin helhet:

Då var det dags att dra igång andra omgången i ölbloggarstafetten. Efter vår glasprovning är det kanske dags att fokusera mer på innehållet. Det vill säga på malt, humle, jäst, vatten och -- tallkottar. Tallkottar, kanske inte. Men vad finns om man ser förbi tyska renhetslagen? Vad kan man använda sig av för ingredienser egentligen? Och varför just dessa i sådana fall? När vi lämnar över stafettpinnen till fabrikör Ekstedt på pärlor för svin, är temat alltså "icke traditionella ingredienser".
Tolka ämnet fritt. Har du svårt med inspirationen kan du alltid utgå från frågorna som nyligen ställdes eller: Vad har du använt förutom de traditionella ingredienserna? Hur blev det? Vad vill du prova i framtiden?

Till att börja med så föredrar jag att prata om ovanliga ingredienser i stället för rubrikens "icke-traditionella". Detta för att många ingredienser som exkluderas av de tyska renhetslagarna faktiskt var högst traditionella lite längre tillbaks i tiden. Innan humle gjorde sitt stora genombrott inom ölbryggning för cirka femhundra år sedan användes diverse andra kryddor och örter regelmässigt, och kanske till och med tallkottar, vem vet? Enbärsris och ljung var i alla fall inte ovanligt.

I begreppet ovanliga ingredienser kommer jag att inkludera allt förutom renhetslagens malt, humle, jäst och vatten, samt de i modern bryggning tämligen vanliga ingredienserna socker (t.ex. i belgiska klosteröl), omältat vete (witbier & spontanjäst öl) och rostat korn (stout).

Inledning

Min egen syn på att experimentera med ovanliga ingredienser sammanfattas väldigt bra av följande citat från John Palmers bok "How to brew", tredje utgåvan, s. 246-247:

" ...it is easy to get carried away and make something that no one really wants to drink a second glass of. I thought I would like a spiced holiday beer - I didn’t. I thought I would like a molasses porter - I didn’t. I thought I would like loquat wheat beer - four hours peeling and seeding three bags of those little bastards for something I couldn’t even taste. Experimentation is fine and dandy, but be forewarned that you may not like the result".

Jag tycker alltså att det är i grunden positivt med experimenterande, men är samtidigt ofta rätt skeptisk till resultaten av dessa experiment. Men med jämna mellanrum kommer det experimentöl som för bryggningsvärlden framåt och som med råge kompenserar för allsköns vaskade hugskott. Utan experiment skulle ölvärlden stå stilla.

Metodik

Ett problem med att använda ovanliga ingredienser i hembryggning är således att man riskerar att lägga ner tid och pengar för att i slutändan stå med ett antal liter öl (i mitt fall 20) som man inte vill dricka upp. Men det finns sätt för att experimentera på en lite mindre skala.

Det vanligaste sättet att tillföra sin exotiska ingrediens är att slänga i den i slutet av vörtkoket. En fördel med detta är att man får sterilisering på köpet. Nackdelen är att lättflyktiga aromämnen riskerar att koka bort, och de som inte kokar bort kan i stället följa med koldioxiden ut genom jäsröret, ett öde som tyvärr delas med en del lättflyktiga humlearomer.

Ett alternativ är istället att tillföra ingrediensen under efterjäsningen. Det är då viktigt att tänka på att sterilisera det man tillför så att man inte riskerar infektioner med bakterier eller vildjäst. Beroende på vad det är man tillför så kan man använda någon av följande metoder:

Kokning alternativt blötläggning i 100-gradigt vatten
Sterilisering i ugn vid ca: 120 C i 10 minuter
Extraktion i vodka

Fördelen med att tillsätta sin ingrediens vid efterjäsning är (utöver att undvika att krydda för grannarna) att man kan dela upp satsen i två delar; en där man tillsätter sin ovanliga ingrediens, och en som lämnas orörd. Om experimentet inte faller väl ut, har man i alla fall räddat halva satsen, under förutsättning att "grundölet" är bra förstås. Jag har gått tillväga på detta sätt flera gånger. Bland annat tillsatte jag bottensatsen av två Orvalflaskor i ena halvan av en "Belgisk IPA", där det blev en tydlig men balanserad Orval/brett-ton som resultat. Jag har även testat att torrhumla halva satsen av en bitter, och ja, det blev aningen godare med torrhumling.

Man kan driva metoden till sin spets genom att vänta ända till flasktappningen, och begränsa experimentet till ett fåtal flaskor. En gång tidigt i min hembryggningskarriär testade jag att använda Coca-Cola som kolsyrejäsare i stället för strösocker i två av flaskorna när jag bryggde en amerikansk brown ale. Såhär i efterhand är jag tacksam över att jag begränsade mig till två flaskor.

Dosering

En generell svårighet med många ovanliga ingredienser är dosering. Tar man för lite riskerar aromen att inte komma fram över huvud taget. Tar man för mycket riskerar man att aromen tar över helt och hållet (vilket kanske är vad man är ute efter, dock aldrig jag). Intervallet där det varken blir för mycket eller för litet kan ofta vara ganska smalt. I det fallet ger metoden med tillsats vid buteljering en utmärkt möjlighet att pröva sig fram för att hitta den perfekta doseringen.

För många ingredienser kan man hitta testade recept med mängdangivelser, antingen i bryggböcker eller på olika hembryggningssidor på nätet. Min något begränsade erfarenhet är dock att man ska ta dessa som en utgångspunkt för sitt eget experimenterande snarare än ett färdigt förslag.

Efter denna lite mer generella inledning tänkte jag ge en lite mer detaljerad beskrivning för några typiska klasser av ovanliga ingredienser, och i förekommande fall dela med mig av egna erfarenheter och framtida ambitioner.

Kryddor

Jag är generellt sett väldigt skeptisk till kryddor i öl. Den enda öltyp där jag tycker att kryddor faktiskt lyfter ölet är witbier. De två witbier jag har bryggt är också de enda där jag har använt mig av kryddor (koriander & limeskal), och jag har inte för avsikt att prova i några andra öl framöver. För övriga öltyper tycker jag kryddor i bästa fall kan tillföra en subtil extra komplexitet. Men alltför ofta blir det bara kväljande, exempelvis i kryddade julöl.

Men om man i motsats till undertecknad är mer posivt inställd till kryddor i öl kan jag rekommendera kapitel 12 i "Radical Brewing" av Randy Mosher. Där går författaren noggrannt igenom oilka kryddor och hur de kan användas i öl, samt beskriver detaljerat de olika metoderna som jag listade ovan för att tillföra kryddorna eller deras aromer till ölet.

Frukt

Även för frukt finns ett utmärkt kapitel (13) i "Radical Brewing". Här kan man läsa om vilka frukter som lämpar sig för ölbryggning. Långt i från alla gör det nämligen. Ett vanligt problem är att aromerna snabbt klingar av eller förvandlas. Jordgubbar är ett exempel på det förstnämnda, persikor på det sistnämnda. Hallon är kanske den frukt (eller det bär) som lämpar sig bäst.

Precis som för kryddorna ger Mosher ett antal fullständiga recept, och utöver detta ett antal konceptförslag att låta sig inspireras av. Eller vad sägs om passionsfruktswit, kiwipilsner eller en mangotrippel? Utöver frukt hanteras också grönsaker i detta kapitel, men här blir jag genast mer skeptisk igen, med ett par vedervärdiga sparris- och pumpaöl i åminne.

Frukt har jag däremot använt vid ett tillfälle; i en vanlig porter tillsatte jag hallon till halva satsen, och blåbär till andra halvan. Experimentet blev misslyckat olika skäl. Dels blev grundölet lite för torrt och väl utjäst, och dessutom använde jag nog för mycket frukt. Resultatet blev vresiga och sura öl. Hallonvarianten var dock den med mest potential.

Till skillnad från kryddor så är frukt något jag är sugen på att testa igen, kanske i samband med att jag brygger en weizen eller en wit till nästa sommar.

Övrigt

Något som jag har testat vid flera tillfällen är kaffe, som i lämplig mängd gifter sig naturligt med de rostade tonerna i porter och stout. Kaffepulver som kokas kan bidra med tanniner, så att låta kaffe koka med under de sista minuterna i vörtkoket är inte att rekommendera. Vill man tillföra kaffet under själva bryggningen gör man det i så fall precis vid kokslutet, en metod jag har använt med lyckat resultat flera gånger. Vill man istället tillföra kaffet under efterjäsning eller vid flasktappning kan man helt enkelt brygga sitt kaffe som vanligt med sin favoritmetod och pytsa i ölet. Desinficering sköter sig självt så att säga. Även detta är en metod jag har provat, och det gav inga uppenbara skillnader mellan att kasta i kaffepulver vid kokslutet. En metod som jag har sett föreslås är kallextrahering i vatten under ett dygn. Detta anses ge lite mjukare kaffesmak i ölet, men jag undrar hur det är med renligheten.
Vilken kaffesort man använder tror jag är av mindre betydelse, även om man nog ska hålla sig undan hårt rostade sorter med skarp smak, till exempel espressokaffe med stor andel robustabönor. På senare tid har ett antal imperial stout dykt upp med det exklusiva Kopi Luwak-kaffet tillsatt. Det känns mer som en PR-ploj än som ett seriöst försök att göra ett extra bra kaffe-öl. Ett ganska kul inlägg om detta kan man hitta här:

http://doublebastardbeerblog.wordpress.com/2009/11/11/storytelling/
Angående mängd rekommenderar jag 5 g kaffebönor per liter öl, men som sagt, ta detta råd för vad det är, ett första förslag. Irriterande nog anger många recept hur stor volym bryggt kaffe man ska använda, vilket ju kan slå helt olika beroende på hur starkt kaffe man gör. I princip så finns det ingen anledning att använda för mycket vatten, så lämpligen gör man ett ganska starkt kaffe.

Här skulle jag kunna forsätta att skriva om kakao, om hasselnötssirap o.s.v., men det är nog dags att sluta nu. I stället ska jag skicka stafettpinnen vidare, och ämnet jag hade tänkt mig är ”Allt du velat veta om dubbel-IPA men inte vågat fråga om”. Jag hoppas på ett faktaspäckat och väl efterforskat inlägg om denna ölstils uppkomst och historia, om varför det finns två olika namn (Imperial IPA är det andra), vilka underkategorier det finns (exempelvis West Coast Style) och så vidare. Och vem är bättre lämpad för denna uppgift än vårt vandrande öluppslagsverk Viktor?

