De tre dummaste öltyperna

Dum och dummare, men vem är dummast?

Med den närmast explosiva utvecklingen av ölscenen de senaste decennierna har det inte bara följt en massa fantastisk öl, utan även en hel del stolpskott. Dessa kan ibland härledas till mindre duktiga bryggare eller olika slags misstag. Men ibland blir det fel redan på själva konceptstadiet, och just kring detta fenomen tänkte jag breda ut mig en smula, givetvis på ett högt subjektiv sätt.

Begreppet öltyp kommer användas i vid bemärkelse, inte bara som något sanktionerat av BJCP eller liknande, utan även som ett en beteckning som används av en handfull bryggare för en viss typ av öl.

Generellt är jag skeptisk till (den förhoppningsvis övergående) trenden med "imperialisering" av diverse ölstilar, d.v.s. att trycka upp alkoholhalten och ha extra av allt. Ibland kan det bli gott men alltför ofta blir det bara jobbigt, som exempelvis "Imperial wit".

Suröl är en annan kategori där imperialisering känns tveksamt, även om det a priori inte känns helt oävet med tanke på den höga alkoholhalten hos vin som i viss mån är närbesläktat. Men tioprocentig lambik och de många ännu starkare amerikanska surölen tycker jag blir tunga och tappar den fräschör som ändå är en viktig del i de mer normalstarka förlagorna.

De kategorier som hamnar på min topplista nedan går dock bortanför att vara tveksamma, de känns mer eller mindre feltänkta redan på idéstadiet.

3. Fatlagrad ipa

Till att börja med så är jag förstås fullt medveten om att den ursprungliga ipan både jästes och lagrades på ekfat. Men det var den tidens mest praktiska förvaringskärl, och syftet var inte att extrahera toner av vanilj eller den dryck som eventuellt tidigare hade legat i fatet.

En viss påverkan på smaken hade fatet säkerligen, dels genom tanniner och subtila träaromer, och dels via mikroorganismer som Brettanomyces som levde i träet och hann göra sig gällande i någon mån under den långa lagringen.

Men detta har förstås liten om någon relevans för dagens ipor, där humlearomerna är det som står i fokus. Och detta fokus riskerar bara att fördunklas och grumlas genom att lägga ölet på ett whiskyfat eller liknande. Överlägset mest korkat i denna genre måste BrewDog Storm vara, där man för att garanterat sabba alla humlearomer valde ett fat som hade härbärgerat Islay-whisky.

2. Imperial mårdbajskaffe stout

Just denna ölstil har redan den eminenta men saligen avsomnade bloggen Double Beer Bastard sågat med stor finess, så jag skulle egentligen inte behöva tillägga så mycket mer. Men eftersom flera av de som kommenterade där hade så förtvivlat svårt att fatta poängen, så kan det vara bra att stämma i bäcken och ta det igen.

Det är inte de finstämda kvaliteterna hos mårdbajskaffet som ifrågasätts, utan den befängda tanken att dessa egenskaper skulle lyfta en imperial stout jämfört med något annat lämpligt - men avsevärt billigare - kaffe. Jag har sett personer som påstår sig känna skillnad, men det tror jag man kan härröra till de psykologiska mekanismer jag diskuterar här. Precis som för föregående kategori så når dumheten ett oöverträffat crescendo när man som lök på laxen lagrar härligheten på ett Islay-whiskyfat.

Att hajpen kring detta lyxkaffe dessutom lett till ett utbrett djurplågeri gör det väl ännu mer dubiöst att hålla fast vid det. Till Mikkellers försvar ska ändå anföras att han enligt egen utsago använder sig av originalkaffet där mårdarna för ströva och skita fritt.

1. Trippel-ipa

Högst upp på prispallen hittar vi ännu en ipa-variant. Dumheten har här sin grund i ölreceptens brist på skalbarhet, något jag har diskuterat tidigare. När man går från ipa till dubbel-ipa räcker det inte att öka humlemängderna i samma förhållande som alkoholhaltens ökning, man måste öka mycket mer. Ska man öka alholhalten ännu mer till långt över 10 % skulle man behöva trolla fram ännu mer humlearom. Problemet som jag ser det är att humlearomen i princip är (eller borde vara) maxad redan i en dubbel-ipa. Så alla försök att kompensera för ökad spritighet och maltsötma är dömda att misslyckas och riskerar att resultera i gräsighet och strävhet i stället.

Och det är just det som händer med öl som Emelisse TIPA eller Dogfish Head 120 Minute IPA. Tunga, spritiga, sliskiga och med gräsig humle. Fullt drickbara men helt feltänkta och onödiga öl.