Fabrikörn vs.

2010-08-30T20:50:00.008+02:00

Ett av de bästa knepen jag vet för att med större precision kunna fånga upp arom och smak i drycker är att prova likartade drycker bredvid varandra.

Exempelvis har jag flera gånger vertikalprovat såväl öl som vin, och det är påfallande hur mycket dessa kan utvecklas på några år, öl något snabbare än vin skulle jag vilja påstå.

Vidare var jag på en så kallad koppning i vintras på da Matteo, vilket helt enkelt är ett finare ord för att provsmaka kaffe. Vid detta tillfälle provades, ähum koppades, olika single estate-kaffe mot varandra. Även om jag innan detta tillfälle nog skulle kunna känt igen exempelvis ett etiopiskt Mokka-kaffe, så var det slående hur olika kaffe kan smaka.

För min hembryggningsverksamhet var det verkligen givande att prova min Saison parallellt med Dupont Saison, se

http://fabrikorekstedt.blogspot.com/2010/04/fabrikorn-vs-dupont.html

Detta är något jag vill ta fasta på, och jag kommer därför försöka jämföra mina hembrygder med något stiltypiskt öl så fort tillfälle ges. För överskådlighetens skull kommer jag lägga dessa jämförelser under respektive inlägg för varje hembrygd. Jag vill dock passa på att göra reklam för fyra jämförelser jag har gjort för tidigare brygder, se motsvarande inlägg:

Storfot
Wit
Nelson Sauvin Blanc
C4 IPA - en humlebomb

Vi kan konstatera att det står Fabrikörn - Omvärlden 1-4, men det finns ingen anledning att hänga läpp över detta. Det är ju rätt schyssta öl jag jämför med.

Håll också utkik för en kommande jämförelse mellan NZ Impstout och Yeti när den senare kommer till Systemet i oktober.

Uppdatering 19/11 2010

Eftersom jag nu har nya öl som jag ämnar tävla mot omvärden med, passar jag på att sammanfatta resultaten hittills:

Storfot vs. Sierra Nevada Bigfoot - Bigfoot klar vinnare
NZ Imperial Stout vs. Great Divide Yeti - Yeti klar vinnare
Saison vs. Dupont Saison - Dupont knapp vinnare
Saison Grande vs. Dupont bon Veaux - Dupont knapp vinnare igen
Wit vs. Hoegaarden Witbier - Hoegaarden klar vinnare
Nelson Sauvin Blanc vs. Det Lille Bryggeri Nelson Sauivin Pale Ale - Fabrikörn överlägsen vinnare
C4 IPA vs. Amager Nitro - Amager klar vinnare

Det står således Fabrikörn vs. Omvärlden 1 - 6 i nuläget.

Wit & Brett

2010-07-05T17:01:00.012+02:00

Detta inlägg består av två fristående delar, som inte har något direkt med varandra att göra. Det var mest för att få en fyndig titel som jag valde att slå ihop dem.

Wit

I inlägget om Fabrikörn's Wit så lovade jag återkomma till de något komplicerade mäskningsprocedurer som traditionellt användes (och används?) i Belgien för att brygga Wit. Nedan kommer denna utlovade redogörelse i kortfattad form. Det är ett sammandrag av vad Randy Mosher har att säga om saken i sidorna 204-206 i "Radical Brewing".

För att göra en riktig Wit ska man använda omältat vete och havre. Dessa behöver kokas för att få ut tillräckligt med förjäsbart socker (dock ska moderna havreflingor fungera bra utan att kokas). Det mäskningschema som Mosher föreslår, och som är mer eller mindre identiskt med hur det gjordes för hundra år sedan, är att göra en separat mäsk med omältat vete, omältat havre samt en mindre del av pilsnermalten. Denna genomgår sedan en slags dekoktion, och värms först till 50 C, efter en kvart vid denna temperatur höjer man temperaturen till 65 C, och efter ytterligare en kvart kokar man upp hela härligheten och låter koka i 15 minuter. För att undvika extraktion av tanniner gäller det att ha ganska lite vatten så att man får en mäsk med hög densitet.

Samtidigt har den ordinarie mäsken fått genomgå syra- och proteinrast vid 35 C respektive 50 C. När den separata mäsken har kokat klart häller man ner den i huvudmäsken och hamnar lämpligen runt 68 C. Efter sådär en trekvart mäskar man ut och lakar som vanligt.

Ursprungligen var detta invecklade schema något man gjorde helt enkelt för att det funkade med den tidens råvaror. Numera verkar det mest vara för att få den rätta krämigheten på sin Witbier som man har anledning till ett dylikt komplicerat mäskningförfarande.

Den late kan nämligen göra en helt vanlig infusionsmäskning med vetemalt i stället för omältat vete, och havremalt eller moderna havreflarn. Själv har jag använt denna metod två gånger och blivit nöjd med resultatet båda gångerna.

Brett

De jästarter som är vanligast vid såväl vin-, cider- som ölframställning tillhör släktet Saccharomyces (sv. sockersvamp). Vid jäsning av vin, cider och överjästa öl är Saccharomyces Cerevisiae förhärskande. Andra arter är Saccharomyces Pastorianus (lageröl), Saccharomyces Bayanus (vin & cider) samt Saccharomyces Boulardii som används för medicinska syften. Även Saccharomyces Uvarum är "bottom fermenting", men det är oklart från min källa (engelska Wikipedia) om den används vid lagerjäsning.

Ett annat släkte av jäst är Brettanomyces. Namnet kommer sig av att jästen isolerades och identifierades som källan till felsmaker i brittiska öl. Jästen överlevde i små håligheter och sprickor i de träfat som de brittiska ölen lagrades på.

För mer intressanta fakta kring denna egensinniga organism hänvisar jag till ett excellent inlägg av Viktor i bloggen Något att dricka: http://nagotattdricka.blogspot.com/2009/09/angaende-brettanomyces.html.

Brettanomyces är en naturlig del i lambic-öl (då i form av arten B. Bruxellensis). Den används också av många bryggerier under sekundärjäsningen för att bidra med de karaktäristiska tonerna av svettig hästfilt, och det mest klassiska exemplet är förstås Orval. På sistone har en del hembryggare och mikrobryggerier - företrädesvis amerikanska - dessutom börjat experimentera med att enbart använda sig av Brettanomyces som jäst, med väldigt intressanta resultat.

Tyvärr är Brettanomyces ständigt en källa till oro för bryggare som inte har för avsikt att skapa öl med toner av stall och svettig häst. För er som har följt min blogg (och kanske även provat mina brygder) borde det vid det här laget ha framkommit att vissa av mina öl har drabbats av just brettanomyces-kontaminering. Det började med min Defibrillator Dubbelbock som smakade väldigt bra under flera månader, för att efter ungefär ett halvår börja utveckla brett-smaker i vissa av flaskorna. Tyvärr var tydligen den flaska som SM-domarna öppnade infekterad med bedömning därefter. På sistone har samtliga flaskor jag öppnat varit dåliga, och det är bara att inse att hela satsen blev infekterad.

Andra öl som också blev brett-kontaminerade var Pink IPA & Hard-on IPA. Den gemensamma nämnaren för dessa brygder var att de sekundärjästes i följande jäshink:

När jag skulle borra hålet för att få plats med tappkranen slant jag lite med borren vid ett tillfälle varvid borrhålet blev för stort på ett ställe (vid klockan 4 ungefär). Jag försökte laga med epoxilim, och det såg bra ut inledningsvis. Men efter att jag använt hinken för första gången (havrestouten) så blev lagningen spröd och det blev förmodligen en massa små fickor där det dessutom fastnade ölrester. Ett perfekt ställe för vildjäst och andra kryp alltså.

Givetvis tog jag ovanstående hink ur bruk efter att de första tecknen på infektion hade visat sig, men säg den olycka som kommer ensam. Under våren blev ytterligare tre brygder brett-infekterade; Kornvinet, Pilsnern och Grosspilsnern. Kulpriten denna gång insåg jag vara de 10-litersdunkar från Clas Ohlsson som jag använt vid lagring. Kornvinet som hade lagrats i två månader var i princip förstört redan vid buteljering, medan de två andra som bara lagrats i två veckor faktiskt höll sig bra under i alla fall en månad så att jag (och andra) lyckligtvis hann dricka upp åtminstone hälften av flaskorna.

Enda trösten i eländet är att jag ändå har kunnat lokalisera källorna till infektionerna. I annat fall hade jag nog varit tvungen att slänga alla jäshinkar, hävert, humlesil och allt annat som kommer i kontakt med den sterila vörten. Fortsättningsvis borde jag slippa just dessa problem bara genom att inte använda de aktuella kärlen.

Brygd #67: C4 IPA - en humlebomb

2010-06-12T18:17:00.010+02:00

Min nya dubbel-IPA är mitt fjärde försök i genren. Mitt första försök har jag inte så där jättemycket minnen av, men jag har för mig att jag tyckte den var god. Mina två senaste försök har gjorts med de nyzeeländska humlesorterna Riwaka och Pacific Gem. De har också varit goda, men jag har saknat det där riktiga trycket i humlen. Orsaken har nog varit för lite humle, vilket jag diskuterar här.

Sagt och gjort, denna gång fick det bli 400 g humle på en 22-literssats. Jag använde 100 g vardera av de amerikanska humlesorterna Cascade, Centennial, Chinook och Columbus. Denna humle blandade jag sedan i en stor skål. Låt oss lustiga vara och kalla denna explosiva blandning för C4. För första gången testade jag mäskhumling, d.v.s. att man låter humlekottar ligga med i mäskningen. Detta är tänkt att ge en del aromer som på något mystiskt sätt inte kokar bort under vörtkoket. Likaså använde jag mig av first wort hopping (FWH), d.v.s. att humle får ligga med i kokkärlet från början av lakningen. Även här ska aromämnena på något magiskt vis stanna kvar under vörtkoket.

För första gången gjorde jag också min dubbel-IPA west coast style, d.v.s. enbart med ljus basmalt (och lite socker).

Här är receptet för 22 liter:

Malt och extraktgivare:

7 kg Maris Otter-malt
500 g råsocker

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 64 C.

Humle:

50 g C4, mäskhumling
50 g C4, FWH
100 g C4, 20 minuter
100 g C4, 0 minuter
100 g C4, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäsning:

Jäsning med Safale US-05 i 4 dagar vid 23-24 C
Efterjäsning i 5 dagar vid 22-23 C.

Data:

OG 1081
FG 1012
Abv 9,1 %
IBU 100+
SRM 7 (ljust bärnstensfärgad till orange)
Erhållen volym 19 L

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Bedömning (24/6):

Orange med lätt köldgrumling. Mycket tallbar och citrus, en del aprikos, och en lätt aning av anis och lakrits. Torr med rejäl, lång, rustik beska. Gott, kanske till och med mycket gott, men inte lika bra som t.ex. Death by hops som jag drack på SM 2010. Bra mängd humle, och om jag hade fått önska så hade jag velat ha lite mer tropiska frukter. Jag kanske borde ha kastat in lite Amarillo också?

Fabrikörn vs. Amager Nitro (27/8):

Amager Nitro (t.h.) är aningen men ändå märkbart mörkare, skummen är ganska identiska.

Fabrikörn's arom drar tydligt mer åt tallbar & anis, medan Amager Nitro har mer parfymiga toner och mer tropiska frukter. Fabrikörn's har visserligen en del persika, men Amager drar mer åt litchefrukt, mango och passionsfrukt. På minussidan kan nämnas att Amager har en lätt alkoholisk ton med inslag av lösningsmedel, medan Fabrikörn's har en lite lantlig, robust ton.

Amager känns aningen lenare i munnen, och med en lite behagligare kolsyra. Inga minuspoäng till Fabrikörn's dock, utan det är snarare Amager Nitro som har en väldigt behaglig munkänsla.

Fabrikörns är aningens torrare, beskan är ungefär samma.

Sammanfattningsvis förlorar Fabrikörn denna match, framförallt på en lite sämre humlearom.

Resultat av tripelexperiment

2010-06-08T21:30:00.010+02:00

Jag har i ett tidigare inlägg (http://fabrikorekstedt.blogspot.com/2009/10/tripelexperiment.html) berättat om mitt och Rick's tripelexperiment. Nu är det dags att avslöja vilken jäst som tillhörde vilken kapsylfärg samt redovisa resultat från två blindprovningar jag har hållit med dessa öl.

Vi börjar med jäst vs. kapsylfärg samt utjäsning (FG):

Blå: Rochefort, FG 1032
Guld: Westmalle, FG 1020
Grön: Safbrew torrjäst, FG 1012
Röd: Chimay, FG 1009

Också resultaten. Vid första provningen lät jag 6 kompisar, ölintresserade och inte helt oerfarna, prova ölen blint. För att undvika problem med individuella betygsskalor fick varje provare rangordna ölen från plats 1 till 4, och därefter summerades dessa rankningar.

Vid andra provningen genomförde jag samma procedur, denna gång med 7 st RateBeer-personer.

Resultatet blev som följer:

Det är tydligt att de väl utjästa varianterna gick hem bäst i båda grupperna, och i något högre grad bland "amatörerna". I övrigt blev det alltså jämnt skägg mellan Safbrew-torrjästen och Chimay-jästen, något överraskande för mig som inte är så förtjust i den förstnämnda, varken i mina egna produkter eller i kommersiella.
Min egen rangordning, som förvisso kommer från oblindade provningar och därmed har lägre vikt, är följande från bäst till sämst; Chimay, Westmalle, Rochefort, Torrjäst.

Brygd #66: Nelson Sauvin Blanc

2010-06-06T19:19:00.010+02:00

Trots att jag har bryggt en lång räcka öl med nyzeeländsk humle, har inga Nelson Sauvin-kottar (eller pellets eller puckar för den delen) ännu hamnat i mina grytor (eller sekundärhinkar eller..ja, ni fattar nog). Tills nu då.

Nelson Sauvin är alltså en humlesort som är framtagen och odlas i Nya Zeeland. Mer bestämt odlas den i Nelson-regionen, därav första delen av namnet. Den andra delen kommer sig av att humlesorten har vissa smakmässiga likheter med den vita druvan Sauvignon Blanc, som för övrigt är en populär druvsort i just Nya Zeeland. De smakegenskaper jag talar om brukar beskrivas som drag av krusbär och nässlor.

Jag skrev ihop ett recept baserat lite på vad jag råkade ha hemma, förutom själva humlen då, som jag fick beställa. Från början hade jag tänkt brygga i september, men när jag insåg att detta hade potential att bli ett perfekt sommaröl, valde jag att tidigarelägga bryggningen.

Eftersom jag bara hade 4 kg basmalt att tillgå, beslöt jag att slänga i 500 g havregryn samt 500 g maltodextrin för att inte få ett för tunnt öl. Maltodextrin är ett pulver som innehåller dextriner, d.v.s. långa sockermolekyler, som öljästen inte kan rå på. Den har ingen speciell sötma utan bidrar endast till att ge ett lite fylligare öl.

Malt och extraktgivare:

3 kg pilsnermalt
1 kg münchnermalt
500 g havregryn
500 g maltodextrin

Infusionsmäskning i en timma vid 66 C, vid slutet hade temperaturen fallit till 65 C.

Humle:

10 g Nelson Sauvin, 60 minuter
20 g Nelson Sauvin, 30 minuter
30 g Nelson Sauvin, 5 minuter
40 g Nelson Sauvin, torrhumling

Total koktid 90 minuter

Jäsning

Primärjäsning med Safale US-05 vid 22 C i 7 dagar
Efterjäsning vid 22 C i 4 dagar

Data:

Satsstorlek: 25 l
OG 1046
FG 1014
Abv 4,2 %
IBU 40
SRM 5 (gyllengul)
Erhållen volym 23 L

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/L.

Bedömning (tillagt 19/6):

Vackert gyllengul med ett rejält vitt skum. Fruktig arom med passionsfrukt och kanske lite krusbär också. Hyfsat fyllig för sin låga alkoholhalt, maltodextrinet har gjort sitt. Bra balans, torr avslutning med en behaglig beska. Ett gott uppfriskande öl.

Fabrikörn vs. Det Lille Bryggeri Nelson Sauvin Pale Ale (27/8):

Samma utseende. Fabrikörns har aromer av krusbär, mango och papaya. Dansken har mest degig malt, en del vaga toner av tropiska frukter, och en lätt ton av bränt gummi. Fabrikörns är faktiskt aningen fylligare, trots den klart lägre alkoholhalten (4,2 % vs. 5,5 %). Ungefär samma beska. Här vinner fabrikörns lätt, men jag undrar om allt står rätt till med det lilla bryggeriets version. Misstänkt fall av autolys.

Spånat om ekfat

2010-06-03T10:09:00.003+02:00

Tidigt i min bana som ölnörd tyckte jag detta med ekfatslagrade öl var oerhört spännande. Visserligen var mina första smakprov några av de otroligt usla Innis & Gunn-ölen, men ändå. Det tog ett tag innan jag insåg att jag i regel faktiskt inte gillar ekade öl. Det var nog när jag för första gången provade Oak Aged Yeti som denna insikt slog rot. Detta öl är för mig sinnebilden för hur ett ekat öl inte ska vara, med tunga kväljande toner av vanilj, kokos och trä som helt tar överhanden. Goose Island Bourbon County Stout är ett annat exempel i denna klass.

Det finns dock ekfatslagrade öl som jag tycker är fantastiskt bra, exempelvis flera av de Jolly Pumpkin-öl jag har provat. Även tidiga årgångar av Kaggen är lysande, med mjuka och väl integrerade fattoner. Dock har senare årgångar lite grand kantrat över åt det tunga kväljande hållet, troligen för att man bytte till ett färskt ekfat inför årgång 2007.

En svårighet med ekfatslagring (eller ekspån) tror jag är att få det balanserat. Det är flera faktorer som spelar in, fatets typ (fransk eller amerikansk ek, vad som har legat på det innan), storlek (mängd för ekspån), ålder, beskaffenhet, samt hur länge man låter ölet ligga. Samma svårighet känner jag att det finns med att använda kryddor även om det där bara handlar om mängd. Det blir lätt för mycket.

Trots detta har jag bryggt en Wit IPA där jag igår (2/6) valde att slänga i 5 gram flisor från ett rödvinsfat. Jag fick för ett tag sedan en kloss från ett rödvinsfat från hembryggaren (och numera SM-guldmedaljören) Jan Gnoff Berglund. Hela klossen väger 35 gram, och jag spintade loss flisorna med hjälp av en hammare och en morakniv. Efter 10 minuter i ugnen på låg värme fick flisorna åka ner i efterjäsningshinken. Jag lade mig med avsikt lågt i mängd just för att undvika för mycket eksmak. Skulle det inte bli någon eksmak alls är ingen skada skedd, och då får jag testa 10 gram nästa gång. Följ tråden om Wit IPA för att se hur försöket slog ut.

Bryggningar hösten 2010

2010-05-31T10:54:00.002+02:00

Nu när vårens bryggningar är avklarade är det dags att börja planera för höstens bryggprojekt.

September:

Nelson Sauvin Blanc, en ljus single hop ale på 4-5 %.
C4 IPA, en riktigt humlebomb (höhö) på 9 % och 100+ BU med 100 g vardera av humlesorterna Cascade, Centennial, Chinook och Columbus.

Oktober:

Svettig Lekzak, en tjeckisk pilsner.
Rullator, en dubbelbock.

November:

Gammeldags porter, samma som jag bryggde med Dugges Braumeister för er som minns. Med lika delar ljus malt, biskvimalt och brunmalt, rejäl restsötma och rätt mycket Fuggles-humle. En kandidat till vinterölsträffen.
Julöl, eller "Winter Warmer" snarare.

December/januari:

NZ Extra IPA, 7-8 %, BU 70-80, 300 g humle
NZ Barley Wine, i amerikansk stil med mycket humle.
NZ Strong Ale, en favorit i repris
NZ Imperial Stout.

För våren 2011 har jag i stort sett bestämt mig för vad som ska bryggas, men jag återkommer i ämnet.

Brygd #65: Wit IPA

2010-05-30T22:24:00.009+02:00

Enligt Randy Mosher så är Wit en bra ölstil att experimentera med; Wit Wine, mörka varianter, humliga varianter etc. Jag valde det sista alternativet och gick för en repris av förra årets Wit IPA. Vis av erfarenheten valde jag en mindre besk variant i nedkanten av IPA-intervallet, och tillförde den mesta humlen sent i koket. Utbytet blev väldigt dåligt, jag skulle med 75 % effektivitet ha hamnat på 1065. Jag kan inte riktigt inse skälet då jag har legat stabilt runt 75 % på sistone.

Dåligt utbyte är inte direkt det största problemet man kan drabbas av som hembryggare, så vi grubblar inte mer på det utan tittar på receptet istället.

Malt och extraktgivare:

pilsnermalt, 1 kg
vetemalt, 2 kg
münchnermalt, 2 kg
havregryn, 500 g

Infusionsmäskning i en timma vid 65 C.

Humle & kryddor:

40 g Cascade, 30 minuter
20 g Styrian Golding (Bobek), 30 minuter
40 g Cascade, 5 minuter
40 g Styrian Golding (Bobek), 5 minuter
20 g Cascade, torrhumling
40 g Styrian Golding (Bobek), torrhumling
5 g ekspån från ett rödvinsfat (tillagt i sekundären 2/6)

Total koktid 90 minuter.

Jäsning:

Primärjäsning med Hoegaardenjäst i två veckor vid 20-21 C.
Efterjäsning i en vecka vid 21-22 C.

Data:

Satsstorlek 20 l
OG 1056
FG 1012
Abv 5,8 %
SRM 7 (ljust bärnstensfärgad)
IBU 40
Erhållen volym 18 l

Övrigt:

Kolsyrejäsning med druvsocker, 6 g/l.

Bedömning (12/6):

En lätt jästig ton är det första som möter mig när jag häller upp ölen. Sedan kommer citrus, lite apelsin, lite lätt lime ... och inte den minsta ton av ekfat. Hm, får nog köra minst dubbla mängden (och tiden) nästa gång jag provar ekspån. Väl balanserad beska med ett inslag av grapefruktdito. Helt okej.

Brygd #64: Wit

2010-05-16T18:32:00.007+02:00

Hoegaarden är ett öl som passar perfekt en varm sommardag. Ljust och uppfriskande, men ändå med en balanserad komplexitet. Det är också en bra öl att odla upp jäst från. Tydligen ska det vara svårt att misslyckas med detta. Visserligen finns en variant av jästen att köpa kommersiellt, men det är ändå roligare att odla upp jäst direkt från flaska.

Så när jag hade några lärjungar hemma på ölprovning startade vi med fyra flaskor Hoegaarden. Jag hade förberett en kyld e-kolv med förkultursvört, och bottensatserna åkte ner i denna. Några dagar senare började jästen vakna till liv, och efter ytterligare en uppstegring med en liten större förkultursvört, så var det dags att brygga en dryg vecka senare.

Malt och extraktgivare:

2 kg pilsnermalt
2 kg vetemalt
500 g havregryn
200 g ljust maltextrakt (förkulturer)

Mäskning vid 66 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 65 C.

Humle & kryddor:

20 g Perle, 60 minuter
10 g malda korianderfrön, 5 minuter
rivet ytterskal från 2 limefrukter, 5 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäsning:

Primärjäsning i 2 veckor vid 20 C
Efterjäsning i 10 dagar vid 20 C

Data:

Satsstorlek 24 l
OG 1049
FG 1013
Abv 4,7 %
IBU 15
Färg 2 SRM (blekt gul)
Erhållen volym 22 l

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med druvsocker, 6 g/L.

Bedömning (tillagt 3/6)

Hemma efter en 9-hålsrunda knäcker en liten flaska som jag har ställt i kylen tidigare under dagen. Trots att jag tappade den för bara för 5 dagar sedan så blir det ett hyfsat vitt skum. Fräsha påtagliga dofter av lime och koriander. De jordiga toner jag kände vid omtappningen är som bortblåsta. Väldigt gott, men jag hade gärna sett lite mer diskreta toner av såväl lime som koriander. Nästa gång kommer jag halvera mängden av båda.

Fabrikörn vs. Hoegaarden (2/9):

Båda är disigt ljusgula; Hoegaarden är aningen ljusare med en grön anstrykning. Lite större skum för Hoegaarden.

Båda ölen har tydliga kryddiga drag av koriander. I Fabrikörn's framträder limeskalen tydligt, medan apelsinskalen i Hoegaarden inte är lätta att upptäcka. Den senare har även en tydlig ton av skumbanan, lite åt Weizen-hållet.

Båda ölen är friska med bara en lätt sötma, och med samma låga beska. Munkänslan är samma; lätt men ändå inte tunn och med måttlig kolsyra.

Hoegaarden är tydlig men inte överlägsen vinnare här, ett väldigt bra och fräscht öl är det onekligen.

Brygd #63: Grosspils

2010-04-27T21:38:00.006+02:00

På jästkakan från bryggningen av min tyska pilsner valde jag att brygga en lite starkare och beskare pilsner, eller Imperial Pilsner som det ibland kallas. Detta är en relativt ny (och ovanlig?) ölstil; mitt första smakprov var Samuel Adams Imperial Pilsner som jag tyckte var fantastiskt god. Därefter provade jag Mikkeller Draft Beer som visserligen också var god, men som inte kändes så pilsneraktig, förmodligen var det mest amerikansk humle i den. På SM i hembryggning i lördags fick jag prova ytterligare en variant som inte var så oäven.

Jag valde att köra nästan enbart med pilsnermalt, lite wienermalt fick följa med enbart för att jag ville göra slut på det. Som humle valde jag att blanda Perle, Saaz och Hallertau Mittelfrüh; den senare används till 100 % i kopiösa mängder i just Samuels Adams version.

Malt:

7 kg pilsnermalt
1 kg wienermalt

Infusionsmäskning i en timma vid 65 grader, vis slutet hade temperaturen sjunkit till 64 C.

Humle:

30 g Perle, 60 minuter
30 g Perle, 30 minuter
20 g Saaz, 30 minuter
20 g Hallertau Mittelfrüh, 30 minuter
20 g Perle, 5 minuter
40 g Saaz, 5 minuter
40 g Hallertau Mittelfrüh, 5 minuter
40 g Saaz, torrhumling
40 g Hallertau Mittelfrüh, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Primärjäsning med Saflager W/34 vid 8-14 C i 15 dagar.
Kallagring vid 5 C i 7 dagar.

Data:

Satsstorlek 22 l
OG 1079
FG 1013
Abv 8,7 %
BU 65
SRM 6 (djupt gyllengul)
Erhållen volym 20 l

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med druvsocker, 5 g/L.

Bedömning (15/5):

Gyllengul med ett lite klent skum. Örtig, blommig, och lätt fruktig humle dominerar. Mittelfrüh bidrar med rustika jordiga toner som jag har svårt att beskriva riktigt, men jag känner igen dem från Samuel Adams version. Medelfyllig med låg kolsyrenivå. Rejäl men inte överväldigande beska. Mycket gott, men om jag gör om detta öl ska jag nog enbart köra med Saaz.

SM 2010 - resultat

2010-04-24T19:36:00.006+02:00

Efter en lång dag med arbetsdag på Bostadsföreningen och ett gig med Kören Krydda så ramlade jag till slut in på SM vid halv fem-snåret. Lyckligtvis fanns det gott om öl kvar så jag han prova en hel del. Det var genomgående gott, och min absoluta favorit blev en dubbel-IPA vid namn Death by hops. Den hade en härlig citrusaktig humlearom med toner av te (Columbus?) och en välbalanserad beska.

Jag fick se min läromästare Rick ta hem guld i Folkets val (i klassen överjästa öl) samt bli den totala segraren i domartävlingen med en dubbel-IPA.

Själv fick jag ingen medalj, men jag passade på att ta med mig domarnas omdömen och nedan följer en kort sammanfattning:

Royal Stout: 34 p

Inga egentliga felsmaker, men lite för mycket rostade toner vilket leder till att den belgiska jästkaraktären inte är tillräckligt tydlig.

Saison: 38 p

Lite kritik för fenoler och syrlighet, samt att den inte är tillräckligt torr.

Bälgoporter: 41 p

Lite för mycket rostade toner för att vara typriktig, annars väldigt bra.

NZ Pale Ale: 33 p

För karamellig och söt, och lite tunn.

Ordinarie bitter: 39 p

Mycket god bitter, aningen sträv och syrlig (lite gammal)

Barley Wine: 34 p

God Barley Wine. Lite dålig kolsyra. Lite fenoler/plåster/lösningsmedel.

NZ Imperial Stout: 41 p

En väldigt god ImpStout, en domare kände lite lösningsmedel.

Defibrillator Dubbelbock: 19 p

Infekterad med brettanomyces!

Det sistnämnda var ju lite oturligt. Jag har själv noterat sistone att vissa flaskor har varit infekterade, men inte alla. Jag valde därför att lämna in ändå lite på chans, eftersom jag hade fått ganska bra betyg för den icke-infekterade versionen. Lyckligtvis vet jag att skulden till infektionen ligger i en viss efterjäsningshink som numera är borttagen ur processen, och det är bara att komma tillbaka nästa år med en ny version.

I övrigt är jag i stort sett överens med domarna, så frågan är hur mycket jag har lärt mig genom att lämna in ölen.

Brygd #62: Pils

2010-04-14T21:30:00.004+02:00

En av mina favoritölstilar är tysk pilsner (pils). Helst ska den avnjutas på plats någonstans i Tyskland, gärna en solig dag på en uteservering. En välgjord pils är torr med en ren sädig maltton, örtig humle samt en märkbar och aningen kantig beska.

För att få rätt slags burdusa beska i sin pils bör man brygga i hårt vatten. Göteborg har som bekant mjukt vatten, men det går att korrigera genom att tillsätta lämpliga salter till sitt bryggvatten. Eftersom det är små mängder det handlar om (i storleksordningen ett gram) så har inte min köksvåg tillräcklig precision för att väga upp rätt mängd salter, och följaktligen har jag dragit mig för att vattenjustera mitt bryggvatten. Detta är väl dock nästa steg i min utveckling som hembryggare.

Jag har alltså försökt brygga en pils med mjukt vatten, och det finns egentligen ingen anledning till att det inte skulle bli ett gott öl, även om den hårda tyska känslan kanske inte riktigt kommer infinna sig. Här är i alla fall receptet för 24 liter:

Malt:

5 kg pilsnermalt

Infusionmäskning vid 67 C i 60 minuter, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 65 C.

Humle:

20 g Perle, 60 minuter
40 g Tettnanger, 30 minuter
60 g Tettnanger, 5 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäsning:

Primärjäsning i 18 dagar vid 8-12 C
Kallagring i en vecka vid 4 C.

Data:

OG 1050
FG 1012
Abv 5,0 %
BU 40
SRM 3 (halmgul)

Övrigt:

Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslutet
Kolsyrejäsning på flaska med druvsocker, 4 g/l

Bedömning (15/5):

Ljust gul, väldigt klar och fin, lite klent vitt skum. Ren maltig smak med gräsig och örtig humle. Lätt kropp utan att vara vattnig, låg kolsyra. Ganska torr med markerad beska som hänger kvar länge. Gott, men som sagt, den där riktigt tyskt kantiga beskan vill inte riktigt infinna sig. Lite klen kolsyra också, 4 g/cl är inte så mycket men den tappades lite halvkall också.

Detta är dock ett öl som lätt kommer gå åt under sommaren.

Brygd #61: Saison Grande

2010-04-04T20:07:00.012+02:00

Sedan några år tillbaka har Svenska hembryggarföreningen (SHBF) en öltyp som kallas "Supersaison" i sina öltypsdefinitioner. Skälet till att införa denna kategori var att möta det faktum att ett antal alkoholstarkare Saison-öl hade börjat dyka upp på marknaden ett tag, exemplifierat av ett antal öl från det lite udda Saison-bryggeriet Fantôme, samt "Avec les Bons Voeux" från det kanske mest kända Saisonbryggeriet Dupont. Själv minns jag även med visst välbehag en alkoholstark Saison från det danska vagabondbryggeriet "Xbeeriment" som jag provade på en ölmässa i Köpenhamn 2008.

Eftersom jag ändå bryggde en "ordinarie" Saison, valde jag att passa på att utnyttja min Saison-jäst för att ge mig på denna lite udda öltyp. Detta projekt har dock kantats av vissa svårigheter. Efter två veckors jäsning var jag sugen på omtappning, även om det fanns en viss aktivititet kvar i jästunnan (1-2 bubbel per minut). När jag läste av densiteten låg den på endast 1032!

Eftersom jag hade en påse Safale US-05 + maltextrakt liggande hemma valde jag ändå att tappa om, samtidigt som jag gjorde en förkultur på ovannämnda jäst. Efter två dagars jäsning i E-kolven fick resultatet följa med ner i jäshinken. Sedan började det puttra igen, och under minst en vecka var aktiviteten märkbar.

När jäsningen hade avstannat under skärtorsdagen bestämde jag mig under påskdagen för att tappa på flaska. Jäsningen var förvisso klar; FG hamnade så lågt som 1008. Däremot var ölen fortfarande väldigt grumlig. Kanske borde jag ha låtit ölen ligga en vecka till, men eftersom jag är otålig så blev det ändå tappning.

Här är receptet för 22 liter:

Malt och extraktgivare:

4 kg pilsnermalt
1 kg vetemalt
1 kg ljust råsocker
500 g biskvimalt
500 g havreflarn

Enkel infusionsmäskning vid 65 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 63 C.

Humle:

20 g Amarillo, 60 minuter
30 g Styrian Goldings (Bobek), 30 minuter
30 g Amarillo, 30 minuter
30 g Styrian Goldings (Bobek), 5 minuter
30 g Amarillo, 5 minuter
40 g Styrian Golding (Bobek), torrhumling
20 g Amarillo, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäsning:

Primärjäsning i 14 dagar med Wyeast 3724
Sekundärjäsning i 14 dagar med Safale US-05

Övrigt

Erhållen volym: 21 L
OG: 1078
FG: 1008
Abv: 9,2 %
IBU: 70
SRM: 8 (gyllengul)

Kolsyrejäsning med druvsocker, 6 g/L.

Bedömning (tillagd 10/4):

Trots att bara en knapp vecka har gått sedan buteljering så är den ordentligt kolsyrad, och min 25-centiliters ploppflaska öppnas med ett rejält - ja just det - plopp. Lätt grumligt gyllengul (ljusare än på bilden) med ett rejält vitt skum.

Det doftar grapefrukt och apelsin, tillsammans med en lätt svaveldoft. Det sistnämnda kommer troligen från jäsningen och kommer nog lägga sig med tiden, om jag hade haft lite mer tålamod innan buteljering hade jag kanske sluppit denna bismak.

Ganska lätt kropp med tanke på alkoholhalten, skön kolsyra. Vädigt torr med en kraftig och lite grapefruktaktig beska som inte enbart kan bero på humlen. En IPA med 70 IBU brukar inte kännas så här. Det måste vara något med jästen som bidrar till eller förstärker beskan. Ett öl med potential, men ändå inte riktigt där.

Fabrikörn vs. Avec les bons voeux

Till att börja med så har min supersaison mått bra av att få vila sig i källaren under sommaren. Den alkoholiska tonen och den kantiga beskan har gett med sig till viss del. Samtidigt har Dupontölen tappat lite (flaskan var över ett år gammal) och känns lite dammigare och tråkigare än jag minns den. Så det blir trots allt ganska jämnt lopp här, men jag låter ändå Dupont vinna knappt, delvis med tanke på hur god den är färsk.

Fabrikörns vs. Dupont

2010-04-01T20:47:00.007+02:00

Fabrikörn's respektive Dupont Saison. Båda ölen är dock betydligt ljusare än vad fotot indikerar.

När jag besökte Brygge för några veckor sedan passade jag på att köpa hem en flaska Dupont Saison, påpassligt nog samtidigt som min egen Saison på Dupont-jästen stod och puttrade invid mitt kökselement.

Nu när min egen Saison måste anses färdigkolsyrad tog jag tillfället i akt att prova dem bredvid varandra. Det första som slår mig är hur mycket ljusare originalet är. Man kan nog dra slutsatsen att Dupont endast använder pilsnermalt.

Och smaken då? Jo, det finns definitivt likheter i den lite jordiga och lätt peppriga jästkaraktären. Men det finns klara skillnader också. Det som är mest slående är hur denna parallellprovning plockar fram eller tydliggör aromer på ett nytt sätt.

Det mest tydliga är att min Saison är betydligt mer humlig, med nästan krusbärsliknande toner. I Dupont-ölen hittar jag en spännande svårbestämd arom som jag inte kan minnas från tidigare provningar. Den påminner lite om bränt gummi, ungefär som i en sydafrikansk Pinotage. Men det finns också en ton av Shephard Neame-smaken med någon slags kryddiga tropiska frukter.

Det är kanske förmätet att säga detta, men jag är inte längre lika övertygad som tidigare att Dupont är bättre. Ett väldigt intressant test var det hursomhelst, och jag önskar att Systembolaget åter tar in denna moderna klassiker i sitt sortiment (Dupont Saison alltså).

SM 2010

2010-03-29T22:02:00.003+02:00

Jag har ägnat delar av kvällen åt att registrera mina öl till SM 2010, som ju kommer gå av stapeln i Göteborg 24 april. Följande öl kommer jag tävla med:

Barley Wine
Royal Stout
Bälgoporter
Defibrillator Dubbelbock
NZ Pale Ale
NZ Imperial Stout
Ordinarie Bitter
Saison

Samtliga dessa öl är jag mer eller mindre nöjd med, så det ska bli spännande att se vad domarna tycker. Enligt en artikel i ett nummer 2009 av "Hembryggaren", skrivet av en öldomare, så har kraven ökat på senare år i takt med att kvaliteten på hembryggda öl har ökat. Bara för att man brygger öl utan uppenbara felsmaker så ska man inte räkna med höga poäng.

De öl jag själv gillar bäst är 3:an och 6:an. Dubbelbocken har jag fått en del beröm för, även om jag själv tycker den är lite för torr. Även 2:an tror jag har vissa möjligheter även om jag själv tycker den fick lite väl mycket salta och brända toner.

För er som inte känner till procedurerna så skickar man alltså in 5 st 33 cl-flaskor av varje bidrag. Dessa bedöms sedan per klass (totalt är det 11 klasser), och för varje klass utdelas guld, silver och brons. Alla dessa medaljörer går dessutom vidare till den totala domartävlingen som avgörs 24/4 och där ånyo guld, silver och brons delas ut.

Tillägg 2/4: Det går tydligen inte riktigt till som i beskrivningen i sista stycket. Se gnoffs kommentar nedan.

Brygd #60: Saison

2010-03-12T19:25:00.009+01:00

Saison är en lite diffus öltyp. Det är en ljus belgisk ale, inte för svag men inte heller för stark (5-7 %), ganska välhumlad med en beska på 30-45 IBU. Den kännetecknas av en viss rustikhet, med en jordig, kryddig och något syrlig ton.

Traditionellt var detta en öl som bryggdes på bondgårdarna i Vallonien under vinterhalvåret för att konsumeras under sommaren. De lokala förhållandena kan tänkas ha bidragit till ölens karaktär, såväl med lokala jäststammar (inklusive vildjäst) som lokala ingredienser.

Som modern hembryggare långt från Belgien är man istället hänvisad till att använda speciella kommersiellt tillgängliga jäststammar, och den vanligaste är Wyeast 3724 vilket är ungefär den jäst som används av det mest ansedda saison-bryggeriet, Dupont. Denna jäst utvecklar bäst egenskaper om den får jäsa riktigt varmt, gärna upp till 30 C. För att åstadkomma detta ställde jag jäshinken intill elementet i köket, se bilden ovan.

Primärjäsningen kan man sedan komplettera med brettanomyces och eventuellt även lite mjölksyra för att få en riktig lantlig och skitig touch. Är man riktigt djärv tillsätter man lite mjölksyrebakterier, men detta får nog ses som ett högriskprojekt. Själv hade jag planer på att tillsätta bottensatsen från en Orval-flaska till sekundären, men det blev inget med det. Eventuellt gör jag detta med ett fåtal flaskor vid flasktappningen.

Efter denna något långrandiga inledning är det dags för själva receptet (för 22 liter).

Malt & extraktgivare

3 kg pilsnermalt
1 kg vetemalt
500 g biskvimalt
500 g havreflarn
500 g ljust maltextrakt (förkultur)

Infusionsmäskning vid 64 C i 60 minuter, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 62 C.

Humle

30 g Styrian Golding, 60 minuter
30 g Styrian Golding, 30 minuter
40 g Styrian Golding, 5 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäsning

Primärjäsning med Wyeast 3724 vid 24-26 C i 11 dagar.
Efterjäsning vid 19-20 C i 10 dagar

Data

Erhållen volym: 20 L
OG 1060
FG 1014
BU 40
SRM 7 (gyllengul)
Abv 6,0 %

Kolsyrejäsning med druvsocker, 6 g/L.

Bedömning

Gyllengul färg, hyfsat klar, fint stabilt vitt skum. Ganska jordig och lätt kryddig smak, med blommig humle. Hyfsat torr med tydlig beska. Perfekt kolsyra. En lätt bismak av tobaksaska i eftersmaken som jag gärna hade varit utan. Inte i klass med Dupont Saison men överlag ett högst drickbart öl.

Brygd #59: Kornvin

2010-02-20T11:05:00.008+01:00

På jästkakan från min Ordinära Bitter bryggde jag en Barley Wine 13 februari. Jag valde att göra en ganska ljus variant, lite inspirerad av vinnaren på vinterölsträffen 2009. Förutom Maris Otter som basmalt blev det även 1 kg biskvimalt för att få lite kakig mandelmassaton, lite maltextrakt för att dryga ut, lite råsocker för bättre utjäsning, samt 100 g russin bara för att jag hade det liggandes hemma.

Jag tappade om det idag, och nu ska det få ligga och gotta till sig i min svala källare i två månader innan det är dags för flasktappning.

Receptet för en sats på en sats på 22 liter följer nedan.

Malt och extraktgivare

6 kg Maris Otter-malt
1 kg biskvimalt
500 g ljust maltextrakt (tillsatt sent i vörtkoket)
500 g råsocker (tillsatt sent i vörtkoket)
100 g hackade russin

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 65 C.

Humle

50 g Challanger, 60 min
30 g Challanger, 20 min

Total koktid 2 timmar.

Jäsning

Jäsning med Wyeast 1968 i en vecka vid 20 C
Lagring i 7 veckor vid 15 C.

Data

OG 1090
FG 1020
Abv 9,2 %
BU 55
SRM 14 (kopparfärgad)
Flaskjäsning med druvsocker, 4 g/L

En påse (11 g) Safale s-04 tillsattes dessutom till satsen vid flasktappning.

Bedömning (13/4):

Redan efter knappt två veckor efter buteljering verkar den vara fullt kolsyresatt; ett rejält pys hörs när jag öppnar kapsylen. Hoppas inte att S-04:an ger sig på för mycket av de sockerarter som Fullers-jästen inte rådde på. Då riskerar jag att ha ett gäng flaskbomber om några månader.
Färgen är grumligt bärnstens- till kopparfärgad med ett rejält krämigt smutsvittskum. Maltig smak med en lätt jordgubbsfruktighet, och en svag karamellighet. Normal kosyrenivå. Ganska torr trots FG 1020, och med en tydlig beska. Jag hade gärna sett lite mer sötma och karamellighet, men å andra sidan valde jag medvetet att göra ett ganska ljust kornvin utan karamellmalt. Det här kan förhoppningsvis utveckla sig med lagring, just nu är det gott men lite trist.

Tillägg (27/8):

Infekterad av brettanomyces. Öppna flaskan i slasken och njut av fontänen!

Brygd #58: Ordinarie Bitter

2010-02-16T17:02:00.011+01:00

Som hembryggare har jag haft en tendens att ofta brygga ganska alkoholstarka öl; dubbel-IPA, barley wine, imperial stout, starka belgare och så vidare. Detta är roliga ölstilar att brygga, men det blir jobbigare att dricka upp. Majoriteten av de öl jag dricker är nämligen normalstarka vilket leder till att mina starkare brygder blir stående i källaren. Visserligen klarar alkoholstarka öl av att stå ganska länge - de kan till och med bli bättre - men man skjuter ju bara problemet framför sig.

Framledes ska jag försöka skifta fokus till lite mer svagare eller normalstarka öl, även om vårens bryggplaner bjuder på en ganska blandad kompott.

Först ut är en bitter, Fabrikör Ekstedts ordinarie bitter, som bryggdes 6 februari. Nedan följer receptet på 25 liter.

Malt & extraktgivare

3 kg Maris Otter-malt
1 kg biskvimalt
300 g ljust maltextrakt (förkultur)

Infusionsmäskning vid 69 C i 60 minuter, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 68 C.

Humle

20 g Challenger, 60 minuter
30 g East Kent Golding, 30 minuter
30 g East Kent Golding, 5 minuter
40 g East Kent Golding, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäsning

Primärjäsning med Wyeast 1968 vid 19-20 C i en vecka
Efterjäsning vid 19-20 C i fem dagar

Data

Erhållen volym: 23 L
OG 1039
FG 1014
BU 35
SRM 11 (mörkt bärnstensfärgad)
Abv 3,3 %
Kolsyrejäsning med druvsocker, 5 g/L

Bedömning (28/4):

Lite sent tillagt kanske, men det blev ett lyckat resultat, med en lätt brödighet och nötighet, samt träiga, örtiga och blommiga humletoner. Bra kroppp och kolsyra. Den var dock godast väldigt färsk, och blev snabbt aningen trött.

Mer humle!

2010-01-27T20:13:00.004+01:00

Till SM 2009 lämnade jag in 3 brygder. Den som fick sämst omdöme var en NZ IPA som hamnade på 32 poäng (av max 50). Jag fick dels avdrag för en lätt kärvhet som jag var medveten om, och detta berodde på en termometer som visade 4 grader för kallt, vilket ledde till att jag hade lakat med lite för hett vatten. Den andra kritiken kan sammanfattas som rubriken ovan - mer humle!

Detta öppnade ögonen på mig en del. Jag hade tidigare mest gått på IBU för att välja rätt mängd humle, med ungefär lika stora givor vid 60, 30 och 10 minuter från kokets slut samt torrhumling. Med högalfahumle och med IBU typiskt runt 60 så hamnar man då runt 100 g humle för en 20-literssats.

Efter att ha kollat runt bland recept i mina bryggböcker (Palmer och Mosher) och på lite andra ställen så kom jag fram till att 150 g humle för en IPA och det dubbla för en dubbel-IPA kunde vara bra riktmärken. Tills jag läste följande tråd på RateBeer:s hembryggarforum.

Här diskuteras ett IPA-recept, och den stående kommentaren är - mer humle! Visserligen led det ursprungliga receptet - liksom mitt NZ IPA-recept - av akut humlebrist (3.5 oz = 98 g). Men de mängder som två av skribenterna - signaturerna erway och absolutesites som såvitt jag förstår är kommersiella microbryggare - föreslår är hisnande: 10 oz (280 g) för en IPA och 20 oz (560 g) för en dubbel-IPA. Och det är 5-gallonsbatcher vi pratar om.

Bara att få plats med detta i kokkärlet är en utmaning. Min nyligen bryggda NZ dubbel-IPA hade 300 g humle, varav 100 g var torrhumling, och ändå blev det rejält tjockt i min gryta. Vidare misstänker jag att marginaleffekten av att lägga till ytterligare humle avtar ju mer humle man har i. Det är kanske inte ens någon märkbar skillnad mellan att ha 500 g eller 600 g humle.

Trots det har jag bestämt mig för följande riktmärke i kommande bryggningar av välhumlade öl:

APA: 100 g/20 L
IPA: 200 g/20 L
DIPA: 400 g/20 L

Brygd #57: NZ Imperial Stout

2010-01-06T21:01:00.004+01:00

Den sista brygden i NZ-serien blev alltså en gammal hederlig imperial stout. Allt gick väl förutom det lilla sidokoket på 2-3 liter där jag pytsade i maltextrakt och socker. Detta kokade över flera gånger, och till slut låg en så tjock sockersörja på spisen att den fattade eld av gaslågorna. Det gick att släcka med lite vatten och det var aldrig någon fara. Saneringsarbetet var omfattande däremot.

Här är receptet för en sats om 22 liter.

Malt & extraktgivare:

5 kg pale ale-malt
1 kg karamellmalt
500 g havreflingor
500 g melass
500 g ljust maltextrakt
500 ljus chokladmalt
300 g svartmalt
200 g rostat korn

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 65 C.

Humle:

20 g Pacific Gem, FWH
40 g Riwaka, 30 minuter
20 g Pacific Gem, 30 minuter
40 g Riwaka, 10 min
10 g Pacific Gem, 10 min
20 g Riwaka, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäsning:

Primärjäsning med Safale US-05 i 5 dagar vid 18-20 C
Efterjäsning i fem dagar vid 19 C

Data:

Erhållen volym 20 L
OG 1095
FG 1023
BU 80
SRM 53 (svart, typ)
Abv 9,5 %
Kolsyresättning med druvsocker, 4 g/L

Bedömning (tillagd 2/2 2010)

Chokladig med lätta salmiaktoner och aningen kaffe, och med tydliga björnbär- och ektoner. Perfekt balans mellan sötma, beska och brända toner. Gott, men hur gott? Inte riktigt Yeti-klass men kanske inte så långt borta.

Fabrikörn vs. Yeti (11/10 2010)

Båda är kolsvarta med ett krämigt ljusbrunt skum, aningens större (en respektive två centimeter) för Yeti. När ölen hålls upp mot en lampa är Yetin lite mer kompakt svart ute i kanterna där Fabrikörns har en tydlig rödbrun ton.

Fabrikörns har mer fruktiga toner med inslag av kola, träfat och björnbär, medan Yeti har en rejäl käftsmäll av kådig amerikansk humle. Tydligt mer beska i Yetin, delvis kanske på grund av att den är färskare. Två väldigt goda imperial stout, men jag får även denna gång känna mig slagen mot en av de bästa i sin genre.

Bryggning anno 2010

2010-01-02T19:49:00.000+01:00

Följande bryggprojekt ligger i pipelinen för 2010.

Januari

Nya Zeelands-serien fortsätter med

NZ Strong Ale
NZ Imperial Stout

Den förstnämnda är ungefär samma öl som jag vann ett hedersomnämnande med i SM 2009, men eftersom jag i princip aldrig brygger samma öl två gånger så blir några smärre ändringar. Det andra ölet har jag aldrig bryggt förut, och här har jag Yeti som förebild, d.v.s. chokladigt med vissa brända toner och mycket humle.

Februari

Här vänder vi blickarna mot England och brygger

Bitter
Barley Wine

Jag har bryggt båda öltyperna förut med lyckat resultat. Denna gång tänkte jag att det ska bli ännu bättre genom att använda Maris Otter-malt. Båda ölen ska bli relativt ljusa, förutom ovan nämnda malt endast biskvimalt och kanske lite karamellmalt i den sistnämnda.

Mars

Vad passar bättre denna månad än att brygga Saison? Två påsar (dubbelbeställning!) Wyeast 3724 ligger och gosar i kylskåpet, om någon är intresserad av att köpa till något rabatterat pris så säg till. Hursomhelst, det som ska bryggas är

Saison
Saison Grande

Det sistnämnda är också känt som "supersaison" hos SHBF. Jag tänkte göra en ganska välhumlad variant.

April

Förhoppningsvis är temperaturen på min vind väl lämpad för lagerjäsning, och i så fall kommer det bryggas

Pilsner (tysk)
Imperial pilsner

Maj

Denna månad är det belgisk Wit som gäller, och jag kommer odla upp Hoegarden-jäst från flaskor som i fjol för att brygga

Wit
Wit special

Den förstnämnda är en stark kandidat till att bli mitt bidrag till sommarölsträffen. Vad det sistnämnda innebär har jag inte bestämt än. Kanske blir det en Wit IPA som ifjol, fast med lite mindre bitterhumle och mer aromhumle. Eller så blir det en "Donker Wit", och bakom denna självmotsägande titel döljer sig en Wit med lite mörka belgiska maltsorter (aromatic, special B) och kanske även lite chokladmalt.

Hösten

Under sommaren får bryggningen ligga nere i år. Under hösten blir det som mest någon sporadisk bryggning eftersom jag börjar få fullt i min källare. Jag hinner helt enkelt inte dricka upp eller ge bort allt jag brygger.
Dock passar jag nog på att brygga någon lager under oktober då temperaturen på min vind brukar vara optimal. Kanske blir det någon brygd med sikte på vinterölsträffen också.

Brygd #56: NZ Strong Ale

2010-01-01T18:25:00.005+01:00

Nummer tre i NZ-serien är en strong ale av amerikansk typ. Med denna fick jag hedersomnämnande i SM 2009. Nedanstående recept är dock något modifierat, lite grand för att jag ville göra slut på lite malt som jag hade liggande (typ 1/2 kg Special B). Receptet för en sats om 22 liter var som följer:

Malt & extraktgivare:

5 kg pale ale-malt
1 kg bärnstensmalt
750 g havreflingor
500 g Special B-malt
200 g ljus chokladmalt

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 65 C.

Humle:

20 g Pacific Gem, FWH
30 g Riwaka, 30 minuter
20 g Pacific Gem, 30 minuter
30 g Riwaka, 5 min
10 g Pacific Gem, 5 min
40 g Riwaka, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäsning:

Primärjäsning med Safale US-05 i 5 dagar vid 19-20 C
Efterjäsning i fem dagar vid 20-21 C

Data:

Erhållen volym 19 L
OG 1073
FG 1017
BU 73
SRM 23 (rödbrun)
Abv 7,4 %

Övrigt:

Kolsyresättning med druvsocker, 4 g/L

Kommentar:

Som kanske har märkts är jag ganska kritisk till mina egna öl (rättvist eller ej må vara osagt) men nu ska jag göra ett undantag; detta öl är fantastiskt gott. Underbar mix av karamellighet och lätta brända toner, samt fräscha humletoner och en perfekt markerad och lång efterbeska. Till och med snäppet bättre än förra gången. Gillade ni Snowblind Strong Ale kommer ni gilla det här.

Brygd #55: NZ dubbel-IPA

2009-12-26T17:20:00.005+01:00

Andra ölen i min (nya) NZ-serie är en dubbel-IPA, denna gång med 50 % mer humle (300 g) jämfört med sist.

Satsstorleken var 22 L.

Malt & extraktgivare:

5 kg pale ale-malt
2 kg münchnermalt
500 g råsocker

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 63 C.

Humle:

50 g Pacific Gem, 30 min
30 g Riwaka, 30 min
60 g Pacific Gem, 10 min
60 g Riwaka, 10 min,
40 g Pacific Gem, torrhumling
60 g Riwaka, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäsning:

Primärjäsning i 5 dagar med Safale US-05 vid 20-21 C.
Efterjäsning i 5 dagar vid 19-20 C

Data:

Erhållen volym 20 L
OG 1084
FG 1013
BU 90
Abv 9,3 %
Kolsyresättning med druvsocker, 4 g/L

Bedömning (13/1 2010):

Bärnstensfärgad, medelstort vitt krämigt skum. Väldigt fruktig arom med jordgubbar och smultron samt en del obestämbara tropiska frukter. Vaga träiga toner som jag eventuellt känner enbart för att jag vet att det är Pacific Gem som är en av humlesorterna. Torr med en lätt sötma som kan bero på att kolsyrejäsningen inte är 100 % avslutad (en vecka efter flasktappning). Rejäl men inte överväldigande beska. Gott, men det saknas ändå lite bett i såväl humlearoma som beska. Det saknas något. Jag tror det saknas 100 g Nelson Sauvin.

Brygd #54: NZ Pale Ale

2009-12-26T17:04:00.003+01:00

Först ut i min (andra) NZ-serie är en pale ale. För denna hade jag tänkt pröva två för mig nya grepp: dels att enbart använda münchnermalt som extraktgivare, dels att använda mig av så kallad forst wort hopping (FWH) i stället för bitterhumling. FWH innebär att man slänger i humle i kokkärlet innan man börjar tappa ur vörten ur lakkärlet. Detta ska ge nästan lika mycket beska som för bitterhumling, samtidigt som aromämnena på något (okänt) sätt binds till vörten och inte kokar bort i samma utsträckning.

Bryggningen skedde 23 december, och receptet för en sats om 24 liter var som följer:

Malt & extraktgivare:

6 kg münchnermalt

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 64 C.

Humle:

10 g Pacific Gem, FWH
10 g Riwaka, 30 minuter
10 g Pacific Gem, 30 min
20 g Riwaka, 5 min
30 g Pacific Gem, 5 min
20 g Riwaka, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäsning:

Primärjäsning med Safale US-05 i 4 dagar vid 19-20 C
Efterjäsning i fem dagar vid 20-21 C

Data:

Erhållen volym 22 L
OG 1053
FG 1013
BU 39
SRM 10 (bärnstensfärgad)
Abv 5,3 %
Kolsyresättning med druvsocker, 4 g/L

Bedömning

Efter bara en veckas flaskjäsning har den ett rejält vitt skum som så småningom lägger sig som en tunn hinna på den bärnstensfärgade vätskan. Mycket fräsch humlearom med tropiska frukter, lite Pacific Gem-typiska brörnbär- och trätoner (som dock inte är så framträdande som jag hade trott) och en lätt karamellig maltton. Mjuk kolsyra och en lätt till medelfyllig kropp. Lång, mjuk efterbeska. Mycket gott just nu, hoppas att den håller sig till SM i april.

Brygd #53: Storfot

2009-11-14T18:01:00.004+01:00

För ungefär en och en halv vecka sedan bryggde jag en klon på Sierra Nevada Bigfoot. Det fanns rätt mycket info att hämta på SN:s hemsida; som att man använder pale ale- och karamellmalt, att man har Chinook som bitterhumle, Cascade och Centennial som arom/smakhumle (finishing hops), samt att man torrhumlar med alla tre sorterna. Nåväl, utifrån detta skapade jag följande recept för en sats på 22 L:

Malt & extraktgivare:

5 kg pale ale-malt
2 kg münchnermalt
1 kg karamellmalt (SRM 55)
1 kg Muntons ljusa spraymaltextrakt

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 63 C.

Humle:

50 g Chinook, 60 min
30 g Centennial, 20 min
30 g Cascade, 20 min
30 g av av vardera sort i torrhumling

Total koktid 2 timmar.

Jäsning:

Safale US-05, jästkaka från CCCPA

Jäsning i 4 dagar vid 20-22 C
Efterjäsning i en vecka vid 20-22 C

Data:

Erhållen volym 18 L
OG 1092 (1097 för Bigfoot)
FG 1018 (1024 för Bigfoot)
BU 93 (90 för Bigfoot)
Abv 9,7 (9,6 % för Bigfoot, men där måste SN väl ha räknat fel?)
Kolsyresättning med druvsocker, 4 g/L

Vid flasktappningen smakade den ganska bra, men var väldig besk. Kommer knappast nå fram till riktig Bigfoot-klass, men det är ju inte heller det allra lättaste.

Bedömning:

Fin halvklar rödbrun vätska med ett halvhögt beige skum. Trevliga parfymiga humlearomer med tallbar och citrus. Lite dov karamellighet (den mörka karamellmalten gör sig åter gällande, se inlägget om CCCPA). Ganska torr avslutning med rejäl beska.

Inte upp i Bigfoot-klass, men ändå väldigt gott. Hade gärna sett lite mer restsötma, samt en "ljusare" karamellighet. Jag har testat att hälla lite socker löst i vatten i glaset innan jag häller upp ölen, och det har jag balanserat ölet lite grand. En kvarts till en halv tesked har funkat bra.

Storfot vs. Bigfoot (27/8 2010):

Bigfoot är tydligt ljusare; djupt kopparfärgad med smutsvitt skum, jämfört med en mörkröd färg och beige skum för Storfot.

Bigfoot är djupt maltig med lätt karamellighet, blommig, tallig och örtig humle. Storfot är mer murrig med tallbarr och torkade frukter.

Båda ölen är medelfylliga med lätt kolsyra.

Bigfoot är något beskare och torrare, Storfot är aningen mer balanserad.

Bigfoot vinner på en fräschare framtoning och bättre humleprofil.

Brygd #52: CCCPA

2009-11-01T22:46:00.004+01:00

Förutom att gömma biran (http://hittabiran.blogspot.com/2009/11/hitta-biran-runda-9-ledtrad-1.html) så har jag ägnat dagen åt att brygga en APA med namnet CCCPA. De tre C:en står för de trenne amerikanska humlesorterna Cascade, Centennial och Chinook. I receptet nedan så står förkortningen CCC för en blandning i lika delar av dessa humlesorter.

Malt:

5 kg pale ale-malt
1 kg karamellmalt

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma. Temperaturen sjönk till 65 C.

Humle:

5 g CCC, 60 min
5 g CCC, 50 min
10 g CCC, 40 min
10 g CCC, 30 min
15 g CCC, 20 min
15 g CCC, 10 min
20 g CCC, 0 min (vid kokets slut)
20 g CCC, torrhumling

Data:

OG 1056
FG 1012
BU 39
Abv 5,6 %
Färg 11 SRM (kopparfärgad)
Satsstorlek 24 L
Erhållen vörtstorlek 22 L
Kolsyresättning med druvsocker, 4 g/L

Jäst:

Safale US-05, 11 g
Jäsning vid 20-22 C i 4 dagar
Efterjäsning vid 20-22 C i fyra dagar

Inga missöden inträffade, så detta borde bli en lättdrucken men smakrik APA.

Bedömning:

Den karamellmalt jag använde från humlegården måste ha varit av den mörkare sorten (SRM 70 skulle jag gissa), ty ölet blev mörkare än de avsedda 11 SRM. Färgen blev nu mörkröd istället för någonstans mellan bärnstensfärgad och kopparröd.

Även smaken innehåller tydliga spår av hårt karamelliserat socker, eller "kanelbulle utan kanel" som Dempa uttryckte det. Tydliga amerikanska humletoner, fast ändå något tillbakadragna. Jag hade velat ha lite mer humledrag. Fin avslutande beska.

Ett hyfsat gott och lättdrucket öl, dock ingen höjdare.

Projekt under hösten 2009

2009-10-31T10:01:00.000+01:00

Under hösten 2009 har jag bryggt (kommer jag brygga) följande saker:

Augusti

Havrestout
Fruktporter (hallon/porter)

Den förstnämnda blev ganska medioker, med en tobak- askkoppston som man ibland hittar i mörka öl, och som jag aldrig brukar gilla. Fruktportern, där jag tillsatte hallon respektive blåbär i sekundärjäsningen (delad sats), blev närmast odrickbar. Varför vet jag inte direkt.

September

Pink IPA
Hard-on IPA

Namnen anspelar (förstås) på BrewDogs Punk IPA respektive Hardcore IPA, och ölen i sig är en IPA respektive dubbel-IPA med bara ljus malt, samt humlesorterna Chinook, Riwaka och East Kent Golding. Inte heller dessa blev några höjdare dock, i synnerhet dubbel-IPA:n som mest blev alkoholisk och besk.

Under september bryggde jag även en Bälgoporter på Rochefort-jästkakan från experimentbryggningen på Draken, se http://fabrikorekstedt.blogspot.com/2009/10/tripelexperiment.html. Min plan är att tävla med denna på Amylases vinterölsprovning i december.

Oktober

Postmodern lager
Defibrillator dubbelbock

Efter höstens tidigare misslyckanden så verkar lyckligtvis den första lagern åtminstone bli bra. Dubbelbock har jag lyckats med tidigare, så nu när jag dessutom körde med dekoktionsmäskning så borde denna också bli bra.

November

CCCPA, en (American) Pale Ale med Chinook, Centennial och Cascade.
Storfot, en Bigfoot-klon där jag har tagit information om ingredienser från Sierra Nevadas hemsida. Maltsorter är Pale ale och karamell, och humlesorterna är samma som för CCCPA.

December

Här ska jag göra om några av mina NZ-öl från i våras, d.v.s. öl med de Nya Zeeländska humlesorterna Pacific Gem och Riwaka. Skillnaden blir att jag kommer använda mer humle, samt tillsatta den senare i koket.

NZ Pale Ale
NZ DIPA
NZ Strong Ale

Jag återkommer i en senare post om vårens bryggningar 2010.

Tripelexperiment

2009-10-30T21:24:00.001+01:00

Hur stor betydelse har jästen när man t.ex. ska brygga en tripel?

För att utröna detta bryggde Fabrikörn och Rick Lindqvist en experiment-tripel på Drakens Ångbryggeri 28 augusti. Satsen på drygt 60 liter byggde på följande recept:

Malt & socker:

10 kg pilsnermalt
4 kg vetemalt
2 kg belgisk pale ale-malt
4 kg strösocker

Infusionsmäskning vid 63 C.

Humle:

100 g Styrian Goldings, 60 min.
100 g Styrian Goldings, 30 min.

Detta gav en vört på OG 1078 och BU 30. Den kylda vörten delades upp i fyra jäshinkar med 15 liter i varje, och sedan tillsattes fyra olika jäststammar: Wyeast 1762 (Rochefort), Wyeast 3787 (Westmalle), Safbrew T-58 (torrjäst), Wyeast 1214 (Chimay). Flasktappning skedde 10/9 utan efterjäsning med fyra olika kapsylfärger; guld, grön, röd och blå. Den första iakttagelsen var hur mycket spridning det var i FG; från 1032 till 1009. Jag ska dock ännu inte avslöja vilken jäst som jäste ut mest eller minst, ej heller vilken kapsylfärg som hör till vilken jäst. Detta eftersom varuprov har delats ut åt flera håll. Bland annat skriver bloggaren Överjäst om saken (http://overjast.blogspot.com/2009/10/belgisk-trippel-battle.html).

Jag får helt enkelt återkomma i ärendet.

Brygd #51: Defibrillator Dubbelbock

2009-10-30T20:31:00.003+01:00

Samtidigt som jag tappade Fabrikörn's postmoderna lager i förrgår http://fabrikorekstedt.blogspot.com/2009/10/postmodern-lager.html så tappade jag om en dubbelbock som jag bryggde 17 oktober. De flesta dubbelbockar har ett (ofta putslustigt) namn som slutar på -ator. Jag vill förstås inte vara sämre och döpte därför min dubbelbock till Fabrikör Ekstedts Defibrillator. Men var lugn, jag är vid god hälsa och kommer kunna brygga många år till.

Nåväl, nedan följer receptet på detta elixir:

Malt:

2 kg pilsnermalt
2 kg münchnermalt
2 kg wienermalt
1 kg caramünchnermalt (40 SRM)
100 g chokladmalt

Jag gjorde en dekoktionsmäskning i två steg enligt Radical brewing (R. Mosher), sid. 109.

Humle:

20 g Centennial, 90 min
20 g Hallertau mittelfrüh, 10 min

Egentligen skulle jag haft Perle som bitterhumle men glömde köpa in den. Jag hoppas att den mesta citrusaromen hann koka bort. Koket varade totalt i 120 minuter.

Dekoktionsmäskning var betydligt smidigare än jag hade befarat. Jag lyckades pricka de flesta temperaturstegen någorlunda rätt, vilket lär vara det knepigaste för en hembryggare. Visserligen tog det mer tid än en vanlig infusionsmäskning, men dekoktionsmäskning är ändå något jag vill rekommendera om man vill brygga ett lite maltigare öl.

Jäsningen skedde med Saflager W/34 på min vind. Eftersom det kom en köldknäpp precis när jag bryggde så lindade jag in jäskärlet i ett duntäcke. Tyvärr gick temperaturen då upp i 17 grader innan jag hann ta bort täcket. Därefter låg temperaturen på 10-15 grader. Hoppas att det blir bra ändå. Den verkade ha jäst ut bra i alla fall. Nu står den på vinden för en månads kallagring, så vi får hoppas att november blir en kall månad.

Data:

BU 29
OG 74
FG 15
Abv: 7,7 %
SRM: 18 (mahognyfärgad)

Övrigt:

Kolsyresättning med druvsocker, 4 g/liter.

Bedömning:

Fin rödbrun färg, lite tunt beige skum, men det blir nog bättre med tiden. Doften är maltig och lätt chokladig med en tydlig örtig humleton, alkoholen märks inte. Medelfyllig med lite klen kolsyra. Relativt torr med en lätt beska.

Den blev bra, men personligen hade jag sett lite lägre utjäsning och därmed mer restsötma. Den örtiga humletonen känns lite malplacerad, men den kommer dämpas med tiden. Till SM i april hoppas jag detta öl ska vara på topp.

Brygd #50: Postmodern lager

2009-10-28T21:39:00.002+01:00

Välkomna till det första inlägget på Fabrikörns blogg! Jag kommer främst skriva om mina hembrygder, så varför inte gå rakt på't.

I skrivande stund har jag just avslutat tappningen av Fabrikör Ekstedts postmoderna lager på flaska. Det blev 21 liter till slut och dessa tappades främst på halvlitersflaskor. Namnet alluderar på Svenska Hembryggarföreningens (SHF) öltyp "Modern ljus lager" som kort beskrivs så här i SHF:s öltypsdefinition anno 2009:

"Ett ljust helmaltsöl med mycket karaktär och stora humlegivor, alla humlesorter tillåtna".

Mitt recept såg ut såhär:

Malt:

2 kg pilsnermalt
2 kg wienermalt
2 kg münchnermalt

Malten infusionsmäskades i 60 minuter vid 65 grader.

Humle:

20 g Cascade, 60 min
20 g Cascade, 30 min
10 g Hallertau Mittelfrüh, 30 min
30 g Hallertau Mittelfrüh, 10 min
20 g Cascade, 10 min
40 g Hallertau Mittelfrüh, torrhumling

Koket varade totalt ungefär 90 minuter.

Jäsning:

Primärjäsning i 14 dagar vid 10-14 C med Saflager W/34
Lagring i 11 dagar vid 4 C

Data:

BU 33
OG 52
FG 12
Abv: 5.3 %
SRM: 7 (bärnstensfärgad)

Övrigt:

Kolsyresättning med druvsocker, 3 g/liter.

Receptet är delvis inspirerat av Brooklyn lager som bland annat innehåller båda dessa humlesorter plus någon mer. Den smakade fint vid tappningen, nu får man beväpna sig med tålamod ett par veckor för att se om den blir bra.

Bedömning:

Det första som slår en när man öppnar flaskan är ett rejält pys, och att det sakta stiger upp skum över flaskhalsen. Vid upphällning skummar det á la Orval, och ölet är helt enkelt lite väl mycket kolsyresatt. Förklaringen till detta ligger i att jag tappade ölet vid 5 C, och då är det mer kolsyra löst i ölet. Detta visste jag visserligen om och kompenserade för genom att ta lite mindre druvsocker än normalt, men detta gjordes mellan tummen och pekfingret, och det blev helt enkelt lite för mycket. I fortsättningen ska jag alltid tappa mina lageröl på flaska vid rumstemperatur.

Nåväl, hur smakade den då? När det värsta skummet har lagt sig och första klunken slunkit ner visar sig detta vara ett mycket fräscht och lättdrucket, men samtidigt smakriktigt öl, med fina örtiga toner av Hallertau Mittelfrüh och en torr avslutande beska. Ett lyckat öl, men bäst blir det om man öppnar flaskan en halvtimma innan servering och låter lite kolsyra sticka iväg.